Midnight in Paris

Woody Allen, ja denna Woody Allen. Från att jag till en början var något skeptisk till hans filmer (varför vet jag egentligen inte), har han på senare tid vuxit sig stadigare och stadigare som en av mina favoritregisssörer. Jag har personligen en förkärlek för dialogdrivna filmer och när Allen är på humör är det få som kan slå honom inom denna genre. Är också imponerande hur produktiv Woody Allen har varit genom åren, vilket av förklarliga skäl gjort att jag långtifrån har sett igenom hela hans filmkatalog och att kvalitén på filmerna kan variera kraftigt. Hade dock på förhand hört mycket gott om hans senaste alster, Midnight in Paris.

Midnight in Paris utspelar sig, precis som titeln antyder, i Paris och kretsar kring manusförfattaren Gil (spelad av Owen Wilson) som desperat försöker hitta inspiration till sin debutroman. Anledningen till varför han befinner sig i Paris är för att han har följt med sin sambo (Rachel McAdams), som i sin tur har följt med sina föräldrar eftersom de har affärsärenden i den franska huvudstaden. Konstnärssjälen Gil gillar sin nya omgivning och försöker ta in så mycket som möjligt utav den som inspiration till sin kommande bok. Framförallt sker detta under nattliga promenader. Promenader som visar sig innehålla en del överraskningar helt i Gils smak.

Det första och mest påtagliga man märker i filmen är närvaron av staden Paris i sig. Precis som Woody Allen tidigare har använt och gestaltat sin hemstad New York på film är det nu dags för Paris att skina. Alla kända landmärken är här, lite till och allt anspelar på den romantiskt uppbyggda sinnebilden utav Paris som kulturens mecka, och inte på något sätt hur det kan tänkas att vara i verkligheten. Det hela är uppskruvat till en sådan grad att turistvykorten, från den franska huvudstaden, emellanåt nästan vill komma in och säga åt filmen att ge en mer nyanserad bild utav staden. Denna försköning av Paris hade enkelt kunnat slå helt fel om det inte hade varit för att gestaltningen passar som handen i handsken med filmens tema och att det hela är gjort med en sådan charm att man lätt förlåter det hela.

Ja, det är faktiskt filmens charm och hjärta som är dess största tillgång och som gör att filmen fungerar så pass bra hos mig. Midnight in Paris innehåller inte på långa vägar den mest knivskarpa och minnesvärda dialogen från regissören/manusförfattaren sida, även om det ändå glänser till emellanåt även här. Filmens karaktärer är också varken särskilt minnesvärda eller några man lär känna på djupet, men alla inblandade skådespelare gör alla bra ifrån sig. Framförallt Owen Wilson i den obligatoriska "Allen-rollen" gör särskilt bra ifrån sig och det märks tydligt att skådespelarna hade roligt under inspelningen, vilken bidrar ännu mer till filmens charm-konto.

Tillsammans med stämningsfull musik blir allt inramat och paketerat på både ett sevärt och underhållande vis. Filmen är inte Allens vare sig mest skarpaste eller roligaste film under sin gedigna filmkarriär. Fast det Midnight in Paris saknar på djupet (karaktärerna, historien), kompenserar den dock mer än väl med charm, underhållning och framförallt hjärta. Sådant kan räcka långt det också ibland.