Blue Velvet - 2009-11-17 23:03:19 Ner Upp

Blue Velvet

David Lynch är regissören som på kort tid har blivit lite av en personlig favorit hos mig. Detta främst genom hans makalösa förmåga att skapa en drömlik atmosfär, som oftast med drömmars ologiska tankesätt knyter ihop en berättelse till en väl fungerande enhet.
Med detta i åtanke så var det med spänning som jag tog mig an Blue Velvet, filmen som gjorde David Lynch känd hos den breda massan som "han som gör de där konstiga filmerna".



Blue Velvet utspelar sig i en till synes lugn och fridfull förort, en idyll som visar sig ha fler lager än så. Regissören och manusförfattaren Lynch förlöjligar här den amerikanska drömmen - och idealet - till en sådan grad att filmen blir en dräpande satir som utspelar sig i inuti en riktigt bra thriller. Ytan och innehållet synkar inte med varandra och förorten i filmen symboliserar Lynch syn på USA i sin helhet.

Kyle MacLachlan och Laura Dern bidrar till den idylliska stämningen och är perfekta i rollerna som de oskyldiga ungdomarna som inte vet bättre. De hamnar genom ett oförutsägbart händelseförlopp - och ren nyfikenhet - i en kaotiskt situation utan någon till synes säker utväg. Det som till en början var lite av ett spännande detektivjobb från främst MacLachlans karaktärs sida, utvecklar sig sedan till att han blir åskådare till både ett sjukt och perverst sexuellt spel.



Detta spel väcker både avsky och skam hos mig, men jag kan - precis som Kyle MacLachlans karaktär - inte sluta titta och till slut så är jag oundvikligen mitt i smeten. Detta är skickligt gjort av Lynch och ett bevis på hans storhet som filmskapare. Det vill säga att han kan styra in mig in i ett viss känsloläge och därifrån släppa taget om mig och låta mig själv hitta ut. Det tär på mitt psyke, men det gör att filmupplevelsen höjs avsevärt och att filmen verkligen etsar sig fast i mitt medvetande under en lång tid efteråt.

Jag känner att jag inte kan nämna den sjuka biten, utan att ta med Dennis Hopper i beräkningen. Han har blivit lite av en expert på att spela galna karaktärer, men i Blue Velvet så är han inte bara galen utan han är som flera personer i ett enda skal. Han är det trilskande barnet som vill få precis allt som han ber om, annars blir han både tvär och ilsken. Dessutom är han den rebelliska tonåringen, som med sina humörsvängningar och tuffa attityd försöker att visa sig överlägsen genom att helt enkelt trycka ner andra i sin närhet. Som om inte detta var nog så är han även den fullvuxna, psykopaten som saknar empati till sina medmänniskor och som man aldrig vet var man har.



Dennis Hopper är en av filmens höjdpunkter och han är en perfekt kontrast till de oskyldiga ungdomarna. Ytterligare en jämförelse som bekräftar Lynchs bild om USA.
På tal om skådespelare så måste jag även nämna Isabella Rossellini, som här minst sagt gör en utlämnade och gripande rolltolkning av en sargad individ. En stark prestation som gör att jag har fått upp ögonen för Ingrid Bergmans dotter.

Blue Velvet är på alla sätt och vis en konstig, sjuk och pervers film som verkligen inte är för alla. Det är en film som jag "egentligen" inte borde tycka om, men här finns samtidigt så mycket som jag inte kan sluta fascineras över. Filmen säger tyvärr en hel del om oss människor, så jag kan inget annat göra än att tycka om filmen.



Tyvärr så är Blue Velvet inte lika känslomässigt gripande som Elefantmannen eller har en lika tät atmosfär som i exempelvis Twin Peaks eller Mulholland Dr., vilket gör att jag inte rankar den här bland Lynch främsta verk. Men det är ändå en sjuhelsikes bra film och en som förmodligen kommer att växa ju fler gånger jag ser den. En film väl värd att spana in helt enkelt.


Kommentarer Ner Upp

Kommentera inlägget här: Ner Upp

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback Ner Upp
RSS 2.0
Nöje och Underhållning Film & TV bloggar Reggad på Commo.se Film/Tv Blogglista.se