8½

Det var med blandade känslor jag tog mig an min första Fellini-film.
För det första så har jag förstått att hans filmer inte är så lätta att ta till sig och dessutom så skulle visst 8½ inte vara den filmen man skulle börja med. Men jag gick in med en öppen inställning till filmen och fick se vad det skulle resultera i.

Och vilken positiv överraskning det ledde till. Man slås direkt av det fantastiskt fina svartvita fotot, som sätter standarden direkt. Sen växlas sakta filmens intrig ut sig om en filmregissör och hans arbete med en kommande film, med en surrealistisk stämning.

Den surrealistiska känslan skapas med hjälp av händelserna kopplat till regissören, blandat med tillbackablickar och scener direkt hämtade ur sin kommande film.
Man vet aldrig egentligen vad som är vad förrän efteråt, och man fastnar direkt i den drömlika värld som spelas upp.

Detta var en väldigt personlig film för Fellini själv. Han var själv inne i samma kris som filmens huvudkaraktär, således sitt alter ego, och filmens titel syftar just på hur många filmer Fellini hade gjort innan den här.
Dessutom bevisar filmen att den italienska regissören hade en stor självdistans. Vissa sekvenser i filmen spelas upp, för att senare totalsågas av den fiktiva filmens manusförfattare. Underbart!

Filmen är dessutom en skön drift över filmbranschen överlag och dess märkliga sammansättning som har drar sig till sin spets.
Kvinnor i branschen har en högsta åldersgräns innan dem sätts på gatan och alla inblandade överlag är mer eller mindre galna.

Sammanfattningsvis så kan jag förstå andras kritik över filmen, då den inte direkt är lätt att ta till sig. Men jag kunde ta till mig den utan problem och gillade hur den växte genom filmens gång.
Dessutom så är det förmodligen en film som växer, desto fler gånger man ser den, då man då kan ta in alla detaljer.