Glädjespridaren och träffsäkerhetens mästare Fiffi och hennes filmtajm firade nyligen 1 år med pompa och ståt (Grattis i efterskott och jag ser fram emot minst ett år till).
Till detta firande annordnades det en liten tävling där högsta priset var en The Ultimate Fiffis Filmtajm Movie Box, med [citat]en låda med ALLT du behöver för en lyckad filmkväll[slutcitat]. Det enda man behövde göra var att mejla in namnet på sin favoritfilm från landet vi i folkmun kallar Sverige. Ett erbjudande jag verkligen inte kunde tacka nej till.

Sagt och gjort mejlade jag in mitt bidrag och tänkte inte mycket mer på det. Jag brukar ju inte ha tur i sådana här sammanhang så jag körde efter devisen "det viktiga är inte att vinna, utan att delta". Det viktiga var ju sannerligen att fira just Fiffis 1-års jubileum, så jag hade varit nöjd ändå. Fru Fortuna ville dock annorlunda visade sig och en dag fick jag ett mejl från Fiffi om att hon hade dragit en lapp med mitt namn på och att jag var den lyckliga vinnaren. Glädjen infann sig som ett härligt lugn hos mig som snart även övergick till spänning. Jag blev som ett barn inför julafton: "Vad skulle finnas i paketet?".

För att försöka gå direkt till resultatet fick jag idag hem mitt paket från Posten. Kassörskan sa "grattis på födelsedagen" när jag hämtade upp paket och visst kändes det som en födelsedag allt. Nedan följer några bilder på paketet och dess innehåll. En varningens finger bör höjas att jag verkligen inte är någon mästerfotograf och att ljusförhållandena var inte direkt optimala. Förhoppningsvis ser man ändå på ett ungefär vad bilderna ska föreställa.




Gillar taglinen :)

Jag fick totalt fem filmer med i paketet: Rocky 4, Det Stora Blå, Frostbiten, Remember Me och Scott Pilgrim vs. the World. Det roliga är att jag inte har sett någon av dessa filmer tidigare, så jag har trevliga filmstunder att se fram emot framöver. Ska försöka få till någon form av recension i alla fall på tre av filmerna.

Så tack för vinsten Fiffi och jag ser som sagt fram emot att läsa dina underhållande och träffsäkra texter minst ett år till. Förövrigt känns det ändå lite konstigt att jag, plus nio andra vinnare, får vinster när det är du, Fiffi, som jubilerar. Men stort tack ännu en gång.

Notis: Och vilken svensk film som var min favorit? Min röst gick till De ofrivilliga från 2008, regisserad av Ruben Östlund. Min recension på filmen finns att läsa här och sammanställningen av de inskickade bidragen till Fiffi finns här.

 

Egen reflektion: Här har vi ett bevis på kortfilmens storhet enligt mig. Genom att anamma isbergstekniken till sin spets kan man utifrån en idé skapa ett diskussionsunderlag och tolkningsmöjligheterna vad filmen symboliserar blir närmast oändliga. Detta kan bero på ens egen ålder, livsupplevelser eller politiska preferenser.

 

Just detta anser jag vara kortfilmens fördel jämfört med spelfilmer, för genom att egentligen inte vara beroende av att berätta en historia kan man berätta en liten del av en tanke och låta publiken fyllla i resten. Ett givande och tagande som alla kan dra fördel från.

 

(K som i Kortfilm)

 

Cornelis
Filmer som porträtterar svenska musikers liv (enligt engelskans ord biopic) är något av en bristvara inom svensk filmindustri. Märkligt skulle jag vilja säga då det finns gott om material att jobba med och är det något jag själv är stolt över i kulturväg med Sverige är det musiken som görs i anknytning till detta land. Att då mer eller mindre börja denna genre i Sverige med att göra en film kring Cornelis Vreeswijk känns både naturligt, intressant och helt rätt.

Filmen utspelar sig från Cornelis genombrott under 60-talet till hans död i slutet av 80-talet och handlar om det mesta däremellan. Cornelis liv var som en berg- och dalbana med både upp- och nedgångar, det hände mycket runtomkring honom och därför känns hans liv nästan anpassat till filmformatet. Här finns mycket att berätta om vilket gör att intresset kan bibehållas genom hela filmen och man kan hela tiden luta sig tillbaka och tänka på att det mesta faktiskt har - tro det eller ej - inträffat på riktigt. Jag hade själv faktiskt ingen större koll på trubadurens musikaliska karriär och liv så det var trevligt att man mer eller mindre gick igenom hela historien från början till slut. Bitterheten finns ständigt närvarande genom historien och man får i alla fall en inblick i vilket elände herr Vreeswijk gick igenom och vilka problem han hade.



Cornelis har som film ett högt produktionsvärde där Stockholms gator, miljöerna överlag och kläderna verkligen andas 60-, 70- eller 80-tal. Allt känns och upplevs som tidstypiskt vilket hjälper till att höja filmupplevelsen ytterligare då varje detalj i filmens känns väl genomarbetad.

Regissören Amir Chamdin (känd från hiphopgruppen Infinite Mass) och manusförfattaren Antonia Pyk har tillsammans respekt för huvudpersonens musikaliska sida, men undviker heller inte att gestalta hans mindre smickrande sidor. I rollen som Cornelis själv ser vi Hans-Erik Dyvik Husby som med stor pondus och främst kroppspråkets hjälp lyckas axla rollen som trubaduren med bravur. Resterande skådespelare gör alla ett kompetent jobb i birollerna, där främst David Dencik i rollen som trubadurkollegan Fred Åkerström förtjänar ett extra omnämnande.



Trots sina goda sidor och fina upplägg på historien når inte filmen ända fram. Den största nackdelen som jag upplever det är att man vill trycka in så många händelser från Cornelis liv i filmen att man glömde bort att ge publiken chansen att låta det hela få sjunka in ordentligt. Visst levde Cornelis ett mycket speciellt liv och här finns mycket att berätta om, men som filmen är idag känns det mest som om man radar upp scen efter scen utan att man får lär känna Cornelis ordentligt. Jag hade gärna sett att speltiden hade utökats och där man då hade kunnat utveckla varje händelse i den nuvarande filmen ytterligare. För det som tas upp i filmen är som sagt intressant.

Cornelis är en mycket kompetent gjord "biopic" som visar att det går att göra en svensk film om en musikers liv. En film om Cornelis vore inget utan musik av densamma och här inkluderas i filmen de flesta av trubadurens främsta verk. För musik och film har genom filmhistorien passat ihop som ler och långhalm och dessa musikporträtt är ett av bevisen för detta. Nu gäller det bara att det vågas göras fler svenska versioner framöver och att Cornelis får bli starten på en ny "musikvåg" inom svensk film.

Four Lions
Att på film porträttera kontroversiella och högst aktuella ämnen är en svår nöt att knäcka. Hur mycket ska man våga visa, vilken ton ska filmen ha och hur väl kommer filmen fungera i "backspegeln" när det aktuella ämnet har kallnat och lagts till handlingarna? På lyckade filmer med detta tema såsom Chaplins Diktatorn och Kubricks Dr. Strangelove går det minst ett dussin misslyckade som idag är sedan länge bortglömda. Vilken väg kommer Four Lions ta och var kommer den att placera sig i filmhistorien?

Four Lions handlar om ett gäng självmordsbombande terrorister i Storbritannien som mitt i sitt vardagliga bestyr samtidigt försöker få ihop pusslet kring att föra fram sitt budskap, ta fram den ultimata bombplanen och att använda rätt utrustning till genomförandet av denna. Men även att försöka bemästra den ädla konsten i att göra en skräckinjagande och hotfull hemmavideo för att sprida sitt budskap med.



Likt tidigare nämnda filmer (Diktatorn och Dr. Strangelove) tar sig filmens regissör och manusförfattare Christopher Morris, med sina manuskollegor, sig an uppgiften ur det komiska perspektivet. Detta är både välbehövligt och grundläggande för att man ska orka ta sig till dess budskap. Komiken har en betryggande förmåga att distansera sig från filmens allra mörkaste ämne, men detta tillvägagångssätt möjliggör även att man kommer närmare dess huvudkärna. Det komiska täcket lindar in filmens mörka budskap i en falsk trygghet, vilket gör att det hela upplevs som helt ok trots allt och att man vill se mer.

Four Lions är på många sätt och vis en briljant satir som tydligt för fram det absurda med terrorism, västvärldens syn på terrorism, men framförallt västvärldens (o)förmåga att hantera dessa problem på ett bra sätt. Man lyckas här få en skön mix av skämt som är riktigt roliga med tragikomiska skämt som nästan fastnar i halsen. Detta gör att trots det roliga och ibland farsartade upplägget tappar filmen aldrig sitt bakomliggande budskap. Filmen blir ett ovanligt nyanserat porträtt av ett globalt problem där alla inblandade är förlorare.

Jag vet ändå inte riktigt var jag har Four Lions idag eller om den kommer att växa eller sjunka vid en omtitt. Men för temat och diskussionerna filmen för upp kan jag starkt rekommendera den.

 

K som i Kortfilm

 

… om detta må ni berätta … var en bok som i utbildninssyfte togs fram för att sprida kunskapen om det hemska som hände under Förintelsen och sannerligen må vi aldrig sluta berätta om det. Det är en historisk händelse som aldrig får glömmas bort ur vårt medvetande, då den på ett oerhört mörkt och brutalt sätt symboliserar vad vi människor faktiskt är kapabla till att göra mot varandra.

Spelfilmer har genom åren haft en viktig del i att sprida kunskapen kring det som hände under andra världskriget då fler generellt sätt ser en film än läser en bok. I mitt tyckte finns det bra filmer som gestaltar det hemska som faktiskt inträffade, men överlag tycker jag att dessa filmer har fel tillvägagångsätt för uppgiften och skildrar händelserna på fel sätt.

Majoriteten av dessa filmer, om inte alla, skildrar av förståeliga skäl Förintelsen som något mörkt, hemskt och en riktigt vridrig del av vår historia. Här ser jag absoult inga problem utan felet som jag ser det är att man fokuserar alldeles för mycket på att det är hela är hemskt, snarare än att faktiskt berätta vad som gjorde det hela så hemskt. Enligt mig distanserar man sig till publiken genom detta tillvägagångssätt och det man främst kommer ihåg efter filmen var hur hemskt allt var, snarare än vad som faktiskt hände under Förintelsen. På detta sätt skapar man i publiken ingen personlig relation till händelserna, utan förlitar sig helt på vad filmen vill säga om dem.

Missförstå mig inte nu om att jag inte håller med budskapen om att Förintelsen var hemsk, för det tror jag de flesta håller med om att det var. Utan det är just den personliga upplevelsen i dessa filmer som jag tycker det brister i, vilket gör att de berör på ett ytligare plan än vad som är nödvändigt.

Ett bra exempel på hur man i min mening ska axla uppgiften kring Förintelsen visas i den franska dokumentärfilmen Natt och dimma från 1955. Eftersom filmen är gjord tio år efter krigsslutet blir den extra speciell då den känns än mer aktuell än om man hade gjort filmen under senare tid. Men det jag tycker filmen lyckas med bäst är hur man presenterar informationen om vad som hände i dessa läger. Man kombinerar bilder med en berättarröst som informativt berättar hur det gick till, utan att lägga in några känsloyttringar i sitt tal. Detta kan till en början uppfattas som något kallt och omänskligt, men jag tycker personligen att det blir mycket mer effektfullare på detta sätt.

Genom att presentera det hela på ett "vanligt" vis lurvar man in publiken i en falsk trygghet och när det går upp för en vad det egentligen handlar om här är det "försent". Man kan inte distanserar sig från filmen vid det laget och budskapet känns som ett slag i magen. På detta sätt blir hela upplevelsen personligare då filmen enbart står för faktan och du i publiken står för känslorna, vilket gör att den känns mer på djupet.

Vad tycker ni själv? Håller ni med mig i min lilla teori eller tycker ni att jag är helt ute och cyklar här? Se gärna dokumentären Natt och dimma själv (klippet nedan), för att skapa er en egen uppfattning om den. Vet inte riktigt hur pass känsliga ni är när det kommer till det ni ser på film, men jag kan ändå passa på att varna för att filmen, trots sin längd på 30 minuter, inte är någon lättsam historia. Det är en tung film om ett tungt ämne, vilket gör att man måste vara förberedd på detta innan man ser filmen. Detta är en jobbig film att titta på, men ack så viktig för att vi aldrig ska glömma om vad som egentligen hände under Förintelsen.

(Se via Google Video)