| Fanny & Alexander - 2011-01-31 14:33:51 |
|
Fanny & Alexander
Ingmar Bergman beskrivs oftast inte som någon muntergök via sina filmer, utan han förknippas på ett eller annat sätt snarare främst med tunga ämnen såsom ångest, religion, demoner och död. En ibland ganska rättvis beskrivning om man får se till majoriteten av hans mest populära och kritikerrosade filmer. Därför skulle det bli intressant att få ta del av hans mer ljusa sidor i Fanny & Alexander, ansedd av många som hans mest lättillgängliga film. Vad jag förstod fanns här även några självbiografiska inslag i berättelsen, vilket ytterligare ökade mitt intresse för filmen.
Filmen tar sin början vid julfestligheterna hos en överklassfamilj i Sverige någon gång under början av 1900-talet. Mitt bland festligheterna och hela den stora släkten, med sina olika sidohistorier, kretsar filmen kring titelbarnen som är de som för historien så sakteliga framåt. För filmen tar god tid på sig att berätta sin historia och det är i och för sig förståeligt med tanke på mängden karaktärer som filmen innehåller. Filmen finns i två versioner: en bioversion på tre timmar och en TV-version på fem timmar. Jag resonerade som så att bioversionen var en bra början och om jag fick mersmak av filmen tänkte jag i ett senare skede även ta och se TV-versionen.
Under julfestligheterna är det en mängd olika karaktärer som presenteras och förs naturligt in i handlingen under ett relativt kort förlopp. Hela denna introduceringsfas upplevs aldrig som rörig, utan det är enkelt att följa med hur allt och alla hänger ihop med varandra. Den stora anledningen till detta är främst Bergman själv som skickligt lyckas kombinera regissören och manusförfattaren inom sig själv för att kunna presentera sina skådespelare och samtidigt föra historien framåt.
Mängden och digniteten av filmens skådespelare är imponerande och hela Sveriges dåvarande skådespelarelit verkar på något sätt ha varit inblandad i detta filmprojekt. Det som imponerar på mig mest är hur alla med bravur har intagit sin egen roll och lyckas framföra den utan att samtidigt framföra sitt eget skådespelarego. Annars i en så kallad stjärnfylld film brukar namnen ta över och det man ser framför sig är till exempel Tom Cruise och Angelina Jolie som visar upp sig, snarare än att de är sina respektive karaktärer. Ännu ett gott betyg för Fanny & Alexander och sin regissör/manusförfattare. Namn som till exempel Börje Ahlstedt, Christina Schollin, Allan Edwall, Pernilla August och Ewa Fröling gör alla riktigt bra ifrån sig, men där Jarl Kulle sticker ut lite extra från mängden. Hans lite teatrala överspel är en fröjd att få beskåda.
Miljöerna där julfestlighterna håller hus, men även under resterande del av filmen, imponerar också stort med en hög detaljrikedom som upplevs som tidstypisk. Tillsammans med de genomarbetade kläderna blir det hela nästan som ett kostymdrama och jag köper idén snabbt om att detta utspelar sig under tidigt 1900-tal. Även Oscarsjuryn verkade köpa det då filmen prisades för inte mindre än två yrkeskategorier ("Bästa scenografi" och "Bästa kostym") under 1984 års gala.
Farten, intensiteten och glädjen som fanns och kännetecknade filmens inledande del, främst vid julfirandet, försvinner tyvärr snabbt när historien flyttas över till prästgården. En till synes genomond präst (skickligt agerad av Jan Malmsjö) håller till en viss mån intresset uppe, annars upplever jag dock att filmen under denna del går in i en svacka. Jag vill snabbt tillbaka till suset, duset och de karaktärer som jag precis har lärt känna. När sedan mer mystiska element blandas in i filmen blir det mest konstigt, snarare än intressant, spännande och atmosfärskapande som till exempel David Lynch är så bra på (men även Bergman själv i Persona).
Fanny & Alexander har egentligen alla spelpjäser (bra skådespel och en emellanåt intressant historia) som behövs för att kunna resultera i en riktigt bra film. Tyvärr känner jag en viss tomhet mot filmens karaktärer och att jag ser utanför vad de känner snarare än att jag själv faktiskt känner med dem. Det tillsammans med att filmen i långa stunder fokuserar på, enligt min mening, fel saker gör att den inte hamnar bland mina Bergman-favoriter. Tomheten kan förhoppningsvis förbättras med femtimmarsversionen, men tyvärr gav bioversionen mig ingen mersmak av att vilja se mer. Så det är tveksamt om jag kommer se mer av historien om Fanny och Alexander, som i mångt och mycket är Bergmans livsverk. En sak är dock säkert och det är att karln i alla fall har ett sinne för humor.
| Galasäsong 2010 - 2011-01-24 19:45:19 |
|
Året har så sakteliga börjat rulliga igång och då måste man självklart titta tillbaka på det gångna filmåret en gång till för att undersöka vad som egentligen hände. Det är såklart dags för prisgalor av olika slag och med olika betydelser.
Ikväll är det dags för den svenska variantern Guldbaggen och mitt intresse minst sagt minimal inför denna tilllställning. Efter det magiska året 2008 (De ofrivilliga, Låt den rätte komma in, Maria Larssons eviga ögonblick) som fick mig intresserad av galan igen, har mitt intresse för galan snabbt sjunkit igen. Svinalängorna, som jag inte har sett än, lär ta hem det mesta och det räcker för mig.
Golden Globe-galan gick av stapeln förra veckan är en mer avslappnad variant än Oscarsgalan, men för mig räcker det med en gala per år och då väljer jag hellre den något mer prestigefyllda guldgubben än någon glob. Höjdpunkterna från galan går dock alldeles utmärkt att beskåda på Youtube.
I alla fall avslöjas imorgon (tisdag) vilka som har blivit nominerad i de olika kategorierna. Så för mig lär det blir ett fokus på Oscarsgalan framöver, då jag har som mål att åtminstone ha sett alla i kategorin "Bästa film" och "Bästa originalmanus" för att känna mig nöjd. Det lär även bli några texter framöver kring vilka som är mina favoriter och kanske till och med en tippning inför galan.
Nåväl, slutligen vill jag passa på och tipsa om "2010 Internet Movie Poster Awards". IMP Awards är en hemsida som fokuserar på att samla de senaste filmaffischerna på ett enda ställe och varje år annordnar de en tävling där de väljer ut sina favoriter - och mindre favoriter - från blandade kategorier. Underhållande, intresserant och trevligt att man prisar ett ibland något förbisett och underskattat marknadsföringsdetalj.
| Industrial Light & Magic: Creating The Impossible - 2011-01-18 19:37:34 |
|
Specialeffekter är verktyg inom filmskapande som är här för att stanna, vare sig man vill det eller inte. Jag har tidigare postat ett trevligt litet montage om utvecklingen inom detta område med titeln Visual Effects: 100 Years of Inspiration.
För onekligen gör effekterna sitt jobb väl bara de används på rätt sätt. Det vill säga att framhäva den bakomliggande historien i filmen, snarare än att sätta effekterna i främsta rummet och låta historien byggas kring dessa (som allt för många filmskapare tyvärr verkar göra).
I min mening ska två tankegångar väckas för effekterna hos publiken när man ser en film. Antingen ska frågan "Hur f'n kunde gjorde de det där egentligen?" dyka upp under filmens gång eller så ska man inte ens tänka tanken att det var en effekt man nyss fick bevittna.
"Industrial Light & Magic" (ILM) är pionjärer inom området och har mer eller mindre själva skapat det vi idag kallar och kännetecknar med ordet CGI (Computer-generated imagery). Nedan följer en TV-dokumentär om specialeffektsbolaget vid namn Industrial Light & Magic: Creating the Impossible, där man får följa bolagets utveckling från deras skapelse i samband med Star Wars till dagens datum (2010).
Det är en intressant genomgång som visar hur mycket ens fantasi och kreativitet faktiskt kan skapa. Samtidigt visar dokumentären att bra specialeffekter inte per automatik resulterar i en bra film. För oavsett hur långt man kan pressa gränserna på vad som är möjligt att visa och skapa på den vita duken, är det människorna bakom som är skillnaden mellan en bra och en dålig film. En tanke som på något sätt känns betryggande bland all glänsande teknik.
Dokumentären är i sex delar och det är bara till att följa de förslagna klippen i slutet av varje videosnutt för att fortsätta se igenom hela. Annars kan man alltid gå in direkt på uppladdarens profil och se därifrån. Mycket nöje!
| Stora filmlistan - 2011-01-14 14:39:35 |
|
Micke på BlueRoseCase gjorde en sammanställning i filmväg under namnet "Stora filmlistan" och det var intressant att få följa vad han tyckte. En ambitiös uppgift som jag inte kunde motstå att göra själv.
När man ser film, och har gjort så under en längre period, är det intressant att stanna upp emellanåt och fundera över vad man egentligen har tyckt om. Vad som har fastnat och vad som på något sätt har berört en.
Jag har modifierat lite bland kategorierna för att kunna få med majoriteten mina favoriter. Då kör vi igång då!
Välj minst 3 favoriter
Action:
Komedi:
Thriller:
Skräck:
Klassiker:
Sci-Fi:
Drama:
Svensk Film:
Äventyr:
Barn och familj:
Musikal Musik:
I fokus: Manus:
Krig:
Animerat > [för barn]:
Ögongodis:
Skådespelare: Jack Nicholson, Toshirô Mifune, Peter Lorre
Regissör/er: Stanley Kubrick, Quentin Tarantino, bröderna Coen, Chan-wook Park, David Lynch
Soundtrack: Ennio Morricone, "American Graffiti", "Le Fabuleux Destin d'Amelie Poulain", Tarantinos souliga urval, Stanley Kubricks mer klassiska varianter eller David Lynch mystik.
BLANDAT
Sämsta film enligt dig: Svårt men framförallt tråkigt att sätta en sådan etikett på en film som någon har lagt ner mycket arbete bakom för att slutföra. Kan annars ge ett urval på så kallade klassiker som jag inte riktigt uppskattade fullt ut: "Bringing Up Baby", "Repulsion", "Bride of Frankenstein" och "Andrey Rubloy"
Genres du gillar mest: Drama (denna något vaga genrebenämning som erbjuder en stor bredd av olika sorters filmer)
Genres du gillar minst: Musikaler
Bästa film du sett på bio: Många filmer att välja på.
Bästa film: "De ofrivilliga", "Inglourious Basterds"
Bästa filmupplevelse: "Toy Story" (mitt första biominne som jag kommer ihåg), "Avatar" (en film jag gillade nästan enbart tack vare bioupplevelsen) och "Inglourious Basterds" (trodde inte att sådana höga förväntningar kunde infria sig direkt, därför såg jag filmen två gånger på bio under en kort period)
Bästa uppföljare: "The Godfather Part II", "Terminator 2", "Aliens"
Bästa re-make: "För en handfull dollar"
Bästa franchise: Om där inte finns någon gemensamt drivkraft bakom, som behandlar alla filmer med samma kärlek och respekt, fungerar inte en franchise fullt ut enligt mig. Och ingen franchise har i nuläget lyckats med detta enligt mig.
10 favoritfilmer: Tio valfria från listan ovan.
5 favoritkaraktärer: Gunnery Sergeant Hartman, Travis Bickle, R.P. McMurphy, Alexander DeLarge, HAL 9000
3 filmer som aldrig borde ha gjorts: Det finns i min mening inga filmer som aldrig borde ha gjorts. Det finns däremot många "skitfilmer" där ute, men utan dessa kan man inte njuta fullt ut av de små guldkornen som ibland dyker upp.
Nämn en bra verklighetsbaserad film: "Anchorman: The Legend of Ron Burgundy" (kanske säger någon om min uppfattning kring orden "based on a true story" till en film)
Nämn en överskattad film: Ordet överskattat i sig är i min mening överskattat. Men jag fastnade aldrig så hårt för "Sagan om Ringen"-trilogin som vissa andra verkade göra.
Nämn en underskattad film: "JSA: Joint Security Area"
Bästa filmcitatet: ”Hamburgers! The cornerstone of any nutritious breakfast.” - Jules Winnfield, "Pulp Fiction".
Bästa tagline: This time... It's personal. - "Jaws: The Revenge"
Om du fick medverka i vilken film du ville, vilken skulle det vara: "Pulp Fiction" såklart :)
Hur många filmer har du hemma: Enligt min filmlista på filmtipset är det cirka 200 stycken.
Vart köper du dina filmer: Discshop, CDON, Ginza, Megastore, Play.com
Hur ofta går du på bio: En gång per månad i snitt under ett helt år.
Första filmen du minns: "Toy Story"
Favoritfilm när du var liten: "D2: The Mighty Ducks", "Busungnarna" (1994)
Filmkväll, vilket snack kör du på: Cashewnötter eller någon form av mörk choklad
Den snyggaste samlarutgåvan enligt dig: Valfritt i en plåtlåda. Är inte så mycket för allt krimskrams som brukar följa med de största samlarutgåvorna, så jag gillar ett mer stilrent och enkelt tillvägagångssätt kring det hela.
Vilken film har fått dig att gråta av skratt: "Beverly Hills Ninja"
Vilken film har fått dig riktigt rädd: När jag var yngre blev jag livrädd av en National Geographic-dokumentär om hajar. Räknas det?
Nämn en film som fått dig att må dåligt: "Requiem for a Dream"
Om du bara fick se en enda film för resten av ditt liv. Vilken väljer du: "A Clockwork Orange"
Välj minst tre andra bloggare som du vill skicka listan vidare till: Säger som min föregångare: Jag skickar vidare den till alla som inte gjort den!
| Disney Silly Symphony The Ugly Duckling - 2011-01-09 11:19:57 |
|
H.C. Andersen klassiska saga Den fula ankungen är en tidlös och klassisk saga om utanförskap som tyvärr alltid kommer att kännas aktuell. Disneys version från 1939 (förövrigt den sista Silly Symphony som gjordes) transformerar Andersens saga till den vita duken och är ett litet bevis från, enligt min mening, Disneys storhetstid när det kommer till tecknade kortfilmer. På 30- och 40-talet hade Disneys filmer en naiv charm och oskuldfullhet som jag inte riktigt känner finns kvar i de mer moderna alstren från filmbolaget.
En annan anledning till min åsikt kan även ha och göra med att kortfilmerna "back in the days" främst var riktade mot vuxna och därav vågade man trycka in mer i filmerna. Idag tycker jag det mer finns en ängslighet att vara politiskt korrekt, än att berätta en intressant historia.
På tal om tidlös känns även dessa äldre kortfilmer som om de kommer fungera länge och jag kan slå vad om att jag har sett Disneys version av Den fula ankungen när jag var yngre (född sent 80-tal). Då lade jag inte ens en tanke på att filmen jag såg framför mig var från mellankrigstiden (visste jag ens om världskrigen då?), utan jag såg filmen och njöt av den utan några bekymmer. Ah, prisa denna trevliga, naiva och oskyldiga tid vi kallar barndom.
(Ugly Duckling)
K som i Kortfilm
| 2010 - 2011-01-01 17:25:40 |
|
Som traditionen följer bör det även följa med en videosammanattning från det gångna filmåret. Film är ett rörlig medium och därför bör rörliga bilder vara en naturlig del när man sammanfattar ett filmår. Nedan följer två klipp som sammanfattar filmåret 2010. Se till och njuta av de, förhoppningsvis, bra filmerna ni har sett från året och även all bra film ni fortfarande har att se fram emot. God fortsättning på det nya året!
| Filmåret 2010 - 2011-01-01 16:57:00 |
|
Kommentera gärna om det är någonting du inte håller med om.
Årets svenska film:
RecensionCornelis - En väl genomarbetad film om en intressant person. Skönt också och se att det inte behöver vara samma gamla skådespelaransikten hela tiden, i svenska filmer, för att resultatet ska bli bra.
Årets blockbuster:
RecensionInception - När Christopher Nolan gör film nu för tiden verkar världen både stå stilla och vänta ivrigt. Inception var ett starkt bevis på att stora blockbusters inte per automatik behöver betyda dumaction eller romantik.
Årets good guy:
Sheldon, I'm Here - Ett starkt bevis på att även robotar kan ha känslor.
Årets bad guy:
Gru, Despicable Me - Det spelar ingen roll hur dina ondskefulla planer ser ut, hur stort ditt hemliga labb är eller hur många små gular gubbar du har skapat för att jobba åt dig. I slutändan visar det sig ändå att du har ett hjärta, men Gru hade i alla fall förmågan att inte tappa sitt rykte som bad guy på vägen.
Årets roligaste film:
RecensionFour Lions - Bygger vidare på konceptet att en bra komedi även ska ha en förmåga att våga säga något om vår samtid och inte undvika de kontroversiella ämnena. Något ojämn, men i sina ljusaste stunder är Four Lions briljant.
Årets läskigaste film:
RecensionThe Ghost Writer - Inte läskig enligt standardmallen, utan snarare den filmen med tätast atmosfär under året. Med små medel lyckas Polanski och hans filmteam bygga upp en tät spänning som bibehålls filmen igenom.
Årets tårdrypare:
I´m here - Spike Jonzes lågmälda, vackra, stämningsfulla och framförallt rörande kortfilm om kärleken mellan två robotar.
Årets adrenalinkick:
Daft Punk, TRON:Legacy - Förmånen att se men framförallt höra robotduon Daft Punk i TRON:Legacy gav mig både gåshud och en adrenalinkick. Soundtracket lär gå varmt hemma hos mig för en lång tid framöver.
Årets familjefest:
RecensionToy Story 3 - Pixar har gjort det igen. Just när jag själv hade gett upp hoppet om att deras segerrad kunde fortsätta, visar dem att en tredje del i en filmserie inte behöver betyda brist på fantasi och ett för starkt pengabehov. Istället kan det bli en naturlig fortsättning på historien och även en fin avslutning på en trilogi.
Årets snyggaste film:
TRON:Legacy - När 3D-effekterna var en besvikelse, visar den uppbyggda digitala världen sin styrka och bevisar samtidigt att sterila framtidsvisioner inte är detsamma som tråkiga och opersonliga sådana.
Årets par:
Buzz och Woody, Toy Story 3 - Det var en härlig upplevelse att få återse radarparet Buzz och Woody på den vita duken. De har med åren och filmerna blivit som ett gammalt par, men respekten och vänskapen mellan de två återstår alltid i slutändan.
Årets regissör:
Christopher Nolan, Inception - Det går inte och undvika att herr Nolan har lyckats skapa en trogen fanbase genom åren och med det även förväntningar på varje film han gör. Med sin integritet lyckades han med Inception berätta en historia som trollband och samtidigt lekte med sin publiks fantasi. Att han dessutom inte slentrianmässigt hoppade på det snart urspårade 3D-tåget hedrar honom.
Årets manliga prestation:
Joaquin Phoenix som sig själv i I´m Still Here
Trots att hans besult om att göra en mockumentär om sig själv som misslyckad rappare kan förstöra hans kommande karriär, hedrar det honom att han vågade göra det för någon osäkert projekt som han kände starkt för.
Årets kvinnliga prestation:
Chloe Moretz, Kick-Ass - Moretz kaxiga prestation som Hit-Girl blev mångas stora behållning från en av årets mest hypade filmer. Två roliga detaljer var att det var hennes mamma som tyckte att hon skulle tacka ja till rollen och att Chloe själv inte fick se filmen på bio.
Årets genombrott:
Justin Timberlake som skådespelare i The Social Network.
Jag var till en början ytterst tveksam till Finchers val som Napstergrundaren Sean Parker, men Justin bevisade snabbt att jag hade fel. Men sin avslappande och till synes naturliga känsla för skådespeleriet kan herr Timberlake nog se fram emot fler trevliga roller i fortsättningen.
Årets bästa film:
Recension Toy Story 3 - En fin och rörande avslutning på en filmserie som har hängt med mig sedan barnsben. I en härlig blandning av nostalgi och i grunden riktigt bra film drar Pixars årets längsta strå hos mig.
Årets sämsta film:
Trollkarlens lärling - Nicolas Cage verkar inte har turen med sig när jag ska till och sammanfatta det gångna året, trots att jag i grund och botten gillar honom. Den här filmen var dock en stor "jaha"-upplevelse som snabbt glömdes bort och som inte lyckades engagera mig en enda gång under filmens speltid.
Årets "den-har-vi-hört-förut":
3D är passé - Lika snabbt som jag trodde på teknikens fördelar (läs: förra året), lika snabbt insåg jag också att det var inte många som använde tekniken med samma kärlek och respekt som Cameron gjorde med Avatar. Under 2010 har 3D-tekniken snarare förknippats med högre biljetterpriser, som en gimmick eller oskärpa, snarare än en förhöjd filmupplevelse.
Årets utstyrsel:
Nunneklädseln från The Town.
I stark konkurrens med Skeletor- och Hockey-maskerna från samma film, drar nunneklädseln det längsta strået. En perfekt kombination mellan trygghet, skräckinjagande, gammalt och nytt på en och samma gång. När man ska råna banker bör man göra det med stil, vilket Ben Affleck och hans kumpaner i filmen har tagit väl tillvara på.
