Midnight in Paris

Woody Allen, ja denna Woody Allen. Från att jag till en början var något skeptisk till hans filmer (varför vet jag egentligen inte), har han på senare tid vuxit sig stadigare och stadigare som en av mina favoritregisssörer. Jag har personligen en förkärlek för dialogdrivna filmer och när Allen är på humör är det få som kan slå honom inom denna genre. Är också imponerande hur produktiv Woody Allen har varit genom åren, vilket av förklarliga skäl gjort att jag långtifrån har sett igenom hela hans filmkatalog och att kvalitén på filmerna kan variera kraftigt. Hade dock på förhand hört mycket gott om hans senaste alster, Midnight in Paris.

 

Midnight in Paris utspelar sig, precis som titeln antyder, i Paris och kretsar kring manusförfattaren Gil (spelad av Owen Wilson) som desperat försöker hitta inspiration till sin debutroman. Anledningen till varför han befinner sig i Paris är för att han har följt med sin sambo (Rachel McAdams), som i sin tur har följt med sina föräldrar eftersom de har affärsärenden i den franska huvudstaden. Konstnärssjälen Gil gillar sin nya omgivning och försöker ta in så mycket som möjligt utav den som inspiration till sin kommande bok. Framförallt sker detta under nattliga promenader. Promenader som visar sig innehålla en del överraskningar helt i Gils smak.

 

 

Det första och mest påtagliga man märker i filmen är närvaron av staden Paris i sig. Precis som Woody Allen tidigare har använt och gestaltat sin hemstad New York på film är det nu dags för Paris att skina. Alla kända landmärken är här, lite till och allt anspelar på den romantiskt uppbyggda sinnebilden utav Paris som kulturens mecka, och inte på något sätt hur det kan tänkas att vara i verkligheten. Det hela är uppskruvat till en sådan grad att turistvykorten, från den franska huvudstaden, emellanåt nästan vill komma in och säga åt filmen att ge en mer nyanserad bild utav staden. Denna försköning av Paris hade enkelt kunnat slå helt fel om det inte hade varit för att gestaltningen passar som handen i handsken med filmens tema och att det hela är gjort med en sådan charm att man lätt förlåter det hela.

 

Ja, det är faktiskt filmens charm och hjärta som är dess största tillgång och som gör att filmen fungerar så pass bra hos mig. Midnight in Paris innehåller inte på långa vägar den mest knivskarpa och minnesvärda dialogen från regissören/manusförfattaren sida, även om det ändå glänser till emellanåt även här. Filmens karaktärer är också varken särskilt minnesvärda eller några man lär känna på djupet, men alla inblandade skådespelare gör alla bra ifrån sig. Framförallt Owen Wilson i den obligatoriska "Allen-rollen" gör särskilt bra ifrån sig och det märks tydligt att skådespelarna hade roligt under inspelningen, vilken bidrar ännu mer till filmens charm-konto.

 

 

Tillsammans med stämningsfull musik blir allt inramat och paketerat på både ett sevärt och underhållande vis. Filmen är inte Allens vare sig mest skarpaste eller roligaste film under sin gedigna filmkarriär. Fast det Midnight in Paris saknar på djupet (karaktärerna, historien), kompenserar den dock mer än väl med charm, underhållning och framförallt hjärta. Sådant kan räcka långt det också ibland.

 

Rise of the Planet of the Apes

Filmen Planet of the Apes, med bland annat Charlton Heston från 1968, räknas oftast in bland de riktigt stora filmklassikerna genom alla tider. Att försöka närma sig en sådan klenod och göra om filmen, alternativt bygga vidare på dess historia, är som att ta sig an en okontrollerad bomb som lätt kan brasera. De hängivna fansen vet redan "hur det ska vara" och frångår man det med en millimeter får man snabbt dessa individer emot sig. Så när man år 2011 ska göra en ny film med Planet of the Apes i titeln, vet man inte riktigt klart om det är en omstart på hela serien eller en ursprungshistoria till originalet. Och det får nog anses vara den bästa lösningen för alla inblandade parter.

 

Den nya filmen, med det alltför långa namnet Rise of the Planet of the Apes, utspelar sig innan det titelklingande övertagandet och när allt är frid och fröjd på jorden (i den mån det nu kan vara det). Will Rodman (James Franco) är en forskare som håller på att försöka jobba fram ett botemedel mot Alzheimers sjukdom, ett framtagande som bland annat innehåller djurförsök på apor. I grunden ligger det något mer personlig bakom Rodmans val av arbetsområde då hans pappa Charles Rodman (John Lithgow) ligger av den specifika sjukdomen. Genom en rad händelser hamnar till slut en schimpansunge, senare döpt till Caesar (Andy Serkins), hos familjens Rodmans bostad och snart sätts det storslagna och mer omfattande händelseförloppet igång.

 

 

Filmen är i grund och botten en klassisk "sommarfilm" med dess för- och nackdelar. Underhållningsvärdet är högt filmen igenom och här finns alltid något i den som kan fånga ens intresse. Tempot är högt (nästan för högt emellanåt) och ingen av de inblandade skådespelarna gör bort sig. James Franco gör en stabil insats och John Litgow lyckas väl med sitt finstämda portträtt av forskarens far. Både Freida Pinto och Brian Cox får inte mycket att jobba med i filmen, men de gör fortfarande inte bort sig. Nackdelen är dock tempot åter igen. Filmen tar sig inte riktigt tid till att lära känna sina karaktärer, förutom deras primära (!) egenskaper, och därför blir ens egen relation gentemot dem ovanligt svag ju närmare man närmar sig det dramatiska klimaxet. Men vad vore en film som implementerar den klassiska titeln Planet of the Apes i sin utan sina apor?

 

Det är i porträttet av Caesar som filmen når sin verkliga kärna och dess storhet. Tack vare Andy Serkins subtila och stämningsfulla kroppsspråk och datoreffektteamets bedrifter lyckas man här med konsttycket att skapa ett levande djur, med allt från rörelsemönster, känsloyttringar och utseende. Datoranimerade karaktärer i filmer som man känner något för har funnits länge, men det var länge sedan jag såg det fungera så väl som i Rise of the Planet of the Apes. Framförallt med tanke på att filmen inte utspelar sig i någon alternativ värld och att Caesar i grund och botten är filmens mest bärande karaktär. Imponerande!

 

 

Det har sagts förr och det kan sägas igen att datoreffekter är oftast ingenting utan ett investerat känslokapital från publiken bakom. Man kan skapa den ena storslagna explosionen efter den andra och detta relativt enkelt med datorns hjälp. Men att med detsamma lyckas skapa och förmedla känslor, på ett "naturligt" sätt, kräver en finkänslighet av yppersta klass. En finkänslighet som riskerar att försvinna när man använder ett allt för trubbigt instrument som datoreffekter i slutändan oftast brukar bli.

 

Med en stabilt berättad historia, ett datoranimerat djur man känner för som huvudkaraktär och fina återblickar till originalfilmen blir den senaste installationen i Planet of the Apes-serien en sevärd sådan. Filmen lär inte bli lika klassisk och tidlös som originalet från 1968, men den kan nog ändå bli ihågkommen ett bra tag framöver som filmen som pressade vad vi kan förvänta oss från en animerad karaktär. Inte illa för att komma från en apa.