För att kunna lägga årets Oscarsgala till handlingarna tänkte jag avsluta med ett klipp som, på ett humoristiskt sätt, sammanfattar precis vad en film ska innehålla för att bli en "Oscarsfilm" värd namnet. Enligt mig ganska träffsäkert om det i mångt och mycket absurda bakom alla de nominerade filmerna, med också en del av tjusningen med galan.

 

Då var årets gala över för den här gången och alla priser är utdelade. Årets gala var, precis som tidigare år, ingen höjdare underhållningsmässigt, men tack vare Filmsnacks eminenta och trevliga Oscarschatt gick natten ovanligt fort ändå. Värden Crystal var stabil och lyckades med bravur att vägleda publiken från det ena segmentet till det andra. Flödet var ännu bättre i år, än förra året, när man både lyckades med att trimma ner de olika nomineringsprocessdurerna, tacktalen själva och hålla de musikaliska inslagen till ett minimum. Trots bristerna i galan är det ändå fortfarande Oscarsgalan vi pratar om här och man kan inte komma ifrån att det är en speciell händelse under filmåret.

Min tippning gick ett snäpp bättre än förra året, men jag känner mig fortfarande inte riktigt nöjd. Hade en ny taktik i år där jag likt Brad Pitts och Jonah Hills karaktärer i Moneyball försökte mig på att se statistiken bakom, eller hur jag nu bäst ska beskriva det. Fungerade si så där, men jag blev extra glad över att jag även i år lyckades pricka in manuskategorierna. Annars var det en salig blandning med tippresultatet och trots att jag hade mitt tippningssystem klart kunde det sannerligen gått bättre. Tror jag kör på samma system nästa år också och ifall det går sämre då får jag försöka omvärdera min taktik.

Nedan följer hur min tippning egentligen gick:

Bästa manliga huvudroll
Min tippning: Jean Dujardin i The Artist
Pristagare: Jean Dujardin i The Artist

Bästa manliga biroll
Min tippning: Christopher Plummer i Beginners
Pristagare: Christopher Plummer i Beginners

Bästa kvinnliga huvudroll
Min tippning: Viola Davis i The Help
Pristagare: Meryl Streep i The Iron Lady

Bästa kvinnliga biroll
Min tippning: Octavia Spencer i The Help
Pristagare: Octavia Spencer i The Help

Bästa animerade långfilm
Min tippning: Rango, Gore Verbinski
Pristagare: Rango, Gore Verbinski

Bästa art direction (scenografi)
Min tippning: Hugo, Dante Ferretti & Francesca Lo Schiavo
Pristagare: Hugo, Dante Ferretti & Francesca Lo Schiavo

Bästa foto
Min tippning: The Tree of Life, Emmanuel Lubezki
Pristagare: Hugo, Robert Richardson

Bästa kostym
Min tippning: W.E., Arianne Phillips
Pristagare: The Artist, Mark Bridges

Bästa regi
Min tippning: The Artist, Michel Hazanavicius
Pristagare: The Artist, Michel Hazanavicius

Bästa dokumentära långfilm
Min tippning: Paradise Lost 3: Purgatory, Joe Berlinger & Bruce Sinofsky
Pristagare: Undefeated, TJ Martin, Dan Lindsay & Rich Middlemas

Bästa dokumentära kortfilm
Min tippning: The Tsunami and the Cherry Blossom, Lucy Walker & Kira Carstensen
Pristagare: Saving Face, Daniel Junge & Sharmeen Obaid-Chinoy

Bästa filmklipp
Min tippning: The Descendants, Kevin Tent
Pristagare: The Girl with the Dragon Tattoo, Kirk Baxter & Angus Wall

Bästa utländska film
Min tippning: A Separation ("Jodaeiye Nader az Simin"), Iran
Pristagare: A Separation ("Jodaeiye Nader az Simin"), Iran

Bästa makeup
Min tippning: Albert Nobbs, Martial Corneville, Lynn Johnston & Matthew W. Mungle
Pristagare: The Iron Lady, Mark Coulier & J. Roy Helland

Bästa musik (Original score)
Min tippning: The Artist, Ludovic Bource
Pristagare: The Artist, Ludovic Bource

Bästa musik (Original song)
Min tippning: "Man or Muppet" ur The Muppets, Bret McKenzie
Pristagare: "Man or Muppet" ur The Muppets, Bret McKenzie

Bästa film
Min tippning: The Help, Brunson Green, Chris Columbus & Michael Barnathan
Pristagare: The Artist, Thomas Langmann

Bästa animerade kortfilm
Min tippning: The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore, William Joyce & Brandon Oldenburg
Pristagare: The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore, William Joyce & Brandon Oldenburg

Bästa kortfilm
Min tippning: Tuba Atlantic, Hallvar Witzø
Pristagare: The Shore, Terry George & Oorlagh George

Bästa ljudklippning
Min tippning: Hugo, Philip Stockton & Eugene Gearty
Pristagare: Hugo, Philip Stockton & Eugene Gearty

Bästa ljudmix
Min tippning: Hugo, Tom Fleischman & John Midgley
Pristagare: Hugo, Tom Fleischman & John Midgley

Bästa specialeffekter
Min tippning: Hugo, Rob Legato, Joss Williams, Ben Grossmann & Alex Henning
Pristagare: Hugo, Rob Legato, Joss Williams, Ben Grossmann & Alex Henning

Bästa manus baserat på förlaga
Min tippning: The Descendants, Alexander Payne, Nat Faxon & Jim Rash
Pristagare: The Descendants, Alexander Payne, Nat Faxon & Jim Rash

Bästa originalmanus
Min tippning: Midnight in Paris, Woody Allen
Pristagare: Midnight in Paris, Woody Allen

Resultat: 15/24
Kommentar: Mer än hälften och snäppet bättre än förra året (13 rätt då) kanske kan anses vara ett godkänt betyg, men jag hade hoppats på mer. Det gick fram och tillbaka med teknik- och hantverkspriserna, men att jag prickade in båda manuskategorierna (som ligger mig varmt om hjärtat) gör att jag automatiskt blev nöjd med tippningen.

Körde en chansning både med bästa kvinnliga huvudroll och bästa film, som inte visade sig gå hem någon av dem. Nästa år får jag försöka tänka ut en ny taktik kring kortfilmspriserna, även om det är svårt att tippa just dem kategorierna. Annars tycker jag att jag mer och mer har börjat förstå hur akademin egentligen tänker. Kul förövrigt att en Flight of the Conchord (Bret McKenzie) vann en Oscar för sin "Muppsång"

Slutligen dags för tippning och då är det dags att lägga mina egna åsikter åt sidan. Hur kan juryn tänkas argumentera kring sina val av vinnare och vilka kan anses vara de mest lämpliga vinnarna enligt dem? Nedan följer en lista med vilka jag tror utses som vinnare vid årets Oscarsgala.

Jag kan förstå att det inte är särskilt roligt eller speciellt givande att läsa en lång lista, helt utan egna kommentarer kring hur jag tänkte vid varje val. Se istället den här listan som ett bevis på att jag inte kommer att ändra min tippning under galans gång och som en förstudie till hur min tippning egentligen gick som jag kommer till att göra efter galan.

Bästa manliga huvudroll
* Jean Dujardin i The Artist

Bästa manliga biroll
* Christopher Plummer i Beginners

Bästa kvinnliga huvudroll
* Viola Davis i The Help

Bästa kvinnliga biroll
* Octavia Spencer in The Help

Bästa animerade långfilm
* Rango, Gore Verbinski

Bästa art direction (scenografi)
* Hugo, Dante Ferretti & Francesca Lo Schiavo

Bästa foto
* The Tree of Life, Emmanuel Lubezki

Bästa kostym
* W.E., Arianne Phillips

Bästa regi
* The Artist, Michel Hazanavicius

Bästa dokumentära långfilm
* Paradise Lost 3: Purgatory, Joe Berlinger & Bruce Sinofsky

Bästa dokumentära kortfilm
* The Tsunami and the Cherry Blossom, Lucy Walker & Kira Carstensen

Bästa filmklipp
* The Descendants, Kevin Tent

Bästa utländska film
* A Separation ("Jodaeiye Nader az Simin"), Iran

Bästa makeup
* Albert Nobbs, Martial Corneville, Lynn Johnston & Matthew W. Mungle

Bästa musik (Original score)
* The Artist, Ludovic Bource

Bästa musik (Original song)
* Man or Muppet from The Muppets
Text & Musik: Bret McKenzie

Bästa film
* The Help, Brunson Green, Chris Columbus & Michael Barnathan

Bästa animerade kortfilm
* The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore, William Joyce & Brandon Oldenburg

Bästa kortfilm
* Tuba Atlantic, Hallvar Witzø

Bästa ljudklippning
* Hugo, Philip Stockton & Eugene Gearty

Bästa ljudmix
* Hugo, Tom Fleischman & John Midgley

Bästa specialeffekter
* Hugo, Rob Legato, Joss Williams, Ben Grossmann & Alex Henning

Bästa manus baserat på förlaga
* The Descendants, Alexander Payne, Nat Faxon & Jim Rash

Bästa originalmanus
* Midnight in Paris, Woody Allen

Dags för min sista kategori inför årets gala och då passar det ju bra att avsluta med galans eget flaggskepp, "Bästa film". När det gäller mina favoritfilmer från tidigare år har det historiskt sätt varit väldigt blandat om de har vunnit detta pris eller inte. Ibland har mina favoriter fått pris, ibland inte och oftast har de inte ens blivit nominerade. Trots detta har priset en viss tyngd och nytt för i år är att antalet nominerade i denna kategori kan variera mellan fem till tio filmer.

De nominerade är:



Min rangordning:
#9

War Horse
Kommentar: Suck! Det finns så mycket fel med den här filmen att jag vet inte riktigt var jag ska börja. Att filmen försöker manipulera sin publik med stråkar, motljus och tydliga känsloyttringar hade jag till viss del tyckt varit ok, ifall det hade fungerat på mig. Nu gör det inte det vilket gör att hela filmen faller som ett korthus. Inte nog med det kretsar filmen kring ett viktig historisk krig vilket kan bli intressant. Ett som inte har gestalats särskilt mycket på film jämfört med sin större broder och som dessutom i mångt och mycket är grunden till sin mer kändare "broder".

Att då göra en sådan slätstruken gestaltning, låta det kretsa kring en häst och där man inte får någon koppling till de mänskliga karaktärerna förrän de försvinner ur berättelsen borde vara ett något form av dramaturgiskt brott. Det värsta dock som filmen innehar och som sätter det "dramaturgiska förfallspricken över i:et" är att den både är tråkig och seg att titta på. De över två timmarna som filmen breder ut sig på känns minst som det dubbla. Nä, glöm och gör om herr Spielberg. Du kan bättre.

#8

Extremely Loud & Incredibly Close
Kommentar: Årets överraskning bland de nonimerade, men ifall man har sett filmen kan man förstå varför den kan locka Oscarsjuryns intresse. En sentimental historia som kretsar kring en av de största historiska händelserna i moderna amerikansk historia. Att jag upplever filmen mer försöker att rida snålskjuts på den historiska händelsen, istället för att göra den rättvis, gör att det jag eventuellt skulle känna för filmens karaktärer försvinner snabbt. Att filmens historia dessutom mest trampar vatten och aldrig riktigt kommer någonstans gör att den förmodligen snabbt kommer att glömmas bort efter årets filmgala.

#7

The Tree of Life
Kommentar: En film jag på förhand hade hört mycket om, både positivt och negativt. Jag har uppskattar starkt Terrence Malicks tidigare filmer och hur han lyckats blanda mellan atmosfär, karaktär och historia, och allt med inslag åt det filosofiska hållet. I den här filmen tappade han dock bort sig någonstans på vägen och fokuserade allt för mycket på smådetaljer i historien, utan att till synes en lägga en tanke åt den övergränsande berättelseramen.

Att dessutom nästan lyckas gömma filmens, i stundom, starka skådespelarprestationer är att missa en stor outnyttjad potential som filmen faktiskt hade till sin befogenhet. Visst är filmen visuellt slående med ett oerhört vackert foto, men problemet är att filmen vill desperat vara mer origiell än den faktiskt är. 2001: A Space Odyssey var intressantare, Koyaanisqatsi lyckades bygga upp en tätare atmosfär och Melancholia var mer fokuserad.

#6

The Help
Kommentar: En "Oscarsfilm" enligt standardmallen där man som publik inte ska lyckas ifrågasätta filmens syfte och mål med sin berättelse. Allt genom tydliga kontraster och vattentäta skott mellan det goda och det onda. Men tack vare starka skådespelarprestationer ensemblen igenom (vilket lyckligtvis syns bland årets nominerade skådespelare) lyckas filmen ändå lyfta sig en aning från standardmallen.

#5
- Recension
The Artist
Kommentar: En intressant och vacker film som förlitar sig mer mot nostagli, yta och hjärta än nyskapande, substans och hjärna. Men en applåd ska alla inblandade ha för att våga göra en modern stumfilm och till viss del även lyckas med det.

#4

Hugo
Kommentar: En film som på förhand inte alls verkade passa Martin Scorseses profil. Det visade sig vara helt fel med tanke på filmens tema om filmmediumets uppkomst och restaurering kontra regissörens eget intresse för detta område. Filmen är på många sätt och vis en väldigt vacker historia och hyllning till den äldre filmkonsten, men problemet är att när filmen inte handlar om detta sjunker mitt intresse avsevärt.

#3
- Recension
The Descendants
Kommentar: Ett avskalat och vackert drama som påverkar precis de rätta känslonerverna, utan att det blir för sentimentalt och sliskigt. Historien puttrar på i lagom takt och spelar sina kort rätt, men når aldrig direkt några högre höjder för att jag ska rangordna den som en av de bättre genom tiderna.

#2

Moneyball
Kommentar: En film som med små medel lyckas skapa en personlig berättelse om något som på förhand inte verkar vara särskilt personligt (vare sig ur min synvinkel eller ur ett dramaturigsk synsätt). Filmer där ett välskrivet manus är filmens främsta stjärna är alltid något som ligger mig varmt om hjärtat och Moneyball är inget undantag.

#1
- Recension
Midnight in Paris
Kommentar: En lyckoträff från Woody Allen som här lyckades hitta den perfekta balansen mellan romantik, yta, substans, nostalgi och nyskapande. Filmen lyckades skapa och bibehålla ett konstant lyckorus hos mig genom hela filmen och något jag snabbt kan återkomma till när jag nu tänker tillbaka på den. Glädje är ibland en underskattad känsla när det kommer till bra film.

Att basera sitt filmmanus på en annan förlaga är ett trixigt jobb. Å ena sidan ska man bibehålla det som gjorde ursprungskällan så bra - vare sig det var en populär bok, pjäs eller annat - men samtidigt ska filmen lyckas stå på egna ben och skapa något eget.

Precis som vid föregående manukategori gäller även här devisen "ett bra manus uppmuntrar till bra saker".

De nominerade är:


Min rangordning:
#5

The Ides of March (Baserad på pjäsen "Farragut North")
Kommentar:
En film som kan, och förmodligen också vill, betecknas med etiketten "smart" (med dess för- och nackdelar). Fördelarna kännetecknas av att filmen ger en intressant inblick i hur uttrycket "makt korrumperar" kan uttrycka sig i politikens mörkare delar och allt utan att ge några enkla svar. Nackdelen, och problemet med filmen, är dock att i sin iver att vara neutral blir den opersonlig till en sådan grad att jag i skrivande stund knappt kommer ihåg vad filmen handlade om.

#4

Tinker Tailor Soldier Spy (Baserad på en roman med samma namn)
Kommentar: En välskriven och spännande film som lyckas hålla reda på alla sidohistorier och karaktärer utan att (enligt mig i alla fall) bli för rörig. Problemet jag hade med Alfredssons filmatisering var främst att jag redan hade sett BBCs miniserie från 1979. Så oavsett hur välskriven och välspelad filmen blir skapar miniserie ett helt annat djup och nyans i le Carrés originalberättelse.

#3

Hugo (Baserad på boken "The Invention of Hugo Cabret")
Kommentar: En film som härligt nostalgiskt bejakar mediumets ursprung och hur det har formats till det vi anser film är och kan vara idag. Intressant också att få en liten inblick i magikerns och filmskaparen Georges Méliès liv. Den kunde dock ha kortats ner en aning och så fort man inte fokuserade på Méliès sjönk mitt intresse för filmen avsevärt.

#2
- Recension
The Descendants (Baserad på en roman med samma namn)
Kommentar: Ett nertonat och välavvägt drama vars manus sätter upp spelreglerna för filmens skådespelare att agera utefter. Manuset gör sitt jobb och leder berättelsen så sakteliga framåt, men i övrigt finns här inget extraordinärt att hämta i manusväg.

#1

Moneyball (Baserad på boken "Moneyball: The Art of Winning an Unfair Game")
Kommentar: En film om en sport jag inte alls är intresserad av och inte nog med det handlar filmen knappt om sporten i sig, utan om statistiken bakom den. Men tack vare Steven Zaillians och Aaron Sorkins välskrivna manus blir jag inte bara intresserad av berättelsen, utan även känslomässigt investerad i dess karaktärer. Se där vad viktigt ett välskrivet manus kan vara och är för en film.

Nu är det en vecka kvar till 2012 års Oscarsgala och min egna förberedelse inför den har börjat närma sig sitt mål. En kategori är avklarad och två är på gång under kommande vecka. Men redan nu kan Youtube-användaren CopeandDalton ge exklusiva bilder och höjdpunkter från årets Oscarsgala. Alltså den som går av stapeln nästa söndag, den 26:e februari. Hur det kan stämma? Se klippet nedan vettja!

I en tid av nyinspelningar, uppföljare och andra upprepningar av olika slag är det skönt och veta att det fortfarande finns folk därute som känner för att berätta sin egen historia på den vita duken. En historia som inte har berättas någon annanstans tidigare. Detta är därför som jag rangordnar "Bästa originalmanus" bland de viktigaste under galan och som jag själv tycker är en av de mest intressanta att få följa.

Att försöka göra en egen rangordning kring vilka filmmanus man uppskattar mest är en tuff uppgift, då det kan skilja sig stort från det som står skrivet på pappret till det som visas upp i den färdiga filmen. Men jag kör enligt devisen "ett bra manus ska uppmuntra till bra saker" och hoppas det fungerar ändå.

De nominerade är:


Min rangordning:
#5

Bridesmaids
Kommentar: Ja, vad ska man säga här? Hade förhoppningar (för stora kanske?) på Bridesmaids som inte alls visade sig bli infriade. Filmen lyckades både kännas för lång och ändå innehålla en mängd, enligt mig, outnyttjade karaktärer. En dålig ekvation. Mycket av detta skyller jag på filmens manus som både borde ha tajtats till och utvecklats en aning.

#4

Margin Call
Kommentar: En film som skickligt lyckas bygga upp en successiv spänning ju mer och mer man får veta om vad den egentligen handlar om. Lyckas med att undvika de klassiska dramaturgiska greppen för att skildra finansmarknaden, vilka oanade effekter det kan ge och samtidigt göra det någorlunda klart för en icke insatt person om vad det handlar om. Problemet jag hade med filmen var att jag saknade en "fjärde akt" i berättelsen.

Man lägger upp en historia och när allt ska börja knytas ihop och resultatet börjar visas så slutar filmen. Förmodligen är detta på grund av någon form av symbolik och att vi forfarande inte ser det fulla resultatet av finanskrisen än, men för filmen i sig var det inte till dess fördel.

#3
- Recension
The Artist
Kommentar: En film vars stora styrka i manusväg inte är den eventuella orginella historien i sig, utan dess genomförande. Att göra en stumfilm år 2011, blanda mellan modernt och nostalgi och inte skrämma bort publiken helt kräver skicklighet. Sedan att filmen fokuserade mer på nostalig än det moderna gör att jag inte rankar den högre.

#2
- Recension
Midnight in Paris
Kommentar: En Woody Allen-film utan den riktigt knivskarpa dialogen som han har gjort sig känd för genom åren. Finnas här ändå kvar något av värde att hämta från filmen? Mm, det visar det sig finnas. Genom en fin blanding mellan för- och nackdelarna med nostalgi (uttrycket myntades ju först som en sjukdom av en anledning) lyckas Allen skildra en härlig berättelse där man snarare känner, än tänker, med huvudrollsinnehavarna.

#1

A Separation (Jodaeiye Nader az Simin)
Kommentar: En film som dök upp på IMDb´s top250-lista under början av 2011, men då trodde jag inte mycket på filmen. Mycket på grund av att den då knappt hade visats utanför sitt ursprungsland, Iran. Sedan började det surras mer och mer kring filmen och ett pris för bästa film vid Berlins filmfestival hjälpte givetvis till med detta. När jag nu till slut har sett filmen kan jag definitivt se tjusningen med den.

Filmen ger en liten inblick inifrån ett samhälle som jag i alla fall inte har vetat mycket om sedan tidigare och då har det mest varit utifrån ett utsideperspektiv. Filmen lyckas både ge ett nyanserat och intressant porträtt om en samhällsstruktur som både liknar och skiljer sig från vårt eget och hur det kan tänkas ha uppstått. Allt utan att ge några enkla och tillrättalagda svar.

The Descendants

Drama är en intressant, men något ospecificerad genre, som har mycket att erbjuda och där allt från sci-fi-filmer till "diskbänksrealism" kan inkluderas. En av mina favoritversioner när det kommer till mer renodlade dramafilmatiseringar kan bäst beskrivas som "vanliga människor som utsätts för ovanliga situationer". En undergenre som både erbjuder något nytt som - förhoppningsvis - fångar ens intresse och samtidigt något igenkänningsbart som man kan relatera till.

Känslan av att sätta sig in i någon annans liv och att, under en kort stund, få uppleva hur livet kan tänkas vara ur ett annat perspektiv är svårslaget. Samtidigt ska man med dramafilmer heller inte underskatta devisen " visst har man det själv kanske inte så bra alla gånger, men det finns i alla fall folk som har det ännu sämre". The Descendants är en av dessa filmer som på ett jordnära sätt berättar historien om hur vanliga människor sätts i en prekär situationen och skildrar hur de försöker att klara av det. Hur vanligt det nu egentligen kan bli i en filmatisering som denna.

 

The Descendants är skriven och regisserad av Alexander Payne, som tidigare är skaparen bakom filmer så som Sideways. Historien i hans nyaste film kretsar kring Matt King (spelad av George Clooney) vars fru nyss har hamnat i koma efter en båtolycka. Förutom den psykiska stress detta medför måste han samtidigt försöka bygga upp sin relation igen till sina döttrar (spelad av Amara Miller och Shailene Woodley), som han själv sagt sedan tidigare mest har varit "reservföräldern" till. Hela familjen är bosatt på Hawaii, där Matt King bland annat står som ytterst ansvarig inom släkten King till att förvalta mark som är en av de största orörda landområdena på ögruppen. Snart dyker det dock upp oväntade saker som får allt, som det brukar heta, att ställas på sin ända.

 

 

I en film med George Clooney i huvudrollen är det svårt att undvika att ställa sig frågan hur hans prestation i filmen är och i The Descendants gör Clooney bra ifrån sig. Lagom avskalat för att man ska kunna se bakom stjärnglansen och tillräckligt gestaltat för att ge liv åt sin rollkaraktär. George Clooney backas väl upp av Amara Miller och Shailene Woodley som båda två ger ett rutinerat intryck, sina unga åldrar till trots. Överlag ger hela ensemblen ett välspelat och stabilt intryck, även om karaktärerna utanför filmens hvuudtrojka inte är med särskilt mycket förutom i enskilda scener. Till och med den äldsta dotterns pojkvän Sid (Nick Krause) fungerade väl i sammanhanget, då man lyckades balansera hans "surferdude"-persona på rätt nivå utan att hans karaktär blev för jobbig.

 

En stor risk med filmer vars grundhistoria kretsar kring en bortgången person, eller som i detta fall en familjemedlem i koma, är att den personen enkelt glöms bort längs speltidens gång. Styrkan med The Descendants är att så inte är fallet här. Tack vare familjens egna berättelser och personliga minnen kring sin fru/mamma Elizabeth King, plus släktingars och vänners diton om sitt barn/sin vän, skapas en mänsklig karaktär som man i publiken kan relatera till. Genom att det hela tiden dyker upp ny information, och viss information som säger emot det man redan vet om Elizabeth, är hon ständigt närvarande i historiens utveckling.

 

Den ibland motstridiga informationen skapar även ett eget tolkningsutrymme kring hur man själv tror att hon var och på så sätt skapas en extra nerv till historien. Gestaltningen av Hawaii själv fungerar också utmärkt i filmen och man undviker skickligt de klassiska elementen för att visa upp den mer vardagliga och gråa sidan utav ögruppen. Helt i linje med filmens övrigt avskalade och jordnära stil.

 

Överlag är The Descendants en välskriven, välregisserad och välspelad dramafilm som gör sitt jobb väl. Historien puttrar sakta på och vidare utan att vare sig bli för seg eller tråkig. Men här är också filmens stora akilleshäl. Den har inga tråkiga eller sega moment, men samtidigt inget som urskiljer den från mängden och som kan engagera en så pass att man inte kan sluta tänka på filmen. Under filmens gång upplever jag hela tiden en viss distans till dess historia, vilket gör att jag inte riktigt sugs in i filmen fullt ut. Kanske har The Descendants tillräckligt mycket nytt att erbjuda för att få mig intresserad, men för lite beprövat och igenkänningsbart för att kunna relatera till?

 

Efter ett litet uppehåll är det återigen dags att utforska det korta filmformates underbara värld. Som tidigare nämnts är IMDb's egna topplista en trevlig inspirationskälla och en bra lista att börja sin kortfilmsbana med. Det var bland annat där jag hittade en trevlig liten version utav en historia ur det mer klassiska facket.

Ernest Hemingway var en författare, verksam under 1900-talet, som idag brukar räknas in bland de främsta genom tiderna. Hemingway vann bland annat både Pulitzerpriset och Nobelpriset under sin karriär och båda två kan härledas till ett av hans främsta verk, The Old Man and the Sea (sv: Den gamle och havet). Pulitzerpriset som en direkt följd 1953 och en av de bidragande orsakerna till att han ett år senare erhöll nobelpriset i litteratur.

Har tyvärr inte själv läst romanen i fråga (vill göra), men utifrån filmens magiska värld kan man ändå få en snabb inblick i vad den handlar om. Romanen har filmatiserats många gånger, med 1958 års version (Spencer Tracy i huvudrollen) och 1990 års version (med Anthony Quinn) som främsta exempel. Jag däremot stiftade bekantskap med historien om fiskaren Santiago via en kortare filmatisering från 1999.

Där den korta versionen kanske saknar i karaktärsuppbyggnad och komplexitet från Hemingways originalhistoria som spelfilmerna besitter, kompenserar den gått och väl med en stor dos stämningsfullhet och visuell flärd. När en film är "visuellt slående" brukar man ibland förklara den med att varje stillbild utav filmen kan ramas in och hängas upp som en tavla på väggen. I kortfilmsversionen av The Old Man and the Sea, regisserad av Aleksandr Petrov, är det istället bokstavligt talat en tavla (akvarell kanske?) som rör sig utefter och gestaltar romanes berättelse. Både vackert och stämningsfullt!

Är man intresserad av film blir det per automatik också att man uppskattar att läsa om det, oavsett om det är filmnyheter, recensioner eller artiklar. Och eftersom du läser detta via internet är chansen stor att du, precis som jag, inhämtar den mesta av denna information via just nätet. Vilket är helt naturligt eftersom internet ger fördelarna med att ha en snabb uppdateringsfrekvens (händer det just nu kan man både skriva om det och publicera det direkt).

Personligen, är väl lite gammaldags av mig, finns det dock ingen läsupplevelse som är större än när man håller en fysisk sak i sina händer och får bläddra igenom dess sidor. Problemet med detta är att det tar både tid och pengar att trycka böcker och tidningar, vilket leder till att man inte bör fokusera dessa på de allra senaste filmnyheterna. Böcker är till exempel ett perfekt format för en längre biografi om en känd filmpersonlighet eller en specifik film. Något som kräver en större investering av tid från sin läsare. I tidningsväg har jag dock inte riktigt hittat några intressanta filmvarianter.

 

Har testat både den brittiska tidskriften Empire och den svenska varianten Cinema, utan att bli riktigt nöjd. Båda två, framförallt den förstnämnda, är välskrivna och har relevant information, men jag upplevde att ingen av dem frångick särskilt mycket från det man kan få gratis tillgång till via internet. Sedan hittade jag för några år sedan en tredje filmtidning (magasin snarare) på en Pressbyrå-butik, med Jack Nicholsons variant av Jokern på framsidan, som verkade intressant.

 

Tyvärr tröttnade jag på tidningen i fråga (kommer tyvärr inte ihåg namnet) så pass snabbt att jag inte orkade mig igenom ens ett nummer utav den. Nog att det är intressant att läsa om Islands filmindustri (har ingen större kunskap om den), men att viga ett helt nummer om den är inget som tilltalar mig. Jag vill personligen, med en filmtidning, ha en trevlig blandning mellan ny kunskap och något igenkänningsbart som jag snabbt kan relatera till. Lyckligtvis har jag till slut hittat detta efter mycket letande.

Tidningen som har lyckats med detta heter Little White Lies och är ett brittiskt, oberoende filmmagasin som utkommer sex gånger per år. Filmmagasinet är i varje nummer uppdelat efter ett specifikt mönster där en särskilt utvald temafilm, den som syns på framsidan, får sätta tonen för den första halvan utav magasinet. Till exempel i det senaste numret är Shame den utvalda temafilmen, vilket medför att första halvan av det fylls upp av den obligatoriska recensionen och intervjuerna med personerna bakom filmen. Men inte nog med detta finns här även essäer som tar upp hur sexberoende och andra tabubelagda ämnen har porträtteras i filmer genom åren, ifall film i sig kan vara ett sätt att bearbeta svåra trauman och hur sex har/kan skildrats på olika sätt på den vita duken.

 

Andra halvan av magasinet består sedan av recensioner och intervjuer kring de senaste filmerna som visas på bio (ur ett brittiskt perspektiv). På det hela taget är det väl avvägd mellan det jag sedan tidigare eftersträvade hos en bra filmtidning/magasin och även gjort på ett tillräckligt tidlöst sätt för att det inte ska bli inaktuell så fort tryckpressarna har slocknat. Dessutom är det hela paketerat så väl, och visuellt slående, att man snabbt förstår vikten av att riktigt bra design och layout inte bara är något trevligt för ögat, utan något som starkt hjälper till att frambringa textens innehåll.

Denna lilla rekommendation blev lite längre än vad jag först tänkt mig, men oavsett är det främsta jag vill få fram här är att köp gärna ett eget nummer av Little White Lies och se ifall det är någonting för er. Tidningen finns, som det brukar heta, i välsorterade Pressbyrå-butiker. Man kan även köpa och prenumerera direkt på magasinets hemsida och det är inga problem (talar från egen erfarenhet) med frakten och leveransen till Sverige. Hoppas det ska smaka!

 

The Artist

Sedan talfilmens inträde, på bred front, under slutet av 20-talet har det talade ordet, mono- och dialogen blivit ett naturligt inslag i varje modern film. Vilket inte minst lite lustfyllda, idag sett, citat från filmbolagschefer under "övergångsperioden" visar. Oavsett är tal idag en vital del av filmskapandet där det kan användas i olika stor utsträckning för att berätta en historia, men i alla fall brukar talet finnas där någonstans. Så att år 2011 göra en stumfilm och då på något sätt gå tillbaka i tiden är ett djärvt tillvägagångssätt. Men det är precis vad The Artist har gjort.

 

The Artist utspelar sig i Hollywood under "övergångsperioden", under slutet av 20-talet, då stumfilmer så sakteligen började ersättas med talfilmer. En intressant epok i filmhistorien med oanade följder för de inblandade i industrin och som givetvis har gestaltats i filmer tidigare (med Singin' in the Rain som det klarast lysande exemplet). Den här gången om, i den moderna tappningen, är det inget mer än en ogenerad och romantiskt nostalgisk hyllning till en svunnen tid som gäller. Allt är visuellt och dramatiskt uppskruvat till max och med ett stämningsfullt soundtrack anpassar man sig snabbt till talkorten som ploppar upp emellanåt.

 

 

Filmen handlar i grova drag om filmstjärnors uppgång och fall i filmindustrin och hur man måste kunna anpassa sig till de rådande spelreglerna för att kunna hålla sig kvar i publikens medvetande. Den nuvarande stora stumfilmstjärnan George Valentin, spelad av Jean Dujardin, ser inte tjusningen med talets ingång i filmens magiska värld och får i sin motvilja att anpassa sig snabbt se sig omsprungen av sina konkurrenter, där ibland Peppy Miller (Bérénice Bejo).

 

The Artist är på många sätt och vis en visuell fullträff som blandar nytt med gammalt för bästa effekt. Det svartvita fotot (givetvis) sätter snabbt sin prägel på filmen och ofta under filmens gång slår tanken mig att filmen är som en skickligt restaurerad stumfilm från "när det begav sig". Jean Dujardin och Bérénice Bejo spelar skickligt ut hela sitt register och lyckas förmedla väl saker med sitt kroppsspråk, när inte talet finns där att tillgå. En extra eloge ska också gå till hunden Uggie, som hade både mer karisma och personlighet än många av dagens "riktiga" skådespelare.

 

 

Tyvärr stannar dock mina lovord för filmen här. Där filmen väl spelar ut sina visuella kort saknar den dock substans i själva historien. Filmens grundhistoria frångår inte särskilt ofta den typiska "fallande stjärnan"-intrigen som har återberättats x antal gånger sedan tidigare. På grund av detta faktum blir filmen som en enda lång hyllning till den klassiska stumfilmen, istället för att blir något mer speciellt och originellt. Varför ska man då inte ta och se en "riktig" stumfilm istället? Dessutom ansåg jag att man kunde leka mer med det faktum att man gjorde en tyst talfilm och blanda in mer moderna element i historien. Detta gjordes bland annat i en effektfull drömscen i filmen, som också är dess höjdpunkt. Synd dock att det inte skedde oftare.

 

På det hela taget är The Artist ett intressant grepp på den moderna filmen och en trevlig hyllning till en svunnen tid. Tyvärr bortsåg den dock för mycket kring hur film har utvecklats sedan dess och vilka berättarmässiga landvinningar det har givit. Visst kan det tänkas ha varit bättre förr, i vissa anseende, men man behöver ju inte bara för det stanna kvar i tiden fullständigt.

 

Efter att ha sett och skrivit kring dokumentären The Greatest Movie Ever Sold har jag inte riktigt kunnat släppa tanken på reklam och vilken påverkan den kan tänkas ha. Men också hur reklam kan bidra med pengar när konsumenten inte vill betala för innehållet. TV4 visar just nu (under jul- och nyårshelgen i alla fall) en reklamfilm om sin egen reklam (meta) och som utifrån ett korvexempel visar vad reklamen bidrar med. Tanken är enkel: "Betala för dig eller låt några reklamklipp göra det för dig". Frågan är dock hur stor den totala "reklampåsen" med pengar är och hur mycket man kan ta från den innan pengarna börjar sina.

Många företag idag livnär sig främst på att visa reklam eller att skapa underlag för reklam (Facebook och Google). Faran är dock om man inte är någon av de allra största aktörerna att förlita sig för mycket på reklamens inverkan och försöka inse att kundunderlaget kanske inte alltid räcker till för att enbart använda reklam som inkomst. Man måste få folk att börja betala för sig för att företagen ska kunna överleva på längre sikt och då fungerar reklamen som en bra "inkörsport". Spotify är ett bra exempel på detta. Genom att erbjuda en gratisversion under en begränsad tidsperiod (med begränsad speltid och reklamavbrott) kan de locka till sig nya kunder att pröva deras programvara. Om kunderna sedan gillade att använda Spotify har de ett val att fortsätta betala för sig, genom Spotifys olika betalningsalternativ, för att slippa reklamen eller begränsningarna. Filmtjänsten Voddler har något liknande, men inte lika väl utvecklat på grund av rättighetsproblem, att erbjuda.

Men för att både användaren och de annonserade företagen ska bli nöjda med detta måste reklamen kännas relevant, nå ut till rätt personer och göra de eventuella kunderna uppmärksam på företaget, utan att det ska störa själva användarupplevelsen för mycket. Med Spotifys reklamavbrott efter var femte låt (eller något liknande) och Voddlers reklam innan filmens början har de båda två ett system som både uppmärksammar och samtidigt inte stör kunderna för mycket.

Lek med tanken på att jag själv skulle ha reklam med i mina texter. Var skulle jag placera reklamen då? För att skriva och använda bloggportalen "blogg.se" gratis accepterar man att viss reklam ska visas mellan sina inlägg. Om jag skulle placera den externa reklamen mitt i mina texter, skulle det fungera då? Förstår man då som läsare vilken reklam som är vilken, stör det inte läsupplevelsen för mycket och blir de som annonserar nöjda?

---

Det finns casino guider på ett gäng olika språk, och även finska är ett av de som erbjuds. En av dom är suomi casino som fungerar som de flesta casino guider och erbjuder några av de bästa bonusarna du kan hitta just nu. Det finns erbjudande på William Hill, Video Slots, Mr Green, Betsafe, Unibet och Betsson. Förutom detta uppdateras även artiklar om casino spel där du kan t.ex kan läsa om hur du förbättrar dina black jack färdigheter. Många väljer att leta efter dessa guider just för bonusarna. Det är bra för nya spelare som är sugna på att spela casino online att börja med dessa. När du sedan klarat en av dessa bonusar kan du gå vidare till nästa. Fortsätter du göra så här kan du med lite tur ha tjänat ihop en bra summa pengar. Det är de som gör online casino så pass spännande!

---

Och målgruppen? Ett onlinebaserat pokerföretag gör nog rätt i att annonsera direkt på nätet. Av förklarliga skäl är det ju där som deras potentiella kunder finns. Genom att gå direkt på användarens brukningsmedium (datorn alltså) har man snabbt avskärmat sig till sin potentiella målgrupp och på så sätt gjort en - förhoppningsvis - effektiv reklamkampanj.

Summa summarum är reklam ett intressant verktyg som i sina ljusaste stunder kan fungera som en brygga mellan skaparen och användaren så att båda parter blir nöjda. Det gäller som annonserade företag dock att väl kunna avväga på vilket/vilka sätt man effektivt ska nå ut med sitt budskap och kunna nå så många potentiella kunder som möjligt. Via bloggar kan vara ett exempel.