Life of Pi

Man kan analysera en films enskilda delar (foto, manus, skådespelare, regi och så vidare) till tusen, men i slutändan är det helheten - filmupplevelsen - som räknas. Hur filmen fick dig att må i stunden och vilka känslor den lyckades förmedla. En filmupplevelse med fokus just på själva upplevelsen i sig visade sig Life of Pi.

Baserad på en bok som sades vara ofilmbar tog sig Ang Lee an projektet, dessutom med 3D-tekniken tydlig i åtanke när den filmades. Därför valde jag att se filmen i just tre dimensioner och med ett par plastglasögon på näsan. Något som inte visade sig göra mig besviken då jag inte har sett en spelfilm använda 3D-tekniken så väl sedan Avatar. Tekniken skapar både ett större djup i bilden och saker ploppar upp i lagom takt mot en för att stärka filmupplevelsen ytterligare. För det är i tekniken Life of Pis främsta styrka ligger.

Digitala och analoga effekter blandas smärtfritt att man knappt vet var det ena börjar och det andra slutar. Naturens element används till full effekt, framförallt vattnet i några extra utsökta sekvenser där filmen leker med 3D-effekterna och djupet i bilden det skapar. Extra noterbart är även hur väl utmejslade djuren i historien är att de både blir väl kännbara karaktärer på egen hand och att man snabbt glömmer bort hur de har framställts i effektväg.

Men utan att förringa de mänskliga inslagen i historien kretsar filmen kring titelkaraktären Pi, som i långa stunder av historien är berättelsens enda talande individ. Suraj Sharma gör ett utsökt jobb i titelrollen och inger ett välbehövligt hjärta och fullt känslospektra till historien. Starkt av Sharma för att vara sin första filmroll.

Musiken är också stämningsfullt komponerad av Mychael Danna, som snillrikt använder det genomgående indiska temat i filmen till full effekt. Alla starka delkomponenter i Life of Pi dirigeras starkt ihop till en fungerande och större helhet av regissören Ang Lee, som med precision lyckas föra historien framåt i ett vaksamt tempo, utan att det samtidigt bli segt.

Life of Pi är inte filmen som man går och grubblar på en längre stund efter att man har sett den, men under de strax över två timmar som filmen pågår är det en filmupplevelse extraordinär. En film man snarare känner än tänker och en filmupplevelse som än en gång bevisar att film är känslornas medium och att film ändå trots allt är bäst på bio.