Eyes Wide Shut
Förväntningar är en intressant aspekt vid filmtittande som mer eller mindre kan bestämma hur du i slutändan tycker om en film. För höga förväntningar kan förstöra den bästa av filmer, om kraven inför den var alldeles för stora. På samma sätt kan det fungera åt andra hållet där höga förväntningar som infrias indikerar en riktigt bra film.

Detta faktum var högst aktuellt när jag såg Eyes Wide Shut för första gången. Det var min favoritregissör Stanley Kubricks sista film, något som oundvikligen skapade förväntningar. Att det dessutom skulle vara en av hans mest personliga filmer gjorde inte saken sämre. På förhand, med höga förväntningar, var det således inte mycket som talade för att jag verkligen skulle bli hänförd av filmen och känna den där speciella Kubrick-känslan. Lyckligtvis hade jag fel och detta kvarstår nu när jag har sett om filmen en andra gång.



Eyes Wide Shut kretsar kring ett medelålders par i centrala New York, spelad av Tom Cruise och Nicole Kidman. Det räcker som beskrivning av filmens handling för detta är ingen historiedriven, utan snarare en känslodriven film. Man får direkt och filmen igenom, ta del av huvudkaraktärernas innersta tankar och känslor. Detta främst genom Cruises karaktär och det är här i "känslostadiumet" som majoriteten av filmen utspelar sig i.

Filmen byggs upp under inledningen med ett antal välspelade och genomarbetade scener som hjälper till att skapa en förståelse för paret och deras handlingar. När huvudkaraktärerna väl fått känna på varandra och jag som åskådare har lärt känna dem så bär det av ordentligt. Avskjutningsraketen som drar igång filmen på allvar är en scen som inkluderar ett hus och är en av de mest täta och spännande scener jag någonsin har sett på film.



Många skräckfilmer försöker desperat uppnå denna känsla som "hus-scenen" framkallar, men alldeles för få lyckas. Härifrån och fram till slutet känner man sig högst delaktig i historien och spänningsfaktorn ligger hela tiden i ens medvetande och pockar på ens uppmärksamhet. Jag sitter på helspänn under filmens avslutande del och det bästa är att det inte krävs mycket för att jag ska kunna känna den där härliga känslan av mystik och spänning. Det räcker med en pianoslinga och två personer som tittar på varandra. Underbart, och ett starkt bevis på Kubricks styrka som filmskapare.

Kubricks styrka innefattar att man, förutom att man ser och hör vad som händer, även känner det via det visuella. Detta tack vare hans fantastiska känsla för bildkomposition och kamerarörelser. Kameran är sällan fast fokuserad utan flyter följsamt med händelsen på skärmen, utan att stjäla för mycket av fokus från karaktärerna. Långsamma zoomningar och långa kamerarörelser är små detaljer som höjer ett redan väl genomfört kameraarbete. Förutom rörelsen i bilden så är det slående hur fantastiskt vackert allt är. Kubricks förkärlek för naturligt ljus är på inget sätt en gimmick, utan en viktig del i hans kameraarbete. Bara faktumet att man ser varifrån ljuset kommer skapar ett djup i bilden, som tillsammans med de naturliga kamerarörelserna ger ett organiskt och naturligt uttryck.



Organiskt och naturligt är något som även är beskrivande för de inblandade skådespelarna, där Tom Cruise drar det stora lasset. Tom Cruise är en något ojämn skådespelare, men i rätt miljö kan han göra stordåd och så är fallet här. Han skiftar mellan att vilt gestikulera sina känslor, till att sitta helt still i ett hörn utan att man tappar fokus kring vad han känner inombords. Han backas skickligt upp av Nicole Kidman som gör ett hästjobb i kontrast till hennes utrymme i filmen och blir en värdig motpol mot Cruises karaktär och de har en perfekt kemi gemensamt. Även resten av filmens småroller fylls ut väl av mer eller mindre väntade skådespelare. Kubrick krävde mycket från sina skådespelare och lyckades även att utnyttja deras fulla potential, vilket resulterade i att även den minsta av roller i filmen blir minnesvärd.

Eyes Wide Shut är en sexuellt laddad film som verkligen går på djupet när det gäller mänskliga känslor och vår relation till våra mer syndiga sidor. Kubrick har blivit beskylld genom sin karriär att vara för kylig i sina filmer, men detta tycker jag snarare är till filmernas fördel. Genom att inte peka med hela handen vad man på förhand ska tycka så skapar man själv sin egen bild kring situationen och på så sätt skapas en starkare relation till filmerna. Tillvägagångssätt säger dessutom mer om oss människor och vår relation till varandra, vilket sammanfattas med klinisk precision i en av Eyes Wide Shuts scener innehållande en mänsklig ring.



Som sagt så kan höga förväntningar förstöra den bästa av filmer och vara både till dess fördel och nackdel. Höga förväntningar kan resultera i en tråkig och riktigt dötrist film. Eller som Eyes Wide Shut i en alldeles, alldeles underbar sådan.

(How It Should Have Ended)

 

Ingen kan som Arnold "The Terminator, The Governator" Schwarzenegger leverera fåniga oneliners stup i kvarten och ändå komma undan med det med hedern i behåll. För trots filmernas kvalitet så gillar vi ändå Arnold innerst inne.

The Other 130 Greatest Arnold Schwarzenegger Quotes

En film består främst av det vi ser och hör på skärmen framför oss, men det kan vara så mycket mer. Stanley Kubrick har tagit tillvara på detta faktum och lagt till flera lager i sina filmer som gör att olika detaljer kan symboliserar flera olika saker. Varje gång man återkommer till en film av Kubrick så hittar man nya detaljer och upplevelsen av filmen stärks, snarare än att man känner att "detta har jag sett förut".

Denna "känsla" är en viktig detalj i Kubricks filmskapande. Man kanske inte riktigt vet vad för historia man får ta del av och vad det egentligen handlar om, men man "känner" att det är något speciellt. Det är inte så lätt att släppa filmen i första taget och man vill få reda på vad som händer härnäst. Förövrigt något som även regissören David Lynch är bra på.

Dokumentären "The Visions of Stanley Kubrick - The Shining" tar upp lite kring denna aspekt av Kubricks filmskapande och hur han gjorde för att uppnå detta. Första delen av två följer nedan och jag skulle vilja avsluta med ett citat från Kubrick själv som sammanfattar det hela perfekt.

"A film is - or should be - more like music than like fiction. It should be a progression of moods and feelings. The theme, what's behind the emotion, the meaning, all that comes later." - Stanley Kubrick

The Visions of Stanley Kubrick - The Shining 2/2

 

Sergio Leone var en intressant regissör vars verk kommer till att leva kvar länge. Att det skulle kräva en man från Italien, och hans tankar, att återuppliva en stagnerad amerikansk filmgenre var en högoddsare som visade sig slog väl ut. Om det var med Dollar-trilogin som Leone stakade ut vägen till sin karaktäristiska stil, så var det med Once Upon a Time in the West som han fullbordade den.

Fotot, musiken och miljöerna fungerade perfekt med varandra och skapade en säregen stil som har influerat många, men som aldrig har blivit överträffad. Sergio Leone hade det intressanta tillvägagångsättet kring westerngenren att han både hyllade och kritiserade det på samma gång. Därav fick man ta del av de underbara landskapen och de hårdföra typerna, utan att glorifieringen av USA tog över bilden. Detta är den främsta anledningen till att jag rankar Clint Eastwood mycket högre som westernstjärna än till exempel John Wayne.

Intresset kring filmen slutar inte med det som visar på skärmen, utan även arbetet bakom och vägen fram till filmen. Detta har man tagit till vara på och sammanställt i dokumentären "An Opera of Violence", som finns med på DVD'n till Once Upon a Time in the West.

Nedan följer första delen av tre och precis som vanligt så klickar man sig vidare vid slutet av klippet.

 

Kan även passa på att länka till två filmklipp som visar när Clint Eastwood själv pratar om inspelningen kring de två första filmerna i Dollar-trilogin. Den låga budgeten hindrade inte de inblandade att skapa klassiska filmer och det var intressant att få reda på hur de löste olika problem som uppstod under inspelningen med små medel.

Clint Eastwood on "A Fistful of Dollars"
Clint Eastwood on "For a Few Dollars More"

Sen får man ju inte heller glömma bort att nämna Ennio Morricone, som har en stor del i succé i och med sin fantastiska musik. Min spellista med filmmusik innehåller av förklarliga skäl mycket av den store italienska kompositören.
Spellista

The Ghost Writer
Snacket inför och kring The Ghost Writer har varit ovanligt tyst med tanke på att det är en film signerad Roman Polanski (Chinatown, The Pianist). Förhandssnacket har, av förklarliga skäl, främst handlat om mer allvarliga saker och filmen i sig har hamnat lite i skymundan. Så frågan var om förhandssnacket, eller snarare bristen på det, var obefogat eller ej.

Filmen tar sin början när "Spöket", spelad av Ewan McGregor, får i uppdrag att agera spökskrivare och färdigställa memoarerna till Storbritanniens tidigare premiärminister Adam Lang (Pierce Brosnan). Det visar sig att den tidigare spökskrivaren dog under mystiska omständigheter och snart börjar så sakteligen en mörk historia uppenbara sig för alla inblandade.



Regissören Roman Polanski har tillsammans med Robert Harris skapat en effektiv och medryckande historia baserad på Harris egna bok, "The Ghost". Det som till en början uppfattas som en långsam och lite småseg historia visar sig snart vara ett högst medvetet val av inriktning från Polanskis sida. Han lägger under filmens gång skickligt ut små inslag, lite här och var, för att sedan när man minst anar det dra åt snaran för en överraskande effekt.

Ewan McGregor och Pierce Brosnan sköter sig båda två utmärkt i sina roller, utan att för den skull överglänsa filmen. Detta gäller för övrigt resterande skådespelare i rollistan och även filmen i stort. Alla inblandade komponenter samarbetar i en fungerande enhet och trots att man har sett liknande filmer förr, så kan jag inte undvika att ryckas med i historien.



The Ghost Writer är en effektiv och snyggt paketerad thriller som hänvisar bakåt, både till Hitchcock och framförallt Polanskis tidigare verk. Även om filmen till viss mån är Polanski på rutin så är det fortfarande en riktigt hög nivå när det gäller filmskapande. Fast det borde jag ha förstått redan från början, då Polanski och konspirationsthriller har varit en lyckad kombination förr.

1968 lanserades filmen 2001: A Space Odyssey, regisserad av Stanley Kubrick, och den gjorde snart ett märkbart intryck på vår populärhistoria. Allt från den klassiska musiken, specialeffekterna och inte minst HAL 9000 är idag välkända inslag och har gjort ett sådant intryck att även parodierna har kommit som ett brev på posten.

Men vad var det då som gjorde att filmen fick en sådan viktig plats i filmhistorien, trots att den från början var lite av ett misslyckande hos kritikerna? Detta och lite till tas bland annat upp i ett avsnitt av TV-serien "Movies That Shook The World". Annat som även berörs i avsnittet är det intressanta med att 2001 var bland de sista filmerna som utspelade sig på månen, innan vi människor själv hade varit där. Även kalla kriget är ett oundvikligt inslag när det gäller "förspelet" till filmen.

Avsnittet finns upplagt på Youtube - vad gjorde vi innan Youtube? - och är i tre delar. Första delen följer nedan och sen är det bara till att klicka sig vidare vid filmens slut. Mycket nöje!

 

(feat. Christopher Walken)

 

 

 

Jag har redan talat mig varm kring Headweb, men bra saker får gärna upprepas. Idag finns det ett antal olika lagliga alternativ på nätet när det gäller att hyra och se film, men inget kommer enligt mig i närheten av Headweb. Det är framförallt deras målsättningen på ett DRM-fritt utbud som är deras största fördel och det som gör att jag som kör Ubuntu är det enda lagliga alternativ jag kan köra via internet.

En annan fördel med Headweb är även att det har börjat dyka upp lite äldre filmer i deras sortiment. Filmer som är gratis att titta på under Public domain-licenser. Ett inslag som förhöjer det övergripande omdömet av Headweb. Nedan följer mina rekommendationer från deras gratislager, men givetivs så finns där mer att hämta på sidan.


Night of the Living Dead
Den första moderna zombiefilmen och trots, eller tack vare, en minimal budget blev filmen en stor succé. Enligt James Rolfe är filmen bryggan mellan de klassiska och de moderna skräckfilmerna.

• "1001 filmer du måste se innan du dör"

His Girl Friday
Cary Grant och Rosalind Russell levererar här dialog i sådan fart vilket sällan skådats på den vita duken. En av de främsta screwballkomedierna genom tiderna enligt mitt tycke.

• "1001 filmer du måste se innan du dör"

• IMDb top250

The General
Stuntmästaren Buster Keaton visar hur det, som den svenska titeln antyder, går till i krig. Den ena våghalsiga akrobatiska övningen avlöser den andra i denna förhållandevis rappa komedin för sin ålder.

• "1001 filmer du måste se innan du dör"

• IMDb top250

The Kid
En av Charlie Chaplins första långfilm och en av hans mest rörande. Chaplin var en mästare på att kombinera komik och tragedi, och detta är inget undantag.

• IMDb top250

Kalle Anka har redan gjort det och så även de tre små grisarna, nämligen att vara delaktig i en progandafilm under andra världskriget. I Blitz Wolf, som avsnittet heter, får de tre små grisarna besök av den stora stygga vargen vid namn Adolf Wolf.

När jag skrev om Der Fuehrer's Face hade jag i åtanke att dessa filmer var gjorda för barn, men har i efterhand fått reda på att de främst gjordes till en mer vuxnare publik. Vilket förklarar en hel del. Jag vill inte låta som en trött gammal gubbe, men ibland så var det faktiskt bättre förr. I alla fall när det gällde tecknade filmer.

 

 

Festen
Säga vad man vill om danskarna men två saker verkar vara säkra. De ser ut ha det lite roligare än oss svenskar och de har en förmåga att producera rörliga bilder med ett intressant innehåll. Min främsta relation med filmlandet Danmark har varit via TV-serier som har visats på svensk TV och Lars von Trier. Men vid mina undersökningar av olika filmlistor stötte jag på en ny bekantskap, nämligen Festen (skriven av Thomas Vinterberg och Mogens Rukov).

Festen utspelar sig på en herrgård ute på landet där den välbärgade familjens överhuvud, Helge, fyller 60 år och bjuder in till fest. Som om det inte vore nog att få träffa sina avlägsna släktingar så börjar snart även den välputsade fasaden i familjen att krackelera och den till en början trevliga tillställningen tar sig snart en lite mörkare inriktning.



Att låta berättelsen utspela sig kring en släktträff visar sig vara ett lyckokast. Detta då det redan från början finns ett inbyggt spänningsmoment och vi kan nog alla känna igen oss lite i den stela stämning det kan medföra att träffa avlägsna släktingar. Att sedan utifrån detta plantera ett litet svart frö i berättelsen och låta det så sakteliga få växa är briljant filmskapande.

På detta sätt växer filmer snarare successivt inifrån än att filmen tvingas på en, vilket underlättar för mig i publiken att kunna känna för de inblandade karaktärerna. Det hela stärks ytterligare av Dogma-konceptet, som här användes för första gången, och som hjälper till att skapa en ännu starkare närvarokänsla. Dogma, eller snarare Dogme 95, är ett intressant filmkoncept och en trevlig motpol mot alla effektdrypande filmer som vi dagligen matas med.



Med TV-serier som Taxa, Mordkommissionen och Riget har jag blivit lite bortskämd med högklassig skådespeleri från danskarna och Festen fortsätter föra vidare den fina traditionen. Alla inblandade skådespelare lyckas kombinera en känsla av pondus med finstämdhet för att skapa levande och dynamiska karaktärer. Det hela känns så naturligt att jag  under filmens gång aldrig tvekar om jag får beskåda en riktig släktträff eller ej.

Festen är en riktigt bra och väl genomförd film som bevisar att även vi i Skandinavien kan göra utmanande och tankeskapande filmer. För är det något vi kan lära oss av danskarna så är det att ett släktkalas inte per automatik behöver betyda en trist och avsomnande tillställning. Det kan faktiskt hända både det ena och det andra.

Kulturprogrammet Kobra har i det senaste avsnittet gått bakom kulisserna i det, till ytan, glamorösa Hollywood för att träffa människor som annars inte brukar synas i rampljuset. Bland annat så är de två Hollywood- och Oscarsbelönade ljudkillarna Per Hallberg (Braveheart och The Bourne Ultimatum) och Paul N.J. Ottosson (The Hurt Locker) med och ger sin syn hur det är att jobba i drömfabriken.

Vi får även ta del av hur det går till när skådespelare ska lära sig att spela piano, så att det ser bra ut i alla fall, och hur en bakom-filmen-fotograf jobbar. Om det låter intressant så kan jag starkt rekommendera avsnittet som går att se via SVT Play. Det är bara till att följa länken nedan.

Hoppas ni har haft en riktig glad och trevlig påsk med nära och kära, för det har jag haft i alla fall. Till och med en sådan glad påsk att jag knappt har hunnit med att titta på film under helgen som gått, därav det skrala innehållet här. Nu när vardagen så sakteliga börjar rulla igång igen så ska även jag försöka att hänga på den och börja skriva lite mer frekvent om film och annat som hör därtill.



Lite har ändå hänt på sistone och det är att jag har ändrat mina betygssymboler, till en förhoppningsvis mer stilren och lättöverskådlig variant. Om jag ska vara ärlig så var de äldre inte något att hänga i påskträden precis. Betygen ser ut som bilden ovan och kommer att fasas in recensionerna framöver.

---

När jag ändå har er på tråden kan jag passa på att berätta att imorgon, den 8:e april, var det tjugo år sedan TV-serien Twin Peaks hade premiär på TV. Har ni inte sett serien än är detta ett ypperligt tillfälle att börja i och med jubileumet. Vad jag tyckte om serien finns att läsa här och för att komma i rätt stämning rekommenderas följande.