TRON: Legacy
Tänk vad lite musik kan göra. Jag hade sedan tidigare hört talas om filmen TRON och lite kring vad den handlade om, men som alltid känns det som att det fanns andra filmer jag ville se före. Så när nyheten kom om att Disney skulle göra en uppföljare till sin numera kultklassiker var mitt intresse svalt, förutom på en aspekt och det var musiken. Mina musikaliska favoriter Daft Punk skulle stå för soundtracket och genast steg mitt intresse både för originalfilmen och dess uppföljare.

Som en uppvärmning inför Legacy såg jag originalfilmen från 1982. Jag hade tidigare hört rykten om att den skulle ha åldrats i förtid, framförallt det visuella, men det visade sig att jag inte hade några problem med det. Snarare tvärtom då jag uppskattade den nostalgiska och mysiga arkadvärlden som filmen porträtterade och TRON lyckades verkligen med att skapa sin egen värld. Det, tillsammans med att intressanta frågeställningar togs upp (än mer aktuella idag) och att den hade ett på sina ställen intressant soundtrack av Wendy Carlos, gjorde filmen sevärd.



Nu, 28 år senare, var det då dags för en uppföljare. Jeff Bridges är med igen och tankeställningarna från ettan är kvar, men annars är det mesta nytt. Den första och största skillnaden man märker av är det visuella och hur väl man har lyckats uppdatera den digitala världen från föregångaren till det nya millenniet. Klassiska element från originalet (ljuscyklarna, ID-diskarna) känns igen och har samtidigt fått sig en välbehövlig uppdatering. Precis som sin föregångare lyckas Legacy med bravur att bygga upp en egen digital värld som urskiljer sig från mängden och känslan för detaljer är hög (pixelisbitar).

Pudelns kärna och det som från början fick mig intresserad av filmerna var ändå musiken från Daft Punk. Som en fusion mellan klassik musik och mer dansant elektrisk sådan, så låter det precis så bra som jag hade hoppats på, om inte lite bättre. Duons musikaliska verk har en förmåga genom hela filmen att höja ett antal scener med sin blotta närvaro och tillsammans med spektakulära actionscener kan det på andra ställen till och med bli riktigt bra. En viss klubbscen är det tydligaste exemplet på denna blandning och filmens musikaliska höjdpunkt.



Filmens vackra och stämningsfulla yta bör även ha ett innehåll och det är här filmen tyvärr fallerar för mig. Historien är i grova drag en upprepning av sin föregångare. Tankegångarna som såddes i TRON vidareutvecklas inte i Legacy, åtminstone inte i så hög grad som jag hade hoppats på. Det värsta är dock att filmens karaktärer på sina håll känns tämligen ointressanta och ibland något malplacerade. Ibland känns det nästan som om karaktärerna har glömt bort i vilken sammanhang de är i och att de har kommit in i en allt för seriös Shakespeare-pjäs, snarare än en "sci-fi"-blockbuster. Filmen hade tjänat på att lättas upp något för att kunna bibehålla ett högre underhållningsvärde genom hela filmen.

Som en musikvideo är TRON: Legacy ändå en fullpoängare och Daft Punk bevisar här ännu en gång sin förmåga att ständigt vilja utvecklas och testa nya former för sin musik. Legacy är en spektakulär ljus- och ljudshow som kittlar ens fantasi, men som i slutändan ändå ekar lite väl tomt. Där ursprungsfilmen TRON lyckades spela på det mer känslomässiga planet, med en känsla för karaktärerna och de intressanta frågeställningarna, lyckas uppföljaren mer spela på det rent visuella och audiovisuella. Men det som kommer leva kvar längst hos mig, från de båda filmerna, är ändå musiken från uppföljaren och då får väl den ack så berömda cirkeln ansetts ha slutits.



Daft Punks soundtrack till Tron: Legacy (via Spotify)