Romantiska komedier har gått på tomgång under flera år nu och följer ofta en välarbetad mall inom genren som leverar det förväntade, men inte en uns mer. Gillar man mallen så gillar man filmerna, annars inte. Fast ibland kan den mest till synes vardagliga och ordinära filmen bli något extra med en lite nyare vinkel på det hela. Men psykologiska sjukdomar är väl ingenting att skoja om?

Silver Linings Playbook tar sin början kring Pat (Bradley Cooper) som nyligen blivit utskriven från ett behandlingshem och flyttar in hos sina föräldrar (Robert De Niro och Jacki Weaver). Pat lider av borderline personlighetsstörning och är efter sin utskrivning besatt av att vinna tillbaka sin tidigare hustru. Om det så ska betyda att han måste läsa sig igenom hela hennes skolplan, som hon undervisar till sina elever som lärare, för att hitta något att prata om. Men som av en slump träffar han på Tiffany (Jennifer Lawrence) någonstans på vägen och historien tar sin början på allvar. För ty kärlekens vägar äro outgrundliga.

 

För det är det här faktumet som gör Silver Linings Playbook så pass intressant som film. I grunden är det en ordinär romantisk komedi, men med en dos social okunskap, galenskap och ett gäng bra skådespelare blir det något av det ändå.

Just skådespelarna är de som tydligast får skina i Silver Linings Playbook. Bradley Cooper visar här upp en mognad och komplexitet som jag inte har sett i honom tidigare, Jennifer Lawrence är charmig till tusen och Robert De Niro är tillbaka i gammal hederlig form igen. Till och med Chris Tucker lyckas leverera i en nedtonad roll. Jag har nu sett två filmer från regissören David O. Russell och är det något gemensamt som jag kan hitta i de båda är det att han lyckas ge sina skådespelare fritt utrymme att just få skina lite extra i.

 

Hur pass väl man i filmen lyckas porträttera personer med borderline är jag tyvärr för dåligt insatt i för att kunna avgöra. Jag har läst kommentarer från personer med personlighetsstörningen som säger att filmen gör både ett bra och ett dåligt jobb att porträttera sjukdomen. Man får väl helt enkelt tvingas att använda det urvattnade uttrycket att "vi människor är alla olika" och gå vidare i livet. Filmen tillåter sig själv dock att ha roligt med personlighetsstörningens konsekvenser, utan att samtidigt glömma bort det problematiska att leva med och tillsammans med någon som har borderline.

Silver Linings Playbook är oavsett en film med ordinärt snitt som lyfts mot högre höjder tack vare sin "galenskap", svarta humor och fantastiska skådespelare. Det ska inte behöva vara svårare än så att få vara lite annorlunda och lyckats med det.