Letter from an Unknown Woman
Som filmintresserad har man under årens lopp byggt upp ett "stall" av favoritregissörer som man gärna återkommer till. Regissörer som man vet brukar leverera och gör en nöjd. En annan intressant aspekt med detta är också att försöka leta upp nya namn att inkludera i denna skara. Namn vars filmer har blivit uppmärksammad, men som man själv hittills inte har tagit sig tid till att se.

Med detta i åtanke var det på sin plats med ytterligare en av dessa "introduktionsfilmer" och den här gången var det dags för Max Ophüls och filmen Letter from an Unknown Woman. Jag visste på förhand väldigt lite om regissören i fråga, så det passade väl in att börja med en av hans mest uppmärksammade verk.



Letter from an Unknown Woman börjar, precis som filmen antyder, att en avdankad konsertpianist får ett brev från en okänd kvinna. Brevet börjar med orden "När du läser detta är jag död ..." och snart vecklas en ödesmättad historia och bitter historia ut sig med glödande kärlek och obesvarade känslor. Ett melodrama ur den äldre skolan som är både rörande och gripande.

Melodrama med sina stora känslor borde på förhand inte vara något som tilltalar mig, men här finns det tillräckligt runtomkring - berättande från olika personers perspektiv och tillbakablickar - för att hålla mitt intresse uppe. Att man dessutom inte spelade på det sentimentala kortet i första taget, gjorde att cynikern inom mig inte kunde räkna bort filmen direkt som en sliskig kärlekshistoria.

Den grundläggande historien förmedlas finfint genom superbt och finstämt skådespeleri och paketeras fint i ett utsökt svartvitt foto. Dessutom ska extra poäng ges till filmer som har förmågan att sluta i tid och inte dryga ut speltiden "bara för att".



Trots den stabila nivån filmen igenom så når den inte de högre höjderna. Berättelsen är fin och ärlig, men jag känner aldrig för karaktärerna så mycket som jag hade önskat. Dessutom blir jag till och med lite irriterad på huvudkaraktärerna ibland, vilket inte underlättar för att jag ska kunna skapa en relation med dem.

Letter from an Unknown Woman är en bitterljuv kärleksaga, som hämtad ur film noir-genren och en romantisk film som inte helt övergår i det sliskigt sentimentala. Max Ophüls är inte någon favorit hos mig än, men han fick helt klart en bra början. Vem vet, han kanske blir en favorit inom en snar framtid?

(YouTube-tips #10)

Stumfilm är något alldeles speciellt och en intressant aspekt när det kommer till filmhistoria, en aspekt som tyvärr allt för många hoppar över på grund av åldern på filmerna. Om man ser film enbart för underhållningsvärdet så kan jag förstå om man inte gillar stumfilmer fullt ut. De kan ibland kännas aningen för långsamma och övertydliga i sin berättelse. Men sen så finns där vissa guldkorn som fortfarande håller och som dessutom lyckas kombinera en bra historia med ett tillvägagångsätt som har influerat mängder av filmer i efterhand.

För är det något som stumfilmer är bra på så är det känslan av att man för se ett riktigt historiskt dokument och något som är hämtat ur en svunnen tid. Kombinerar man även lite specialeffekter i filmerna får man en ännu tydligare bild av hur det fungerade då och något man relativt enkelt kan jämföra med dagens filmer. Så jag vill gärna slå ett extra slag för stumfilmens viktiga plats i filmhistorien och rekommendera att börja se på några av klassikerna ur den gamla skolan.

Nedan följer min topp 5 av de stumfilmer som jag gillat mest av de jag hittils har sett. För även om jag har sett en del stumfilmer i mina dar, så är det alldeles för lite och något som kommer att kompletteras framöver. Så se listan nedan som en preliminär lista, med en så kallad "so far, so good"-karaktär.

---

1. Resan till månen (Le voyage dans la lune) 1902 Mer info

• Georges Méliès klassisker från det tidiga 1900-talet och en av de första sci-fi-filmerna som gick ut på att underhålla sin publik. En film som fungerar förvånandsvärt bra med tanke på sin ålder. En sann klassiker ur den gamla skolan.
  
  

2. Chaplins pojke (The Kid) 1921 Mer info

• En av mästaren Chaplins första filmer och en av hans mest rörande. Det behövs ingen dialog för att man som publik ska förstå de känslor som strömmar genom de två huvudkaraktärer i deras kamp att få en dräglig levnadssituation. Dessutom en bra inkörsport till Chaplins andra verk.

3. Nosferatu (Nosferatu, eine Symphonie des Grauens) 1922

• Den första filmatiseringen av Bram Stokers historia om greve Dracula och enligt mig den bättre av de jag hittils har sett. Filmen gjordes utan rättigheter och således fick greven i den här filmen heta något annat än Dracula (Greve Orlok).
  
  Höjdpunkten i Nosferatu är Max Schreck i rollen som greven som med sin råttliknande persona skapande en skrämmande gestalt. Stumaspekten i filmen byggde vidare på detta, eftersom när man inte kunde höra hans röst så avhumaniserade det honom från sin riktiga personlighet.

4. Den andalusiska hunden (Un chien andalou) 1929 Mer info

• En surrealistisk film gjord i samarbete mellan konstnären Salvador Dalí och regissören Luis Buñuel. Duon lär ha sagt en gång att meningen med filmen är att man inte ska förstå den. Oavsett detta så är det en intressant film som tål att ses om, trots sina år på nacken.

5. En kvinnas martyrium (La Passion de Jeanne d'Arc) 1928

• En fransk film gjord av dansken Carl Theodor Dreye om Jeanne d'Arc sista dagar i livet. Filmen som bokstavligt talat gav det mänsliga ansiktet ett ansikte, frambringar skickligt det lidande som Jeanne d'Arc genomlider genom hela filmen.

Kommissarie Späck
Med den stora mängd polisfilmer som vi, i vårt avlånga land, har producerat under de senaste åren är det inte konstigt att det kommer en motreaktion. En motreaktion i form av en parodifilm, vilket enligt elaka tungor inte behövs då genren redan har börjat parodiera sig själv. Oavsett detta faktum ville Fredde Granberg ge sig in i leken och enligt egen utsago skapa Sveriges första "spoof"-film

Baserad på kortfilmer från tidigare års Guldbaggegalor tar Kommisarie Späck här klivet upp på den vita duken och ursprungsskådespelarna repriserar sina roller även i spelfilmen. I titelrollen ser vi Leif Andrée, som flankas av kollegorna Grünvald Karlsson (Johan Hedenberg) och Irene Snusk (Cecilia Frode). Tillsammans är de en seriesjälvmördare på spåren och dessutom blir de inblandade i en räd från Antipiratbyrån.



Filmens historia utgör mer ett skal för individuella sketcher, men den gör ändå sitt jobb och för filmen så sakteliga framåt. Skådespelarna gör alla ett bra jobb och lyckas sånär balansera upp det komiska innehållet med ett seriöst tonfall, precis som en riktigt bra spoof-film ska göra.

För visst märks det att herr Granberg har låtit sig inspireras av klassiska filmer i genren som Titta vi flyger och Nakna pistolen. En del skämt är direkt tagna från dessa, men filmen innehåller även egna skämt som i vissa fall fungerar alldeles utmärkt, men som allt för ofta faller platt som en pannkaka. För just den ojämna nivån på skämten och dess leveranstakt är filmens stora akilleshäl och det som gör att filmen inte når några högre höjder hos mig.



Fredde Granberg är inte direkt känd för sin subtila humor och Kommisarie Späck är inget undantag. En del skämt håller en smärtsam låg nivå, men han ska ändå ha kredd för att han vågar göra en film av den här typen. Han har sin idé färdig som han vill köra efter och den vågar han köra på fullt ut. Filmen blev inte så bra som jag hade hoppats på, men det är helt klart en frisk fläkt i en annars bitvis alltför stagnerad svensk filmindustri. Dessutom är en film som Kommisarie Späck betydligt bättre än till exempel filmer som Göta Kanal 2 & 3, så förhoppningsvis går utvecklingen åt rätt håll.

Snart är det dags för fotbolls-VM, vilket för egen del alltid är en fröjd att få följa. Fotboll och film brukar vara två vitt skilda områden, där framförallt den bristande kvaliten på olika fotbollsfilmer får stå för det tydligaste exempel på detta. Detta till trots visar märket med de tre karaktäristiska ränderna att man kan kombinera de två och göra en intressant reklamfilm av det.

Om filmen egentligen handlar om fotboll låter jag vara osagt, men har man kombinerat Star Wars, Daft Punk och Snoop Dogg i en enda scen så är jag mer än nöjd.

 

En japansk film med en Vinne Jones i högform som yrkesmördaren som ställer djupa frågor om syftet med ens liv. Kan det vara något? Visst kan det vara det säger jag och Survive Style 5+ erbjuder inte bara Vinne Jones utan även ett familjegräl á la Matrix och en familjefar som förvandlas till en mer primitv varelse, mentalt i alla fall.

Så varför inte starta sommaren med en härligt galen och rolig film från landet i öster? Landet som vet hur man gör när det kommer till galna och extrema saker.

Trailer
Recension