True Grit
Bröderna Coen har en speciell plats i mitt filmhjärta och de var en av de första regissörer som jag verkligen fastnade för när jag började fördjupa mitt filmintresse. Detta då mitt fokus under denna period skiftade från personerna framför kameran till de bakom, som enligt mig var mer intressanta att följa. Det var framförallt brödernas känsla för välskrivna karaktärer (ända in i minsta biroll) och förmåga att växla smärtfritt mellan olika genrer (komedi, thriller) som gjorde mig intresserad. Kombinerat med att de sedan starten 1984 har varit väldigt produktiva och besitter en hög lägstanivå, gör att det känns lite extra speciellt när "Written and Directed by Joel and Ethan Coen" dyker upp på duken.

True Grit är vad jag har förstått, en blandning mellan en nyinspelning av en film med samma namn från 1969, med John Wayne i huvudrollen, och en nytolkning av romanen den filmen i sin tur är baserad på. Jag har själv inte sett Wayne-filmen, men vad jag har förstått från andra finns det både likheter och skillnader mellan de båda filmerna. I korthet handlar den senare filmatiseringen om Mattie Ross (Hailee Steinfeld) som beger sig av för att försöka hitta sin fars mördare och ställa honom inför rätta. Till sin hjälp har hon en avdankad US Marshal (Jeff Bridges) och en Texas Ranger (Matt Damon).



Som alltid med Coens filmer andas True Grit en viss form av kvalité och filmen är ett kompetent hantverk på alla plan. Kläderna och miljöerna känns tidstypiska, fotot är vackert, musiken är stämningsfull och både regin plus manuset är stabilt. Jag blev både förvånad och glad över hur mycket av brödernas mörka humor som faktiskt framträdde i filmen. De tre huvudskådespelarna gör alla bra ifrån sig där Hailee Steinfeld lär se fram emot en fortsatt trevlig karriär och där Matt Damon förvånansvärt väl smälte in med omgivningen (på ett bra sätt). Den som sticker ut lite extra är dock Bridges och hans porträtt som den tragiske, patetiske, men ändå oberäkneliga och sluga Rooster Cogburn. Härligt att förra årets guldgubbevinst inte verkar ha påverkat hans skaparglädje i någon negativ bemärkelse.

Som sagt är det mesta i filmen kompetent gjort, men samtidigt finns här inget som sticker ut lite extra och verkligen gör filmen minnesvärd. Historien lunkar på i ett lagom tempo och gör sitt jobb väl, även om jag kan tycka att det emellanåt blir lite väl pratigt. Bröderna besitter en stor förmåga att kunna skriva dialog och brukar även ha en bra känsla över hur mycket man ska använda, men här blev det lite för mycket av det goda. Förmodligen har detta också att göra med att när det kommer till westernfilmer föredrar jag mer den italienska skolan framför den amerikanska. Jag föredrar helt enkelt när kameran och musiken sköter det mesta av snacket och skådespelarna egentligen mest behöver se lite sammanbitna ut för att det ska fungera.



True Grit är en sevärd, kompetent gjord film, men samtidigt ingen minnesvärd sådan. Det görs inte så många bra renodlade westernfilmer längre så man får vara glad åt de som faktiskt lyckas. Men i jämförelse med brödernas utmärka No Country for Old Men, som mer eller mindre är en westernfilm i modern tappning, tappar True Grit lite av sin charm. Men som vanligt med Coen och det som jag uppskattar främst med dem, är att här fortfarande finns något som gör filmen sevärd.