Bara för att sommarsäsongen är igång och filmverksamheten inte ligger på topp hos mig betyder inte det att jag helt har slutat med att titta på film. Framförallt inte mina favoriter, kortfilmerna. Såg om en favorit-kortis ikväll och tänkte dela med mig av den till dem som inte har sett den tidigare.

Filmen i fråga heter Logorama, en fransk kortfilm från 2009 som kretsar kring varumärke av alla de slag och som vann Oscar för bästa animerade kortfilm det året. Tanken bakom filmen är förmodligen att man ska reflektera över hur pass ofta vi stöder på varumärke och reklam i vår omgivning, under en helt vanlig dag, och hur vi har blivit så pass avtrubbade att vi knappt märker av det längre. Och frågan är då om det gör att vi blir mindre påverkade av reklamen eller snarare tvärtom, att vårt undermedvetna registrerar det vi själva egentligen inte tänker på. Oavsett kan man strunta i den tanken och helt luta sig tillbaka och njuta av en i mina ögon riktigt underhållande kortfilm.

Och ifall ni undrar så är det ingen fara. Producenten bekträftade under tacktalet till Oscarsutdelningen att "inga varumärken skadades under inspelningen av denna film". Så nu kan ni sova lugnt igen i natt ;)

Bonusinformation: Regissören David Fincher gör rösten till "Pringles Original".

 

Efter att ha listat mina favoriter bland öppningsscener för en tid sedan har jag inte riktigt kunna släppa denna ack så viktiga detalj i en film. Något som bland annat märkes några månader senare när jag hade sett The Italian Job. Nu är det dags igen och denna gång gäller det en klassisk western, McCabe & Mrs. Miller. Under den fem minuter långa inledningsscenen, ackompanjerad av Leonard Cohen, ansätts tonen omgående till filmen. Ensam sökare letar upp en avlägsen stad i ett kallt landskap. Man kan inte lita på någon annan än sig själv och inget är heligt som inte kan spelas bort för pengar.

Att filmen tyvärr sedan inte lyckades infria de högt ställda förväntingar som denna inledningssekvens skapade hos mig kanske vi ska tala tyst om i sammanhanget. Detta visar om inget annat hur pass viktiga dessa öppningscener kan vara för en film. Hade det inte varit för denna scen och Cohens musik till den hade jag nog inte ens tänkt på filmen idag. Så hellre en riktigt bra öppningscen och en lite sämre film i övrigt, än en helt ok film rakt igenom utan några toppar. För det är de allra högsta topparna som man i slutändan minns från en film. Och när ställen som YouTube finns tillgängligt kan man få återse dem om och om igen.

Det är som jag alltid har sagt; Film och musik passar tillsammans som handen i handsken, fisken i vattnet eller tavlan på väggen. Så när jag försöker utforska min nyfunna kärlek för vinylformatet när det kommer till musik är filminslagen alltid nära till hands. Egentligen hade jag redan tjuvstartat lite med soundtracken till American Graffiti och Stand by Me, men det är först vid Pulp Fiction som filmmusikssamlandet sätts igång på allvar.

Med tanke på vad den filmen har betytt för mig när det kommer till film- och musikintresse känns det högst naturligt och som ett givet inslag att ha den ståendes (viktig har jag lärt mig i vinylsammanhang) i samlingen. Tarantino är en mästare på att musiksätta sina filmer och musiken till Pulp Fiction är en av hans främsta sammanställningar. Rekommenderar starkt intervjun med Quentin Tarantino kring hur han tänker när han musiksätter sina filmer som finns med på samlarutgåvan utav soundtracket. Hoppas även att den ingår i vinylutgåvan.

 

 

Om någon är intresserad av vad min vinylsamling i övrigt består av läggs de kontinuerligt upp på Tumblr via följande tagg; My Collection.

 

Brick
En kvinna hittas mördad och övergiven vid ett vattendrag och genast sätts jakten igång för att försöka hitta den skyldiga bakom dådet. Det är upptakten till Brick, en deckare och mordgåta i skolmiljö. Filmen har vad jag förstått blivit lite av en kultfilm sedan den kom ut 2005 och har samlat ihop sig en trogen skara fans. Själv hade jag knappt hört talas om filmen innan jag började se på den, vilket alltid är en spännande upplevelse att få ta del av.



Inledningen med den mördade, upphittade kvinnan för ens tankar direkt till Twin Peaks och vilket perfekt upplägg det var där att sätta igång en historia per omgående. Därför höjs ens förväntningar direkt på Brick som sedan tyvärr långsamt visar sig sjunka, krackelera och slutligen gå helt i kras. Man får som publik stegvis reda på mer och mer om mordgåtan och personerna runt omkring, vilket är ett bra upplägg kring en mordgåta för att skapa mystik. Ett grundligt misstag som manusförfattaren/regissören dock gör här är att inte berätta tillräckligt mycket till en början så att jag som åskådare ska kunna låta historien "ta fart" ordentligt. På så sätt blir Brick en mer och mer intrasslad mordhistoria utan engagemang, vilket leder till att hela historien snart faller helt platt.

Det är en skör balansgång att gå när det kommer till att hålla inne information för att successivt kunna öka publikens intresse för en berättelse. Blir det för lite information har man som publik ingenting alls att relatera till och intresset för historien svalnar snabbt. Lyckas man däremot har man ett ypperligt upplägg där man "suger" in publiken i filmen. En som är mästare på det här är en regissör som David Lynch. Bricks upplägg är i stora drag faktiskt ganska lik en Lynch-film förutom på en väsentlig detalj, atmosfären.



Där David Lynch lyckas med atmosfär och successiv spänning "trolla" bort de eventuella luckor och frågetecken som finns i hans berättelser saknar Brick helt detta element och därför blir bristerna allt för påtagliga. Bra skådespelarprestationer (främst från Joseph Gordon-Levitt) och ett fint foto lyckas delvis rädda filmen från helt kaos. Eftersom jag inte hade några förväntningar på filmen skulle jag inte vilja påstå att jag är besviken på den. Jag hade dock bara hoppats på så mycket mer.