Source Code
När jag först hörde talas om Source Code via amerikanska recensioner i våras var en återkommande beskrivning utav filmen att den var som en blandning mellan Deja Vu och Groundhog Day. Ett intressant koncept på pappret som om man bara kunde få ihop det på ett något sånär snyggt sätt borde resultera i en sevärd film. Orosmomentet med den återkommande beskrivningen var dock att jag själv kände att de två nämnda filmerna var intressantare som koncept än som filmer. Frågan var om Source Code kunde bryta sig loss från detta omen?

Filmen kretsar kring åtta specifika minuter innan en stor tågexplosion som har återskapats i ett avancerat datorprogram. Allt för att kunna hitta gärningsmannen bakom dådet och motverka att det sker fler framtida explosioner. Colter Stevens (Jake Gyllenhaal) är den som får i uppdrag att skickas tillbaka igen och igen och det hela övervakas av Colleen Goodwin (Vera Farmiga) och Dr. Rutledge (Jeffrey Wright). På tåget träffar Stevens bland annat en kvinna vid namn Christina Warren (Michelle Monaghan) som han tillbringar mest tid med i dessa simulationer.



Problemen hopar sig ganska snabbt för mig gentemot filmen. En film med detta alternativa tidsupplägg måste i ett tidigt skede förklara hur den nyuppfunna tekniken fungerar och detta gärna på ett ingående sätt. Allt för att publiken ska kunna få en uppfattning av vad det hela handlar om så att de i ett senare skede sedan ska kunna köpa det som hela filmens berättelse bygger på. Problemet som Source Code har är att jag får en uppfattning att filmskaparna tar alldeles för lätt på denna detalj under filmens inledning och mer eller mindre hittar på nya saker under dess gång. Logik inom sina egna uppsatta ramar är kritiskt för alla typer av filmer och här tappar tyvärr Source Code en del av sin trovärdighet.

En annan viktig aspekt med dessa "tidshopparfilmer" är att vid varje återbesök måste filmen kunna hitta nya infallsvinklar för att bygga vidare på den övergripande historiearken och inte återupprepa sig. Source Code lyckas med att inte berätta samma sak om och om igen på dessa återkommande åtta minuter, men problemet är att man inte lyckas lägga ihop allt till en större helhet. Känslan av att "starta om" (på fel sätt) vid varenda en av dessa återbesök är allt för påtagligt och det enda jag i alla fall tänker på är vad som händer just nu i det pågående återbesöket. Det vill säga inte som jag helst hade velat se att man försöker själv som åskådare pyssla ihop och fundera kring hur det som händer just nu hänger ihop med det som skedde tidigare under filmen.



Source Code är trots detta en sevärd och tänkvärd film som ogenerat utnyttjar min fascination för filmer med alternativt tidsperspektiv. Alla inblandade skådespelare gör sitt jobb väl, utan att för den skull skina något nämnvärt. Det är egentligen bara Jeffrey Wright i sin torra och återhållsamma doktorsroll som lyckas göra ett litet intryck utöver det normala.

Likt sina jämförelsefilmer slutade även denna film som ett intressant koncept snarare än en bra film. Men filmer som överhuvudtaget lyckas sätta igång tankeverksamheten nu för tiden ska ändå ha ett plus i kanten för sin vilja att åtminstone våga försöka.