Two men, one shark, lot's of love!

(Jaws)

 

Filmhistorien är fylld av kända sekvenser som har etsat sig fast i vårt medvetande. Den rullande stenen i Raiders of the Lost Ark och Darth Vader's entré i Star Wars är några klassiska exempel. Ett annat är barnvagnen som rullar ner för en trappa. En kombination som har använts i ett antal varianter under tidens lopp.

Jag kan inte riktigt säkert konstatera vad det egentligen symboliserar rent analysmässigt - kanske en förlorad oskuld kring våldet eller något liknande - men intrycket det består.

Originalet:

 

(The Untouchables)

 

Parodin:

(Naked Gun 33 1/3: The Final Insult)

 

Twin Peaks: Fire Walk with Me

Efter att ha sett den fantastiska serien Twin Peaks, så var det oundvikligen dags för långfilmen som utspelar sig före händelserna i TV-serien.
Förväntningarna på filmen var relativt högt ställda, då förhoppningar fanns om att få räta ut några frågetecken kring seriens grundhistoria och på kuppen ännu en gång få uppleva den speciella atmosfären kring det lilla samhället. Resultatet blev någonting mitt emellan.

Det första som uppdagas hos mig är att det faktiskt inte riktigt känns som en vidareutveckling av serien. Nya karaktärer presenteras den ena efter den andra - utan att lämna något större intryck, och den underbara atmosfären verkar vara som bortblåst.
Visst så finns här en mängd fantasifylld och drömlika sekvenser - precis som i originalet, men det är ändå någonting som fattas.



Twin Peaks hade en förmåga att trots ganska spektakulära inslag, ändå lyckas bibehålla en röd tråd genom det hela och på så sätt hålla intresset och förståelsen uppe.
I filmen däremot så känns dessa inslag som separata delar av filmen, istället för att tillhöra en gränsöverskridande helhet och då försvinner per automatik tyvärr även atmosfären.

En stor del av detta kan nog förklaras av Mark Frost frånvaro vid filmprojektet. Duon David Lynch och Mark Frost kompletterade varandra perfekt under arbetet med serien. Frost hade ett övergripande ansvar för historien och lät Lynch's fantasi härja fritt.



Men när väl fler och fler kända karaktärer dyker upp, så börjar ändå filmen sammanföras med serien och filmupplevelsen stiger sakta med säkert.

Detta trots att man har gjort det värsta misstaget man kan göra vid en sådan här filmatisering. Att byta skådespelare i en filmserie är aldrig bra - oavsett omständigheten kring bytet. Att byta skådespelare i en stor roll, där man har lärt känna karaktären i ungefär 30 avsnitt tidigare, är ett fatalt misstag för filmens trovärdighet, samhörighet med sitt ursprung och ett misstag som inte glöms bort i första taget.

Allt detta sammanfattat hade resulterat i en stor besvikelse, om det inte hade varit för filmens sista 20 minuter. Då faller allt på plats, man bygger snyggt upp till inledningen av serien och jag njuter i fulla drag av det jag ser. Här infinner sig den riktiga Twin Peaks-atmosfären, jag förstår syftet med filmen och min totala filmupplevelse höjs något avsevärt.



Om man hade lyckats bibehålla denna känsla filmen igenom, så hade fullpoängaren varit klockren. Nu är det tyvärr inte så och slutomdömet blir därför att detta är en helt ok film, men inget mer. Om detta hade varit en valfri film från 1992, så hade det inte varit något mer med det. Nu däremot är det en film som är sammankopplat med den magiska serien Twin Peaks och därför filmen en besvikelse ändå, trots sitt magiska slut.

Musik: Angelo Badalamenti
Text: David Lynch

 

Twin Peaks

"Världens bästa serie" eller "krångligare än att hitta till ett visst nätbolags lagershoppar". Kärt barn har många namn och många sidor av samma mynt - men en sak verkar säkert och det är att Twin Peaks berör.

Dessutom så hade jag hört talas om den speciella David Lynch-stämningen, som jag inte själv hade upplevt än.
Så det var med stor spänning och förväntan som jag dök ner i min nyss inköpa guldbox, för att stifta bekantskap med Twin Peaks och dess invånare.

Det första som slår mig är mystiken och den successiva spänningen som ökar ju längre serien fortskrider. Musiken, komponerad av Angelo Badalamenti,  hjälper till att förstärka detta. Seriens intro är oerhört vackert på sitt speciella sätt och lägger ribban högt när det gäller den fortsatta atmosfären i serien.



Twin Peaks intrig skiftar lite under seriens gång, men själva kärnan är alltid intakt och intresset bibehålls därför genom hela serien.
Serien prövar tittaren att försöka hänga med i allt och framhäver att använda fantasin. Just att kunna använda sin fantasi är ett viktigt hjälpmedel för att verkligen kunna uppskatta serien fullt ut. Man ska vara beredd på att allt inte serveras på ett silverfat - färdigt att konsumeras, utan det ska krävas något tillbaka från tittaren.

Detta faktum, tillsammans med en rätt sorts förvirring, gör att jag verkligen inte kan släppa serien ur mitt medvetna - och på något sätt så känns det verkligen som om serien även tränger in i mitt undermedvetna.

Just förvirring - på rätt sätt, är en underskattad funktion inom det rörliga mediets underbara värld och Lynch/Frost uttnyttjar detta maximalt.
"Vad händer här?" och "Hur hänger det ihop med det andra?", är några av de frågorna som jag frekvent ställer till mig själv under seriens gång.



Invånarna som har bosatt sig i det lilla samhället Twin Peaks är en kavalkad av fantastiska karaktärer, och ett persongalleri utöver det vanliga. Det spelar ingen roll om det är en av de mer bärande rollerna eller någon som bara skymtar förbi ibland - alla lämnar ett starkt intryck på mig.

Trots detta så måste jag ändå belysa Kyle MacLachlan's roll i det hela, som spelar med sådan charm och pondus att han nästan stjäl alla de scener som han är med i.
Att jag tidigare har refererat herr MacLachlan till en viss film om en stenåldersfamilj, ter sig ganska ironiskt nu efter att jag har sett Twin Peaks.



Men intressanta karaktärer och engagerande intrig till trots, så är det seriens speciella atmosfär som är dess allra största styrka och det som urskiljer Twin Peaks från andra serier.
The Shining har sitt Overlook Hotel och Twin Peaks har sitt samhälle med samma namn - och sin omkringliggande skog.

Det är faktiskt just nyss nämnda film som är det enda jag kommer på som faktiskt kan tävla i samma liga som Twin Peaks, när det gäller atmosfär och underliggande spänning - och det får väl anses vara ett ganska gott betyg för båda parter.

Konstnären Salvador Dalí har med sina surrealistiska tavlor gjort sig ett namn världen över och fortfarande så går det inte annat än att fascineras över den här mannen.
Själv måste jag erkänna att Dalí är en av få stora konstnärer som jag verkligen kan uppskatta och förstå varför han har blivit så känd världen över.

SVT visade den 18:e september en mycket intressant dokumentär om konstnären och hans åtagande inom filmens underbara värld. Hur han samarbetade med storheter som Luis Buñuel, Alfred Hitchcock och Walt Disney.
Dokumentären finns att beskåda via SVT Play (se länk nedan) och den är tillgänglig fram till och med den 18:e oktober.

 

---

 

Dalí's första filmprojekt resulterade i Den andalusiska hunden - ett samarbete mellan honom och hans kompis Luis Buñuel.
Filmen är uppbyggd som en dröm och det sägs att den enda regeln filmskaparen hade var att inget i filmen skulle kunna ha någon rationell förklaring. De fastslog även att inget skulle symbolisera något annat.

 

---

Dalí's samarbete med Disney bar inte frukt direkt, utan resulterade istället i en kortfilm som lanserades postumt. Kortfilmen Destino lanserade nämligen 58 år sitt egentliga färdigställande och nominerades till en guldgubbe vid 2004 års Oscarsgala.
Och visst ser man att Dalí har varit med i bilden?

 

(genrocks)

Att David Fincher kan göra reklamfilmer - det vet vi sedan tidigare. Så när sportföretaget Nike ville göra en ny reklamsnutt inför den stundande premiären i amerikansk fotboll, så tog det förmodligen inte lång tid att besluta sig om vem som var personen som skulle fixa detta.

Fincher, som just nu jobbar för fullt på filmen The Social Network (ja, det är en hel spelfilm om allas vårt favoritställe på internet, Facebook), hittade utrymme i sitt späckade schema till att göra något annat för en stund och det kan vi vara glada för.
Det hela resulterade nämligen i en magisk reklamfilm, med ett fantastiskt foto signerat Emmanuel Lubezki.

Se och njut!

 

Idag blev det klart att De ofrivilliga blir årets svenska Oscarsbidrag till priset för bästa utländska film.
Detta kom som en positiv överraskning, då jag själv rankar filmen som förra årets bästa film överlag och dessutom en av de bättre svenska genom tiderna.

Så nu önskar jag regissören Ruben Östlund och producenten Erik Hemmendorff lycka till inför akademins kommande utgallring - och vilka fem filmer som kommer att tävla presenteras den 2:e februari.

Mer info: DN , Bio.nu , Moviezine

Min recension på filmen

 

Recension

 

In the Loop

In the Loop var en relativt okänd faktor för mig. Min kunskap om filmen sträckte sig så långt att jag visste att han från The Sopranos var med och att filmens intrig handlade någonting om relationen mellan amerikaner och britter.
Men efter att ha hört mycket gott om filmen från olika håll, så steg mina förväntningar på filmen högre och högre. När sen orden "bra" och "satir" användes i nästa alla recensioner på filmen - och dessutom i samma mening, så var jag såld. Den här filmen skulle jag se.

In the Loop utspelar sig i politikens allra innersta vrå - i alla fall i Storbritannien och USA - där världsomfattande strategier blandas friskt med rena personliga åtagande.
Man skämtar här friskt med allt och alla, och de båda inblandade länderna - men framförallt deras ledare, får några rejäla kängor.
De styrande agerar snarare som motsträviga barnungar, som vill få allt de strävar efter utan någon som helst tanke på vare sig empati eller moral gentemot andra.



Filmens upplägg för tankarna till alster som både The Office och His Girl Friday. Den senare via den maskinskjutsliknande leveransen av - och vändningarna i, filmens dialog.
Detta är en fruktansvärd underhållande och framförallt rolig film på alla plan. Filmen ifrågasätter dessutom inte sin publiks tankeförmåga, utan kör på sin idé fullt ut utan att för den skull blir för övertydligt.

För intrigen i In the Loop är invecklad, vilket automatiskt inte betyder att den är för svår att hänga med i. Om bara man ger filmen en chans med både tid och tanke, så ska det inte vara några som helst problem.
Det välskrivna manuset underlättar även detta och samtidigt så innehåller det en drös riktigt klockrena karaktärer.
För detta är inget enmansrace med en enda bärande skådespelare, utan här får alla inblandade sin beskärda del i strålkastarna och hela ensemblen är filmens riktiga stjärna.



Det ena minnesvärda citatet haglar efter det andra och det - tillsammans med en mängd originellt använda filmreferenser, gör att jag njuter i fulla drag av den här filmen.
In the Loop var helt klart en stor positiv överraskning på mig och är årets bästa komedifilm än så länge. En film som är väl värd att spana in.

Kunskap är makt sägs det och doktorn rekommenderar att man lär sig något nytt varje dag, för att hålla hjärnan igång. Så då försöker jag väl dra mitt strå till stacken, även om det förmodligen inte är ett långt sådant.

Nedan har jag försökt att sammaställa alla mina inlägg som på något sätt berör ett filmtema med faktainslag eller något i den stillen. Om det är någon vettig, eller för den delen ny information, får vara upp till er att besvara.

Förhopppningsvis så finns där åtminstoen någonting som ni kan uppskatta.

---

Quentin Tarantino-tema
250films
Wigger
Macho
Efter filmen Jaws...
Jaws: The Revenge
Skurkar på vita duken
Batman - en jämförelse på vita duken
Star Wars - Movie Reviews (Part 1) (Part 2)
Philips Carousel Commercial
Tarantino's Mind
Filmmusik (Spotify)
Filmquiz
Att döda ett barn
Headweb
Stanley Kubrick Interview
Final Cut: The Making and Unmaking of Heaven's Gate
Kevin Smith vs. Dogma
Not Quite Hollywood: The Wild, Untold Story of Ozploitation!
2012: It's a Disaster!!!
Pulp Fiction - eller hur ett filmintresse väcktes till liv
Quentin Tarantino hos Opie och Anthony
Visual Effects: 100 Years of Inspiration
Touch of Evil Opening Shot
God Jul
god jul
God Jul
Dalí och filmen
Trappan och barnvagnen
Vincent
The Third Man (Speech)
An Examination of Stanley Kubrick's 'A Clockwork Orange'
Stanley Kubrick's Boxes
Five Minutes Mr. Welles
Ricky Gervais
Pixar Intro
iCheckMovies.com
K som i Kortfilm
En liten historielektion
The Third & The Seventh
100 Best Movie Lines in 200 Seconds
Nalle Puh / Winnie-the-Pooh / Vinni Pukh
Blitz Wolf
Mer från Headweb
The Golden Age of Video
2001: A Space Odyssey (MTSTW)
An Opera of Violence
The Visions of Stanley Kubrick - The Shining
160 Greatest Arnold Schwarzenegger Quotes
Star Wars: The Phantom Menace Review
Validation
Topp 5 Stumfilm (....so far.....)
Filmklichéer - på gott och ont
villains part 2
Top 10 Shitty Shatner Movies
Karlsson på taket / Karlsson-on-the-Roof / Karlson
Cinemassacre’s Monster Madness
Topp 10: Öppningsscener
William Shatner och musiken
Voddler
Förintelsen på film (Natt och dimma)
Darkness/Light/Darkness
Balance
Music Maestro: Topp 5 musikfilmer
Top 10 Sequels That Aren't As Bad As Everyone Says
Disney Silly Symphony The Ugly Duckling
Industrial Light & Magic: Creating The Impossible
Reodors Ballade (Flåklypa Grand Prix)
Werner Herzog Eats His Shoe
Crac
Musik i det korta [film]formatet
On Days Like These (The Italian Job)
10 bra musik(al)nummer

---

Hör gärna av er om någon länk eller videoklipp inte fungerar så ska jag försöka fixa det.

Uppdaterad: 2011-04-27

God Jul

(Goodfellas)

 

District 9


Med en smart marknadsföring och ett högt betyg på IMDb, så höjdes mina förväntningar på District 9 avsevärt. När dessutom hela världens kritikerkår verkade vara eniga om dess genialitet, så steg mina förväntningar ännu mer.
Trots detta så försökte jag gå in med låga förväntningar, då jag tidigare allt för ofta har blivit besviken på filmer i samma situation.

För det första så är detta verkligen ingen typisk sci-fi-film, där människan - på något konstigt sätt - alltid lyckas hamna på den goda sidan.
Utomjordingarna som kommer hit är förvirrade, oförmögna till att gemensamt organisera sig och styrs därför med järnhand av människorna.
De utomjordiska besökarna placeras i slumområden (därav titeln), där de separeras från den lokala befolkningen som helst vill slippa ha med utomjordingarna att göra överhuvudtaget.



Parallelen med rasism överlag är ofrånkomlig och symboliken är total, i och med att allt tar sin plats i Johannesburg, Sydafrika.
Människan är ond och i District 9 så lyckas man med små medel visa mänsklighetens allra mörkaste och mest avskyvärda sidor. Tyvärr så verkar det hela samtidigt vara ganska sannolikt, vilket gör det hela ännu mer skrämmande.

Regissören Neill Blomkamp, som här gör sin regidebut, var tänk till att regissera den kommande Halo-filmatiseringen. Men när planeringen för den filmen gick i kras, så sattes fokus - med hjälp av Peter Jackson - mot hans kortfilm Alive in Joburg.
Blomkamp, som tidigare mest hade jobbat med visuella effekter, tog sig an uppdraget med att göra en långfilm av sitt tidigare filmaterial och lyckades samtidigt att undvika de allra tröttsammaste klyschorna.

District 9 är en frisk fläkt i sci-fi-genren och hela filmen är uppbyggd som en dokumentär, med (för den stora allmänheten) okända skådespelare. Detta, tillsammans med filmens effekter, förstärker ytterligare den realistiska känslan som genomsyrar filmen.



Sci-fi-filmer har på senare tid mest handlat om dess effekter. Vissa filmer verkar enbart leva på sina storslagna effekter, utan att kunna förmedla en bra grundhistoria och samtidigt ha förhoppningar om att det räcker för att bibehålla sin publik.

I District 9 är det snarare tvärtom. Här fokuseras det främst på att berätta en bra historia och effekterna kompletterar detta, lite i skymundan. På något sätt så lyckas - trots eller snarare tack vare en relativt låg budget - effekterna till att kännas både verklighetstrogna och framförallt riktigt, riktigt bra.

District 9 är helt klart en av de bättre sci-fi-filmerna under de senaste deceniet och om det inte hade varit för ett något svagare slutparti, så hade fullpoängaren varit klockren.