The Avengers

Superhjälteberättelser baserade på serietidningar har ständigt varit ett återkommande inslag i filmrepertoaren under i alla fall de 30 senaste åren och som har nått sin kulmen under de senare åren. Framförallt genom Christopher Nolans framgångar med Batman-serien är det ofta nu för tiden som den mörka, mer realistiska framtoningen i dessa filmatiseringar som ska framhävas. Och som en naturlig fortsättning på allt vad superhjältefilm heter (och med tanke på dess ursprungskälla) är att koka ner flera av dem till en enda historia.

Något som Marvel Studios, allt sedan 2008 med succén Iron Man, har filat på och så sakteliga förberett genom att porträttera den ena karaktären från deras digra katalog till den andra. Allt med filmen The Avengers i sikte. Med filmer om Iron Man, Hulken, Thor och Captain America avklarade är det då dags att försöka föra samma dem och allt det med regissören/manusförfattaren Joss Whedon bakom spakarna. Men frågan lyder som följer: Kommer allt för många kockar till att förstöra den eventuellt delikata soppan?

 

 

The Avengers tar sin början någonstans där alla de tidigare filmerna slutade. Bakgrundshistorierna för varje huvudkaraktär är avklarade i de enskilda filmerna, så nu hoppar man nästan omgående in till handlingarna. Förmodligen kan man fortfarande kunna njuta utav den här filmen utan att ha någon förkunskap från de tidigare filmatiseringarna, men man lär sakna en viss förståelse för alla karaktärer utan att först veta hur de är och beter sig.

 

Det som först slår mig när jag ser The Avengers är hur väl Joss Whedon (handlingen tillsammans gjord med Zak Penn) lyckas presentera och utveckla samspelet mellan alla huvudkaraktärer, som nu får samsas med varandra i en och samma film. Alla får sin stund att skina (både på ett positivt och negativt sätt) och dynamiken mellan alla egon är påtaglig. Man vet aldrig riktigt var man har karaktärerna i fråga och det är en fröjd att få se dem spela ut sina olika kort mot varandra.

 

Man lyckas även väl att bygga vidare på känslan från alla karaktärers enskilda filmer och ingen av dem upplevs frångå sin personlighet här jämfört med tidigare. Mark Ruffalo, som är ny i gänget med hans porträtt som Bruce Banner/Hulken, gör bra ifrån sig och trots avsaknad av sin egen tolkning utav sin karaktärs bakgrundshistoria, lyckas han snabbt komma in i både rollen och gänget. Till slut verkar även Hulken kunna fungera fullt ut i en filmatisering.

 

En annan sak som också gladde mig var filmens komiska inslag. På sina ställen var filmen riktigt rolig och med relativt små medel lyckades man frångå de klassiska skämten och den typiska sommarfilmshumorn. För trots sina ljuspunkter är filmen inget mer eller djupare än en klassisk sommarfilm, om än en genuint underhållande sådan. Detta beror mycket på filmens grundhistoria.

 

En grundhistoria som mellan alla superhjältar och deras samspel med varandra nästan glöms bort i farten. Man frångår inte mycket från den klassiska "ta-över-världen"-planen och det psykologiska spelet som Nolans Batman-filmer är så bra på infinner sig aldrig riktigt. Förutom åsynen av alla superhjältar i en och samma film (plus alla enskilda bakgrundshistorier) finns här inget extraordinärt i The Avengers att hämta. Men vill man ha en åktur, spektakulär och grundligt underhållande actionfilm att starta sommaren med är The Avengers definitivt det rätta valet.