Fanny & Alexander
Ingmar Bergman beskrivs oftast inte som någon muntergök via sina filmer, utan han förknippas på ett eller annat sätt snarare främst med tunga ämnen såsom ångest, religion, demoner och död. En ibland ganska rättvis beskrivning om man får se till majoriteten av hans mest populära och kritikerrosade filmer. Därför skulle det bli intressant att få ta del av hans mer ljusa sidor i Fanny & Alexander, ansedd av många som hans mest lättillgängliga film. Vad jag förstod fanns här även några självbiografiska inslag i berättelsen, vilket ytterligare ökade mitt intresse för filmen.

Filmen tar sin början vid julfestligheterna hos en överklassfamilj i Sverige någon gång under början av 1900-talet. Mitt bland festligheterna och hela den stora släkten, med sina olika sidohistorier, kretsar filmen kring titelbarnen som är de som för historien så sakteliga framåt. För filmen tar god tid på sig att berätta sin historia och det är i och för sig förståeligt med tanke på mängden karaktärer som filmen innehåller. Filmen finns i två versioner: en bioversion på tre timmar och en TV-version på fem timmar. Jag resonerade som så att bioversionen var en bra början och om jag fick mersmak av filmen tänkte jag i ett senare skede även ta och se TV-versionen.



Under julfestligheterna är det en mängd olika karaktärer som presenteras och förs naturligt in i handlingen under ett relativt kort förlopp. Hela denna introduceringsfas upplevs aldrig som rörig, utan det är enkelt att följa med hur allt och alla hänger ihop med varandra. Den stora anledningen till detta är främst Bergman själv som skickligt lyckas kombinera regissören och manusförfattaren inom sig själv för att kunna presentera sina skådespelare och samtidigt föra historien framåt.

Mängden och digniteten av filmens skådespelare är imponerande och hela Sveriges dåvarande skådespelarelit verkar på något sätt ha varit inblandad i detta filmprojekt. Det som imponerar på mig mest är hur alla med bravur har intagit sin egen roll och lyckas framföra den utan att samtidigt framföra sitt eget skådespelarego. Annars i en så kallad stjärnfylld film brukar namnen ta över och det man ser framför sig är till exempel Tom Cruise och Angelina Jolie som visar upp sig, snarare än att de är sina respektive karaktärer. Ännu ett gott betyg för Fanny & Alexander och sin regissör/manusförfattare. Namn som till exempel Börje Ahlstedt, Christina Schollin, Allan Edwall, Pernilla August och Ewa Fröling gör alla riktigt bra ifrån sig, men där Jarl Kulle sticker ut lite extra från mängden. Hans lite teatrala överspel är en fröjd att få beskåda.



Miljöerna där julfestlighterna håller hus, men även under resterande del av filmen, imponerar också stort med en hög detaljrikedom som upplevs som tidstypisk. Tillsammans med de genomarbetade kläderna blir det hela nästan som ett kostymdrama och jag köper idén snabbt om att detta utspelar sig under tidigt 1900-tal. Även Oscarsjuryn verkade köpa det då filmen prisades för inte mindre än två yrkeskategorier ("Bästa scenografi" och "Bästa kostym") under 1984 års gala.

Farten, intensiteten och glädjen som fanns och kännetecknade filmens inledande del, främst vid julfirandet, försvinner tyvärr snabbt när historien flyttas över till prästgården. En till synes genomond präst (skickligt agerad av Jan Malmsjö) håller till en viss mån intresset uppe, annars upplever jag dock att filmen under denna del går in i en svacka. Jag vill snabbt tillbaka till suset, duset och de karaktärer som jag precis har lärt känna. När sedan mer mystiska element blandas in i filmen blir det mest konstigt, snarare än intressant, spännande och atmosfärskapande som till exempel David Lynch är så bra på (men även Bergman själv i Persona).



Fanny & Alexander har egentligen alla spelpjäser (bra skådespel och en emellanåt intressant historia) som behövs för att kunna resultera i en riktigt bra film. Tyvärr känner jag en viss tomhet mot filmens karaktärer och att jag ser utanför vad de känner snarare än att jag själv faktiskt känner med dem. Det tillsammans med att filmen i långa stunder fokuserar på, enligt min mening, fel saker gör att den inte hamnar bland mina Bergman-favoriter. Tomheten kan förhoppningsvis förbättras med femtimmarsversionen, men tyvärr gav bioversionen mig ingen mersmak av att vilja se mer. Så det är tveksamt om jag kommer se mer av historien om Fanny och Alexander, som i mångt och mycket är Bergmans livsverk. En sak är dock säkert och det är att karln i alla fall har ett sinne för humor.