127 Hours
Jag har en förkärlek för filmer som utspelar sig på en liten yta. Denna begränsning tvingar regissörer och manusförfattare att förlita sig mer på sin kreativa sida för att kunna få det till att fungera och bli intressant filmen igenom. För det kräver till exempel stor filmkonst att få tolv personer instängda i ett rum till att bli en intressant film på 90 minuter (12 Angry Men). Detta medför givetvis också att långt ifrån alla som försöker sig på detta har det som krävs för att lyckas. Men eftersom dessa misslyckanden snabbt brukar glömmas bort har jag en något förskönad bild över det hela.

Aron Ralston (James Franco) är en äventyrslysten och livsbejakande man i 30-årsåldern som lever för helgen, då han beger sig ut i naturen för äventyr. Vid filmens början ska han precis bege sig ut mot Canyonlands nationalpark och på vägen dit träffar han på två andra naturluftsmänniskor, som han har sällskap med en stund för att sedan fortsätta igen på egen hand. Aron hoppar smidigt och till synes vant mellan trånga klipppassager och inget hinder verkar vara för stort för honom på hans fortsatta resa. Under ett kort ögonblick tappar han dock fotfästet, faller handlöst ner i en smal klippdal där hans ena arm kläms fast under en större sten. Han är fast och ingen vet var han är. Vad kan han egentligen göra härnäst för att försöka komma därifrån?



Regissören Danny Boyle lyckas med säker hand styra denna historia effektivt framåt, ett steg i taget, utan att bli för långrandig. Under filmens inledning skapas snabbt en relation till huvudkaraktären, vem han är och sedan tar historien vid. På 90 minuter lyckas Boyle sedan berätta en historia som andra regissörer säkerligen hade haft svårt att göra full rättvisa, utan att samtidigt dryga ut speltiden. Detta lyckas Boyle skapa i samröre och symbios med andra viktiga element när det kommer till att skapa en bra film.

Klippningen i filmen är utsökt och genom en snabb sådan lyckas både historien föras framåt och intressenivån hållas uppe. Filmens foto är också ypperligt och används väl för att skapa en närvarokänsla (konventionellt foto kontra digitalt). Just kontrasten mellan de vida ökenlandskapen och den smala klipppassagen utnyttjas väl och förstärker den mörka ironin i historien. En hjälplös människa upplevs som något extraordinärt för oss, men för naturen är det inget speciellt. Naturen är tuff och om man inte respekterar den, kan man råka riktigt illa ut. Tillsammans med ett stämningsfullt soundtrack, som består av en blandning av originalmusik från A.R. Rahman och andra utvalda låtar, höjs den intensiva filmupplevelsen ytterligare.



I en film med ett sådant här upplägg måste man kommentera skådespelarna i den, eller snarare skådespelaren i detta fall. James Franco är utmärkt i huvudrollen och förutom den tekniska biten är det han som bär fram filmen på sin axlar. Att hans främsta motspelare i filmen är en sten kräver något alldeles extra från en skådespelare för att hålla intresset uppe, och han lyckas verkligen med denna bedrift. En prestation jag inte trodde att Franco hade inom sig.

127 Hours är en film som med små medel och en härlig blandning av toppklassigt filmskapande (från olika områden) lyckas skapa en större helhet än vad delkomponenterna skvallrar om. En film som dessutom vet precis när man ska avsluta historien för bästa effekt. Det gläder mig att jag har hittat ytterligare ett guldkorn till min "stor film på liten yta"-samling.