Jägarna

Jag har ofta hört nämnas just Jägarna, när diskussioner förs om att välja ut ens favoritfilmer från vårt avlånga land.
Så det var inte utan förhoppningar som jag bänkade mig framför TV'n, när Sveriges statliga television sände filmen under primetime.

Man sveps direkt in i den underbart vackra norrländska miljön. Regissören Kjell Sundvall lyckas presentera Norrland på ett sådant vackert sätt, att miljön i sig blir som en egen karaktär. Tankarna förs bort mot John Ford och Monument Valley, vilket får anses som ett synnerligen gott betyg.



Historien tar sin början med en hemvändande polis, spelad av Rolf Lassgård, som börjar nysta i traktens affärer och blir impopulär på kuppen.
Glesbygden och "vi-mot-dem"-mentaliteten som snabbt byggs upp, är skickligt komponerat och stärker hela det svåra arbetet, som Lassgårds karaktär har framför sig.
Sundvall lyckas balansera det hela på ett väldigt bra sätt, så man kan sympatisera för båda parter i ärendet.

Om de norrländska miljöerna är det som sätter stämningen direkt, så är det filmens våldsinslag som får Jägarna att stanna kvar en medvetande, efter dess slut.
Man räds ej att visa grova våldsinslag under filmens gång och på så sätt så fastnar den kvar längre och stärker den totala upplevelsen.



Tack vare det råa våldet som skildras, så känns filmen ovanligt modern för sin ålder. Alla inblandade skådespelare gör ett kanonjobb i sina roller och blev efter Jägarna lite av arketyperna när det gäller att spela i svenska filmer, som utspelar sig i Norrland.

Sammanfattningvis så är Jägarna en av de bättre svenska thrillers som jag har sett och är tyvärr ett undantag som bekräftar regeln. Om fler svenska filmer vågar ta ut svängarna som den här filmen gör, så är jag mer än nöjd.