Drive

Det brukar påstås att en bild säger mer än tusen ord och med samma logik borde då rörliga bilder vara uttryck i överflöd. En sanning med modifikation kan tyckas, men överlag skulle jag vilja påstå att det är det som urskiljer film som medium från andra uttrycksformer. Förmågan att kunna berätta och uttrycka en historia genom de rörliga bildernas kraft och träffsäkerhet. Ibland till en sådan grad att de tusen ord som ordspråket förtäljer inte ens behövs. Drive är i allra högsta grad en sådan typ av film.

Drive har varit i ropen ända sedan de stående ovationerna och det tilldelade regipriset vid årets filmfestival i Cannes och genast blev jag intresserad utav den. Hur kunde en till synes ordinär action-/kuppfilm bli så pass omtyckt på en kulturfestival som Cannes ändå är och hur skulle Ryan Gosling sköta sig i huvudrollen? En skådespelare som har gjort starkt intryck på mig under den senaste tiden. Det visade sig att en dansk skulle dyka upp som jokern i leken.

Drive kretsar kring den namnlösa föraren (Ryan Gosling) som förutom att arbeta som bilmekaniker och utför uppdrag som stuntförare på dagen, även agerar som inhyrd flyktförare på nätterna. Förutom allt detta försöker Goslings karaktär, tillsammans med sin chef, att slå sig in på racingscenen (jag antyder ett mönster i den namnlöses intresse). En ganska rak och enkel berättad historia utan krusiduller om det inte hade varit för filmens stora styrka, det visuella och atmosfärskapande.

Direkt under inledningssekvensen sugs man in i filmens atmosfär och dess historia. Fotot är vackert, rent och det lyckas ironiskt nog perfekt med att skildra den skitiga stadens karaktär. Något som jag inte har sett sedan Taxi Driver. De bilsekvenser som finns med i filmen lever helt i symbios med detta ställningstagande och framförallt lyckas man med fotots hjälp kunna följa vad som faktiskt händer på skärmen/duken framför en. När det gäller moderna actionfilmer ska man inte ta detta för givet.

Fotot tillsammans med ett fantastiskt och stämningsfullt soundtrack skapar en speciell atmosfär som gör att det egentligen inte behöver hända så mycket i berättelsen, det blir intressant ändå. Soundtracket är en härlig blandning av "osynliga" stämningshöjare (specialskriven av Cliff Martinez) och utstickande guldkorn (bland annat av Kavinsky och College) som passar min musiksmak perfekt. Jag har alltid haft en förkärlek för 80-tals drypande elektronisk musik och Drives soundtrack spelar precis rätt på dessa strängar.

På förhand var det mycket snack om Ryan Goslings prestation i filmen och jag tycker att han gör ett bra jobb (likt alla de andra inblandade skådespelarna). Goslings karaktär säger inte mycket genom ord, men desto mer genom sitt kroppsspråk som gör att man ändå känner för föraren i slutändan. Drives stora stjärna är dock dess danska regissör, Nicolas Winding Refn. Han lyckas med bedriften att blanda stil med substans på ett ypperligt sätt och därmed inbringar nya perspektiv på en genre som annars har trampat lite väl mycket vatten på senare år.

Jag tilltalas verkligen av konceptet med en konstfilm förklädd till action-/kuppfilm som Drive i något mått är. Denna mix måste dock fungera till fullo för Drives publik, annars riskerar filmen att falla platt. Uppskattar man inte det visuella eller det stämningsfulla finns här enbart en historia kvar som i ärlighetens namn är ganska grundläggande. Känner man däremot ingen koppling alls till karaktärerna och dess agerande blir det visuella mest som ett snyggt omslagspapper. Trevligt att titta på för stunden, men inget som ger något mer bestående intryck i längden. Drive träffar mig precis där kvoten stil/substans är som störst och Winding Refn lyckas verkligen träffa mig direkt med full effekt.

Drive är på inga sätt något revolutionerande eller omskakade om man dissekerar den på ett torrt akademiskt sätt och om man inte är förberedd på de mer konstnärliga inslagen i filmen lär man bli besviken på den. Något jag märkte tydligt i biosalongen efteråt. Men Drive är fullproppad med en massa olika godsaker (skådespeleri, foto, musik) som gör helheten större än dess beståndsdelar. Eller för att försöka tala i mer klarspråk: Drive är som ett enda långt rörligt uttryck som säger mer än tusen och åter tusen ord.