Zero Dark Thirty - 2013-02-23 11:34:00 Ner Upp
Zero Dark Thirty
Det var bara en tidsfråga innan jakten på bin Laden skulle göras film på. Och varför inte? Den påverkan han och al-Qaeda har haft på 00-talet är odiskutabelt. Och det intressanta med Zero Dark Thirty var att filmmanuset var påbörjat redan innan bin Laden slutgiltiga öde var känt. Sedan kom den 2:e maj 2011 och mer än en historia fick skrivas om. En historia i filmväg som enligt filmskaparna sägs följa den verkliga någorlunda väl.

Med filmer baserade på verkliga händelser följer det alltid med visst krångel för mig som tittare. Hur trogen är filmen sina verkliga förlagor, spelar det någon roll för filmens kvalité hur väl den speglar verkligheten och varför skyltar man egentligen så tydligt med "Based on a true story"-skylten. Borde inte filmens publik vara tillräckligt smarta för att förstå det ändå? Själv har jag i alla fall byggt upp en liten grundregel med sådana här filmer att om filmens historiekorrekta värde klarar av en snabb Wikipedia-sökning efteråt, så bibehåller den sitt värde som jag hade under själva tittandet.
 

"Problemet" med Zero Dark Thirty är att den är, sägs i alla fall, baserad på hemligstämplade material från CIA, där vissa inom organisationen säger att det är korrekt (givetvis anonymt) och medan andra totalsågar filmen. Oavsett tar filmen sitt avstamp med ljudligt material från före, under och efter terrorattackerna den elfte september 2001. En effektiv start med tanke på att alla på något sätt kan själva fylla på med videomaterialet. Sedan berättas historien fram till och med räden i Pakistan mot huset som Usama vistades i 2011. På vägen görs nedslag i historien på viktiga historiska händelser.

Trots det massiva fakta materialet och tidspannet tillängligt så lyckas manusförfattaren Mark Boal och regissören Kathryn Bigelow väl med att ge en förståelse kring utvecklingen under de cirka tio år som jakten pågick. Framförallt varför det inte var så enkelt för en av världens mäktigaste militärmakt att "bara hitta en man i bergen". Det politiska, militära och personliga planet är alla ständigt närvarande under historiens gång och filmen ger en god inblick i hur allt hänger ihop.
 

Filmen kretsar kring Maya (Jessica Chastain) som är huvudtråden i dramat och genom henne får vi stifta bekantskap med en mängd olika karaktärer som alla bidrar med sin lilla del till den övergripande historien. Chastain gör en toppenprestation som den drivne, envise, jobbige och samtidigt lite osäkra CIA-agenten. Kul förövrigt att se Fares Fares ha en relativt stor roll i filmen.

Trots fina prestationer från de inblandade skådespelarna lär man egentligen aldrig känna dem på djupet. Grundhistorien är filmens tydliga fokus och ledstjärna. Filmen har en intressant historisk uppbyggnad där den direkt skapar intresse med den på förhand ökända tortyrscenen, övergår sedan till en mer thriller-osande  "bakom-kulisserna" film (tänk Zodiac), med actioninslag insprängt lite här och var, och för att slutligen avslutas i en halvtimmes välregisserad rädaction. Just den sista halvtimmen är filmens absoluta höjdpunkt, allt som har presenteras under filmens gång faller på plats och spänningen är gastkramande rakt igenom, trots att man vet hur det slutar.
 

Trots osäkerheten till filmens sanningshalt lyckas den galant med att skapa en balanserad och trovärdig historia om hur det kan ha gått till när man fann världens mest eftersökta man. Det som enkelt kunde blivit en amerikansk propagandafilm blev istället en nyanserad film som ställer de jobbiga frågorna utan att ge dem enkla svaren. Precis som jag tycker att man ska hantera ett känsligt ämne och då blir den eventuella sanningshalten sekundärt i sammanhanget.


Silver Linings Playbook - 2013-02-08 16:09:46 Ner Upp
Silver Linings Playbook
Romantiska komedier har gått på tomgång under flera år nu och följer ofta en välarbetad mall inom genren som leverar det förväntade, men inte en uns mer. Gillar man mallen så gillar man filmerna, annars inte. Fast ibland kan den mest till synes vardagliga och ordinära filmen bli något extra med en lite nyare vinkel på det hela. Men psykologiska sjukdomar är väl ingenting att skoja om?

Silver Linings Playbook tar sin början kring Pat (Bradley Cooper) som nyligen blivit utskriven från ett behandlingshem och flyttar in hos sina föräldrar (Robert De Niro och Jacki Weaver). Pat lider av borderline personlighetsstörning och är efter sin utskrivning besatt av att vinna tillbaka sin tidigare hustru. Om det så ska betyda att han måste läsa sig igenom hela hennes skolplan, som hon undervisar till sina elever som lärare, för att hitta något att prata om. Men som av en slump träffar han på Tiffany (Jennifer Lawrence) någonstans på vägen och historien tar sin början på allvar. För ty kärlekens vägar äro outgrundliga.
 

För det är det här faktumet som gör Silver Linings Playbook så pass intressant som film. I grunden är det en ordinär romantisk komedi, men med en dos social okunskap, galenskap och ett gäng bra skådespelare blir det något av det ändå.

Just skådespelarna är de som tydligast får skina i Silver Linings Playbook. Bradley Cooper visar här upp en mognad och komplexitet som jag inte har sett i honom tidigare, Jennifer Lawrence är charmig till tusen och Robert De Niro är tillbaka i gammal hederlig form igen. Till och med Chris Tucker lyckas leverera i en nedtonad roll. Jag har nu sett två filmer från regissören David O. Russell och är det något gemensamt som jag kan hitta i de båda är det att han lyckas ge sina skådespelare fritt utrymme att just få skina lite extra i.
 

Hur pass väl man i filmen lyckas porträttera personer med borderline är jag tyvärr för dåligt insatt i för att kunna avgöra. Jag har läst kommentarer från personer med personlighetsstörningen som säger att filmen gör både ett bra och ett dåligt jobb att porträttera sjukdomen. Man får väl helt enkelt tvingas att använda det urvattnade uttrycket att "vi människor är alla olika" och gå vidare i livet. Filmen tillåter sig själv dock att ha roligt med personlighetsstörningens konsekvenser, utan att samtidigt glömma bort det problematiska att leva med och tillsammans med någon som har borderline.

Silver Linings Playbook är oavsett en film med ordinärt snitt som lyfts mot högre höjder tack vare sin "galenskap", svarta humor och fantastiska skådespelare. Det ska inte behöva vara svårare än så att få vara lite annorlunda och lyckats med det.
 

Django Unchained - 2013-01-21 22:58:00 Ner Upp

Django Unchained
Ibland när filmtittandet börjar gå på tomgång och rutin så behövs dem; filmerna som har det där lilla extra och som gör att man åter inser varför man egentligen började att tycka om att se på film från allra första början. Huvudorsaken till att jag idag just kallar mig filmintresserad stavas Quentin Tarantino, så varje gång orden "A film by Quentin Tarantino" dyker upp på bioduken är det lite av en högtidsstund för mig. Och trots höga förväntningar brukar jag inte bli besviken, vilket visade sig bli fallet även denna gång.

Django Unchained är Tarantinos första mer renodlade västernfilm, trots att han även här blandar hej vilt mellan genrerna. Det resulterar i en spagettivästern som, likt Inglourious Basterds, tar en viktig historisk epok (slavhandeln i USA), sätter det i en klassisk genrefilm och toppar sedan hela kalaset med Tarantino-dialog.


På förhand kring filmen har det varit snack om att Tarantino mest skulle utnyttja en känslig historisk epok för sin egen underhållnings vinning, men jag tycker regissören lyckas balansera det hela väl. Filmen och våldet är mörk där den behöver vara det och komisk när den vill vara det. Just det komiska var jag förvånad över hur mycket filmen faktiskt hade i sig.

Django Unchained är nog den roligaste filmen (på ett bra sätt) jag har sett från Quentin och det är framförallt trevligt att se hur han leker på sitt eget lilla vis med givna element av en västernfilm. Givetvis i en Tarantinofilm lånas det även här ogenerat från tidigare filmer, men på ett sådant kompetent sätt att Tarantino lyckas skapa något eget utav det. Till och med filmens titelspår är lånad från en tidigare film och känns ändå som skapt för just Django Unchained.


På tal om filmens musik lyckas Tarantino ännu en gång att musiksätta sina alster väl. Från den lånade titelmelodin genom mer klassisk formad musik och mer renodlad filmmusik till modern hiphop. Den till synes märkliga blandningen till trots förgyller den utvalda musiken just sin specifika scen alldeles utmärkt. Överlag håller den tekniska biten hög klass. Fotot är utsökt och ger hela det vida perspektivet av de ödelagda landskapen likt en klassisk västernfilm. Karaktärernas kläder används även de väl både för karaktärsbyggande och komisk effekt.

Som troget Tarantino fanns där dock ett stort orosmoment inför Django Unchained. Det här var första filmen från Tarantino utan hans trogne vapendragare, filmklipparen Sally Menke som tragiskt nog gick bort 2010. Den som känner till Quentins filmskapande vet också hur pass viktig klippningen är för att flytet i hans berättelser ska fungera optimalt. Trots att den här filmen har ett me renodlat berättarupplägg än i de tidigare filmerna så lyckas Sallys efterföljare Fred Raskin helt ok med sitt uppdrag.


Så vad handlar egentligen filmen om då? I korta drag handlar den om den tidigare slaven Django (Jamie Foxx) som har blivit fritagen av den tyske tandläkaren Dr. King Schultz (Christoph Waltz) och deras gemensamma jakt på Djangos fru Broomhilda (Kerry Washington). I deras jakt intresserar de sig snart för en bomullsplantageägare vid namn Calvin Candie (Leonardo DiCaprio). Är det också något som kännetecknar en Tarantino-film så är det dess skådespelare.

 

Jamie Foxx lyckas väl, främst genom sitt kroppsspråk, att förmedla de innersta känslorna av sin karaktär och Christoph Waltz är återigen charmerande och tar sig med lätthet igenom Tarantinos dialog. Leonardo DiCaprio är charmerande och oberäknelig och spelar sin "pretty boy"-persona väl till sin fördel. Kul att se honom i en mörk skurkroll. Även Samuel L. Jackson gör bra ifrån sig i sitt mer nedtonade porträtt (jämfört med hans tidigare roller i alla fall) som betjänt för Candie.

Även om Django Unchained inte riktigt når upp i samma nivå som Inglourious Basterds ur hans mest senaste repertoar, är filmen genuint underhållande rakt igenom. De nästan tre timmarna som filmen bestod av gick snabbt över och nu är det väl bara att börja se fram emot vad Tarantino kommer till att göra härnäst. För någonting måste man ju som filmintresserad se fram emot i filmväg.


Life of Pi - 2012-12-30 23:57:50 Ner Upp

Life of Pi

Man kan analysera en films enskilda delar (foto, manus, skådespelare, regi och så vidare) till tusen, men i slutändan är det helheten - filmupplevelsen - som räknas. Hur filmen fick dig att må i stunden och vilka känslor den lyckades förmedla. En filmupplevelse med fokus just på själva upplevelsen i sig visade sig Life of Pi.

Baserad på en bok som sades vara ofilmbar tog sig Ang Lee an projektet, dessutom med 3D-tekniken tydlig i åtanke när den filmades. Därför valde jag att se filmen i just tre dimensioner och med ett par plastglasögon på näsan. Något som inte visade sig göra mig besviken då jag inte har sett en spelfilm använda 3D-tekniken så väl sedan Avatar. Tekniken skapar både ett större djup i bilden och saker ploppar upp i lagom takt mot en för att stärka filmupplevelsen ytterligare. För det är i tekniken Life of Pis främsta styrka ligger.

 



Digitala och analoga effekter blandas smärtfritt att man knappt vet var det ena börjar och det andra slutar. Naturens element används till full effekt, framförallt vattnet i några extra utsökta sekvenser där filmen leker med 3D-effekterna och djupet i bilden det skapar. Extra noterbart är även hur väl utmejslade djuren i historien är att de både blir väl kännbara karaktärer på egen hand och att man snabbt glömmer bort hur de har framställts i effektväg.

Men utan att förringa de mänskliga inslagen i historien kretsar filmen kring titelkaraktären Pi, som i långa stunder av historien är berättelsens enda talande individ. Suraj Sharma gör ett utsökt jobb i titelrollen och inger ett välbehövligt hjärta och fullt känslospektra till historien. Starkt av Sharma för att vara sin första filmroll.

 



Musiken är också stämningsfullt komponerad av Mychael Danna, som snillrikt använder det genomgående indiska temat i filmen till full effekt. Alla starka delkomponenter i Life of Pi dirigeras starkt ihop till en fungerande och större helhet av regissören Ang Lee, som med precision lyckas föra historien framåt i ett vaksamt tempo, utan att det samtidigt bli segt.

Life of Pi är inte filmen som man går och grubblar på en längre stund efter att man har sett den, men under de strax över två timmar som filmen pågår är det en filmupplevelse extraordinär. En film man snarare känner än tänker och en filmupplevelse som än en gång bevisar att film är känslornas medium och att film ändå trots allt är bäst på bio.


Snabba Cash II - 2012-08-21 15:31:00 Ner Upp

Snabba Cash II

När Snabba Cash kom ut 2010 var det en frisk fläkt i det svenska filmklimatet med fokus på att visa snarare än att berätta, en handlingskraft som jag tycker saknas i majoriteten av dagens svenska filmer. Tyvärr haltade personporträtten i den första filmen, men med en uppföljare gjord i bokform såg jag fram emot en (förhoppningsvis) naturlig sådan även i filmform.

Snabba Cash II utspelar sig cirka fyra år efter den första filmen där huvudpersonen JW (Joel Kinnaman) sitter av sina sista dagar i fängelset och sina mer eller mindre betrodda kumpaner sitter antingen också inne eller håller sig lågt under radarn. JW har en utstakad plan färdig kring hur han ska försöka ta sig tillbaka till samhället igen, men som på grund av oförutsägbara händelser snabbt ändras åter till en jakt på de snabba cashen.



Likt sin föregångare är Snabba Cash II återigen en visuellt högklassig film med en råhet och kraftfullhet ständigt närvarande i både fotot och miljöerna. Misären är påtaglig och skapar en effektfull kontrast så fort man får ta del av det "normala" livet och samhället i filmen. Känslan av desperation och ånger pyr och något som skapar oönskade effekter för alla inblandade.

Eftersom jag inte har läst någon av ursprungsböckerna vet jag inte hur väl filmerna följer dem, men ur ett filmmässigt perspektiv fungerar och upplevs Snabba Cash II som en naturlig uppföljare. Karaktärerna beter sig naturligt inom sina utsatta gränser och framförallt har de utvecklats i mellanrummet sedan den första filmen. För det som jag hade störst problem med i första filmen, personporträtten, har här förbättrats en aning. Med hjälp av tillbakablickar och interaktion karaktärer sinsemellan får jag i uppföljaren en djupare uppfattning om varje karaktärs mål och syfte med sina handlingar. Tyvärr fungerar dock inte dessa interaktioner smärtfritt.



För när man har och berättar olika sidohistorier inom samma historia är det viktigt att de bygger vidare på varandra, på ett eller annat sätt, och att en känsla av samhörighet infinner sig. Här har Snabba Cash II problem. Filmen har tre huvudspår man får följa och framförallt under filmens inledning tar det lång tid att återupprätta hur de hänger ihop med varandra i en större berättelse.

Grovheten och kylan som fungerar till filmens fördel i det visuella, blir den motsatta effekten när det kommer till klippningen. Känslan av att börja om på nytt i varje sidohistoria, vid varje hopp, är påtaglig och överföringen mellan historierna fungerar inte smärtfritt förrän mot slutet då grundhistorien dras till sin spets (och blir mer fokuserad). Dessutom vid vissa av dessa historiehopp börjar jag ifrågasätta den inbyggda tidsuppfattningen i filmen, vilket motarbetar snarare än att drar mig in i filmens historia.

Snabba Cash II är trots sina brister en habil och väl genomförd uppföljare med en råhet och kraftfullhet i det visuella som jag uppskattar mycket. Likt sin föregångare har den dock sina brister i det dramaturgiska upplägget, men det förringar inte att Snabba Cash II är en genuint sevärd film.


The Cabin in the Woods - 2012-08-20 12:40:00 Ner Upp

Postad bild

The Cabin in the Woods

Renodlade skräckfilmer har aldrig tilltalat mig i någon större utsträckning genom åren och med fokus oftast mer på blodsdropparna i sig snarare än personerna bakom dem brukar skräcken (eller snarare intensiteten) i dessa filmer utebli. Att skräckfilmer ofta också förknippas med låg budget och hög avkastning gör att de flesta av dessa filmer bara behöver följa en utstakad mall till närmast ändlösa uppföljare för att känna sig nöjda. En mall som hos mig snabbt blir tröttsam och uttjatad. Vissa filmer kan dock överraska utifrån detta och vilja göra något mer.

 

The Cabin in the Woods gör precis detta och tar sig an de klassiska skräckfilmselementen och har roligt med dem. Filmen handlar om fem ungdomar som tar sin husbil ut till en stuga mitt i skogen på en minisemester och titeln berättar egentligen allt man behöver veta om filmen på förhand. Desto mindre man vet om resten, desto större är överraskningen och därför också underhållningen.

 

Postad bild

 

Underhållande är ett beskrivande ord för filmen, men manusförfattarna (Drew Goddard och Joss Whedon) har fortfarande tillräckligt med respekt och genuin kärlek till filmgenren att man vågar bryta ner den till sina minsta beståndsdelar och visa upp det bättre med det sämre från den. Det blir en mix av känslor där varken det uppjagande i skräcken får ta över helt från det komiska och vice versa. Hela ensemblen både i och runt omkring stugan gör bra ifrån sig och trots avsaknaden av några djupare djupdykningar i deras karaktärer ger skådespelarna mig tillräckligt med material för att jag ska kunna relatera till dem.

 

Så trots att filmen inte på långa vägar är något omskakande nytt i genren och att filmen hela tiden ligger farligt nära gränsen till "för-smart-för-sitt-eget-bästa"-territorium, blir det ändå riktigt underhållande till slut. På grund av den tydliga mixen, och i viss mån kompromissen, mellan komik/skräck blir filmen inte något extraordinärt som jag kommer att bära med mig och grubbla på särskilt länge efter att ha sett den. Men jag tar hellre en skräckfilm likt The Cabin in the Woods alla dar i veckan än film nummer X i filmserien om valfri maskerad mördare med barndomskomplex.

 


The Dark Knight Rises - 2012-07-29 21:33:00 Ner Upp

Postad bild

The Dark Knight Rises

Då var det till slut dags för Christopher Nolan att få avsluta sin egen Batman-saga. En saga som har skaffat sig en rejäl dos trogna anhängare genom sina mörka och (i sammanhanget) realistiska stil. Frågan är om kraften och motivationen finns kvar för en naturlig tredje del i sagan om den mörkklädde hjälten, eller om det är pengarna som lockar för mycket.

 

The Dark Knight Rises utspelar sig åtta år efter föregående film. Vare sig Bruce Wayne (eller hans alter ego) har synts till sedan Harvey Dents olycka i slutet av den andra filmen och lugnet har så sakteliga börjat infinna sig i Gotham. Behövs Batman längre i detta stadie eller snarare, finns han ens kvar ifall behovet skulle finnas? Ett behov som snart tydligt visar sig uppstå.

 

Postad bild

 

Mina förväntningar var oundvikligen höga på den här filmen. Dels för att jag har uppskattat stort de tidigare filmerna i serien, men även för att Batman i sig har varit min favorit bland de maskerade hjältarna sedan barnsben. Till min stora glädje visar det sig att mina förväntningar infriar sig.

 

The Dark Knight Rises är både en lång och till en början långsam film som tar god tid på sig att bygga upp sin historia och presentera sina karaktärer. Tempot är så pass långsamt och informationsdensiteten så hög att risken är hela tiden påtaglig under filmens första halva att hamna i "seghetsträsken". Men precis innan jag själv börjar koppla bort från historien händer något, en ny växel läggs i och plötsligt stegras intensiteten i filmen successivt mot en superb avslutning. En avslutning där allt ifrån den långsamma inledningen hamnar på sin plats.

 

Postad bild

 

Hela skådespelarensemblen gör bra ifrån sig, musiken är återigen spännings- och atmosfärskapande och fotot (plus de visuella effekterna) är utsökt. Överlag genomsyras The Dark Knight Rises (likt hela Nolas trilogi) av ett högt produktionsvärde som genom mer praktiska specialeffekter ger en extra känsla av realism. En känsla som mer påtagliga datorgenererade specialeffekter inte hade lyckats klara av.

 

Även om The Dark Knight Rises är en utmärkt film på egen hand, kan man inte undvika att ta vara på tillfället att recensera hela trilogin nu när den är avslutad i och med den här filmen. Det regissör/manusförfattare Nolan, med sina medarbetare, har lyckats med konsekvent genom hela filmserien är att bygga upp karaktärer man känner något för, vilket gör att hoten de ställs mot blir än mer påtagliga. Det som också fungerar bra är att både Batman Begins och The Dark Knight fungerar bra både som fristående filmer och som bidrag till en större helhet.

 

En helhet som avslutas snyggt och prydligt i och med denna avslutande del. För även om The Dark Knight Rises fungerar för sig själv är filmens största bedrift att få och kunna avsluta en gedigen filmtrilogi rakt igenom. En trilogi där Christopher Nolan lyckades knyta den berömda säcken och det med den äran.

 


Prometheus - 2012-07-01 16:52:00 Ner Upp

Postad bild

Prometheus

Är det en historia med stark koppling de tidigare Alien-filmerna eller något helt nytt som enbart utspelar sig i samma universum? Ska Noomi Rapace dra det tyngsta lasset och bli den nya Ripley? Diskussionerna om Prometheus sattes snabbt igång ju mer (eller snarare mindre) man fick reda på om filmen. Faktumet att regissören Ridley Scott med den här filmen skulle återvända till både Alien-serien och "sci fi"-genren var förmodligen den enskilt största snackisen på förhand och det som skapade störst förväntningar på filmen. Fast som Spindelmannen nästan har lärt oss så: "Med stora förväntningar tillkommer det ett stort ansvar att kunna leverera". Frågan är om Prometheus lyckas göra det.

 

Prometheus tar sin början på jorden där två forskare (spelad av Noomi Rapace och Logan Marshall-Green) utforskar förhistoriska grottor av olika slag och hittar där ett intressant samband kring mänsklighetens ursprung. Snart tar en rymdexpedition vid med målet att utforska och försöka bringa klarhet kring dessa fynd. Och den som känner till sin Alien-filmserie vid det här laget vet att härifrån förändrar sig saker och ting snabbt i historien till det värre. Frågan man själv bör ha besvarat innan man börjar se filmen är hur man ska se den. Ska man se den som en direkt koppling till de tidigare filmerna i serien eller något fristående? Kan man ha överseende med att allt kanske inte riktigt hänger ihop med varandra och istället försöka njuta fullt ut av just den här berättelsen?

 

Postad bild

 

Själv försökte jag hitta någon form av mellanväg när jag såg filmen. Alltså att fokusera och försöka fångas med av den här enskilda historien och i små detaljer lite här och var under filmens gång hitta gemensamma referenspunkter med de tidigare filmerna. En kompromiss som visar sig fungera helt ok för mig. Förmodligen kan mycket av hur man uppskattar Prometheus ligga i hur man bestämmer sig att återkoppla, och vad man själv har för relation, till de tidigare filmerna.

 

Den främsta anledningen för mig att jag har svårt att fullständigt koppla ihop filmerna med varandra är Prometheus visuella stil. Filmen är vacker och estetiskt tilltalande med sina effektfulla datoreffekter och tekniska prylar inbyggda i historien. Just det tekniskt fulländliga här gör att skillnaden blir påtaglig att det har gått mer än trettio år sedan den första Alien filmen gjordes (som egentligen utspelar sig efter

Prometheus). En förklaring i historien till den tekniska skillnaden kan tänkas vara att nyhetens behag kring rymdresor har lagt sig därav mindre investerade pengar (jämför med verklighetens Apollo-resor), men den naturliga kopplingen finns där ändå inte riktigt för mig.

 

En annan sak är karaktärerna i sig på rymdfarkosten Prometheus. Hela ensemblen gör bra ifrån sig där främst Noomi Rapace och Michael Fassbender, som androiden David, utmärker sig extra. Problemet jag har är känslan av att det ytterst handlar om arbetare som enbart gör sitt jobb, som ursprungsfilmen gjorde så bra, infinner sig inte riktigt. Man lär inte känna karaktärerna och deras arbetsuppgifter här på samma djup som i Alien och därför bryr man sig inte lika mycket om ifall det händer dem något under filmens gång.

 

Postad bild

 

Prometheus har  egentligen allt som kännetecknar en bra film. Bra skådespelare, bra regi, vackert foto och stämningsfull atmosfär filmen igenom. Det största problemet som filmen dock har, och det som drar ner den, är dess manus. Manuset presenterar den ena intressanta detaljen efter den andra, men kopplingen dem emellan till en större helhet finns inte. En alltför fragmenterad historia blir det oundvikliga resultatet och det är påtagligt att flera manusförfattare har arbetat på manuset under årens lopp. Det fungerar för en övergripande historia, men så fort man börjar undersöka hur allt hänger ihop lite närmare börjar frågorna hopa sig snabbt (OBS! Spoilers).

 

Trots sina brister har Prometheus sina fördelar och en film som uppmanar till diskussion, och en extra titt för att försöka pussla ihop hur allt hänger ihop, uppskattar jag. Det stora problemet är att filmen är kopplad till Alien (till viss mån även Aliens) och de tillhör båda mina absoluta favoritfilmer. Alltså har Prometheus stora hål att fylla och som filmen delvis klarar av. Tyvärr innehåller manuset för många av de kvarvarande hålen för att jag ska vara helt nöjd.

 


The Avengers - 2012-05-01 21:48:00 Ner Upp

Postad bild

The Avengers

Superhjälteberättelser baserade på serietidningar har ständigt varit ett återkommande inslag i filmrepertoaren under i alla fall de 30 senaste åren och som har nått sin kulmen under de senare åren. Framförallt genom Christopher Nolans framgångar med Batman-serien är det ofta nu för tiden som den mörka, mer realistiska framtoningen i dessa filmatiseringar som ska framhävas. Och som en naturlig fortsättning på allt vad superhjältefilm heter (och med tanke på dess ursprungskälla) är att koka ner flera av dem till en enda historia.

Något som Marvel Studios, allt sedan 2008 med succén Iron Man, har filat på och så sakteliga förberett genom att porträttera den ena karaktären från deras digra katalog till den andra. Allt med filmen The Avengers i sikte. Med filmer om Iron Man, Hulken, Thor och Captain America avklarade är det då dags att försöka föra samma dem och allt det med regissören/manusförfattaren Joss Whedon bakom spakarna. Men frågan lyder som följer: Kommer allt för många kockar till att förstöra den eventuellt delikata soppan?

 

 

The Avengers tar sin början någonstans där alla de tidigare filmerna slutade. Bakgrundshistorierna för varje huvudkaraktär är avklarade i de enskilda filmerna, så nu hoppar man nästan omgående in till handlingarna. Förmodligen kan man fortfarande kunna njuta utav den här filmen utan att ha någon förkunskap från de tidigare filmatiseringarna, men man lär sakna en viss förståelse för alla karaktärer utan att först veta hur de är och beter sig.

 

Det som först slår mig när jag ser The Avengers är hur väl Joss Whedon (handlingen tillsammans gjord med Zak Penn) lyckas presentera och utveckla samspelet mellan alla huvudkaraktärer, som nu får samsas med varandra i en och samma film. Alla får sin stund att skina (både på ett positivt och negativt sätt) och dynamiken mellan alla egon är påtaglig. Man vet aldrig riktigt var man har karaktärerna i fråga och det är en fröjd att få se dem spela ut sina olika kort mot varandra.

 



Man lyckas även väl att bygga vidare på känslan från alla karaktärers enskilda filmer och ingen av dem upplevs frångå sin personlighet här jämfört med tidigare. Mark Ruffalo, som är ny i gänget med hans porträtt som Bruce Banner/Hulken, gör bra ifrån sig och trots avsaknad av sin egen tolkning utav sin karaktärs bakgrundshistoria, lyckas han snabbt komma in i både rollen och gänget. Till slut verkar även Hulken kunna fungera fullt ut i en filmatisering.

 

En annan sak som också gladde mig var filmens komiska inslag. På sina ställen var filmen riktigt rolig och med relativt små medel lyckades man frångå de klassiska skämten och den typiska sommarfilmshumorn. För trots sina ljuspunkter är filmen inget mer eller djupare än en klassisk sommarfilm, om än en genuint underhållande sådan. Detta beror mycket på filmens grundhistoria.

 

En grundhistoria som mellan alla superhjältar och deras samspel med varandra nästan glöms bort i farten. Man frångår inte mycket från den klassiska "ta-över-världen"-planen och det psykologiska spelet som Nolans Batman-filmer är så bra på infinner sig aldrig riktigt. Förutom åsynen av alla superhjältar i en och samma film (plus alla enskilda bakgrundshistorier) finns här inget extraordinärt i The Avengers att hämta. Men vill man ha en åktur, spektakulär och grundligt underhållande actionfilm att starta sommaren med är The Avengers definitivt det rätta valet.

 


Play - 2012-03-21 21:55:33 Ner Upp

Postad bild

Play

De ofrivilliga kom in "lite snett från sidan" under 2008 och blev som en stor dos positiv injektion för mig när det gällde min egen syn på nutida svensk film. Helt plötsligt kunde svenska filmer berätta mer med sitt bildspråk än genom dialog och framförallt styltades inte dialogen fram (den som var kvar) likt alltför många svenska filmer. Genom regissören och manusförfattaren Ruben Östlunds korthuggna filmsekvenser (YouTube var främsta konkurrenten enligt Östlund själv) och användande av amatörskådespelare lyckades han snabbt sätta sin egen prägel på filmen. Så pass bra att jag rankar De ofrivilliga som en av de bästa svenska filmerna genom tiderna. Allt detta skapade viss förväntan på Ruben Östlunds nästa film, Play.

 

Play utspelar sig i Göteborg och handlar huvudsakligen om en händelse där ett kompisgäng lurar av utvalda personer på stan deras tillhörigheter, och det helt utan använda vare sig våld eller direkta hot. Istället påbörjas ett nervspel från kompisgängets sida som offren när som helst kan undvika och gå ifrån, men som de på något sätt inte gör. Frågor som bland annat ploppar upp under filmens gång (och som Östlund är högst medveten om) är ifall hudfärgen på förövaren/offret spelar någon roll i sammanhanget, vad orsakerna till filmens huvudbrott egentligen är och ifall det även spelar någon roll ifall filmens historia är inspirerad av verkliga händelser eller inte?

 

Postad bild

 

Man kan utifrån detta snabbt tänkas klaga på att filmen är allt för medvetet gjort för att frälsa de redan frälsta (de mer liberala inom samhället). Men jag uppskattar starkt regissörer som vågar ha en tydlig agenda med sina filmer och, frånsett några ställen i filmen, gör det på ett subtilt sätt. Historien berättas rakt upp och ner, utan krusiduller, och sedan får publiken själva fylla på historien med sina egna tolkningar och funderingar. Det kan möjligtivs tyckas som oinspirerat filmskapande att låta publiken göra halva jobbet, men på så sätt skapas en mer personlig relation och prägel på filmen. Dessutom krävs det stor kunskap från en filmskapares sida att våga släppa ifrån sig materialet till sin publiks olika tolkningsmöjligheter och ändå ha tillräckligt fokus för att bibehålla ett intresse filmen igenom.

 

För filmen både vågar och tar sig tid till att berätta (och bygga upp) sina historia och där finns alltid något intressant under berättelsens gång att få ta del av. Mycket av detta är dels tack vare den intressanta grundhistorien i sig, och de olika tolkningsmöjligheterna detta medför, men även genom de nedtonade skådespelarprestationerna och det vackra fotot. Ännu en gång lyckas Östlund hitta och jobba med skickliga amatörskådespelare som ger liv åt var och en av sina karaktärer.

 

Postad bild

 

Men fotot är ändå filmens stora stöttepelare efter grundhistorien. Genom sin kantighet och statiska prägel får det som utspelar sig i filmen anpassa sig efter kameran och inte tvärtom. Oftast sker det i kamerans fokus, men ibland sker det snarare utanför kamerans synvinkel och ibland ändras till och med kamerans synvinkel en aning för att skapa ett helt annat perspektiv på historien. Förutom att sätta sin egen personliga prägel på filmen, hjälper fotot även till att få mig som åskådare att verkligen fokusera och försöka ta in det som händer framför mig.

 

Play är långt ifrån en film för alla smaker, men en film som enligt mig sannerligen behövs i det svenska film- och samhällsklimatet. Filmen tar upp och ställer svåra samhällsfrågor, utan att trivialisera dem. Med ett aning mer fokuserat tillvägagångssätt än i De ofrivilliga, visar Ruben Östlund här att han kan och vågar utveckla sin personliga stil. När jag försöker tänka på någon liknande film som Play, svensk eller internationell, är det egentligen bara Justices musikvideo till låten Stress som dyker upp i mina tankar. En musikvideo som är väldigt olik Play i både genomförande och tillvägagångssätt, men som någonstans ändå tar upp en liknande problematik. En problematik som (beroende på vem man frågar) har olika anledningar, grundorsaker och lösningar. Och en film som lyckas skapa en sådan ovisshet och diversitet uppskattar jag starkt.

 


The Descendants - 2012-02-12 20:40:52 Ner Upp

Postad bild

The Descendants

Drama är en intressant, men något ospecificerad genre, som har mycket att erbjuda och där allt från sci-fi-filmer till "diskbänksrealism" kan inkluderas. En av mina favoritversioner när det kommer till mer renodlade dramafilmatiseringar kan bäst beskrivas som "vanliga människor som utsätts för ovanliga situationer". En undergenre som både erbjuder något nytt som - förhoppningsvis - fångar ens intresse och samtidigt något igenkänningsbart som man kan relatera till.

Känslan av att sätta sig in i någon annans liv och att, under en kort stund, få uppleva hur livet kan tänkas vara ur ett annat perspektiv är svårslaget. Samtidigt ska man med dramafilmer heller inte underskatta devisen " visst har man det själv kanske inte så bra alla gånger, men det finns i alla fall folk som har det ännu sämre". The Descendants är en av dessa filmer som på ett jordnära sätt berättar historien om hur vanliga människor sätts i en prekär situationen och skildrar hur de försöker att klara av det. Hur vanligt det nu egentligen kan bli i en filmatisering som denna.

 

The Descendants är skriven och regisserad av Alexander Payne, som tidigare är skaparen bakom filmer så som Sideways. Historien i hans nyaste film kretsar kring Matt King (spelad av George Clooney) vars fru nyss har hamnat i koma efter en båtolycka. Förutom den psykiska stress detta medför måste han samtidigt försöka bygga upp sin relation igen till sina döttrar (spelad av Amara Miller och Shailene Woodley), som han själv sagt sedan tidigare mest har varit "reservföräldern" till. Hela familjen är bosatt på Hawaii, där Matt King bland annat står som ytterst ansvarig inom släkten King till att förvalta mark som är en av de största orörda landområdena på ögruppen. Snart dyker det dock upp oväntade saker som får allt, som det brukar heta, att ställas på sin ända.

 

Postad bild

 

I en film med George Clooney i huvudrollen är det svårt att undvika att ställa sig frågan hur hans prestation i filmen är och i The Descendants gör Clooney bra ifrån sig. Lagom avskalat för att man ska kunna se bakom stjärnglansen och tillräckligt gestaltat för att ge liv åt sin rollkaraktär. George Clooney backas väl upp av Amara Miller och Shailene Woodley som båda två ger ett rutinerat intryck, sina unga åldrar till trots. Överlag ger hela ensemblen ett välspelat och stabilt intryck, även om karaktärerna utanför filmens hvuudtrojka inte är med särskilt mycket förutom i enskilda scener. Till och med den äldsta dotterns pojkvän Sid (Nick Krause) fungerade väl i sammanhanget, då man lyckades balansera hans "surferdude"-persona på rätt nivå utan att hans karaktär blev för jobbig.

 

En stor risk med filmer vars grundhistoria kretsar kring en bortgången person, eller som i detta fall en familjemedlem i koma, är att den personen enkelt glöms bort längs speltidens gång. Styrkan med The Descendants är att så inte är fallet här. Tack vare familjens egna berättelser och personliga minnen kring sin fru/mamma Elizabeth King, plus släktingars och vänners diton om sitt barn/sin vän, skapas en mänsklig karaktär som man i publiken kan relatera till. Genom att det hela tiden dyker upp ny information, och viss information som säger emot det man redan vet om Elizabeth, är hon ständigt närvarande i historiens utveckling.

 



Den ibland motstridiga informationen skapar även ett eget tolkningsutrymme kring hur man själv tror att hon var och på så sätt skapas en extra nerv till historien. Gestaltningen av Hawaii själv fungerar också utmärkt i filmen och man undviker skickligt de klassiska elementen för att visa upp den mer vardagliga och gråa sidan utav ögruppen. Helt i linje med filmens övrigt avskalade och jordnära stil.

 

Överlag är The Descendants en välskriven, välregisserad och välspelad dramafilm som gör sitt jobb väl. Historien puttrar sakta på och vidare utan att vare sig bli för seg eller tråkig. Men här är också filmens stora akilleshäl. Den har inga tråkiga eller sega moment, men samtidigt inget som urskiljer den från mängden och som kan engagera en så pass att man inte kan sluta tänka på filmen. Under filmens gång upplever jag hela tiden en viss distans till dess historia, vilket gör att jag inte riktigt sugs in i filmen fullt ut. Kanske har The Descendants tillräckligt mycket nytt att erbjuda för att få mig intresserad, men för lite beprövat och igenkänningsbart för att kunna relatera till?

 


The Artist - 2012-02-01 20:03:31 Ner Upp

Postad bild

The Artist

Sedan talfilmens inträde, på bred front, under slutet av 20-talet har det talade ordet, mono- och dialogen blivit ett naturligt inslag i varje modern film. Vilket inte minst lite lustfyllda, idag sett, citat från filmbolagschefer under "övergångsperioden" visar. Oavsett är tal idag en vital del av filmskapandet där det kan användas i olika stor utsträckning för att berätta en historia, men i alla fall brukar talet finnas där någonstans. Så att år 2011 göra en stumfilm och då på något sätt gå tillbaka i tiden är ett djärvt tillvägagångssätt. Men det är precis vad The Artist har gjort.

 

The Artist utspelar sig i Hollywood under "övergångsperioden", under slutet av 20-talet, då stumfilmer så sakteligen började ersättas med talfilmer. En intressant epok i filmhistorien med oanade följder för de inblandade i industrin och som givetvis har gestaltats i filmer tidigare (med Singin' in the Rain som det klarast lysande exemplet). Den här gången om, i den moderna tappningen, är det inget mer än en ogenerad och romantiskt nostalgisk hyllning till en svunnen tid som gäller. Allt är visuellt och dramatiskt uppskruvat till max och med ett stämningsfullt soundtrack anpassar man sig snabbt till talkorten som ploppar upp emellanåt.

 

Postad bild

 

Filmen handlar i grova drag om filmstjärnors uppgång och fall i filmindustrin och hur man måste kunna anpassa sig till de rådande spelreglerna för att kunna hålla sig kvar i publikens medvetande. Den nuvarande stora stumfilmstjärnan George Valentin, spelad av Jean Dujardin, ser inte tjusningen med talets ingång i filmens magiska värld och får i sin motvilja att anpassa sig snabbt se sig omsprungen av sina konkurrenter, där ibland Peppy Miller (Bérénice Bejo).

 

The Artist är på många sätt och vis en visuell fullträff som blandar nytt med gammalt för bästa effekt. Det svartvita fotot (givetvis) sätter snabbt sin prägel på filmen och ofta under filmens gång slår tanken mig att filmen är som en skickligt restaurerad stumfilm från "när det begav sig". Jean Dujardin och Bérénice Bejo spelar skickligt ut hela sitt register och lyckas förmedla väl saker med sitt kroppsspråk, när inte talet finns där att tillgå. En extra eloge ska också gå till hunden Uggie, som hade både mer karisma och personlighet än många av dagens "riktiga" skådespelare.

 

Postad bild

 

Tyvärr stannar dock mina lovord för filmen här. Där filmen väl spelar ut sina visuella kort saknar den dock substans i själva historien. Filmens grundhistoria frångår inte särskilt ofta den typiska "fallande stjärnan"-intrigen som har återberättats x antal gånger sedan tidigare. På grund av detta faktum blir filmen som en enda lång hyllning till den klassiska stumfilmen, istället för att blir något mer speciellt och originellt. Varför ska man då inte ta och se en "riktig" stumfilm istället? Dessutom ansåg jag att man kunde leka mer med det faktum att man gjorde en tyst talfilm och blanda in mer moderna element i historien. Detta gjordes bland annat i en effektfull drömscen i filmen, som också är dess höjdpunkt. Synd dock att det inte skedde oftare.

 

På det hela taget är The Artist ett intressant grepp på den moderna filmen och en trevlig hyllning till en svunnen tid. Tyvärr bortsåg den dock för mycket kring hur film har utvecklats sedan dess och vilka berättarmässiga landvinningar det har givit. Visst kan det tänkas ha varit bättre förr, i vissa anseende, men man behöver ju inte bara för det stanna kvar i tiden fullständigt.

 


Min hatkärlek gentemot Titanic (filmen alltså) - 2012-01-15 17:42:50 Ner Upp

Jul- och nyårshelgen gav mig en välbehövlig vila från allt vad tentor, gruppuppgifter, presentationer och uppsatser heter. En tid att återse familj, släkt och vänner från hemorten, men även tid att kolla igenom lite filmer från den ständigt stigande "vill-se"-listan. En av mina starkare filmupplevelser under min ledighet kom dock inte från denna lista, utan som av en slump när jag zappade runt under ett reklambrott av en JVM-match (Grattis Sverige!) och råkade komma in i en film som det var ett tag sedan jag såg senast.

Såg max fem minuter utav filmen i fråga, men det räckte tydligen för att "allt" skulle komma tillbaka igen. Det som jag trodde var en bortglömd film var snarare en förträngd sådan och det av flera anledningar. Filmen jag talar om är givetvis James Camerons mastodontprojekt från 1997, Titanic. En film jag har ytterst blandade känslor inför.

 

För det första var det genialt ur ett berättarsynpunkt att låta filmens historia utspela sig före, under och efter Titanics jungfrufärd. Historien om Titanic innehåller så pass mycket intressanta aspekter och symbolik kring vad som gör oss människor speciella (en övertro på oss själva med dess för- och nackdelar) att det räcker egentligen med att berätta historien, utan några krusiduller, för att få en intressant film. Cameron och gänget lyckas väl med denna grundhistoria i filmen och utifrån mina alltför grunda eftersökningar kring Titanic (Heja Wikipedia!) lyckas man också göra det någorlunda historiskt korrekt. Dessutom utspelar sig historien om Titanic i en intressant vändpunkt under den mänskliga historien där modern teknik börjat introducerats och fått ett fäste i det mänskliga medvetandet, men samtidigt var inte rörlig filmteknik så pass utbrett än att den förstör mystiken kring historien.


Filmens största styrka är dess specialeffekter och själva båten i sig som blir något konkret (i alla former längs med historien) som karaktärerna får agera utefter. Titanic är som en gammal klassisk mastodontfilm från Hollywoods guldera där storslaget hantverk premieras och får tillåtelse att skina. Tyvärr innebär detta också att nackdelarna med filmerna från gulderan även smyger sig in i den moderna tappningen och blir alltför påtaglig för att jag ska kunna ignorera det.

 

 

Upplägget på hur historien kring Titanic ska berättas är också genomtänkt utfört från Camerons sida. Genom att berätta ur Roses perspektiv får man någon att snabbt relatera till genom båtfärdens gång och således lyckas man kombinera det lilla känslospektra (fokuserat på Rose karaktär) med det stora (den historiska händelsen kring Titanic) i en fin mix. Sen börjar dock orosmomenten rada upp sig och närma sig likt isberg ur vattnet.

 

Kärlekshistorien mellan Rose och Jack är till viss mån fin och rörande (även undertecknad har ett hjärta emellanåt), men filmen blir alldeles för manipulativ när det gäller vad man ska tycka om deras kärlekshistoria att det spontana i det försvinner snabbt. Tanken i filmen är att kärleken övervinner allt (bakgrund, klass, utbildning och så vidare) och det är en fin tanke. Dessutom har man en mängd tillfällen i filmen att porträttera detta från ett bredare samhällsperspektiv och få in ett större intryck kring hur samhället såg ut och fungerade vid denna tidpunkt, och hur det har ändrats sedan dess. Tyvärr drar Cameron med den alltför stora berättarpenseln här och förenklar en aning för att snabbare kunna få fram sin poäng med historien (alltså den olyckliga kärlekshistorien mellan Rose och Jack).

 

Ett mer nyanserat karaktärsgalleri hade också dragit allt till sin spets och lyckas få publiken att ifrågasätta vad de egentligen ska tycka kring det som händer i filmen. Nu blir det hela klart från början vem man ska tycka synd om, heja på och vem man ska tycka illa om. Till exempel att filmens "skurk" är välbärgad hade kunnat bli ett intressant tillägg i historien kring arv, girighet och framgång, men nu används det istället mest för att få folk att förstå att personen i fråga är ondskefull. "Skurken" sparkar neråt, tack vare sina tillgångar, och då blir det lättare för publiken att ta till sig att man ska tycka illa om honom.

 

 

Det faktum att fartyget Titanic innehöll tre ekonomiklasser (1:a, 2:a och 3:e) hade också varit något intressant att bygga vidare sin historia kring och också försöka säga något om det rådande samhällsklimatet. Nu används det tyvärr mest som ett dramaturgiskt knep, och en genväg, för att skapa en kontrast i historien och mellan dess karaktärer. Får man ens se några "2:a-klassare" under filmens gång? Dessutom att inkludera ett större utlägg kring vad egentligen regeln "kvinnor och barn först" gav för följder för de överlevande hade varit intressant och en potential filmen slarvade bort.

 

Sen måste jag även försöka analysera lite kring kärleken mellan Rose och Jack. Filmen vill desperat att du i publiken ska tänka tanken "Tänk om", främst genom tanken "Tänk om Jack hade överlevt?". Idén är att man ska tänka på deras förlorade framtid tillsammans och tragiken i det hela, vilket jag personligen själv har svårt att frångå då filmen skriver det på näsan på dig att du ska tycka så. Till slut blir det oundvikligen så att fartyget i sig, och den historiska händelsen bakom, blir något i bakgrunden som enbart används som ett dramaturgisk inslag i deras kärlekshistoria och inget annat.

Trots detta kan ändå inte cynikern och pragmatikern inom mig sluta tänka tanken på att allt detta var det bästa som kunde hända deras relation. De umgicks tillsammans i ett enda långt kärleksrus under några passionerade dagar och sedan var det en okontrollerbar händelse som satte stopp för deras relation, och inte deras egna svalnade känslor. Och vad hade de egentligen för gemensamma intressen att luta sig tillbaka mot när kärleken i deras relation kunde tänkas svalna lite? Vad hade hänt med deras kärlek när vardagen stiger på?

Rykten (alltså helt taget från luften) gör gällande att ett händelseförlopp hur det kan tänkas gå skildras i Revolutionary Road (har inte sett filmen själv). Så upplevelsen från filmen och framförallt när man hör Céline Dions kärlekstema (som jag fortfarande har svårt att lyssna på då den frambringar "fel" känslor) är kanske lycka istället för sorg? Eller att jag är för lite utav en romantiker för att förstå att jag inte ska tänka i sådana banor när det gäller romantiska dramer?

 

 

Utöver allt detta har jag även blandade känslor kring filmens längd som både känns alldeles för lång och samtidigt precis lagom på en och samma gång. Med tanke på alla olika sidohistorier som filmen har och hur den vill bygga upp sina karaktärer har den en väl avvägd längd. Kan dock inte frångå att filmen på sina ställen upplevs som alldeles för utdragen och där jag helst vill ha filmen snabbt avklarad på fem sekunder. Dessutom kommer Titanic inte riktigt igång (av förklarliga skäl) förrän isberget kommer in i bilden och då blir den bestående upplevelsen att allt som föregått det var som en lite sämre och alltför seg förberedelse.

 

Trots min kritik kring filmen kan jag dock inte påstå att Titanic inte har lyckats lämna mig oberörd och det får väl anses ses som ett gott betyg i sammanhanget. Mycket av detta kan dock ha och göra med att jag såg filmen på bio när jag var ungefär tio år gammal, vilket kanske var för ungt för att jag verkligen skulle kunna förstå allt som hände uppe på duken framför mig. Kommer framförallt starkt ihåg från detta tillfälle att jag blev både uppspelt och rädd i biostolen när Rose och Jack försökte desperat komma upp till soldäck att min mamma bredvid mig i salongen fick försöka lugna ner mig med orden: "Lugn! De kommer att komma ut. Det har du ju själv sett på reklamen".

Titanic är en film där hjärnan försöker att säga till hjärtat att "tona ner sig en aning" att till och med hjärtat till slut inser vad som händer och skäms en smula. Men på grund av att här händer så pass mycket i filmen kan både hjärtat och hjärnan ändå inte sluta fascineras över vad som händer, även om båda inser filmens brister. Dåliga metaforer åsido är Titanic alltså en klassisk hatkärleksrelation för mig. En film jag är nöjd med att ha sett, men som jag gärna inte ser om i första taget.

 

Info: I år är det förövrigt 100 år sedan RMS Titanic förliste på det Atlantiska havet och det ska uppmärksammas bland annat genom att James Cameron ska återutge filmen på bio. Denna gång i tre dimensioner.

 


The Girl with the Dragon Tattoo - 2012-01-01 12:34:45 Ner Upp

Postad bild

The Girl with the Dragon Tattoo

Stieg Larssons historia om journalisten Mikael Blomkvist och datorhackern Lisbeth Salander har blivit ett internationellt fenomen utan motstycke i svensk modern litteraturhistoria. Med storsäljare världen över verkar det finnas något i böckerna som tilltalar en bredare internationell publik och även den svenska filmatiseringen utav böckerna har nått viss internationell framgång. Trilogin är en av de mest inkomstbringande svenska filmer på senare år (både nationellt och internationellt) och miniserievarianten vann i år en Emmy för bästa miniserie.

 

Så nu när toppregissören David Fincher tar sig an materialet för främst en amerikansk publik (vem vill egentligen läsa filmer?) blir det snabbt upplagt till en jämförelse för mig mellan den svenska och den amerikanska filmatiseringen (den första boken i detta fall). Dels för att jag själv inte har läst böckerna och för att de båda filmatiseringarna visar sig ha en del gemensamt.

 

Postad bild

 

Den första och största skillnaden man märker i den amerikanska versionen (efter en spektakulär titelsekvens som hade gjort James Bond avundsjuk) är det rent visuella. Givetvis har Finchers filmatisering en större budget än den svenska versionen och det märks uppe på duken. Fotot har ett speciellt gråskaligt filter som skapar och förstärker den kyliga atmosfären som finns i historien (på flera olika plan). "Stockholm Noir" har regissören beskrivit det som och man märker direkt från filmen vad han menar med detta. Tillsammans med ett industridrypande soundtrack utav Trent Reznor och Atticus Ross (som bygger vidare på sin succé från The Social Network) är spänningsmomentet oftast där och lurar, eller utslagen i full blom i någon utav filmens dramaturgiska höjdpunkter.

 

Trots blandade känslor för en amerikansk filmatisering utav böckerna ska herr Fincher ha beröm för sin vilja att "försvenska" historien. Trots märkliga uttal emellanåt (som förmodligen främst vi svenskar märker av) är det alltid intressant att se utomståendes tolkningar på hur sitt eget hemland ser ut. Fincher ska också berömmas för att han vågade bibehålla och visa upp grymheten som finns i Larssons böcker.

 

Postad bild

 

I rollerna som Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander gör Daniel Craig och Rooney Mara riktigt bra ifrån sig. Daniel Craig har större utstrålning och karisma än Michael Nyqvist och tillsammans med ändringar i filmmanuset blir karaktären Blomkvist intressantare i denna upplagan. Rooney Mara klarade även hon att verkligen gå in i rollen som Salander och den stora fördelen med hennes prestation är att hon lyckas skapa sig något eget och inte enbart kopiera succén från Noomi Rapace porträtt. En fördel med den amerikanska versionen är att man fokuserar mer på Salanders och Blomkvists relation, vilket skapar en större dynamisk dem emellan. Men dessa tillägg skapar inte enbart positiva effekter.

 

I den amerikanska filmatiseringen, jämfört med den svenska, lägger man till och fokuserar mer på vissa delar av historien som skapar en större förståelse inom vissa aspekter utav den. Tyvärr skapar detta också en känsla av seghet emellanåt i historien och under filmens gång som den svenska aldrig hade. Så på det hela taget känns den svenska mer fokuserad på historiens kärna, medan den amerikanska ibland lägger till nyanser i historien som skapar ett större djup.

 

 

Nu är frågan dock vilken filmatisering jag föredrar bäst. Finchers version har atmosfären och det visuella som en större budget och ett större visionärt sinne tillåter. Båda filmatiseringarna har topprestationer från de inblandade skådespelarna, ända ner till den minsta biroll. Summa summarum har båda versioner sina ljusa sidor och de kompletterar varandra väl. Jag föredrar dock den svenska versionen snäppet högre tack vare ett stramare manus och en spontant ärlighet som den amerikanska i sin visuella prakt saknar. Att jag inte gillar båda filmatiseringarna mer än vad jag gör har nog mycket med själva källmaterialet att göra.

 

Jag tycker att historien i "Män som hatar kvinnor" (som är en mer passande titel med tanke på historiens innehåll) inte frångår särskilt mycket den klassiska mystik- och kriminalhistorien. Det är mer själva utförandet i de båda filmatiseringarna som gör de speciella och det ska både det svenska och amerikanska filmteamet ha kredd för.

 


Cannibal Holocaust - 2011-12-09 18:18:26 Ner Upp
Postad bild
Cannibal Holocaust
En grupp individer utforskar någon avlägsen plats, filmar kalaset och försvinner till synes spårlöst under resans gång. Videomaterialet återfinns sedan och spelas upp för att försöka finna klarhet i vad som egentligen hänt gruppen. Ett klart och tydligt koncept som i olika former har återanvänds i filmer genom åren (Cloverfield, The Blair Witch Project). Filmen som i viss mån kan krediteras för att föra fram detta koncept till en bredare massa är Cannibal Holocaust, från 1980 och regisserad av Ruggero Deodato. Fast framröstad som en av "tidernas mest kontroversiella filmer" är filmen kanske främst känd för andra orsaker.

Man kan inte berätta om filmen Cannibal Holocaust utan att samtidigt nysta i den speciella historia som skapandet av den inkluderar. Med en blandning av djungelinspelning, som hade gjort Werner Herzog avundsjuk, och en oortodox filminspelning överlag skapandes en mystik över filmen som belyser det gamla talesättet "när verkligheten överträffar dikten".

Postad bild

Med inkluderande scener som gör att filmen inte får någon "No animals were harmed..."-certifikat att visa upp under eftertexterna och okända, lokala skådespelare från det näromliggande inspelningsområdet, som inte alltid behandlades på bästa sätt, skapades en känsla av realism i filmen som både fascinerar och skrämmer. Med jordnära och nedtonade specialeffekter förstärks detta till en sådan grad att det senare visar sig vara nära att orsaka regissören trubbel med rättvisan.

En domstol i Italien anklagade Ruggero Deodato strax efter filmens premiär för mord (man trodde att Cannibal Holocaust var en så kallad "snuff-film") och filmskaparen fick i rätten visa upp hur vissa scener genomfördes för att domstolen skulle tro på filmteamets version. Både ett gott och makabert betyg på effektivt filmskapande. De inblandade skådespelarna fick även se sig tvingade att bryta sin avtalade mediatystnad (i ett försök att ge mer autenticitet åt filmen) för att vittna i rätten om regissörens oskuld. Han hade nämligen inga andra vittnen att tillgå för att bevisa sin oskuld.

Om denna alltför realistiska tankegång fanns kring filmen vid dess premiär är det inte konstigt att Cannibal Holocaust blev, och är fortfarande, förbjuden i vissa länder. Tillsammans med allt kaos och misär är allt musiksatt av ett finstämt soundtrack (tydligast exemplifierad i dess huvudspår) som skapar en alldeles särskild kontrast och stämning som går hand i hand med allt vad filmen står för och symboliserar.



På tal om symbolik finns här i Cannibal Holocaust ett djupare plan inbakat om mediahantering, som man både kan uppskatta som djupare samhällskritik eller avslå som en dålig ursäkt för att visa grafiskt våld. Båda versionerna har lagts fram från de inblandande filmskaparna, så man vet inte riktigt vad man som åskådare kan tänkas vara sanning och vad som är en efterhandskonstruktion.

Allt som har räknats upp hittills, och som jag starkt fascineras över filmen, är också dess stora akilleshäl. För hur välgjord och utmärkt en film kan tänkas vara, är det inte många fiktiva historier som kan överglänsa en riktigt, spektakulär historia tagen från verkligheten. Skådespelarna i filmen är ok, men på grund av manuset och dess eventuella budskap känner jag aldrig känslomässigt för deras karaktärer. Historien är intressant, men utförandet lämnar mer att önska för så att till slut blir konceptet intressantare än innehållet.

Utan den stämningsfulla musiken av Riz Ortolani hade en stor del av filmens atmosfär försvunnit, vilket hade gjort filmens svagheter än mer synliga. Men trots dess brister är det ändå intressant att Cannibal Holocaust, och således 30 års gammalt filmskapande, fortfarande kan väcka starka känslor.


Drive - 2011-11-22 15:57:46 Ner Upp

Postad bild

Drive

Det brukar påstås att en bild säger mer än tusen ord och med samma logik borde då rörliga bilder vara uttryck i överflöd. En sanning med modifikation kan tyckas, men överlag skulle jag vilja påstå att det är det som urskiljer film som medium från andra uttrycksformer. Förmågan att kunna berätta och uttrycka en historia genom de rörliga bildernas kraft och träffsäkerhet. Ibland till en sådan grad att de tusen ord som ordspråket förtäljer inte ens behövs. Drive är i allra högsta grad en sådan typ av film.

 

Drive har varit i ropen ända sedan de stående ovationerna och det tilldelade regipriset vid årets filmfestival i Cannes och genast blev jag intresserad utav den. Hur kunde en till synes ordinär action-/kuppfilm bli så pass omtyckt på en kulturfestival som Cannes ändå är och hur skulle Ryan Gosling sköta sig i huvudrollen? En skådespelare som har gjort starkt intryck på mig under den senaste tiden. Det visade sig att en dansk skulle dyka upp som jokern i leken.

 

Postad bild

 

Drive kretsar kring den namnlösa föraren (Ryan Gosling) som förutom att arbeta som bilmekaniker och utför uppdrag som stuntförare på dagen, även agerar som inhyrd flyktförare på nätterna. Förutom allt detta försöker Goslings karaktär, tillsammans med sin chef, att slå sig in på racingscenen (jag antyder ett mönster i den namnlöses intresse). En ganska rak och enkel berättad historia utan krusiduller om det inte hade varit för filmens stora styrka, det visuella och atmosfärskapande.

 

Direkt under inledningssekvensen sugs man in i filmens atmosfär och dess historia. Fotot är vackert, rent och det lyckas ironiskt nog perfekt med att skildra den skitiga stadens karaktär. Något som jag inte har sett sedan Taxi Driver. De bilsekvenser som finns med i filmen lever helt i symbios med detta ställningstagande och framförallt lyckas man med fotots hjälp kunna följa vad som faktiskt händer på skärmen/duken framför en. När det gäller moderna actionfilmer ska man inte ta detta för givet.

Fotot tillsammans med ett fantastiskt och stämningsfullt soundtrack skapar en speciell atmosfär som gör att det egentligen inte behöver hända så mycket i berättelsen, det blir intressant ändå. Soundtracket är en härlig blandning av "osynliga" stämningshöjare (specialskriven av Cliff Martinez) och utstickande guldkorn (bland annat av Kavinsky och College) som passar min musiksmak perfekt. Jag har alltid haft en förkärlek för 80-tals drypande elektronisk musik och Drives soundtrack spelar precis rätt på dessa strängar.

 

Postad bild

 

På förhand var det mycket snack om Ryan Goslings prestation i filmen och jag tycker att han gör ett bra jobb (likt alla de andra inblandade skådespelarna). Goslings karaktär säger inte mycket genom ord, men desto mer genom sitt kroppsspråk som gör att man ändå känner för föraren i slutändan. Drives stora stjärna är dock dess danska regissör, Nicolas Winding Refn. Han lyckas med bedriften att blanda stil med substans på ett ypperligt sätt och därmed inbringar nya perspektiv på en genre som annars har trampat lite väl mycket vatten på senare år.

 

Jag tilltalas verkligen av konceptet med en konstfilm förklädd till action-/kuppfilm som Drive i något mått är. Denna mix måste dock fungera till fullo för Drives publik, annars riskerar filmen att falla platt. Uppskattar man inte det visuella eller det stämningsfulla finns här enbart en historia kvar som i ärlighetens namn är ganska grundläggande. Känner man däremot ingen koppling alls till karaktärerna och dess agerande blir det visuella mest som ett snyggt omslagspapper. Trevligt att titta på för stunden, men inget som ger något mer bestående intryck i längden. Drive träffar mig precis där kvoten stil/substans är som störst och Winding Refn lyckas verkligen träffa mig direkt med full effekt.

 

Drive är på inga sätt något revolutionerande eller omskakade om man dissekerar den på ett torrt akademiskt sätt och om man inte är förberedd på de mer konstnärliga inslagen i filmen lär man bli besviken på den. Något jag märkte tydligt i biosalongen efteråt. Men Drive är fullproppad med en massa olika godsaker (skådespeleri, foto, musik) som gör helheten större än dess beståndsdelar. Eller för att försöka tala i mer klarspråk: Drive är som ett enda långt rörligt uttryck som säger mer än tusen och åter tusen ord.

 


Senna - 2011-11-20 21:58:10 Ner Upp

Postad bild

Senna

Dokumentärer är intressanta företeelser inom filmvärlden. De kan handla om så vitt skilda saker såsom storslagna historiska händelser, som för alltid ändrade mänskligheten, till mindre skala om en enskild persons nördintresse. Ämnets påverkan och inflytande på andra människor har egentligen ingen betydelse på hur bra dokumentären blir i slutändan, bara den i sig är bra gjord och att upphovsmakarna visar grundmaterialet respekt. Ibland kan det till och med bli bättre att ta sig an lite mindre välkända ämnen för då tillför man ytterligare en dimension till sin film. En dimension som handlar om att man lyckas lära ut saker till sin publik, saker som de inte visste om sedan tidigare. Det är väl egentligen grunden och syftet till allt vad dokumentärer är?

 

Dokumentären Senna handlar just om Ayrton Senna, en brasiliansk Formel 1-förare aktiv under slutet av 80- och början av 90-talet. En nationalidol i Brasilien och en av tidernas främsta racingförare inom den mest prestigefyllda motorsportklassen utav dem alla. Jag hade på förhand bara hört talas om namnet Senna som hastigast, men aldrig riktigt förstått vad han lyckades åstadkomma under sin karriär. Denna nyfikenhet tillsammans med faktumet att jag aldrig riktigt förstått tjusningen med Formel 1 som sport gjorde att mina förväntningar på Senna vara högst blandad. Hur skulle jag ta emot och vad skulle jag egentligen tycka om filmen?

 

Postad bild

 

Det första som slår mig när jag ser filmen är dess tekniska upplägg för att berätta dess historia. Genom att blanda historiska filmklipp ljudsatta med nyinspelade intervjuer och specialskriven musik för filmen lyckas man väl med att kombinera en "nu- och då-känsla" i berättelsen om Ayrton Senna. Man lyckas faktiskt riktigt bra med att hitta en röd tråd genom allt material om Sennas liv och karriär. En stor eloge för detta ska ges till regissören Asif Kapadia och manusförfattaren Manish Pandey som med bravur styr materialet i rätt riktning och låter materialet tala för sig själv. Under dokumentären upplever jag att jag lär känna (på sitt speciella sätt) Ayrton Senna, både som offentlig- och privatperson, och jag lyckas till och med investera så pass mycket känslokapital i filmen att det oundvikliga slutet blir rörande.

 

Imponerande med tanke på att allt som egentligen visas upp är ett avancerat videomontage från Sennas karriär och att jag före filmen knappt visste om vem han var. Givetvis är Senna (likt andra dokumentärer) manipulativ emellanåt, men det hör genren till för att kunna frambringa sin poäng tydligare. Det som gör att det fungerar väl här dock är att dokumentärfilmen med jämna mellanrum även tar upp Ayrtons mindre smickrande sidor och därmed gör honom mer mänsklig.

 

Postad bild

 

Saken som verkligen imponerar på mig med Senna är hur väl den fungerar på olika plan. Dels finns där grundhistorien, kring huvudpersonen Ayrton Senna, som fungerar väl på egen hand, men även hur Formel 1 fungerar i grunden och var tjusningen och de mindre smickrande sidorna finns i sporten. Ovanpå allt detta lyckas man även skildra en historisk viktig tidsepok för sporten som för alltid, på gott och ont, förändrade Formel 1 i grunden. Jag som tidigare aldrig riktigt förstod tjusningen med Formel 1 förstår nu, tack vare Senna, både vad sporten egentligen har för trevligt att erbjuda och varför jag idag inte följer den.

 

Senna är en känslomässig berg- och dalbana om en stark personlighet och en hel sport trevligt paketerat till en dokumentärfilm. Den främsta styrkan jag ser hos en dokumentärfilm överlag är om den kan intressera mig om saker som aldrig tidigare har intresserat mig eller som jag aldrig har hört talas om. Med tanke på att Senna lyckas med konststycket att kombinera dessa två faktorer väl kan mitt omdöme om filmen inte bli annat än högt. Starkt jobbat från alla inblandade parter.

 


Blue Valentine - 2011-11-08 08:19:31 Ner Upp

Postad bild

Blue Valentine

Vad är lite kärlek på film? Det kan vara lite sliskigt, sentimentalt, tråkigt och alldeles, alldeles underbart brutalt och ärligt skildrat. Tyvärr frångår ofta de stora publikfilmerna bort från den ärlighet som finns i detta hav utav känslor, allt för att istället spela med färdigskurna schablonmallar för snabba och enkla känsloyttringar från sin publik. Men då och då dyker det upp filmer som vågar och vill ta kärleken på allvar. Blue Valentine är en av dessa filmer.

 

Blue Valentine handlar om paret Dean (Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams) och deras kamp för att få vardagen att gå ihop (precis som det brukar beskrivas från våra politiker ibland). Det finns ingen direkt utkristalliserad historia att prata om här, utan alla kretsar kring paret och utvecklas utefter vad som händer med dem. "Organiskt" är ett ord som snabbt poppar upp hos mig som ett beskrivande ord för filmens handling och ton. Allt känns naturligt (till den grad som det nu kan vara i en film) och man inger sådant liv i filmens karaktärer att upplevelsen att där fanns något hos dem både före och efter filmens historiespann är påtaglig. Detta skapas bland annat av ett starkt, nedtonat manus och tidshopp i historiens tidsaxel (som först verkar onaturligt, men som sedan visar sig utvecklas perfekt för historiens omfattning). Mycket av skapandet av liv i filmen och dess karaktärers livskraft måste dock krediteras till huvudrollsinnehavarna själva.

 

Postad bild

 

Jag har sedan tidigare inte sett särskilt mycket med varken Ryan Gosling eller Michelle Williams i huvudrollerna, men i Blue Valentine var de båda fantastiska. Med både nedtonade och finstämda porträtt lyckas de berätta mycket med små dialogstycken och ibland enbart med sitt kroppsspråk (varför säga mer än nödvändigt?). Ibland är det snarare det som huvudrollsinnehavarna inte gör eller säger som möjliggör att man förstår hur alla ligger till och en risk som alla som har någon form av relation känner igen allt för väl. Gosling och Williams har utmärkt personkemi med varandra och lyckas med bedriften att både ge och ta under hela filmen.

 

I en film av detta slag kring kärlek och relationer är det vitalt att båda parter i dramat får delta på samma villkor för den dramatiska spänningen. En form av likställdhet och att alla inblandade parter är på samma "nivå" måste ständigt vara närvarande för att det hela inte ska bli allt för påtagligt att det kanske inte händer så mycket i själva filmen i övrigt. Blue Valentine lyckas med konststycket att hålla sig på rätt sida utav denna gräns med bravur och därmed höjs allt upp till ytterligare en nivå.

 

Postad bild

 

Blue Valentine är en skitigt, ärligt och på många sätt brutalt berättat film om kärlek (precis som kärlek kan vara ibland). En skön omväxling mot alla sliskiga romantiska komedier som verkar dyka upp till som tätt, även om man kanske inte vill se Blue Valentine allt för ofta. Men att man kan komma långt med ett bra grundmanus och bra skådespelare gör mig glad att det fortfarande finns själ och passion i filmbranschen. Så filmer som Blue Valentine blir ändå alltid ett välkomnat tillskott till en cyniker som mig.

 


Midnight in Paris - 2011-10-29 16:27:50 Ner Upp

Postad bild

Midnight in Paris

Woody Allen, ja denna Woody Allen. Från att jag till en början var något skeptisk till hans filmer (varför vet jag egentligen inte), har han på senare tid vuxit sig stadigare och stadigare som en av mina favoritregisssörer. Jag har personligen en förkärlek för dialogdrivna filmer och när Allen är på humör är det få som kan slå honom inom denna genre. Är också imponerande hur produktiv Woody Allen har varit genom åren, vilket av förklarliga skäl gjort att jag långtifrån har sett igenom hela hans filmkatalog och att kvalitén på filmerna kan variera kraftigt. Hade dock på förhand hört mycket gott om hans senaste alster, Midnight in Paris.

 

Midnight in Paris utspelar sig, precis som titeln antyder, i Paris och kretsar kring manusförfattaren Gil (spelad av Owen Wilson) som desperat försöker hitta inspiration till sin debutroman. Anledningen till varför han befinner sig i Paris är för att han har följt med sin sambo (Rachel McAdams), som i sin tur har följt med sina föräldrar eftersom de har affärsärenden i den franska huvudstaden. Konstnärssjälen Gil gillar sin nya omgivning och försöker ta in så mycket som möjligt utav den som inspiration till sin kommande bok. Framförallt sker detta under nattliga promenader. Promenader som visar sig innehålla en del överraskningar helt i Gils smak.

 

Postad bild

 

Det första och mest påtagliga man märker i filmen är närvaron av staden Paris i sig. Precis som Woody Allen tidigare har använt och gestaltat sin hemstad New York på film är det nu dags för Paris att skina. Alla kända landmärken är här, lite till och allt anspelar på den romantiskt uppbyggda sinnebilden utav Paris som kulturens mecka, och inte på något sätt hur det kan tänkas att vara i verkligheten. Det hela är uppskruvat till en sådan grad att turistvykorten, från den franska huvudstaden, emellanåt nästan vill komma in och säga åt filmen att ge en mer nyanserad bild utav staden. Denna försköning av Paris hade enkelt kunnat slå helt fel om det inte hade varit för att gestaltningen passar som handen i handsken med filmens tema och att det hela är gjort med en sådan charm att man lätt förlåter det hela.

 

Ja, det är faktiskt filmens charm och hjärta som är dess största tillgång och som gör att filmen fungerar så pass bra hos mig. Midnight in Paris innehåller inte på långa vägar den mest knivskarpa och minnesvärda dialogen från regissören/manusförfattaren sida, även om det ändå glänser till emellanåt även här. Filmens karaktärer är också varken särskilt minnesvärda eller några man lär känna på djupet, men alla inblandade skådespelare gör alla bra ifrån sig. Framförallt Owen Wilson i den obligatoriska "Allen-rollen" gör särskilt bra ifrån sig och det märks tydligt att skådespelarna hade roligt under inspelningen, vilken bidrar ännu mer till filmens charm-konto.

 

Postad bild

 

Tillsammans med stämningsfull musik blir allt inramat och paketerat på både ett sevärt och underhållande vis. Filmen är inte Allens vare sig mest skarpaste eller roligaste film under sin gedigna filmkarriär. Fast det Midnight in Paris saknar på djupet (karaktärerna, historien), kompenserar den dock mer än väl med charm, underhållning och framförallt hjärta. Sådant kan räcka långt det också ibland.

 


Rise of the Planet of the Apes - 2011-10-06 09:06:12 Ner Upp

Rise of the Planet of the Apes

Filmen Planet of the Apes, med bland annat Charlton Heston från 1968, räknas oftast in bland de riktigt stora filmklassikerna genom alla tider. Att försöka närma sig en sådan klenod och göra om filmen, alternativt bygga vidare på dess historia, är som att ta sig an en okontrollerad bomb som lätt kan brasera. De hängivna fansen vet redan "hur det ska vara" och frångår man det med en millimeter får man snabbt dessa individer emot sig. Så när man år 2011 ska göra en ny film med Planet of the Apes i titeln, vet man inte riktigt klart om det är en omstart på hela serien eller en ursprungshistoria till originalet. Och det får nog anses vara den bästa lösningen för alla inblandade parter.

 

Den nya filmen, med det alltför långa namnet Rise of the Planet of the Apes, utspelar sig innan det titelklingande övertagandet och när allt är frid och fröjd på jorden (i den mån det nu kan vara det). Will Rodman (James Franco) är en forskare som håller på att försöka jobba fram ett botemedel mot Alzheimers sjukdom, ett framtagande som bland annat innehåller djurförsök på apor. I grunden ligger det något mer personlig bakom Rodmans val av arbetsområde då hans pappa Charles Rodman (John Lithgow) ligger av den specifika sjukdomen. Genom en rad händelser hamnar till slut en schimpansunge, senare döpt till Caesar (Andy Serkins), hos familjens Rodmans bostad och snart sätts det storslagna och mer omfattande händelseförloppet igång.

 

 

Filmen är i grund och botten en klassisk "sommarfilm" med dess för- och nackdelar. Underhållningsvärdet är högt filmen igenom och här finns alltid något i den som kan fånga ens intresse. Tempot är högt (nästan för högt emellanåt) och ingen av de inblandade skådespelarna gör bort sig. James Franco gör en stabil insats och John Litgow lyckas väl med sitt finstämda portträtt av forskarens far. Både Freida Pinto och Brian Cox får inte mycket att jobba med i filmen, men de gör fortfarande inte bort sig. Nackdelen är dock tempot åter igen. Filmen tar sig inte riktigt tid till att lära känna sina karaktärer, förutom deras primära (!) egenskaper, och därför blir ens egen relation gentemot dem ovanligt svag ju närmare man närmar sig det dramatiska klimaxet. Men vad vore en film som implementerar den klassiska titeln Planet of the Apes i sin utan sina apor?

 

Det är i porträttet av Caesar som filmen når sin verkliga kärna och dess storhet. Tack vare Andy Serkins subtila och stämningsfulla kroppsspråk och datoreffektteamets bedrifter lyckas man här med konsttycket att skapa ett levande djur, med allt från rörelsemönster, känsloyttringar och utseende. Datoranimerade karaktärer i filmer som man känner något för har funnits länge, men det var länge sedan jag såg det fungera så väl som i Rise of the Planet of the Apes. Framförallt med tanke på att filmen inte utspelar sig i någon alternativ värld och att Caesar i grund och botten är filmens mest bärande karaktär. Imponerande!

 

 

Det har sagts förr och det kan sägas igen att datoreffekter är oftast ingenting utan ett investerat känslokapital från publiken bakom. Man kan skapa den ena storslagna explosionen efter den andra och detta relativt enkelt med datorns hjälp. Men att med detsamma lyckas skapa och förmedla känslor, på ett "naturligt" sätt, kräver en finkänslighet av yppersta klass. En finkänslighet som riskerar att försvinna när man använder ett allt för trubbigt instrument som datoreffekter i slutändan oftast brukar bli.

 

Med en stabilt berättad historia, ett datoranimerat djur man känner för som huvudkaraktär och fina återblickar till originalfilmen blir den senaste installationen i Planet of the Apes-serien en sevärd sådan. Filmen lär inte bli lika klassisk och tidlös som originalet från 1968, men den kan nog ändå bli ihågkommen ett bra tag framöver som filmen som pressade vad vi kan förvänta oss från en animerad karaktär. Inte illa för att komma från en apa.

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0
Nöje och Underhållning Film & TV bloggar Reggad på Commo.se Film/Tv Blogglista.se