Min rangordning:
#9
Lincoln
Kommentar: En kompetent filmatisering av en viktig händelse i den amerikanska historien och vad jag har förstått ett historiskt korrekt sådant likaså. Tyvärr tappar filmen kraft i och med detta, då den vill vara så pass historisk korrekt att den nästan glömmer bort att vara en bra film på egen hand. Skådespelarprestationerna i filmen är bra rakt igenom, men man lär egentligen aldrig känna karaktärerna på djupet. Trots det är årets film av veteranen Spielberg avsevärt bättre än förra årets kalkon, War Horse.

#8
Beasts of the Southern Wild
Kommentar: Årets numera nästan obligatoriska inslag av indiefilm bland de nominerade och en film som absolut inte gör bort sig i sammanhanget. En poetisk och rörande liten historia om en liten person (och sin pappa) i en stor värld. Skådespelarprestationerna och stämningen överlag med musik, foto och regi gör detta till en film som förmodligen inte kommer att gå till historieböckerna som en av de främsta, men som lyckades skapa en viss sinnesstämning medan man tittade på den.

#7
Amour
Kommentar: Årets utländska bidrag som med minimalistiskt filmskapande från regissören/manusförfattaren Michael Haneke och starka prestioner från sina två huvudkaraktärer berör. Bevisar åter igen att man egentligen inte behöver visa så mycket i sina filmer för att dem ska fungera och framförallt skapa ett känslomässigt band till sin publik.

#6
Kommentar: En film som jag på förhand inte "borde" tycka om, misstänksam som jag är mot musikalfilmer generellt sätt. Dessutom visste jag på förhand att här knappt fanns någon talad dialog att prata om. Men tack vare starka skådespelarprestioner och förhånandsvärt minnesvärda sångnummer fungerade det bra ändå.

#5
Argo
Kommentar: En kompetent gjord film som tar upp en mycket intressant historia hämtad ur det verkliga livet och en film som ännu en gång bevisar Ben Afflecks höga kapacitet som filmregissör. En "hollywodisering" (på fel sätt) av vissa element i historien och det faktumet att filmen har svårt att leva upp till sin spektakulära verkliga förlaga gör att filmen tappar en aning hos mig.

#4
Silver Linings Playbook
Kommentar: En film som egentligen hade allt emot sig för att undvika det klassiska rom-com-träsket, men som med tillräcklig finess och utrymme för sina skådespelare att skina blev förvånandsvärt bra till slut. I ren och skär underhållning den främsta bland årets nominerade.

#3
Zero Dark Thirty
Kommentar: Ett massivt och välarbetat drama som egentligen säger mer genom det man inte berättar än vice versa. Filmen lyckas balansera precis på rätt sida rakt igenom och även presentera de svåra frågorna utan att ge de enkla svaren.

#2
Django Unchained
Kommentar: Tarantino är återigen tillbaka och det med stil. Både visuellt och dialogmässigt kan han sin western-genre och han lyckas ännu en gång att maximera prestationerna från sina skådespelare. Även Tarantino lyckas balansera väl mellan att presentera de riktiga mörka delarna av den mänskliga historien med naiv underhållning för underhållningens skull. Helt utan att det (enligt mig) blev osmakligt.

#1
Life of Pi
Kommentar: Sett till förväntningar och filmupplevelse är det här det gångna årets absoluta höjdpunkt för mig. De visuella effekterna håller toppklass utan att stjäla för mycket fokus från den känslomässiga kärnan i historien och skådespelarna (plus de mer eller mindre animerade djuren) lyckas även de ge liv till historien. Allt välregisserat av Ang Lee.

 

 

Moonrise Kingdom

Zero Dark Thirty

Det var bara en tidsfråga innan jakten på bin Laden skulle göras film på. Och varför inte? Den påverkan han och al-Qaeda har haft på 00-talet är odiskutabelt. Och det intressanta med Zero Dark Thirty var att filmmanuset var påbörjat redan innan bin Laden slutgiltiga öde var känt. Sedan kom den 2:e maj 2011 och mer än en historia fick skrivas om. En historia i filmväg som enligt filmskaparna sägs följa den verkliga någorlunda väl.

Med filmer baserade på verkliga händelser följer det alltid med visst krångel för mig som tittare. Hur trogen är filmen sina verkliga förlagor, spelar det någon roll för filmens kvalité hur väl den speglar verkligheten och varför skyltar man egentligen så tydligt med "Based on a true story"-skylten. Borde inte filmens publik vara tillräckligt smarta för att förstå det ändå? Själv har jag i alla fall byggt upp en liten grundregel med sådana här filmer att om filmens historiekorrekta värde klarar av en snabb Wikipedia-sökning efteråt, så bibehåller den sitt värde som jag hade under själva tittandet.

 

"Problemet" med Zero Dark Thirty är att den är, sägs i alla fall, baserad på hemligstämplade material från CIA, där vissa inom organisationen säger att det är korrekt (givetvis anonymt) och medan andra totalsågar filmen. Oavsett tar filmen sitt avstamp med ljudligt material från före, under och efter terrorattackerna den elfte september 2001. En effektiv start med tanke på att alla på något sätt kan själva fylla på med videomaterialet. Sedan berättas historien fram till och med räden i Pakistan mot huset som Usama vistades i 2011. På vägen görs nedslag i historien på viktiga historiska händelser.

Trots det massiva fakta materialet och tidspannet tillängligt så lyckas manusförfattaren Mark Boal och regissören Kathryn Bigelow väl med att ge en förståelse kring utvecklingen under de cirka tio år som jakten pågick. Framförallt varför det inte var så enkelt för en av världens mäktigaste militärmakt att "bara hitta en man i bergen". Det politiska, militära och personliga planet är alla ständigt närvarande under historiens gång och filmen ger en god inblick i hur allt hänger ihop.

 

Filmen kretsar kring Maya (Jessica Chastain) som är huvudtråden i dramat och genom henne får vi stifta bekantskap med en mängd olika karaktärer som alla bidrar med sin lilla del till den övergripande historien. Chastain gör en toppenprestation som den drivne, envise, jobbige och samtidigt lite osäkra CIA-agenten. Kul förövrigt att se Fares Fares ha en relativt stor roll i filmen.

Trots fina prestationer från de inblandade skådespelarna lär man egentligen aldrig känna dem på djupet. Grundhistorien är filmens tydliga fokus och ledstjärna. Filmen har en intressant historisk uppbyggnad där den direkt skapar intresse med den på förhand ökända tortyrscenen, övergår sedan till en mer thriller-osande  "bakom-kulisserna" film (tänk Zodiac), med actioninslag insprängt lite här och var, och för att slutligen avslutas i en halvtimmes välregisserad rädaction. Just den sista halvtimmen är filmens absoluta höjdpunkt, allt som har presenteras under filmens gång faller på plats och spänningen är gastkramande rakt igenom, trots att man vet hur det slutar.

 

Trots osäkerheten till filmens sanningshalt lyckas den galant med att skapa en balanserad och trovärdig historia om hur det kan ha gått till när man fann världens mest eftersökta man. Det som enkelt kunde blivit en amerikansk propagandafilm blev istället en nyanserad film som ställer de jobbiga frågorna utan att ge dem enkla svaren. Precis som jag tycker att man ska hantera ett känsligt ämne och då blir den eventuella sanningshalten sekundärt i sammanhanget.

- Recension

- Recension

Romantiska komedier har gått på tomgång under flera år nu och följer ofta en välarbetad mall inom genren som leverar det förväntade, men inte en uns mer. Gillar man mallen så gillar man filmerna, annars inte. Fast ibland kan den mest till synes vardagliga och ordinära filmen bli något extra med en lite nyare vinkel på det hela. Men psykologiska sjukdomar är väl ingenting att skoja om?

Silver Linings Playbook tar sin början kring Pat (Bradley Cooper) som nyligen blivit utskriven från ett behandlingshem och flyttar in hos sina föräldrar (Robert De Niro och Jacki Weaver). Pat lider av borderline personlighetsstörning och är efter sin utskrivning besatt av att vinna tillbaka sin tidigare hustru. Om det så ska betyda att han måste läsa sig igenom hela hennes skolplan, som hon undervisar till sina elever som lärare, för att hitta något att prata om. Men som av en slump träffar han på Tiffany (Jennifer Lawrence) någonstans på vägen och historien tar sin början på allvar. För ty kärlekens vägar äro outgrundliga.

 

För det är det här faktumet som gör Silver Linings Playbook så pass intressant som film. I grunden är det en ordinär romantisk komedi, men med en dos social okunskap, galenskap och ett gäng bra skådespelare blir det något av det ändå.

Just skådespelarna är de som tydligast får skina i Silver Linings Playbook. Bradley Cooper visar här upp en mognad och komplexitet som jag inte har sett i honom tidigare, Jennifer Lawrence är charmig till tusen och Robert De Niro är tillbaka i gammal hederlig form igen. Till och med Chris Tucker lyckas leverera i en nedtonad roll. Jag har nu sett två filmer från regissören David O. Russell och är det något gemensamt som jag kan hitta i de båda är det att han lyckas ge sina skådespelare fritt utrymme att just få skina lite extra i.

 

Hur pass väl man i filmen lyckas porträttera personer med borderline är jag tyvärr för dåligt insatt i för att kunna avgöra. Jag har läst kommentarer från personer med personlighetsstörningen som säger att filmen gör både ett bra och ett dåligt jobb att porträttera sjukdomen. Man får väl helt enkelt tvingas att använda det urvattnade uttrycket att "vi människor är alla olika" och gå vidare i livet. Filmen tillåter sig själv dock att ha roligt med personlighetsstörningens konsekvenser, utan att samtidigt glömma bort det problematiska att leva med och tillsammans med någon som har borderline.

Silver Linings Playbook är oavsett en film med ordinärt snitt som lyfts mot högre höjder tack vare sin "galenskap", svarta humor och fantastiska skådespelare. Det ska inte behöva vara svårare än så att få vara lite annorlunda och lyckats med det.

Förberedelserna inför årets Oscarsgala är i full gång och planeringen håller för mig än så länge. Men om tiden är din stora fiende inför årets guldgubbegala har jag ett litet tips för att ändå komma in i rätt stämning och det är en kortfilm.

Disney är utan tvekan den stora animationsaktören i alla fall på den västerländska marknaden och trots några svala år bakom sig under den senaste tiden verkar det som om filmbolaget är på väg att komma tillbaka till gammal god form. Så varför inte göra det med att gå tillbaka ända från början, nämligen med en kortfilm.

En av årets Oscarsnominerade för "Bästa animerade kortfilm" är Paperman, enligt Disney själva en av den första som obehindrat blandar klassisk handgjord 2D-teckning med modern 3D-genererad datoranimation. Resultatet är en charmig liten kortfilm som återigen visar styrka med kortfilmsformatet. Det behöver inte sägas eller visas så mycket för att det ska kännas.