Toy Story 2
Att göra en lyckad uppföljare är en svår balansgång att genomföra och tyvärr få som lyckas med. Man ska få publiken att känna igen sig från den föregående filmen, utan att det blir en upprepning. Man ska utveckla grundkonceptet vidare utan att på vägen tappa bort kärnvärdena som gjorde föregångaren populär. Utöver detta ska man även försöka lyckas med att överraska sin publik. En svårt nöt att knäcka helt enkelt, men som tur är så lyckades Pixar på alla punkter när det gällde sin första uppföljare till sitt skötebarn, Toy Story.

De kända karaktärerna från ettan är tillbaka och historien tar vid där den förra slutade. Andys familj har flyttat till ett nytt hus och alla leksaker fungerar i harmoni med varandra igen, men snart hamnar Woody på villovägar och genast sätter Buzz igång en räddningsaktion. Det är här utvecklingsfasen börjar som gör att uppföljaren kan stå på egna ben. Grundprincipen med att den ena leksaken försöker rädda den andra finns kvar från ettan, men nu är rollerna omvända och anledningarna ändrade. Dessutom får man under resans gång reda på mer ingående kring Woody och Buzzs bakgrundshistoria, vilket utvecklar deras karaktärer ytterligare.



Utöver de redan kända karaktärerna introduceras de nya som alla förs in naturligt i historien och som alla bidrar på sitt speciella sätt. De blir egna karaktärer med egna personligheter, som dessutom hjälper till att utveckla karaktärerna från ettan. En väl avvägd mix mellan nytt och gammalt som går igenom det mesta som sker i Toy Story 2.

Röstskådespelarna håller genomgående en hög nivå och bidrar alla till att skapa sin speciella karaktär. Kvaliteten på rösterna håller en hög nivå genom hela Toy Story-serien och har en stor bidragande effekt, tillsammans med tekniken och manuset, att skapa en levande filmmiljö för publiken att utforska. När jag nu såg om filmerna inför trean var det förövrigt första gången jag såg filmerna med engelskt tal, vilket fungerade alldeles utmärkt. I och med detta får jag även retroaktivt berömma det svenska översättningsteamet, som lyckades med konststycket att fånga kärnan i originalrösterna och ändå göra något eget av det hela.



Toy Story 2 är en riktigt bra film som gör det mesta rätt för att lyckas som en uppföljare. Pixar har genom hela tvåan i åtanke "de tre riktningarna" - bakåt, nuet, framåt - och lyckas därmed utveckla serien vidare utan att glömma sina rötter. Man har även lyckats förfina sina filmreferenser, vilket gör att här finns ännu mer att gilla för de vuxna i tvåan än i ettan. Det är intressant nu i efterhand att tänka sig att Toy Story 2 från början var ett beställningsjobb från Disneys sida, som en uppföljare direkt-till-video. Men genom Pixars kärlek och respekt till sitt grundmaterial utvecklades det hela till något större och ännu bättre. Detta är något som andra filmstudior borde ta lärdom av.

Toy Story
Världens första långfilm helt gjord med datorns hjälp och den definitiva starten på filmstudion Pixar. Filmen har dessutom en speciell plats hos mig då det var en av de första filmerna jag såg på bio. En sådan känsloladdad film kan vara svår att se om nu när man har blivit lite äldre, då två lägen kan uppstå. Antingen blir man besviken på filmen och på så sätt svärtar ner ett positivt barndomsminne, eller så infinner sig en nostalgisk känsla över filmupplevelsen och man kommer ihåg både "det" och "det" och samtidigt har för mycket överseende med filmens sämre egenskaper.

Lyckligtvis uppstod inget av de ovanstående lägena när jag nu såg om Toy Story, cirka 15 år efter sin premiär. Historien i filmen lär de flesta veta om vid det här laget. Cowboyen Woody är pojken Andys favoritleksak, tills en dag då Buzz Lightyear tillkommer via ett födelsedagskalas, "rör om i grytan" och sätter tidigare givna relationer på spel.



Att historien utspelar sig bland leksaker har jag på senare år insett varit ett genidrag från Pixars sida. På detta sätt kopplar man direkt tag om barnen och presenterar något som de känner igen. Genom att bland välbekanta leksaker med nya har man även lyckats skapa en brygga mellan barn och vuxna, något som på ett eller annat sätt går att applicera på majoriteten av Pixars filmer sedan dess. Vuxna kan även känna igen sig i relationen till sina leksaker från sin barndom, då "vi alla har varit barn en gång i tiden". Klockrent!

När nu filmen har fått några år på nacken märker man även att "leksaksdraget" var genomtänkt ur ett mer visuellt perspektiv. Då människorna, djuren och miljöerna i filmen känns daterade vid det här laget, fungerar fortfarande huvudkaraktärerna förvånansvärt bra. Woody, Buzz och de andra leksakerna ser helt enkelt ut som de alltid har gjort.



Symboliken kring leksakerna är även påtaglig för Pixars filosofi överlag. Deras första långfilm präglades av en lekfullhet och kreativitet inför mediumet, likt ett barn inför sina leksaker, som visade sig bli en fullträff även i deras kommande filmer. Här är element som underhåller barnen, referenser och skämt för de vuxna och ett budskap som förs fram utan att bli för sliskigt. Allt detta utan att tappa det mest grundläggande av allt, underhållningen.

Toy Story är på alla sätt och vis en underhållande, rolig, känslofylld och sevärd film som fortfarande håller. Visst finns det lite nostalgi inblandat i mitt omdöme, men genom att Pixar inte glömde bort en bra historia och karaktärer där under mitten av 90-talet, mitt i all revolutionerande teknik, så fungerar den fortfarande. En av mina första filmupplevelser visar sig fortfarande hålla och det glädjer mig något oerhört.

 

Dagens utvalda klipp är recensionen på M. Night Shyamalans nya The Last Airbender.

YouTube-tips