Den mest intensiva perioden av studierna har nu lagt sig och sommarledigheten hägrar runt hörnet, vilket har lett till mer tid över för film. Äntligen! Och varför då inte starta upp skrivandet igen lite med någon personligt? Inspirerad av Filmitch's och Joels intressanta och välskrivna inlägg kring utmaningen/uppgiften/listan "A Life in Movies" tog jag mig också an utmaningen att skriva om en film per år under min livstid.

Eftersom jag redan har sammanställt en sådan lista under min personliga sida hade jag förarbetet redan klart. Nu skulle jag bara försöka skriva lite om varje film och eftersom de flesta av filmerna är välkända tänkte jag inte enbart fokusera kring varför jag gillar dem, utan även kring det jag minns från de tillfällena jag såg filmerna för första gången.

Nackdelen och tjusningen med en sådan här årsbaserad lista är att man enbart får välja en film per år, vilket skapar beslutsvånda åt båda hållen. Vissa år har en mängd bra filmer där man inte vet vilken man ska välja före de andra, medan andra år är lite mer sparsmakade där man knappt hittar någon personlig film som man kan stå för utan att gå in för de mer "klassiska" valen.

Oavsett följer min lista nedan och om du inte har antagit utmaningen än så ser jag fram emot att få läsa din egen lista framöver.

 

---

1989: Dip huet seung hung (The Killer)

Klassisk "Hong Kong"-action signerad John Woo när den är som allra bäst med Chow Yun-fat i en av huvudrollerna. När jag såg den här för första gången var det faktiskt med ett uttalat mål från min sida att jag skulle utforska mitt födelseår mer som filmår och hitta en bra film till min lista. Jag föll pladask för de välkoreograferade och - i saknad av ett bättre ord - coola actionscenerna som inspirerade actionfilmer genom hela 90-talet. Och med karaktärer som man verkligen brydde sig om blir rena actionfilmer knappast bättre än så här.

 

1990: Goodfellas

Den första filmen under kategorin "bra film men oinspirerat val" kommer Scorseses maffiaepos. Tror att det var min första maffiafilm jag såg från regissören och jag blev inte knockad av filmen direkt, men tack vare att den hade en sådan pass hög lägstanivå filmen igenom kunde jag ändå uppskatta den direkt efter första visningen.

 

1991: The Silence of the Lambs

En klassisk thriller där det mest intressanta är samspelet mellan de tre huvudkaraktärerna Clarice, Hannibal Lecter och Buffalo Bill. Kommer ihåg att första gången jag såg filmen tyckte jag det var intressant att se rektorn från Boston Public (Anthony Heald) göra ett framträdande i en riktig film.

 

1992: Reservoir Dogs

Efter den stora effekten som Pulp Fiction hade på mitt filmintresse var jag tvungen att snabbt plöja igenom Tarantinos filmkatalog och denna film blev min andra signerad Quentin Tarantino. Dialogen var lika välskriven här och konceptet att inte visa själva rånet under en "heist"-film var fascinerande. Några saker jag noterade första gången jag såg filmen var att "Stuck in the Middle"-scenen fortfarande fungerade för mig, trots att jag redan hade sett Nilecitys parodi, och musikvalet "Hooked on a Feeling" kändes som svensk både kul och något tröttsamt.

 

1993: Schindler's List

Ännu en film som inte är någon personlig favorit för mig, men som jag ändå inte kan undgå att se dess kvaliteter. Såg filmen för första gången när jag var yngre men hade inga större minnesbilder utav den så jag såg om den härområet. Kom ihåg att jag gillade det svartvita fotot och prestationerna från de inblandade skådespelarna, men vid den tidpunkten jag såg filmen hade jag redan sett alldeles för många filmen från andras världskriget att jag inte riktigt kunde bli totalt hänförd av Schindler's List. Men en bra film är det.

1994: Pulp Fiction

Från ett av mina absoluta favorit filmår känns det lägligt att toppa det hela med filmen som verkligen satte igång mitt filmintresse. 1994 var sannerligen ett toppenår när det kommer till film och framförallt hade den bredden när det kom till toppenfilm som andra filmår saknade. Angående filmen i sig och vad den har betytt för mig så får jag väl åter länka till mitt inlägg kring filmen på Fiffis filmblogg.

 

1995: Se7en

En av det främsta exemplet på hur viktig en tät atmosfär i en thriller är för slutresultatet och filmupplevelsen. Innan jag knappt visste vem David Fincher eller Brad Pitt var hade jag hört talas om en film kring de sju dödssynderna som mina föräldrar hade sett och som de tyckte var otäck att se på. Utifrån deras omdöme tyckte jag det var bäst att vänta på att själv se filmen och när jag väl såg den några år senare konstaterade jag att det nog var för mig eget bästa. Både för dess otäcka sidor, men även för att verkligen kunna förstå allt som pågick i filmen. Från första gången jag såg filmen kom jag framförallt ihåg slutcitatet från Freemans karaktär som jag tyckte perfekt sammanfattade vad jag precis hade sett.

1996: Fargo

Bröderna Coen har genom åren blivit en tydlig favorit på min filmhimmel när det kommer till regissörer och i varje film jag har sett från dem finns där alltid något sevärt att ta med sig. Detta är i mitt tycke deras mästerverk som sammanfattar allt de som gör bröderna så bra. Innan jag såg filmen för första gången blev jag orolig för dess korta längd. 90 minuter passade ju bra för en lättsam komedi, men i en "riktig" film behövde man ju minst två timmar på sig för att kunna berätta en riktigt bra historia. Eller? Coen lyckades motbevisa och det var trevligt att få se Peter Stormare i en bärande roll för en gång skull och inte enbart som någon komisk sidofigur.

1997: Lost Highway

Efter att ha sett David Lynch Mulholland Dr. och hänförts hörde jag att Lost Higway skulle dra det hela ett varv extra. Det visade sig stämma. Där man i Mulholland Dr. åtminstone kunde fundera ut hur allt hängde ihop, tappade jag snabbt bort mig i Lost Highway. Det visade sig inte påverka min filmupplevelse för med en tät atmosfär så kommer man långt och där är David Lynch bland de bästa inom området.

 

1998: Festen

Danskar gör vad danskar gör bäst? Dogmafilm med alkohol, kaos och familjegräl. Hade inga större förväntningar inför den här, men oh boy vad jag blev positiv överraskad. Det karaktäristiska fotot som krävs enligt Dogma-principen skapade en närvarokänsla som man inte hade lyckats med ett mer ordinärt foto. Tillsammans med de jordnära prestationerna från alla skådespelare blev jag överraskad över att filmen var så här pass bra. Kul med tanke på att när jag såg den för första gången var jag inne i en period där ingen film verkade överraska mig längre och "allt var redan" gjort.

 

1999: Eyes Wide Shut

Min främsta favoritregissör Stanley Kubricks sista film och en film jag väntade in i det sista med att se. Hade sedan tidigare sett alla hans övriga filmer och tyckt om dem alla på sitt sätt. Förväntningarna var därför skyhöga när jag skulle se Eyes Wide Shut. Ingen film, oavsett regissör, kunde väl kunna uppfylla de högt ställda förväntningarna? Dessutom hörde jag rykten om att filmen var Kubricks svåraste att ta till sig. Gladeligen så uppfylldes inte bara mina förväntningar utan de överträffades även med råge. Stämningen var tät filmen igenom och scenerna i "huset" är bland det bästa jag har sett i atmosfärväg någonsin.

 

2000: Requiem for a Dream

I hård konkurrens med Memento drar Requiem for a Dream det längsta strået och det är mycket tack vare den känslan som filmen lämnade mig när eftertexterna började rulla. Uttrycket "som ett slag i magen" har aldrig passat bättre till en film som den här och när jag såg den första gången kunde jag inte släppa tanken på den under flera veckor. En film jag helst inte ser om i första taget för effekten den hade på min första gången lär aldrig överträffas igen.

 

2001: Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain

En film som en cyniker som jag inte "borde" gilla, men jag kunde verkligen inte motstå dess franska charm. Filmens 30 första minuter är bland det mest intensiva och roliga jag har sett i filmväg i en icke renodlad komisk film och det som övertalade mig att verkligen gilla filmen.

2002: Irréversible

En film som jag till en början tvekade att se då att jag hade snappat upp dess rykte om att det var en riktigt jobbig film att ta sig igenom. Nyfikenhet tog dock snabbt över och genast drogs man i filmen in i något bisarrt flygperspektiv som aldrig verkade ta slut. Trots sina jobbiga scener emellanåt gör kontrasten mellan ljust och mörkt i filmen att det blir ännu mer effektiv och att filmen fastnar ännu djupare hos en. Det är en jobbig film att se och den ger en en jobbig eftersmak som gjort att jag inte har sett om den sedan första gången jag såg den. Oavsett står filmen för effektiv filmkonst som jag uppskattar på sitt lilla speciella sätt.

 

2003: Oldboy

Filmen som fick mig intresserad av asiatisk film och tillsammans med resterande delar av Vengeance-trilogin bildar en av mina favorit filmtrilogier. Våldsskildringen i filmen var ärlig, kreativt gjord och rak på sak på ett sådant sätt som jag just då inte hade sett tidigare i en film. Oldboy var en av filmerna som lärde mig att stiliserad våld på film kan vara underhållande på sitt sätt, men med lite känslor bakom och en råare approach kan det bli så mycket effektivare i slutändan.

 

2004: Der Untergang

En film som jag aldrig hade hört talas om förrän jag fick i uppdrag av mina föräldrar att fixa den till dem. Det enda jag fick reda på via omslaget till filmen var att den handlade om Hitler och det kunde väl ingen vara intresserad av längre. Man visste väl redan allt om honom? Så gick det några år och jag snappade upp mer och mer om filmen via forum, hemsidor och filmlistor. När jag till slut såg den blev jag starkt påverkad över hur väl man lyckades skildra och nyansera porträttet av "ondskan själv" som många vill ha honom till. Sensmoralen här är väl att man ska lyssna på sina föräldrar?

 

2005: Sin City

En film som jag tyvärr inte såg på bio när den kom ut för där hade den gjort sig bäst. Med sin serietidningsliknande visuella stil hade jag inte sett något tidigare och filmen fastnade direkt. Filmer som bland annat 300 har sedan dess gjort och förbättrat denna speciella stil, men inget kan slå dess film noir-liknande "original". Och med samma stil som Tarantinos filmer passade filmen perfekt in i bland mina Tarantino-kloner när jag byggde upp mitt filmintresse och jag redan hade sett klart alla filmer från Tarantino själv.

 

2006: El laberinto del fauno

En modern saga som blandar fantasi och verklighet på ett sätt som jag inte hade sett sedan tidigare. I stark konkurrens med Das Leben der Anderen drar Del Toros saga under det spanska inbördeskriget det längsta strået, tack vare att det som till en början var en saga visade sig vara så mycket mer. Det jag framförallt fastnade för filmen när jag såg den för första gången var hur den fick mig att återfå intresset för sagor, något som jag själv då trodde att jag hade växt ifrån. Barnasinnet ska alltid bibehållas, oavsett ålder.


2007: The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford
En film som när jag såg den på bio inte hade hört mycket om förutom att det var en western, Brad Pitt var med i den och att filmen skulle vara lika lång som dess titel. Till min glädje visade sig att bioupplevelsen överträffade mina förväntningar och att dess långsamma tempo snarare gjorde mig mer och mer intresserad av berättelsen än tvärtom. Fotot i filmen är magiskt och dess främst styrka, vilket glädjer mig idag att jag ändå gick och såg filmen på bio trots mina misstankar.

2008: De ofrivilliga

Under ett filmår som nästan enbart verkade handla om en viss läderlapp visade det sig att en svensk liten film med Youtube-klippning skulle stjäla showen för mig. Med okända skådespelare och en känd skådespelare som spelade sig själv lyckades regissören Ruben Östlund med konststycket att få skådespelarna att agera naturligt. Något som tyvärr enligt min mening är allt för ovanligt i en svensk film eller valfri film för den delen.

 

2009: Inglourious Basterds

Min första Tarantino-film som jag såg på bio under premiärdagen (såg även Death Proof på bio) och förväntingarna var givetvis höga. Från Cannes-festivalen det året och under hela sommaren väntade man intensivt på att det snart var det dags att se Quentins krigsrulle. När filmen väl rullade igång släpptes snabbt premiärnerverna och jag kunde njuta fullt ut av filmen. Tarantino hade lyckats igen. Jag blev så pass nöjd med Basterds att jag såg om den på bio någon vecka senare (en av få filmer jag har sett om på bio). Under båda visningarna ställde sig publiken upp under eftertexten och applåderade. Magiskt var ordet!

2010: Toy Story 3

En fin avslutning på Pixars filmserie som har följt mig genom hela min "filmkarriär". Ettan var en av de första filmerna jag överhuvudtaget såg på bio och givetvis såg jag även tvåan på bio. Så därför var det en viss spänning i luften när jag även skulle se den tredje och avslutande delen på bio. Nu när jag hade blivit lite äldre kanske jag hade växt ifrån Toy Story? Pixar visade sig dock ha tilltäckigt med integritet att avsluta det snyggt och samtidigt göra en av de bättre delarna av filmserien. Så på en blandning av nostalgi och "objektivitet" kan jag konstatera att Toy Story 3 är en av mina bättre bioupplevelser hittills.

 

2011: ?

Har tyvärr sett alldeles för lite från nuvarande år för att kunna sätta upp en film här och samtidigt kunna stå för det. Generellt sätt brukar sommar- och vintersäsongen innehålla de bästa filmerna under ett år så förhoppningsvis har jag något trevligt att se fram emot.