Åsa-Nisse: Wälkom to Knohult
Åsa-Nisse - symbolen för det dåliga (och enligt vissa till och med onda) med svensk film är återigen aktuell. I åratal har dessa filmer fått symbolisera uttryck som fars, buskis, fulkultur och dålig smak. Kritikerna avskyr filmerna som pesten och folket i sin tur älskar dem. Men är den 21:e filmen i ordningen så dålig som traditionen gör gällande? Nja, jag vet faktiskt inte.

Att majoriteten av kritikerna skulle avsky även denna film var ingen högoddsare eller att den för den delen snabbt skulle dyka upp på biotoppen. Det blir sällan mer förutsägbart eller så tydligt hur litet bioklimatet är här i Sverige när det kommer till dessa "folkliga" filmer. Den stora massan vill enbart ha underhållning för stunden och kritikerna verkar nästan föra en intern diskussion mellan varandra. Nä, kanske lite fokus på själva filmen nu.



Likt tidigare filmer utspelar sig även denna kring Nisse på Åsen i Knohult, Småland. Åsa-Nisse (Kjell Bergqvist) bygger av en slump en "Dunderpump" som har förmåga att kunna suga upp all olja i det närliggande området, där den är placerad. Detta intresserar snabbt den svenska regeringen som vill ha sin del av kakan och ett skånskt oljebolag som själva vill lägga beslag på pumpen för deras verksamhet. Kaoset som detta skapar leder till att Knohult snart utlyser sig själv till en republik och efterdyningarna till detta intresserar i sin tur självaste USA.

Det är en salig röra alltihop, men historien är snarare en ursäkt för att kunna bygga upp enskilda sketcher efter varandra. Detta är alla inblandade märkbart medvetna om och det gör att det hela faktiskt fungerar. Det märks tydligt att alla har roligt med sina karaktärer, man tar sig själv inte på för stort allvar och man lyckas skruva till allt ett steg längre än vad som är brukligt med dessa mer "folkliga" filmer. Just att det inte finns något mellanläge att luta sig tillbaka på är till filmens fördel och man vågar köra vidare på sin egen grej fullt ut. Det allra värsta med en film generellt och i synnerhet en svensk sådan är när de inblandade inte ens försöker göra något extra utav det (läs: Göta Kanal 3).



Att det redan snackas om en uppföljare lär inte heller förvåna någon, för är det något svensken gillar i filmväg så är det något han/hon känner igen sig i. Men faktum är att jag tycker Åsa-Nisse: Wälkom to Knohult är bättre än väntat. Man vågar köra på det man känner för, skapar sin egen referensplan och om filmen hade haft lite fler skämt/minut hade betyget till och med kunna bli högre. Man har väl inte gått och blivit folklig på äldre dar?