---

Quentin Tarantino är en av anledningarna till att jag blev så intressant av film som jag faktiskt är. Det började när jag såg "Pulp Fiction" en gång i tiden på ett gammalt VHS-band. Jag blev frälst. Aldrig tidigare så hade jag sett en film som kändes så orginell och kreativ. Detta ledde till att jag mer och mer gick ifrån de klassiska blockbusters som jag brukade titta på innan. Nu var siktet inställt på kreativa och ibland nyskapande filmer.

Tarantino lyckas skapa en speciell stämmning i sina filmer som jag verkligen älskar. Både dialogen, musiken och karaktärerna är fantastiska. Just dialogen är en av Tarantinos främsta styrkor som filmskapare. Den är både kreativ, orginell men samtidigt bisarr. Samtalsämne som det verkliga motivet bakom Madonnas låt "Like a virgin" diskuteras men även om de små detaljerna som gör Europa så speciellt (Royale with Cheese).

Musiken är även den en stor del i Quentins filmskapande. Inför varje film så sätter sig Tarantino ner och tänker igenom hur han vill ha filmen och vilken musik som kan passa in i den stämningen som han vill skapa. Inför varje film så lyckas Tarantino alltid hitta musikaliska guldkorn. Detta musikintresse har till och med lett till att han har startat ett skivbolag, "A Band Apart Records", som främst fokuserar på filmmusik.

Quentin Tarantino är en riktig filmnörd och det syns verkligen i hans filmer. Alla hans verk innehåller referenser till både gamla filmklassiker men även nya alster och detta är Tarantinos sätt att hylla filmskapare som har inspirerat honom i sitt eget skapande. Detta är även en av de främsta budskapen i hans filmer; att älska film och dess skapande kraft. För visst gillar vi, precis som Quentin Tarantino, filmer i alla dess former och visst blir vi påverkade av dem, på ett eller annat sätt?

Onödigt vetande: Trots allt vålds- och droginslag som finns i Tarantinos filmer så avskyr han personligen både våld och droger.

---

Pulp Fiction (1994)


Reservoir Dogs (1992)

---

---

Bröderna Coen har givit den amerikanska landsbygden ett ansikte och en själ. Landskapet spelar i många av brödernas filmer som en alldeles karaktär, vilket man inte har sett likheten av i filmhistorien sedan John Fords var i farten. Landskapen utgör både en ödsligt och dyster stämning men samtidigt så är dem otroligt vackra och skapar en viss känsla av stillhet och lugn.

Just det lugna är en stämmning som beskriver Coens filmer väldigt bra. De båda filmskaparna räds inte att i lugn och ro skapa en historia utan att stoppa in så mycket som möjligt. Åskådarna fångas av den lugna men samtidigt djupa och komplexa historien som med små, men betydelsefulla, medel skapas på duken. Detta leder till att man som tittare verkligen får tid till sig att ta åt sig historien och dess karaktärer och detta gör att filmerna sätter sig mer på djupet och gör att man tänker på dem dagar efter visningen.

Bröderna kompletterar varandra på ett bra sätt och delar väldigt mycket på skapandet, även om Joel officiellt har regisserat fler filmer. Detta är bara ett spel för galleriena då båda regisserar lika mycket och sen deras film "The Ladykillers" så står bådas namn under regissör.

Coens har verkligen ett sinne för humor och det visar dem upp, vare sig det är rena komedier eller om det är en mörk thriller. Det ska dock påpekas att det oftast rör sig om väldigt svart humor. Denna humor speglar sig bland annat i dialogen där diverse dialekter med deras speciella uttal och uttryck skapar en fantastisk vokal ljudbild som få idag klarar av. Vissa filmskapare skruvar upp det vardagliga så att det blir komiskt, men Joel och Ethan Coen gör det motsatta. De gör det ovanliga vardagligt och detta leder till många humoristiska ögonblick.

Bröderna Coen behärskar både humor och tragedi och detta kanske inte är så otroligt som det låter.
För visst går humor och tragedi hand i hand?

Onödigt vetande: Bröderna är de andra i historien som har vunnit en Oscar för bästa regissör som en duo. Den första duon var Wise/Robbins för filmen "West Side Story".

---

Fargo (1996)


The Big Lebowski (1998)

---

---

Chan-wook Park är mannen som fick upp mina ögon för asiatisk film, vare sig det är vanliga spelfilmer eller animefilmer. Han har genom sina filmer blivit en stor idol och filmskapare i Asien, men han har även lyckats med att finna en stor internationell publik.

I sina filmer så har Park en skådespelarensemble som, utan att vara känd för den stora massan, spelar väldigt trovärdigt. De spelar så trovärdigt att man ser dem som sina karaktärer än att det skådespelare som agerar. En annan styrka med Parks arbete med sin skådespelarensemble är att han inte placerar skådespelarna i några fack. Någon som har spelat en vildsint och stark person i en av hans filmer, kan i en annan få spela en försvarslös och förvirrad karaktär. Det bästa av allt är att detta är så skickligt beskrivet att man köper det.

Parks skildring av ondska är en annan sak som jag fascineras av. I Chan-wook Park's filmer finns det ingen ren ondska. Alla karaktärer bär på både onda och goda egenskaper och detta speglar ju verklighetens människa.
För det finns ingen människa som bara består av ondska och detta har Chan-wook Park förstått för länge sedan.

Onödigt vetande: Beslutade att bli filmskapare efter att ha sett Hitchcock's "Vertigo".

---

Oldboy (2003)


Sympathy for Mr. Vengeance (2002)


Sympathy for Lady Vengeance (2005)

---

---

Scorsese har alltid vågat gå sina egna vägar. Han räds inte för att berätta en historia som kanske ter sig lite främmande och ibland till och med motbjudande för publiken. Berättelsen får stå i centrum och sedan får publiken bestämma om det är bra eller dåligt. Publikfrieri är ingenting för Martin.

Han berättar gärna om en gammal Vietnamveteran som genom våld vill "rensa gatorna från allt smuts" (Taxi Driver), men även om den undre världens mörka historia, råa klimat och hur svårt det är att ta sig ifrån det (Goodfellas).

Överlag så är det ofta dystra historier som skildras och det är Martin Scorsese's styrka som filmskapare. Han drar sig inte för att skildra den mänskliga dekadensen. Han blundar inte för problemen, utan tar tag i det och försöker få oss att tänka på konsekvenserna av vårt mörka samvete.
Ty det är bara genom en konfrontation med det mörka i vårt samvete som vi kan upptäcka våra brister och försöka arbeta med att undvika dem i framtiden.

Onödigt vetande: Regisserade musikvideon till Michael Jackson's "Bad".

---

Taxi Driver (1976)


Goodfellas (1990)

---

Regissör, personen som leder arbetet under en filminspelning. Ordet regi härstammar ifrån rego som, på latin, betyder ungefär styra, leda.
Vid en film kan regissören antingen vara helt okänd för tittaren eller indirekt orsaken till varför man väljer just den filmen. Regissören kan sätta sin egen prägel på filmen eller agera som en martionettdocka som följer varje önskning ifrån producenten.
I alla fall så utför de ett stort arbete under produktionen av en film och utan dem så hade vi inte kunnat beskåda dessa underbara sagor ifrån världens alla hörn.

Under några inlägg framöver så hade jag tänkt att presentera min egen topp 5 lista över regissörer som jag respekterar och hyllar. Dessa personer väljer jag framförallt för att dem har satt sin egen prägel på arbetet.
I listan hade jag tänkt att skriva en liten kommentar om varför jag tycker om personens filmer, några särdrag jag framförallt gillar hos dem och även lite onödig information (som vanligt). Men även lite filmtips på vilka filmer man framförallt ska titta på av dessa filmskapare.

Hoppas ni får en trevlig lässtund och förhoppningsvis så finner ni själva några guldkorn bland dessa regissörer.

"Life Is In Their Hands -- Death Is On Their Minds!"

---

Genre: Drama

Produktionsland: USA

Produktionsår: 1957

Regissör: Sidney Lumet

Skådespelare: Henry Fonda, Lee J. Cobb, E.G. Marshall, Martin Balsam

Speltid: 96 minuter

---

En ung latinamerikansk man är anklagad för mord på sin pappa. En jury bestående av tolv män ska besluta ifall han är skyldig eller ej. Om han anses vara skyldig så blir han dömd till döden. Beslutet måste vara entydigt. Alla tolv jurymedlemmar måste vara helt överens om den åklagare är skyldig eller icke skyldig till brottet.
Detta är inledningen på Sidney Lumets "12 angry men" eller "12 edsvurna män" som den svenska titeln lyder. Fallet som visar sig vara ganska glasklart ifrån början, börjar efter olika synvinklar och sätt att se på brottet och rättegången blir mer och mer otydligt.

Den relativt enkla historien visar sig blir mer och mer komplex och tankeväckande desto djupare in i filmen man kommer. Filmen tar upp olika moraliska dilemman som om det verkligen finns en riktigt sanning eller vem som egentligen har rätt att döma om en annan man ska leva eller ej. Fördomar, både etnisk- och åldersfixerade, tas upp i filmen på ett väldigt tankeväckande sätt. Filmen får en att verkligen tänka till och den får även oss att se vår verklighet på ett annat sätt. Diverse små symboler dykerr upp i filmen och dessa små symboliska värden visar filmen på hur vi överskattar vår egen tankeförmåga och hur individualistiska mänskligheten faktiskt är. Medlidande är en egenskap som tragiskt nog mer och mer har blivit en dygd snarare än en positiv stöttepelare i vårt samhälle.

Karaktärerna består nästan uteslutet av de tolv jurymedlemmar som inte nämns med deras namn. Men vi lär ändå känna var och en av dessa individer på ett personligt plan och detta får en att fundera. Är vårt rättssytem verkligen opartiskt och rättvist?
Alla medlemmar spelar med en pondus och trovärdighet som gör att man verkligen känner för karaktärerna, deras livshistoria och deras ställningstagande genom filmen. Alla karaktärer har lika stor del i historiens utveckling, men de har olika synsätt på den och detta visar hur olika vi människor faktiskt är. Är det verkligen ett "mänskligt" system att tolv individer som aldrig tidigare har träffats, ska utifrån andra individers argument, besluta entydligt om en annan individs liv? Är detta ett rättvist system?

Betyg:

Onödigt vetande: Filmen utspelar sig, förutom tre minuter, uteslutande i juryrummet där männen försöker få fram en rättvis dom.

"What happens when make-believe believes it's real?"

---

Originaltitel: El laberinto del fauno

Genre: Fantasy, Drama

Produktionsland: Mexico, Spanien, USA

Produktionsår: 2006

Regissör: Guillermo del Toro

Skådespelare: Ivana Baquero, Sergi López, Maribel Verdú, Doug Jones

Speltid: 112 minuter

---

Året är 1944 och Francos fascistregim styr Spanien med järnhand. Spanska inbördeskriget har precis avslutats med ett turbulent samhällsklimat som en direkt följd av detta.
Den 11-åriga bokmalen Ofelia (Ivana Baquero) anländer med sin gravida moder till kapten Vidal, mannen som är hennes nya styvfar. Vidal är en känslokall ledare som för ett ständigt krig mot de rebellstyrkor som gömmer sig i traktens skogar.
Ofelias tillflykt under denna pressade situation blir en närliggande labyrint, där hon känner sig som hemma.
I denna labyrint döljer det sig en förtrollad värld där Ofelia möter en faun som ger henne ett högst tvivelaktigt uppdrag. Efter detta möte så blir hennes liv aldrig detsamma igen.

Guillermo del Toro har med denna film skapat en fantastisk saga för vuxna. Filmen är så mycket på en gång men det känns ändå så naturligt. Det är en krigsskildring där mänskliga rättigheter och friheter står på spel. "Pan's Labyrinth" är även en tragisk familjeskildring där en familj har splittrats och varje individ nu försöker hitta en nya samhörighet. Men framförallt så är filmen en hyllning till fantasin och framförallt till ett litet barns fantasi.

Vår fantasi är något vi verkligen måste ta vara på, men tyvärr så blir vi mer och mer fantasilösa desto äldre vi blir. Det finns en bra scen i filmen som skildrar det och det är när Ofelias mamma ber henne om att växa upp. Mamman ber henne att sluta tro på en massa sagor för de stämmer ändå inte överens med vår värld.
Scenen visar på ett bra sätt hur vi idag anser att sagor och fantasi är något för barn och det är någonting man växer ifrån. Detta är enligt mig en tragisk utveckling.

Filmen har genom make-up och diverse specialeffekter lyckats att skapa en fantasifull värld som verkligen leker med våra sinnen. Några av inslagen är en mystisk faun, en glupsk padda och en barnätande "Pale Man" som har sina ögon i handflatorna.
Dessa högst bisarra inslag skapar en värld där ingenting är omöjligt. Filmen vann bland annat Oscars för bästa make-up år 2007.
Faunen och "Pale Man" spelas under sina kostymer av Doug Jones som även har medverkat i filmer som "Hellboy" och "Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer".

Språket som talas i filmen är spanska och detta ger en trovärdighet som en engelskspråkig film hade haft svårt att klara av. Skådespelarna är alla okända för den stora massan vilket gör att dem verkligen upplevs som sina karaktärer och inte som skådespelare.
Ivana Baquero spelar, i rollen som Ofelia, väldigt moget för sin ålder och hon klarar galant att spela både mot äldre kollegor eller mot diverse fantasivarelser.

Filmen lyckas att skapa en tanke hos tittaren att man ska värdesätta sin fantasi mer och förstå hur värdefull den är.
För det hör ihop med mänskligheten att fantisera och skapa egna berättelser. Människan har ett starkt behov att detta. Ty fantasi får ej glömmas bort för annars blir vi mer och mer som mekaniska robotar utan en egen tankeförmåga. Och det vill vi väl inte?

Betyg:

Onödigt vetande: Den engelska textöversättningen är översatt och skriven av Guillermo del Toro själv.