8½

Det var med blandade känslor jag tog mig an min första Fellini-film.
För det första så har jag förstått att hans filmer inte är så lätta att ta till sig och dessutom så skulle visst 8½ inte vara den filmen man skulle börja med. Men jag gick in med en öppen inställning till filmen och fick se vad det skulle resultera i.

Och vilken positiv överraskning det ledde till. Man slås direkt av det fantastiskt fina svartvita fotot, som sätter standarden direkt. Sen växlas sakta filmens intrig ut sig om en filmregissör och hans arbete med en kommande film, med en surrealistisk stämning.

Den surrealistiska känslan skapas med hjälp av händelserna kopplat till regissören, blandat med tillbackablickar och scener direkt hämtade ur sin kommande film.
Man vet aldrig egentligen vad som är vad förrän efteråt, och man fastnar direkt i den drömlika värld som spelas upp.

Detta var en väldigt personlig film för Fellini själv. Han var själv inne i samma kris som filmens huvudkaraktär, således sitt alter ego, och filmens titel syftar just på hur många filmer Fellini hade gjort innan den här.
Dessutom bevisar filmen att den italienska regissören hade en stor självdistans. Vissa sekvenser i filmen spelas upp, för att senare totalsågas av den fiktiva filmens manusförfattare. Underbart!

Filmen är dessutom en skön drift över filmbranschen överlag och dess märkliga sammansättning som har drar sig till sin spets.
Kvinnor i branschen har en högsta åldersgräns innan dem sätts på gatan och alla inblandade överlag är mer eller mindre galna.

Sammanfattningsvis så kan jag förstå andras kritik över filmen, då den inte direkt är lätt att ta till sig. Men jag kunde ta till mig den utan problem och gillade hur den växte genom filmens gång.
Dessutom så är det förmodligen en film som växer, desto fler gånger man ser den, då man då kan ta in alla detaljer.
 

Under början av 70-talet till slutet av 80-talet, blommade den australiensiska filmindustrin ut fullständigt och blev välkänt under namnet Ozploitation.

Namnet syftade på filmernas uppbyggnad, nämligen exploitationfilmer med mycket fokus på våld, sex och andra tabun.
Det som urskiljde den australiensiska varianten, från den övriga var dess galenskap. Ja, de flesta inblandade i denna genre var fullkomligt galna och gjorde de mest korkade grejer, för att skapa den ultimata filmen.

Man riskerade livet på skådespelarna, för att skapa en realistisk känsla över det. Till exempel så sköt man i vissa scener med riktig ammunition mot skådespelarna eller höll filmens huvudkaraktär nedsänkt i vatten, upp och ned, utan några som helst säkerhetsåtgärder. Man tänkte minst sagt inte på säkerheten, utan man körde mest på.

Filmerna var riktiga b-filmer, eller skräp-filmer om man tycker det, som idag har fått lite av en kultstatus. Här var det inga fina budskap man skulle få fram, utan det var ren och skär underhållning.

Dokumentären lockade mig inte direkt att ta mig an något film, kanske Mad Max men annars blev jag inte så frälst precis.
Det roliga i filmen, och skrämmande på samma gång, var och ta del av hur man gjorde dessa filmer och hur nära det ibland var att det gick åt pipsvängen. Under vissa sekvenser, vid filminspelningen, kunde det gått riktigt snett.

Dokumentären rekommenderas för er som vill ta del av filmskapande, från sin galnaste sida, och kanske uppskattar ni, till skillnad från mig själv, dessa exploationfilmer, the Australian way.

Trailer:

Och självklart när det gäller b-filmer, så är Tarantino med på ett hörn.

Miniserien Band of Brothers, som släpptes under början av 2000-talet, blev snabbt en favorit och hyllades som en av dem bästa krigsserien genom tiderna. Serien skildrades ur ett amerikanskt perspektiv och tog plats i Europa.

Nu är det dags för uppföljaren, The Pacific, som ska börjas att sända nästa år. Den här gången är det händelserna kring Stilla havet som täcks och att döma av trailern så blir det lika snyggt som sin föregångare.

Regissören och manusförfattaren Kevin Smith, kanske mest känd för sin debutfilm Clerks, gjorde 1999 en komedifilm vid namn Dogma, som tog sig an ett religöst tema. Detta ledde till kontroverser, då personer inom den katolska kyrkan inte gillade att Smith blandade in religiösa teman i filmen och startade protester mot film vid dess premiär.

Frågan var dock om de själva hade sett filmen, så Smith blev nyfiken och begav sig själv till deras protestaktion.
Detta resulterade i stor komik, en knäpp på näsan åt de religiösa aktivisterna och bevis på att man tydligen inte själv behöver se filmen, för att protestera emot den.

Michael Cimino, ringer det en klocka när du hör detta namn? Efter att han gjorde det hyllade krigsdramat The Deer Hunter, 1978, så låg hela världen under hans fötter. Hans film hade blivit den stora vinnaren på det årets Oscargala, 5 gubbar varav två till Cimino personligen. Han spåddes en lovande framtid och kunde nu göra filmer exakt enligt hans egna direktiv.

Han valde att göra det episka Westerndramat Heaven's Gate, som han själv hade skrivit. Tanken var att det skulle bli en av världens genom tidernas bästa filmer, så regissören och manusförfattaren tog god tid på sig.
Han ville få allting perfekt, så han byggde nästan upp riktiga städer som filmkulisser och tog hur många omtagningar som helst vid varje scen som spelades in. Detta resulterade i att både tiden skenade iväg och filmens budget med den.

När sen filmen hade premiär så sågades den nästan totalt av kritikerna och blev en ekonomisk flopp.
Filmens rykte har på senare tid förbättrats något, mycket tack vare en ombearbetning av filmen gjord av regissören själv.
Heaven's Gate var bland de första filmerna som gjordes om på detta sättet och sedan såldes på nytt under tillägget Director's cut.

Men faktum kvarstår att Heaven's Gate blev en historisk händelse i filmhistorien, förutom den ekonomiska biten i åtanke.
Filmen ledde till att filmbolaget United Artists, skapad av bland annat Charlie Chaplin, gick i konkurs. Dessutom så markerade filmen slutet på Det nya Hollywood, med självständiga regissören som hade kontroll på det mesta. Hädanefter, efter det ekonomiska fiaskot med Heaven's Gate, så stramades filmbranschen upp och filmbolagen fick större makt.

Men det tragiska i allt det här, var att filmen satte stopp på en talangfull filmregissörs vidare karriär.

---

2004 så lanserades det en dokumentär, vid namn Final Cut: The Making and Unmaking of Heaven's Gate, som berättar hela historien från början och försöker reda ut vad som egentligen hände och vad som till slut gick fel.

Klippet visar den första delen, av totalt åtta. För att sedan fortsätta så är det bara att följa klippen som presenteras i slutet eller hoppa direkt till spellistan.

Stanley Kubrick (mannen, myten, legenden), har med sina visuellt slående och detaljrika filmer, skapat sig en viktig plats i filmhistorien. Många av hans filmer anses tillhöra det absoluta toppskiktet och Kubrick har influerat en mängd olika filmskapare genom tiderna.

Trots detta så har själva personen Stanley Kubrick hamnat lite i skymundan. Men till min stora förtjusning så har jag hittat en intressant intervju från 1966, där Stanley berättar för intervjuaren Jeremy Bernstein lite om sina filmer och sin bakgrund.
Det är en intressant historia som spelas upp och man får reda på många detaljer, som jag i alla fall inte visste om sen tidigare.

Intervjun består av totalt nio delar och jag länkar här till den första delen. För att fortsätta attt se på de följande delarna, så är det bara att följa videolänkarna i slutet av klippet.
Om inte det passar så finns det även en spellista med alla klippen samlade.

På tal om Stanley Kubrick och fakta om honom, så kan jag rekommendera en riktigt bra dokumentär om hans liv, Stanley Kubrick: A Life in Pictures

Ännu en poster har kommit till Tarantinos krigsepos, Inglourious Basterds, och den här gången är det den italienska varianten.
Det är en vackert komponerad poster, som håller hög klass precis som de tidigare (1, 2, 3, 4, 5, 6) som jag har länkat till innan.

Dessutom så gillar jag verkligen den italienska titeln, då det italienska språket är ett oerhört vackert sådant.

Du rififi chez les hommes

Heist-filmer är någonting som ligger mig varmt om hjärtat och jag missar helst inte en riktigt bra sådan, med det spänninsmomentet som skapas vid planeringen och utförande av en riktigt bra kupp på den vita duken.
Genom åren så har jag fått ta del av några riktigt fina varianter av denna genren, såsom Heat, Reservoir Dogs och The Usual Suspects. Alla dessa har en gemensam nämnare och det är nämligen den här filmen från 1955.

Denna franska film noir, är lite av urmodern till alla heist-filmer och håller fortfarande till dagens datum. Filmens intrig är väldigt välgenomtänkt och alla scener ger sitt speciella bidrag till det slutgiltiga resultatet. Allt från de inblandade karaktärernas bakgrundshistoria, deras sammankoppling med varandra och hur det senare resulterar i en av filmhistoriens mest välgenomarbetade inbrottssscen. Den 30 minuter långa, och knäpptysta, inbrottsscenen är filmkonst ur den högre skolan och känns väldigt naturlig att beskåda.

En liten rolig detalj med den här scenen, är att den är så väl genomarbetad att den senare gav filmen problem vid lanseringen. Filmen blev förbjuden i ett antal länder, just för att den var för detaljerad och för beskrivande. Den uppfattades nästan som en instruktionsbok för inbrott och ledde oundvikligen till flera verkliga sådana, med filmen som inspirationskälla.
Filmen, eller boken snarare, har till och med givit namn åt en viss typ av inbrott, där man genomför själva intrånget precis som huvudkaraktärerna i filmen.

Själva filmen som sådan innehåller allt som en riktig film noir ska göra. Karaktärena, miljöerna och intrigen, allt paketerat till en fint filmpaket färdigt att servera. Filmen gjordes på en låg budget, men om man har en bra historia och stort kunnande bakom sig, så klarar man sig bra även med detta. Det var till och med så att regissören, Jules Dassin, fick hoppa in och agera i en av filmens större roller. Detta på grund av att den som var tänkt till rollen, hoppade av precis innan inspelningen och man hade inte råd eller tid att anlita en ny skådespelare för rollen.

Sammanfattningsvis så är detta en bit filmhistoria, en av de bättre film noir-skapelserna, och är ett måste för en riktig filmälskare.
 

YouTube-tips

Musik på film är något alldeles extra och har förmågan att förstärka den mest konventionella scenen till något alldeles extra. Givetvis med rätt urval av musikaliska ljudvågor. Filmmusik finns i en mängd olika kategorier, allt från specialskriven sådan till återvinning av gamla hitdängor eller mer klassiska kompositioner.

Jag har själv komponerat ihop en liten spellista med mina filmmusiksfavoriter genom tiderna, via det välkända musikprogrammet Spotify.
Det är en salig blandning med allt från rapp till klassisk musik och även en blandning av olika sorters filmgenrer. Av förklarliga skäl finns där mycket Tarantino- och Kubrick-relaterat, men där ska förhoppningsvis finnas något för alla smaker. Musikgeniet Ennio Morricone (bild) måste givetvis vara med på ett hörn.

Kraven jag försöker hålla mig till är att musiken ska på något sätt känneteckna en hel film (oftast förtextmusik brukar räknas in här) eller känneteckna en viss specifik scen ur en film.

Vill du undersöka denna spellista vidare är det bara till att trycka på play-knappen här nedan.
Vet du inte vad Spotify är för något? Låt då farbror Wikipedia hjälpa dig.
Har du inte tillgång till någon invite till programmet än? Hör i så fall av dig till mig så fixar vi det.

Daft Punk's Electroma

Musikduons första "riktiga" spelfilm och vilket konstverk det resulterade i.
Filmens intrig handlar om två robotar som desperat försöker att bli människor, men blandat resultat.

Men det är inte här som filmens stora tyngdpunkt ligger, utan det är snarare en blandning mellan olika komponenter, bildkompositionen kombinerat med ljud, filmens intrig och karaktärer, som skapar en nästan poetiskt och oerhört vacker film.

Trots att filmen saknar dialog, så byggs filmen upp på ett sådant snyggt sätt att man verkligen känner för dess karaktärer. Filmen är både rörande och magiskt i sitt sätt att ta an en historia och berätta den.

Electroma är en väldigt tålamodskrävande film, vilket kan avskräcka en del. Men för dem som vet om detta innan och gillar mer succesivt uppbyggda filmer, istället för konstant pang-pang, så är detta ett alternativt värt att spana in.

Det som urskiljer sig mest i filmen är dess mycket slående visuella stil, där man verkligen kan anamma uttrycket att alla filmens bildrutor kan ramas in och sättas upp på väggen. Så snyggt är det och filmens sista sekvens, The Burning Man, är något av det vackraste jag har sett någonsin i en film.