2012 - 2013-01-01 23:46:00 Ner Upp
Som traditionen följer bör det även följa med en videosammanfattning från det gångna filmåret. Film är ett rörlig medium och därför bör rörliga bilder vara en naturlig del när man sammanfattar ett filmår. Nedan följer två klipp som sammanfattar filmåret 2012. Se till och njuta av de - förhoppningsvis - bra filmerna ni har sett från året och även all bra film ni fortfarande har kvar att se fram emot. God fortsättning på det nya året!
 
 
 

Filmåret 2012 - 2013-01-01 23:41:00 Ner Upp
Då är det återigen dags, likt föregående år (2008, 2009, 2010, 2011), att kolla igenom det gångna filmåret och begrunda. Vilken film var bäst, vem gjorde bäst ifrån sig och vilka filmer ska man eventuellt undvika?
Kommentera gärna om det är någonting du håller med eller inte håller med om.

Årets svenska film:
- Recension
Snabba Cash II
I ett tyvärr åter svagt svenskt filmår blev det Babak Najafis uppföljare till publiksuccén Snabba Cash som drog det längsta strået för mig. Känns som om det verkligen är på tiden för svensk film att släppa sargen, frångå de klassiska deckarna eller buskisfilmerna och våga lite mer. Tyvärr är väl faktumet att den svenska marknaden för film är för liten för att det ska vara möjligt, men jag tycker att både danskarna, norrmännen och finnarna lyckas med det här.

Årets sommarfilm:
- Recension
The Dark Knight Rises
Christopher Nolan bevisade ännu en gång att man med sommarfilm inte samtidigt behöver lämna hjärnan hemma för att få sig en stunds underhållning. En trevlig avslutning på triologin, som trots sina brister, gör sitt jobb och skapade en mäktig bioupplevelse i salongen.

Årets good guy:
Forrest Bondurant, Lawless
Kanske inte den skarpaste kniven i lådan, men får någon för sig att hota hans närmaste är han den första som är framme till att försvara dem.

Årets bad guy:
Bane, The Dark Knight Rises
Genom sitt kroppspråk och röst bakom sin mask, lyckades Tom Hardy väl med att skapa en kraftfull och respektinjagande skurk i Nolans sista Batman-äventyr. Bara med sin blotta närvara på duken vet man att någonting är på väg att hända, även om allt till synes verkar lugnt och tryggt.

Årets roligaste film:
The Dictator
Ännu ett mellanår för renodlade komedier blev det Sacha Baron Cohens första spelfilm, med sina karaktärer, på länge som får min röst. Som helhet fungerar filmen knappt, men med några riktigt roliga inslag emellanåt fylldes skrattkvoten gott och väl till en godkänd nivå.

Årets läskigaste film:
Lawless
Ännu en film som inte är läskig enligt standardmallen, utan den som bäst lyckades skapa en tät atmosfär filmen igenom. Genom sparsmakad dialog och lugnt tempo byggs en falsk trygghet upp, för att i nästa sekund blixtsnabbt ändras till ett våldsamt tonläge. Detta mycket tack vare filmens foto, regi och musik.

Årets tårdrypare: Förväntningar
Ingen film i sig, men under ett högst mediokert filmår som 2012 får "förväntingar" bli årets tårdrypare på negativa grunder. De högt ställda förväntningarna på årets filmer visade sig att en efter en pysa ut som fluffigt luftslott utan innehåll. Tyvärr får man väl inse att ju djupare och djupare man själv kommer in i sitt filmintresse, och desto mer man vet på förhand om varje film, desto svårare blir det att hitta de riktigt höga topparna. Lyckligtivs om man ändå verkligen hittar rätt, då blir det en filmupplevelse utöver det vanliga.

Årets adrenalinkick:
- Recension
Life of Pi
När året så sakteliga började närma sig sitt slut och besvikelsen låg tät över filmåret, slog den här filmen till dunder och brak och visade att än viss det magi i filmskapandet (även år 2012). En magisk och stämningsfull berättelse med mycket hjärta och en teknisk fulländighet var filmen som jag främst bär med mig från 2012.

Årets familjefest:
Madagascar 3
En film som kom lite snett bakifrån sidan och överraskade mig verkligen positivt. Hade egentligen tappat hoppet om Madagascar-serien redan efter första delen, men i och med den tredje delen återfanns en barnslig charm i filmen som lyckades glädja barnet inom mig på oanade sätt.

Årets snyggaste film:
Life of Pi
Genom sin smärtfria blandning av analoga och digitala effekter, djur som man glömmer bort hur de egentligen har gjorts (vilket är det bästa betyget för filmeffekter) och en väl avvägd användning av 3D-effekter är Ang Lees sagoberättelse utan tvekan årets snyggaste film.

Årets soundtrack:
- Spotify
Mychael Danna, Life of Pi
I ett annat sparsmakat år sett ur filmmusikens perspektiv räddades åter igen mitt hopp om bättring i årets slutskede av Life of Pi. Men en utsökt blandning av klassisk musik och indiska inslag har herr Danna skapat ett roingivande och stämmningsfull soundtrack. Framförallt Pi's Lullaby under filmens titelsekvens är den musikaliska höjdpunkten.

Årets par:
Pi och Richard Parker, Life of Pi
En indisk pojke och en bengalisk tiger på en livbåt. Ja, varför inte? Det omaka paret kämpar med och mot varandra och utan att egentligen yttra ett enda ord mellan varandra får man ändå en känsla av vad de tycker om den andra (gäller då främst Richard Parkers åsikter om Pi). Skickligt gjort av både skådespelaren i rollen som Pi och effektskaparna och djurskötarna bakom den bengaliska tigern. (Ett smakprov kring effekterna).

Årets regissör:
Ben Affleck, Argo
Ben Affleck visar med sin tredje långfilm att kunskapen om att kunna regissera en långfilm inte var något temporärt, utan något som han har inom sig. Lyckas han bara med att skapa en mer visuell personlig stil på sina filmer, så kan vi nog framöver se fram emot en lyckad karriär med herr Affleck som regissör.

Årets manliga prestation:
Tom Hardy, Forrest Bondurant i Lawless och Bane i The Dark Knight Rises
Kommer inte som en chock med tanke på mina tidigare val i den här listan. Genom sitt kroppspråk och sin röst (eller snarare brist av den) förmedlar Hardy både ett lugn och en isande känsla av att någonting inte riktigt står rätt till och att han snart kommer till att slå till när man minst anar det.

Årets kvinnliga prestation:
Anne Hathaway, The Dark Knight Rises
Inslaget i Nolans avslutande Batman-film som jag först var mest osäker på, men som jag i efterhand blev mest positivt överraskad av. Hathaway lyckades väl förmedla både det sköra och tuffa i hennes porträtt av Selina Kyle och hon kunde hålla jämna steg med Bruce Wayne/Batman filmen igenom.

Årets genombrott:
Suraj Sharma, Life of Pi
Skickligt att hålla nästan en hel film på sina axlar och utan konstigheter agera mot en tiger, som både fanns och inte fanns i verkligheten, men som aldrig kunde svara honom. Det hela blir ännu skickligare gjort med tanke på att det var Sharmas första filmroll.

Årets bästa film:
- Recension
Life of Pi
I en annars drös av besvikelser och för högt ställda förväntingar lyckades den här filmen något som de andra inte lyckades med, nämligen att överraska mig positivt. Film är en upplevelse för sinnena och Life of Pi lyckades använda det till fullo.

Årets sämsta film:
Mammas pojkar
Inte egentligen årets sämsta totalt sätt, men däremot inräknat med mina förväntingar på filmen på förhand. Det med tanke på att Smala Sussie är en av mina favorit komedier under senare år, att den här filmen vara gjord av ungefär samma människor och att premissen kring rockbröderna lät lockande. Tyvärr var filmen en uppvisning i att inte komma någon vart, vare sig med karaktärs- eller historieutvecklingen. Känslan av att manuset skrevs på en eftermiddag var påtaglig och ingenting i filmen hängde egentligen ihop med varandra för att resultera i en större helhet.

Årets "den-har-vi-hört-förut":
Bio ska vara prio ett vid lansering av en ny film
När tjänster som Netflix lanserades i Sverige är det med blandade känslor för oss filmintresserade. Visst är det bra med en fungerande och välkänd tjänst även i Sverige, men utbudet var inte det bästa. Då kommer argumentet från de som äger rättigheterna fram att filmer först ska släppas på bio, för att sedan leta sig utåt i stugorna via DVD/Bluray eller streaming. Ett ok upplägg tycker jag, men problemet är när den här kedjan bryts direkt. Filmer som inte visas på bio i Sverige, eller på någon av de mindre biograferna utanför storstäderna, måste ändå gå igenom den här tidskrävande processen och hamna via lagliga tjänster först lång tid efter att de först hade premiär i sitt eget land.

Lyckligtvis börjar Atflick dyka upp i Sverige som uttnyttjar detta tomrum på den svenska marknaden med osläppta biofilmer. Ett intressant alternativ för oss mer filmintresserade då vi ibland inte kanske delar uppfattning om vad en intressant film är med den "breda" massan (ifall jag kan får tillåtas vara lite snobbig för en stund).

Årets drag:
Valles (Jonas Karlsson) från Cockpit
Ett mediokert filmår får avslutas med en medioker film och män i kvinnokläder har alltid varit ett välanvänt knep för komisk leverans på film. Den här gången var det Jonas Karlssons tur och hans förvandling hör väl inte till de värsta i filmhistorien. Men jag vet inte om jag ska skratta eller gråta kring hans intervjuer, vid lanseringen av filmen, att klä sig i kvinnokläder skulle få honom att bättre förstå kvinnors utsatthet från mäns blickar i vårt samhälle.
 

YouTube-tips #12 - 2012-11-26 21:48:00 Ner Upp
 
Just när man tror att man har fyllt sin kvot av filmrecensenter med devisen "hur många olika sätt kan man egentligen göra en recension på?" visade det sig att det fortfarande finns mer att hämta. Grace Randolph har undet namnet Beyond the Trailer visat att det alltid finns nya infallsvinklar att frambringa och hon har inte sparat på krutet.

Om det inte är intervjuer med biopubliken vid en premiär (och alltså den tänkta målgruppen för filmen), dissekterar hon de allra senaste filmtrailerserna (hur skriver man egentligen det här bäst på svenska?) med sin egen lilla recension på hur de får henne att känna inför varje enskild film. Mitt personliga favoritinslag med Grace kallar hon Movie Math, där hon djupgående går igenom veckans biointäkter (främst ur ett amerikanskt perspektiv) och försöker analysera varför vissa filmer är mer lyckosamma på biomarknaden än andra.

Givetivs som inbiten filmintresserad "spelar det ingen roll" hur mycket en film spelar in pengamässigt och "den stora massan fattar ju ändå ingenting". Men ibland glömmer man lätt bort att film kostar pengar (mycket pengar) och då vill de som har investerat pengar få tillbaka lite för att bli nöjda och att känna sig trygga med den inblandade regissören/manusförfattaren/skådespelaren i fråga. Och det lyckas Grace presentera med bravur på ett kortfattat och pedagogiskt sätt.

 
Det utvalda klippet är helt enkelt det senaste avsnittet av just Movie Math.
 
 

2011 - 2012-01-01 18:48:29 Ner Upp
Som traditionen följer bör det även följa med en videosammanfattning från det gångna filmåret. Film är ett rörlig medium och därför bör rörliga bilder vara en naturlig del när man sammanfattar ett filmår. Nedan följer två klipp som sammanfattar filmåret 2011. Se till och njuta av de - förhoppningsvis - bra filmerna ni har sett från året och även all bra film ni fortfarande har kvar att se fram emot. God fortsättning på det nya året!






Filmåret 2011 - 2012-01-01 18:31:00 Ner Upp

Då är det återigen dags, likt föregående år (2008, 2009, 2010), att kolla igenom det gångna filmåret och begrunda. Vilken film var bäst, vem gjorde bäst ifrån sig och vilka filmer ska man eventuellt undvika?
Kommentera gärna om det är någonting du håller med eller inte håller med om.

Årets svenska film:

Jägarna 2
I ett relativt svagt svensk filmår (i alla fall baserat på de filmerna jag såg) var det Kjell Sundvalls uppföljare till sin filmsuccé, Jägarna, som får min röst. Alla inblandade parter spelar egentligen både på rutin och gör ingenting utanför sin egen säkerhetszon, men samtidigt vet alla vad man vill göra med filmen och det lyckas man väl med. Och i den tillfälligt hemvändande Peter Stormare får Rolf Lassgård möta en värdig moståndare.

Årets sommarfilm:

X-Men: First Class
Ett starkt bevis på att om man slänger in lite karaktärsskådespelare och hjärta kan man lyckas med att skapa en effektiv sommarfilm (blockbuster alltså) utan att man behöver lämna hjärnan hemma. Dessutom åter ett bevis på att man kan, med en bra grundhistoria, åter starta upp en franchise som till synes verkar vara död.

Årets good guy:

Rango, Rango
En till synes vanlig kameleont som hamnar i en ovanlig situation som han måste agera och anpassa sig efter, vare sig han vill det eller inte. Alltid med försöket att ha hjärtat på det rätta stället.

Årets bad guy:
Bernie Rose, Drive
Den värsta (eller bästa beroende på hur man ser det) typen av skurkar som försöker lura in en med charm och karisma, för att sedan helt vända på skutan när man minst anar det. Och med kunskapen om att Albert Brooks oftast brukar spela mer komiska roller blir hans prestation i Drive än mer imponerande.

Årets roligaste film:
- Recension (någorlunda i alla fall)
The Greatest Movie Ever Sold
Under ett år där det var sparsmakat med mer renodlade, och framförallt roliga komedier, var det en dokumentär från skaparen utav Super Size Me som fick min röst. Framförallt konceptet bakom dokumentären var både underhållande, tänkvärt och rolig.

Årets läskigaste film:
- Recension
The Girl with the Dragon Tattoo
Likt föregående år (börjar bli en tradition nu) är den här filmen inte läskig enligt standardmallen, utan den som bäst lyckades skapa en tät atmosfär filmen igenom. Detta mycket tack vare filmens foto, regi och musik.

Årets tårdrypare:
- Recension
Midnight in Paris
Ett vackert och rörande bevis på hur fantastiskt och farligt nostalgi kan påverka oss människor. Det är inte för inte som nostaligi uppstod som en sjukdomsbeteckning och detta lyckas Woody Allen balansera väl genom filmens berättelse. Kul att se herr Allen tillbaka i gammal fin form.

Årets adrenalinkick:

Captain America: The First Avenger
En film som enligt pappret egentligen inte borde fungera, men det gjorde den. Filmen lyckades väl med att blanda en retrokänsla med en modern tappning och balansera precis på rätt sida om "propagandagränsen-på-vägen-till-ohållbart". Dessutom fungerade 3D-effekterna förvånandsvärt väl.

Årets familjefest:

Kung Fu Panda 2
En film som snyggt bygger vidare på grundkonceptet från ettan genom att presentera nya karaktärer och samtidigt lära känna nya sidor utav huvudkaraktärerna.

Årets snyggaste film:
- Recension
Melancholia
Lars von Trier bygger vidare på sin "slow-motion"-teknik från Anticrist och genom inspiration från klassika tavlor lyckas han här med att bokstavligt talat skapa rörliga tavlor. Dessutom lyckas man väl med att skapa jordnära specialeffekter utav utomjordiska händelser.

Årets soundtrack:

Cliff Martinez, Drive
I hård kamp mot Trent Reznor och Atticus Ross (The Girl with the Dragon Tattoo) lyckas Cliff dra det längsta strået tack vare ett elektroniskt 80-tals drypande soundtrack som passar mig perfekt. Och med stor hjälp utav utomstående artister såsom Kavinsky och College skapas en tät stämning och atmosfär genom hela filmen.

Årets par:

Tintin och Kapten Haddock, The Adventures of Tintin
Såg den animerade TV-serien Tintin mycket som barn och det var intressant att få se några av mina barndomsfavoriter fångade väl i "motion capture"-teknik. Ett hedersutnämnande måste i detta sammanhanget också få tilldelas Tintins trogna hund, Milou.

Årets regissör:

Nicolas Winding Refn, Drive
Den danska regissören lyckades med konstycket att göra en kombinerad konst- och actionfilm och samtidigt lägga in tillräckligt med stiliserat filmskapandet för att bristerna i det mångt och mycket ordinära manuset snabbt glömdes bort.

Årets manliga prestation:

Andy Serkins, Caesar i Rise of the Planet of the Apes och Kapten Haddock i The Adventures of Tintin
Med främst sitt kroppspråk och röst lyckades Serkins väl i inte mindre än två filmer under året att frambringa känslor genom "motion-capture"-filtret och samtidigt bevisa att tekniken inte enbart behöver användas åt birollskaraktärer.

Årets kvinnliga prestation:

Kirsten Dunst, Melancholia
I stark konkurrens med sin filmkollega Charlotte Gainsbourg lyckas Kirsten att gestalta en vilsen själ som man i ena stunden tycker synd om, i nästa stund irriterar sig på och för att återigen tycka synd om i en förvirrad känslo berg- och dalbana.

Årets genombrott:

Rooney Mara, The Girl with the Dragon Tattoo
Visste inte särskilt mycket om Mara innan jag såg Finchers filmatisering utav "Män som hatar kvinnor". Enbart att hon var med i en kort stund i The Social Network, men baserat på den rollen trodde jag inte att hon skulle passa in som Lisbeth Salander. Det visade sig att jag hade fel och tur var väl det. Hon lyckades inte enbart med bedriften att bli Salander, utan hon även med att skapa sig något eget jämfört med Rapace rolltolkning.


Årets bästa film:
- Recension
Drive
I en suggesiv och atmosfärtät historia lyckas man både kombinera det tekniska hantverket med det rent mänskliga i en perfekt mix. Ett guldkorn under årets filmskörd!

Årets sämsta film:

Svensson, Svensson - i nöd och lust
Här hände det inte särskilt mycket av värde. Man bygger mycket av historien på nostalgi och tack vare det blev det några skratt i biosalongen. Men filmen glömdes snabbt bort och nu när jag kollade igenom vilka filmer jag hade sett under året kom jag knappt ihåg att jag hade sett filmen i fråga. Inget bra betyg!

Årets "den-har-vi-hört-förut":

Nu måste väl filmbolagen äntligen ha insett fördelen med internet som distributionskanal?
Snart tolv år in det nya årtusendet har det hänt en del, men tyvärr inte tillräckligt, på den digitala fronten när det gäller film. Filmtjänster som Headweb och Voddler kämpar tappert, men tyvärr är det oftast filmbolaget själva som sätter käppar i hjulet för tjänsternas fortsatta arbete. Dyra och omständiga licenslösningar skapar filmtjänster som inte blir billigare än de fysiska varianterna och där det oftast slutar med att man inte kan hyra just den filmen man vill se på grund av rättighetsproblem.

Årets hjälm:

Magnetos (Erik Lehnsherr) från X-Men: First Class
En stilren och igenkännande hjälm som har sitt syfte med tanke på Magnetos superkrafter. I årets X-Men-äventyr får man inte bara återse den klassiska hjälmen, utan nu även berättat för sig om var den kom ifrån.



A Life in Movies - 2011-05-22 22:36:45 Ner Upp

Den mest intensiva perioden av studierna har nu lagt sig och sommarledigheten hägrar runt hörnet, vilket har lett till mer tid över för film. Äntligen! Och varför då inte starta upp skrivandet igen lite med någon personligt? Inspirerad av Filmitch's och Joels intressanta och välskrivna inlägg kring utmaningen/uppgiften/listan "A Life in Movies" tog jag mig också an utmaningen att skriva om en film per år under min livstid.

Eftersom jag redan har sammanställt en sådan lista under min personliga sida hade jag förarbetet redan klart. Nu skulle jag bara försöka skriva lite om varje film och eftersom de flesta av filmerna är välkända tänkte jag inte enbart fokusera kring varför jag gillar dem, utan även kring det jag minns från de tillfällena jag såg filmerna för första gången.

Nackdelen och tjusningen med en sådan här årsbaserad lista är att man enbart får välja en film per år, vilket skapar beslutsvånda åt båda hållen. Vissa år har en mängd bra filmer där man inte vet vilken man ska välja före de andra, medan andra år är lite mer sparsmakade där man knappt hittar någon personlig film som man kan stå för utan att gå in för de mer "klassiska" valen.

Oavsett följer min lista nedan och om du inte har antagit utmaningen än så ser jag fram emot att få läsa din egen lista framöver.

 



1989: Dip huet seung hung (The Killer)

Klassisk "Hong Kong"-action signerad John Woo när den är som allra bäst med Chow Yun-fat i en av huvudrollerna. När jag såg den här för första gången var det faktiskt med ett uttalat mål från min sida att jag skulle utforska mitt födelseår mer som filmår och hitta en bra film till min lista. Jag föll pladask för de välkoreograferade och - i saknad av ett bättre ord - coola actionscenerna som inspirerade actionfilmer genom hela 90-talet. Och med karaktärer som man verkligen brydde sig om blir rena actionfilmer knappast bättre än så här.

 


1990: Goodfellas

Den första filmen under kategorin "bra film men oinspirerat val" kommer Scorseses maffiaepos. Tror att det var min första maffiafilm jag såg från regissören och jag blev inte knockad av filmen direkt, men tack vare att den hade en sådan pass hög lägstanivå filmen igenom kunde jag ändå uppskatta den direkt efter första visningen.

 


1991: The Silence of the Lambs

En klassisk thriller där det mest intressanta är samspelet mellan de tre huvudkaraktärerna Clarice, Hannibal Lecter och Buffalo Bill. Kommer ihåg att första gången jag såg filmen tyckte jag det var intressant att se rektorn från Boston Public (Anthony Heald) göra ett framträdande i en riktig film.

 

1992: Reservoir Dogs

Efter den stora effekten som Pulp Fiction hade på mitt filmintresse var jag tvungen att snabbt plöja igenom Tarantinos filmkatalog och denna film blev min andra signerad Quentin Tarantino. Dialogen var lika välskriven här och konceptet att inte visa själva rånet under en "heist"-film var fascinerande. Några saker jag noterade första gången jag såg filmen var att "Stuck in the Middle"-scenen fortfarande fungerade för mig, trots att jag redan hade sett Nilecitys parodi, och musikvalet "Hooked on a Feeling" kändes som svensk både kul och något tröttsamt.

 


1993: Schindler's List

Ännu en film som inte är någon personlig favorit för mig, men som jag ändå inte kan undgå att se dess kvaliteter. Såg filmen för första gången när jag var yngre men hade inga större minnesbilder utav den så jag såg om den härområet. Kom ihåg att jag gillade det svartvita fotot och prestationerna från de inblandade skådespelarna, men vid den tidpunkten jag såg filmen hade jag redan sett alldeles för många filmen från andras världskriget att jag inte riktigt kunde bli totalt hänförd av Schindler's List. Men en bra film är det.


1994: Pulp Fiction

Från ett av mina absoluta favorit filmår känns det lägligt att toppa det hela med filmen som verkligen satte igång mitt filmintresse. 1994 var sannerligen ett toppenår när det kommer till film och framförallt hade den bredden när det kom till toppenfilm som andra filmår saknade. Angående filmen i sig och vad den har betytt för mig så får jag väl åter länka till mitt inlägg kring filmen på Fiffis filmblogg.

 


1995: Se7en

En av det främsta exemplet på hur viktig en tät atmosfär i en thriller är för slutresultatet och filmupplevelsen. Innan jag knappt visste vem David Fincher eller Brad Pitt var hade jag hört talas om en film kring de sju dödssynderna som mina föräldrar hade sett och som de tyckte var otäck att se på. Utifrån deras omdöme tyckte jag det var bäst att vänta på att själv se filmen och när jag väl såg den några år senare konstaterade jag att det nog var för mig eget bästa. Både för dess otäcka sidor, men även för att verkligen kunna förstå allt som pågick i filmen. Från första gången jag såg filmen kom jag framförallt ihåg slutcitatet från Freemans karaktär som jag tyckte perfekt sammanfattade vad jag precis hade sett.



1996: Fargo

Bröderna Coen har genom åren blivit en tydlig favorit på min filmhimmel när det kommer till regissörer och i varje film jag har sett från dem finns där alltid något sevärt att ta med sig. Detta är i mitt tycke deras mästerverk som sammanfattar allt de som gör bröderna så bra. Innan jag såg filmen för första gången blev jag orolig för dess korta längd. 90 minuter passade ju bra för en lättsam komedi, men i en "riktig" film behövde man ju minst två timmar på sig för att kunna berätta en riktigt bra historia. Eller? Coen lyckades motbevisa och det var trevligt att få se Peter Stormare i en bärande roll för en gång skull och inte enbart som någon komisk sidofigur.


1997: Lost Highway

Efter att ha sett David Lynch Mulholland Dr. och hänförts hörde jag att Lost Higway skulle dra det hela ett varv extra. Det visade sig stämma. Där man i Mulholland Dr. åtminstone kunde fundera ut hur allt hängde ihop, tappade jag snabbt bort mig i Lost Highway. Det visade sig inte påverka min filmupplevelse för med en tät atmosfär så kommer man långt och där är David Lynch bland de bästa inom området.

 


1998: Festen

Danskar gör vad danskar gör bäst? Dogmafilm med alkohol, kaos och familjegräl. Hade inga större förväntningar inför den här, men oh boy vad jag blev positiv överraskad. Det karaktäristiska fotot som krävs enligt Dogma-principen skapade en närvarokänsla som man inte hade lyckats med ett mer ordinärt foto. Tillsammans med de jordnära prestationerna från alla skådespelare blev jag överraskad över att filmen var så här pass bra. Kul med tanke på att när jag såg den för första gången var jag inne i en period där ingen film verkade överraska mig längre och "allt var redan" gjort.

 

1999: Eyes Wide Shut

Min främsta favoritregissör Stanley Kubricks sista film och en film jag väntade in i det sista med att se. Hade sedan tidigare sett alla hans övriga filmer och tyckt om dem alla på sitt sätt. Förväntningarna var därför skyhöga när jag skulle se Eyes Wide Shut. Ingen film, oavsett regissör, kunde väl kunna uppfylla de högt ställda förväntningarna? Dessutom hörde jag rykten om att filmen var Kubricks svåraste att ta till sig. Gladeligen så uppfylldes inte bara mina förväntningar utan de överträffades även med råge. Stämningen var tät filmen igenom och scenerna i "huset" är bland det bästa jag har sett i atmosfärväg någonsin.

 


2000: Requiem for a Dream

I hård konkurrens med Memento drar Requiem for a Dream det längsta strået och det är mycket tack vare den känslan som filmen lämnade mig när eftertexterna började rulla. Uttrycket "som ett slag i magen" har aldrig passat bättre till en film som den här och när jag såg den första gången kunde jag inte släppa tanken på den under flera veckor. En film jag helst inte ser om i första taget för effekten den hade på min första gången lär aldrig överträffas igen.

 


2001: Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain

En film som en cyniker som jag inte "borde" gilla, men jag kunde verkligen inte motstå dess franska charm. Filmens 30 första minuter är bland det mest intensiva och roliga jag har sett i filmväg i en icke renodlad komisk film och det som övertalade mig att verkligen gilla filmen.


2002: Irréversible

En film som jag till en början tvekade att se då att jag hade snappat upp dess rykte om att det var en riktigt jobbig film att ta sig igenom. Nyfikenhet tog dock snabbt över och genast drogs man i filmen in i något bisarrt flygperspektiv som aldrig verkade ta slut. Trots sina jobbiga scener emellanåt gör kontrasten mellan ljust och mörkt i filmen att det blir ännu mer effektiv och att filmen fastnar ännu djupare hos en. Det är en jobbig film att se och den ger en en jobbig eftersmak som gjort att jag inte har sett om den sedan första gången jag såg den. Oavsett står filmen för effektiv filmkonst som jag uppskattar på sitt lilla speciella sätt.

 


2003: Oldboy

Filmen som fick mig intresserad av asiatisk film och tillsammans med resterande delar av Vengeance-trilogin bildar en av mina favorit filmtrilogier. Våldsskildringen i filmen var ärlig, kreativt gjord och rak på sak på ett sådant sätt som jag just då inte hade sett tidigare i en film. Oldboy var en av filmerna som lärde mig att stiliserad våld på film kan vara underhållande på sitt sätt, men med lite känslor bakom och en råare approach kan det bli så mycket effektivare i slutändan.

 


2004: Der Untergang

En film som jag aldrig hade hört talas om förrän jag fick i uppdrag av mina föräldrar att fixa den till dem. Det enda jag fick reda på via omslaget till filmen var att den handlade om Hitler och det kunde väl ingen vara intresserad av längre. Man visste väl redan allt om honom? Så gick det några år och jag snappade upp mer och mer om filmen via forum, hemsidor och filmlistor. När jag till slut såg den blev jag starkt påverkad över hur väl man lyckades skildra och nyansera porträttet av "ondskan själv" som många vill ha honom till. Sensmoralen här är väl att man ska lyssna på sina föräldrar?

 


2005: Sin City

En film som jag tyvärr inte såg på bio när den kom ut för där hade den gjort sig bäst. Med sin serietidningsliknande visuella stil hade jag inte sett något tidigare och filmen fastnade direkt. Filmer som bland annat 300 har sedan dess gjort och förbättrat denna speciella stil, men inget kan slå dess film noir-liknande "original". Och med samma stil som Tarantinos filmer passade filmen perfekt in i bland mina Tarantino-kloner när jag byggde upp mitt filmintresse och jag redan hade sett klart alla filmer från Tarantino själv.

 

2006: El laberinto del fauno

En modern saga som blandar fantasi och verklighet på ett sätt som jag inte hade sett sedan tidigare. I stark konkurrens med Das Leben der Anderen drar Del Toros saga under det spanska inbördeskriget det längsta strået, tack vare att det som till en början var en saga visade sig vara så mycket mer. Det jag framförallt fastnade för filmen när jag såg den för första gången var hur den fick mig att återfå intresset för sagor, något som jag själv då trodde att jag hade växt ifrån. Barnasinnet ska alltid bibehållas, oavsett ålder.


2007: The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford
En film som när jag såg den på bio inte hade hört mycket om förutom att det var en western, Brad Pitt var med i den och att filmen skulle vara lika lång som dess titel. Till min glädje visade sig att bioupplevelsen överträffade mina förväntningar och att dess långsamma tempo snarare gjorde mig mer och mer intresserad av berättelsen än tvärtom. Fotot i filmen är magiskt och dess främst styrka, vilket glädjer mig idag att jag ändå gick och såg filmen på bio trots mina misstankar.

2008: De ofrivilliga

Under ett filmår som nästan enbart verkade handla om en viss läderlapp visade det sig att en svensk liten film med Youtube-klippning skulle stjäla showen för mig. Med okända skådespelare och en känd skådespelare som spelade sig själv lyckades regissören Ruben Östlund med konststycket att få skådespelarna att agera naturligt. Något som tyvärr enligt min mening är allt för ovanligt i en svensk film eller valfri film för den delen.

 


2009: Inglourious Basterds

Min första Tarantino-film som jag såg på bio under premiärdagen (såg även Death Proof på bio) och förväntingarna var givetvis höga. Från Cannes-festivalen det året och under hela sommaren väntade man intensivt på att det snart var det dags att se Quentins krigsrulle. När filmen väl rullade igång släpptes snabbt premiärnerverna och jag kunde njuta fullt ut av filmen. Tarantino hade lyckats igen. Jag blev så pass nöjd med Basterds att jag såg om den på bio någon vecka senare (en av få filmer jag har sett om på bio). Under båda visningarna ställde sig publiken upp under eftertexten och applåderade. Magiskt var ordet!


2010: Toy Story 3

En fin avslutning på Pixars filmserie som har följt mig genom hela min "filmkarriär". Ettan var en av de första filmerna jag överhuvudtaget såg på bio och givetvis såg jag även tvåan på bio. Så därför var det en viss spänning i luften när jag även skulle se den tredje och avslutande delen på bio. Nu när jag hade blivit lite äldre kanske jag hade växt ifrån Toy Story? Pixar visade sig dock ha tilltäckigt med integritet att avsluta det snyggt och samtidigt göra en av de bättre delarna av filmserien. Så på en blandning av nostalgi och "objektivitet" kan jag konstatera att Toy Story 3 är en av mina bättre bioupplevelser hittills.

 

2011: ?

Har tyvärr sett alldeles för lite från nuvarande år för att kunna sätta upp en film här och samtidigt kunna stå för det. Generellt sätt brukar sommar- och vintersäsongen innehålla de bästa filmerna under ett år så förhoppningsvis har jag något trevligt att se fram emot.

 

förhoppningsvis


10 bra musik(al)nummer - 2011-04-03 12:05:47 Ner Upp


Efter att filmitch häromdagen lade upp en lista på tio stycken musikalnummer, som hörde till hans favoriter, blev jag inspirerad att göra något liknande. Jag har tidigare nämnt (#1, #2) lite kring min "fascination" över genren, så det skulle verkligen bli en utmaning har hitta tio musikalnummer från en genren jag till en början knapp kan uppskatta. Men det var en utmaning jag gladeligen tog mig an.

Musikaler brukar för mig vara en pina i det långa loppet, då jag brukar köra efter devisen "varför sjunga det när man kan prata normalt?" när det kommer till film. Detta till trots brukar jag ändå kunna hitta ett eller två nummer i varje musikal som jag kan uppskatta. Här nedan kommer några utav dem.

Notis! Vissa filmklipp tillät inte inbakning så därför har jag postat en YouTube-länk till dem. Hoppas det fungerar ändå.


The Rocky Horror Picture Show ("Science Fiction-Double Feature")
En film jag hade hört talas om mycket (kultfilm, Tim Curry i drag och en rockmusikal utan dess like) innan jag såg den. Tyvärr föll filmen mig inte alls i smaken när jag väl såg den, förutom en liten men ack så viktig detalj. Förtextmusiken som var både stämningsfull, vacker på sitt eget lilla sätt och framförallt som gjort för en filmintresserad. När det kommer till musikaler räcker det med en vacker sång och en mun för att jag ska bli nöjd.



Grease ("Grease")
En film jag har en hatkärlek till. Tidigt såg jag en musikaluppsättning i Malmö som jag gillade väldigt mycket, men jag hade dock inte sett filmen vid den tidpunkten. När sedan varje mellanstadiedisco skulle spela sin egen megamix av de mest populära låtarna från filmen, sjönk mitt intresse lägre och lägre för filmen när jag mer och mer tröttnade på låtarna som fanns i den.

För något år sedan tog jag dock mod till mig och såg filmen, mest för att kunna kryssa av den på "att-se-listan". Filmen gav mig inte mycket mer atmosfär kring låtarna och musiken kunde jag ju redan sedan tidigare, förutom en låt som spelas upp under inledningen. Typiskt att den enda låten jag egentligen tycker om från Grease inte sjungs av huvudsrollsinnehavarna själv eller spelas upp när de riktiga skådespelarna är med i bild. Ska jag ta det som ett tecken på hur jag min relation till filmen ser ut kanske?



Cabaret ("Willkommen")
En film som jag heller inte uppskattade fullt ut, framförallt för musiknumren som jag tyckte vare alldeles för många och för långa. Ibland gnistrade det dock till och tillsammans med den härliga Berlinmiljön kunde jag dock till slut uppskatta väl valda delar av filmen. Att många av mina favoritmusikal nummer är inledningsnummer kanske också ska tas som ett tydligt tecken på att jag knappt brukar orka ta mig igenom en musikalfilm och att mitt intresse är därefter.
YouTube-länk

Team America ("The End of an Act")
Filmen som bekräftar min tes att man kommer långt i musikalgenren med dockor, humor och självdistans. Soundtracket till Team America är sprängfyllt med parodi-/hyllningslåtar som all hade passat in här och jag rankar det som en av 00-talets främsta soundtrack. Jag valde dock ut en kärlekslåt där huvudpersonen tydligt visar hur mycket han saknar sin älskade. På ett sätt som vi alla väl kan relatera till?



O Brother, Where Art Thou? ("I Am a Man of Constant Sorrow")
Och här börjar de rena musikalnumren ta slut och musiknumren ta vid. Varför då inte börja med ett musiknummer från bröderna Coens version på klassiska Odysséen? En härlig blandning av bluegrass, country och americana som utspelar sig i det djupaste av den amerikanska södern.



Monty Python and the Holy Grail
("Sir Robin's Song")
När det kommer till musik(al)nummer för mig måste Monty Python vara med på ett hörn. Som tidigare sagt kan jag köpa ett musikalnummer rakt av om det är humoristiskt och det är Python-gänget bland de bättre på. Jag var till och med såg en "riktig" musikal i Malmö förra året och det var scenversionen av Holy Grail (kallad Spamalot) som visades.



Tonari no Totoro
("Tonari no Totoro")
Egentligen en barnfilm som är så pass charmig och naivt optimistisk att jag inte kan motstå den trots min ålder. Allt detta samlas väl i filmens titelmelodi.



Les triplettes de Belleville ("Belleville Rendezvous")
En animerad fransk film med betoning på just fransk. Man leker här med alla fördomar både om fransmän och andra landsmän och eftersom alla sidor får sin beskärda släng av sleven kan alla skratta gott åt det. Filmen börjar med ett cabaretinspirerat musiknummer som sätter tonen direkt för denna nästan dialoglösa film.



The Blues Brothers
("Everybody needs somebody to love")
Ännu en film som jag inte riktigt uppskattade fullt ut när jag såg den, men musiken och alla dess musikpersonligheter som filmen inkluderade var dess stora styrka. Filmen innehåller en drös sväniga bluesinspirerad musiknummer och detta är min favorit av dem.
YouTube-länk

Nashville ("I'm Easy")
En film om countrys positiva och negativa sidor i dess mecka. Filmen där regissören Robert Altman tar begreppet ensemblefilm till en helt nya nivå och som har inspirerat en mängd filmskapare efter. Där andra filmer berättar om olika historier och knyter samman dem enbart vi små passager i filmen, tar Altman ett bredare synsätt på begreppet och låter alla huvudkaraktärer hela tiden samverka med varandra inom samma miljö. Något som till och med ingår i filmens musiknummer.




Stora filmlistan - 2011-01-14 14:39:35 Ner Upp

Micke på BlueRoseCase gjorde en sammanställning i filmväg under namnet "Stora filmlistan" och det var intressant att få följa vad han tyckte. En ambitiös uppgift som jag inte kunde motstå att göra själv.

När man ser film, och har gjort så under en längre period, är det intressant att stanna upp emellanåt och fundera över vad man egentligen har tyckt om. Vad som har fastnat och vad som på något sätt har berört en.

Jag har modifierat lite bland kategorierna för att kunna få med majoriteten mina favoriter. Då kör vi igång då!

Välj minst 3 favoriter

Action:



Komedi:


Thriller:


Skräck:


Klassiker:


Sci-Fi:



Drama:


Svensk Film:


Äventyr:


Barn och familj:


Musikal Musik:

I fokus: Manus:

Krig:

Animerat > [för barn]:

Ögongodis:



Skådespelare:
Jack Nicholson, Toshirô Mifune, Peter Lorre

Regissör/er: Stanley Kubrick, Quentin Tarantino, bröderna Coen, Chan-wook Park, David Lynch
Soundtrack: Ennio Morricone, "American Graffiti", "Le Fabuleux Destin d'Amelie Poulain", Tarantinos souliga urval, Stanley Kubricks mer klassiska varianter eller David Lynch mystik.

BLANDAT

Sämsta film enligt dig:
Svårt men framförallt tråkigt att sätta en sådan etikett på en film som någon har lagt ner mycket arbete bakom för att slutföra. Kan annars ge ett urval på så kallade klassiker som jag inte riktigt uppskattade fullt ut: "Bringing Up Baby", "Repulsion", "Bride of Frankenstein" och "Andrey Rubloy"
Genres du gillar mest: Drama (denna något vaga genrebenämning som erbjuder en stor bredd av olika sorters filmer)
Genres du gillar minst: Musikaler
Bästa film du sett på bio: Många filmer att välja på.
Bästa film: "De ofrivilliga", "Inglourious Basterds"
Bästa filmupplevelse: "Toy Story" (mitt första biominne som jag kommer ihåg), "Avatar" (en film jag gillade nästan enbart tack vare bioupplevelsen) och "Inglourious Basterds" (trodde inte att sådana höga förväntningar kunde infria sig direkt, därför såg jag filmen två gånger på bio under en kort period)

Bästa uppföljare: "The Godfather Part II", "Terminator 2", "Aliens"
Bästa re-make: "För en handfull dollar"
Bästa franchise: Om där inte finns någon gemensamt drivkraft bakom, som behandlar alla filmer med samma kärlek och respekt, fungerar inte en franchise fullt ut enligt mig. Och ingen franchise har i nuläget lyckats med detta enligt mig.

10 favoritfilmer: Tio valfria från listan ovan.
5 favoritkaraktärer: Gunnery Sergeant Hartman, Travis Bickle, R.P. McMurphy, Alexander DeLarge, HAL 9000

3 filmer som aldrig borde ha gjorts: Det finns i min mening inga filmer som aldrig borde ha gjorts. Det finns däremot många "skitfilmer" där ute, men utan dessa kan man inte njuta fullt ut av de små guldkornen som ibland dyker upp.

Nämn en bra verklighetsbaserad film
: "Anchorman: The Legend of Ron Burgundy" (kanske säger någon om min uppfattning kring orden "based on a true story" till en film)

Nämn en överskattad film: Ordet överskattat i sig är i min mening överskattat. Men jag fastnade aldrig så hårt för "Sagan om Ringen"-trilogin som vissa andra verkade göra.
Nämn en underskattad film: "JSA: Joint Security Area"
Bästa filmcitatet: ”Hamburgers! The cornerstone of any nutritious breakfast.” - Jules Winnfield, "Pulp Fiction".
Bästa tagline: This time... It's personal. - "Jaws: The Revenge"

Om du fick medverka i vilken film du ville, vilken skulle det vara: "Pulp Fiction" såklart :)
Hur många filmer har du hemma: Enligt min filmlista på filmtipset är det cirka 200 stycken.
Vart köper du dina filmer: Discshop, CDON, Ginza, Megastore, Play.com
Hur ofta går du på bio: En gång per månad i snitt under ett helt år.
Första filmen du minns: "Toy Story"
Favoritfilm när du var liten: "D2: The Mighty Ducks", "Busungnarna" (1994)

Filmkväll, vilket snack kör du på: Cashewnötter eller någon form av mörk choklad
Den snyggaste samlarutgåvan enligt dig: Valfritt i en plåtlåda. Är inte så mycket för allt krimskrams som brukar följa med de största samlarutgåvorna, så jag gillar ett mer stilrent och enkelt tillvägagångssätt kring det hela.
Vilken film har fått dig att gråta av skratt: "Beverly Hills Ninja"

Vilken film har fått dig riktigt rädd: När jag var yngre blev jag livrädd av en National Geographic-dokumentär om hajar. Räknas det?

Nämn en film som fått dig att må dåligt: "Requiem for a Dream"

Om du bara fick se en enda film för resten av ditt liv. Vilken väljer du: "A Clockwork Orange"
Välj minst tre andra bloggare som du vill skicka listan vidare till: Säger som min föregångare:  Jag skickar vidare den till alla som inte gjort den!

 


2010 - 2011-01-01 17:25:40 Ner Upp

Som traditionen följer bör det även följa med en videosammanattning från det gångna filmåret. Film är ett rörlig medium och därför bör rörliga bilder vara en naturlig del när man sammanfattar ett filmår. Nedan följer två klipp som sammanfattar filmåret 2010. Se till och njuta av de, förhoppningsvis, bra filmerna ni har sett från året och även all bra film ni fortfarande har att se fram emot. God fortsättning på det nya året!

 

 

 


Filmåret 2010 - 2011-01-01 16:57:00 Ner Upp

Då är det återigen dags - likt 2008 och 2009 - att kolla igenom det gångna filmåret och begrunda. Vilken film var bäst och vilka ska man eventuellt undvika?
Kommentera gärna om det är någonting du inte håller med om.

Årets svenska film:
Recension
Cornelis - En väl genomarbetad film om en intressant person. Skönt också och se att det inte behöver vara samma gamla skådespelaransikten hela tiden, i svenska filmer, för att resultatet ska bli bra.

Årets blockbuster:
Recension
Inception - När Christopher Nolan gör film nu för tiden verkar världen både stå stilla och vänta ivrigt. Inception var ett starkt bevis på att stora blockbusters inte per automatik behöver betyda dumaction eller romantik.

Årets good guy:

Sheldon, I'm Here - Ett starkt bevis på att även robotar kan ha känslor.

Årets bad guy:

Gru, Despicable Me - Det spelar ingen roll hur dina ondskefulla planer ser ut, hur stort ditt hemliga labb är eller hur många små gular gubbar du har skapat för att jobba åt dig. I slutändan visar det sig ändå att du har ett hjärta, men Gru hade i alla fall förmågan att inte tappa sitt rykte som bad guy på vägen.

Årets roligaste film:
Recension
Four Lions - Bygger vidare på konceptet att en bra komedi även ska ha en förmåga att våga säga något om vår samtid och inte undvika de kontroversiella ämnena. Något ojämn, men i sina ljusaste stunder är Four Lions briljant.

Årets läskigaste film:
Recension
The Ghost Writer - Inte läskig enligt standardmallen, utan snarare den filmen med tätast atmosfär under året. Med små medel lyckas Polanski och hans filmteam bygga upp en tät spänning som bibehålls filmen igenom.

Årets tårdrypare:

I´m here - Spike Jonzes lågmälda, vackra, stämningsfulla och framförallt rörande kortfilm om kärleken mellan två robotar.

Årets adrenalinkick:

Daft Punk, TRON:Legacy - Förmånen att se men framförallt höra robotduon Daft Punk i TRON:Legacy gav mig både gåshud och en adrenalinkick. Soundtracket lär gå varmt hemma hos mig för en lång tid framöver.

Årets familjefest:
Recension
Toy Story 3 - Pixar har gjort det igen. Just när jag själv hade gett upp hoppet om att deras segerrad kunde fortsätta, visar dem att en tredje del i en filmserie inte behöver betyda brist på fantasi och ett för starkt pengabehov. Istället kan det bli en naturlig fortsättning på historien och även en fin avslutning på en trilogi.

Årets snyggaste film:

TRON:Legacy - När 3D-effekterna var en besvikelse, visar den uppbyggda digitala världen sin styrka och bevisar samtidigt att sterila framtidsvisioner inte är detsamma som tråkiga och opersonliga sådana.

Årets par:

Buzz och Woody, Toy Story 3 - Det var en härlig upplevelse att få återse radarparet Buzz och Woody på den vita duken. De har med åren och filmerna blivit som ett gammalt par, men respekten och vänskapen mellan de två återstår alltid i slutändan.

Årets regissör:

Christopher Nolan, Inception - Det går inte och undvika att herr Nolan har lyckats skapa en trogen fanbase genom åren och med det även förväntningar på varje film han gör. Med sin integritet lyckades han med Inception berätta en historia som trollband och samtidigt lekte med sin publiks fantasi. Att han dessutom inte slentrianmässigt hoppade på det snart urspårade 3D-tåget hedrar honom.

Årets manliga prestation:

Joaquin Phoenix som sig själv i I´m Still Here
Trots att hans besult om att göra en mockumentär om sig själv som misslyckad rappare kan förstöra hans kommande karriär, hedrar det honom att han vågade göra det för någon osäkert projekt som han kände starkt för.

Årets kvinnliga prestation:

Chloe Moretz, Kick-Ass - Moretz kaxiga prestation som Hit-Girl blev mångas stora behållning från en av årets mest hypade filmer. Två roliga detaljer var att det var hennes mamma som tyckte att hon skulle tacka ja till rollen och att Chloe själv inte fick se filmen på bio.

Årets genombrott:

Justin Timberlake som skådespelare i The Social Network.
Jag var till en början ytterst tveksam till Finchers val som Napstergrundaren Sean Parker, men Justin bevisade snabbt att jag hade fel. Men sin avslappande och till synes naturliga känsla för skådespeleriet kan herr Timberlake nog se fram emot fler trevliga roller i fortsättningen.

Årets bästa film:
Recension
Toy Story 3 - En fin och rörande avslutning på en filmserie som har hängt med mig sedan barnsben. I en härlig blandning av nostalgi och i grunden riktigt bra film drar Pixars årets längsta strå hos mig.

Årets sämsta film:

Trollkarlens lärling - Nicolas Cage verkar inte har turen med sig när jag ska till och sammanfatta det gångna året, trots att jag i grund och botten gillar honom. Den här filmen var dock en stor "jaha"-upplevelse som snabbt glömdes bort och som inte lyckades engagera mig en enda gång under filmens speltid.

Årets "den-har-vi-hört-förut":

3D är passé - Lika snabbt som jag trodde på teknikens fördelar (läs: förra året), lika snabbt insåg jag också att det var inte många som använde tekniken med samma kärlek och respekt som Cameron gjorde med Avatar. Under 2010 har 3D-tekniken snarare förknippats med högre biljetterpriser, som en gimmick eller oskärpa, snarare än en förhöjd filmupplevelse.

Årets utstyrsel:

Nunneklädseln från The Town.
I stark konkurrens med Skeletor- och Hockey-maskerna från samma film, drar nunneklädseln det längsta strået. En perfekt kombination mellan trygghet, skräckinjagande, gammalt och nytt på en och samma gång. När man ska råna banker bör man göra det med stil, vilket Ben Affleck och hans kumpaner i filmen har tagit väl tillvara på.


Music Maestro: Topp 5 musikfilmer (Pladd) - 2010-12-07 21:45:11 Ner Upp


Musikens betydelse i filmmediet går inte att överdriva. Om det inte är musiken som gör en scen spännande så är det avsaknaden av den. Oftast pratar man om storslagen orkestermusik á la Danny Elfman eller Hans Zimmer (för att nämna några moderna exempel), men det går att göra storslagen filmmusik även med vanliga låtar. Riktigt skickliga filmskapare har talangen att välja en låt som får det att verka som den är specialskriven till just den scenen den är med i.

 

Ta till exempel ”Unchained Melody”. Gammal balladdänga som hade levt ett helt liv innan Jerry Zucker lät Patrick Swayze och Demi Moore göra lerkrukor till den. Från och med det ögonblicket blev låten inte känd under sitt namn, utan som Ghost-låten. Det är sådana ögonblick jag har valt att fokusera på i min lista. Låtar som tillsammans med en stark scen lyfter filmer till oändliga höjder.

 

 


 

 

1. Magnolia-allsång!

Magnolia hade varit en alldeles underbar film även utan Aimee Manns låtar, men med hennes bidrag blev filmen oslagbar. I min värld är det en av de absolut mest fulländade filmer som finns och den har så stark personlig påverkan att jag faktiskt undviker att se den. Jag vill inte tröttna på den kicken jag får. För att inte få alltför stor abstinens lyssnar jag därför regelbundet på Manns låtar, som var och en är starkt förknippade till diverse scener i filmen.

 

Starkast är utan tvekan ”Wise Up”. När alla karaktärer nått en kritisk punkt i sina liv stannar filmen upp och låter var och en ta ton i denna lågmälda ballad. Så förbannat briljant att jag inte kan finna ord till att beskriva det.

 


















2. Kill Bill-lycka!

Tarantino är den okrönte kungen av filmsoundracks, vilket han bevisat gång på gång med alla sina filmer. Allt ifrån Stuck in the Middle with You till tortyrscenen i Reservoir Dogs till att lyckas trycka in David Bowie i Inglourious Basterds utan att det verkar konstigt alls. Han är bäst på det här och de flesta har säkert sin egna lilla favorit från hans filmer.

 

Jag har så många att jag kunnat göra en topp 10-lista med bara hans filmer som underlag, men om jag måste välja en så är det från slutet på Kill Bill vol 2. Jag ska inte avslöja vad som händer, mer än att det är den perfekta upplösningen på denna roaring rampage of revenge. Hur kommer musiken in i bilden då? Jo, ”Malaguena Salerosa. Jag förstår inte ett ord, men det låter hur vackert som helst. Att ställa sig upp och avsluta filmen innan det supersnygga montaget kommer och sammanfattar båda filmerna, borde vara förbjudet. Jag brukar dessutom stanna kvar ända till eftertexterna där ”Urami Bushi” tar över.

 

 

3. Jackie Brown

Nummer tre är också Tarantino och även i denna film finns det jättemånga scener att välja på. Min favorit är när Jackie Brown introducerar ”Didn’t I Blow Your Mind This Time” till Max Cherry. En låt som följer med honom resten av filmen och uttrycker hur mycket han tycker om Brown. Det är för övrigt en scen som visar hur grymt duktiga båda skådespelarna är, något som inte allt för många var medvetna om innan Tarantino gjorde denna makalösa film, som i mitt tycke är minst lika bra som Pulp Fiction.

 

 

4. The Doors

I en film om The Doors är musiken så klart av högsta klass. Man kan inte förvänta sig något annat. Men vad som är av minst lika hög klass är Val Kilmer. Inte nog med att han förvandlar sig till Jim Morrison, han har snott hans röst. Liksom Joaquin Phoenix tog till sig Johnny Cash låtar och gjorde dem till hans egna helt och hållet i Walk the Line, på samma sätt gör Val Kilmer med The Doors.

 

Allra bäst är när bandet improviserar ihop ”Break on Through” i studion. Om det skiljer sig mot verkligheten skiter jag eftersom Kilmer briljerar så mycket. Han är Morrison i den scenen. Utan tvekan.

 

Scenen i sin helhet finns inte uppladdad, men den är inkluderad i denna blandning av olika Kilmer-framträdanden från filmen.

 

5. Happiness

På samma sätt som Magnolia knyter ihop påsen efter 75 procent av filmen med en låt, på samma sätt gör Todd Solondz i Happiness. Air Supplys ”All Out of Love” må fungera på karaokebaren och på lugna radiokanaler, men efter att ha sett hur Philip Seymour Hoffman och Camryn Manheim ömma tryckare kommer den alltid vara förknippad med en av mäktigaste filmupplevelser jag har haft. En riktig känslostorm, vilket låten alltid påminner mig om.

 

– Nio minuter in i klippet.

Addepladdes j-vla filmblogg
Addepladdes förbannade musikblogg




Music Maestro: Topp 5 musikfilmer


Music Maestro: Topp 5 musikfilmer (Nit89ram) - 2010-12-07 21:44:50 Ner Upp

Musik har en ypperlig förmåga att berätta en historia på egen hand och skapa associationer till minnen från förr. Under årens lopp har musiker har blivit skådespelare och vice versa. Kända band har använt det visuella för att uttrycka sin musik och sätta bilder på det låtarna har att berätta. Det är denna vänskap och samarbete mellan musik och film som jag har fokuserat min lista på. Filmer där man kanske inte ens behöver dialog för att kunna berätta en historia.



5. This is Spinal Tap
En film vars storhet jag till en början inte riktigt förstod och som jag inte kunde uppskatta fullt förrän jag blev mer insatt i musikbranschen. Spinal Tap är mokumentären om det fiktiva och misslyckade titelbandet, där det mesta som kan gå snett gör det också. Filmen är en skön drift och hyllning till musikgenren på samma gång och storheten med den är framförallt att det hela resulterade i bra låtar som fungerar även utanför filmens värld.



4. A Hard Day's Night
En spelfilm/dokumentär om The Beatles, där det intressanta med filmen är just att se bandet i en annorlunda miljö mitt under deras glansdagar. Filmen kan lätt misstolkas som ett kommersiellt och PR-mässigt jippo, men filmen fungerar i slutändan tack vare filmens genuint underhållande och charmiga ton. Ett starkt bevis på musikens oemotståndliga och glädjespridande kraft.



3. Koyaanisqatsi
En perfekt symbios mellan regi (Godfrey Reggio), foto (Ron Fricke) och musik (Philip Glass) där alla delar likställs och bidrar lika mycket till den slutgiltiga filmupplevelsen. Filmen är en upplevelse utöver det vanliga och ett starkt bevis på musikens förmåga att påverka våra känslor och berätta sina egna historier i vårt medvetande. Filmupplevelsen ger även perspektiv på hur liten jorden egentligen är och hur liten man själv är i den.



2. Interstella 5555
Den animerade housemusikalen som filmens tagline ståtar med. Ingen dialog används under berättelsens gång, utan istället används musikduon Daft Punks skiva Discovery som grund till denna animésaga. En klassisk saga med äventyr, kärlek, glädje, hjältar och ondskefulla skurkar. Musiken är hjärtat till sagan och den som förmedlar känslorna från bilderna till publiken. Ytterligare ett starkt bevis på musikens styrka och förmåga inom filmvärlden.



1. The Wall
Pink Floyds trestegsraket The Wall resulterade i en skiva, film och turné nästan samtidigt. Den numera legendariska turnén gjordes så storskalig att man var tvungen att lägga ner den i förtid då den blev för dyr i längden. Filmen bygger vidare på skivans historia och berättar historien om Pink och hans liv från födseln, genom skolan (Another Brick in the Wall) till vuxen ålder. Det är en salig blandning mellan spelfilm, animation, lugna melodier, gammal hederlig progressiv rock och rockmusikal. "Världens längsta musikvideo" har något klassat den som och när musiken i sig kan berätta en sådan komplex historia, är det en fröjd att även få följa bilderna till det hela.





Music Maestro: Topp 5 musikfilmer


Music Maestro: Topp 5 musikfilmer - 2010-12-07 21:22:42 Ner Upp

Music Maestro! Ja, musik har en närmast helande kraft och en förmåga att spela på våra innersta känslosträngar, vilket gör det optimalt för att förhöja en filmupplevelse. Musik har därför gått hand i hand med filmmediumet sedan den sistnämndes födelse och båda har levt i en harmonisk symbios med varandra sedan dess.

 

Det roliga med musik är att i och med att den påverkar oss på ett sådant djupt plan inom oss blir det mer personligt, vilket gör att upplevelsen kring musik i film kan skilja sig stort mellan person till person. Detta faktum ville jag undersöka vidare på och bjöd därför in Pladd, från hans (j-vla) filmblogg och förbannade musikblogg, med ett litet uppdrag. Uppdraget var att lista sina topp 5 musikfilmer, där det enda kravet var att filmerna på något sätt skulle kunna vara musikrelaterade (fri tolkning på detta).

 

Hur resultatet blev? Följa länkarna nedan för att se hur våra listor ser ut (undertecknad = Nit89ram).

Är ni själv sugna på att bidra med en lista? Tveka inte! Gör dig en egen lista med samma riktlinjer som ovan och skicka in den till: royalewithcheese.blogg@gmail.com

 

 


 

Filmmusik (Spotify)

 


Topp 10: Öppningsscener - 2010-10-07 19:59:39 Ner Upp

Läste på Voldos eminenta filmblogg häromdagen och fastnade framförallt för listan med de öppningsscener han tycker bäst om. En kul idé och en intressant lista med många klassiska scener. Denna lista triggade min egen listnerv och jag kunde inte motstå frestelsen att skapa min egen lista för mina favoriter.

En öppningsscen, eller anslag som det även kan kallas, är ett viktig dramaturgiskt inslag i en film. Denna inledande scen ska direkt sätta tonen för hur resten av filmen ska vara och den ska trigga publikens nyfikenhet att ta del av historien i sin helhet. Med hjälp av musik och det rent visuella ska publiken få en föraning om vad det hela kommer att handla om, fast utan att samtidigt säga för mycket.

Min lista är inte på något sätt någon grundlig utvärdering bland alla de filmer jag har sett genom åren, utan snarare en snabbkomponerad lista av de scener som direkt dyker upp i mitt huvud när jag tänker på ordet "öppningsscen". Fast samtidigt borde detta vara ett gott betyg på att dessa scener har påverkat mig starkt.

10.
Monty Python and the Holy Grail

Kontrasten mellan de klassiska elementen (dimman, slottet och riddarutrustningen) och den absurda humorn (kokosnöttern och dialogen) sätts direkt i denna öppningscen och fullföljs genom hela filmen. Min favoritfilm från mina komiska favoriter, Monty Python och trots att humor sägs vara en färskvara skrattar jag fortfarande till den här scenen.
Klipp

9. Casino Royale

Den efterlängtare nystarten av hela Bond-serien och filmen som äntligen skulle skildra
Ian Flemings ursprungsroman om agent 007. Standarden sattes högt direkt med denna film-noir-doftande scen kring hur James får sin 00-status. Bond är tillbaka och det med råge.
Klipp

8. A Clockwork Orange

Min favoritregissör Stanley Kubrick hade en stor kunskap och detaljrikedom när det kom till det visuella i sina filmer och att
visuellisera ett specifikt känslotillstånd. Detta var något som sattes direkt i filmernas anslag och vare sig det skulle vara pampigt bombastiskt eller mer tillbakadraget - med en dos svart humor - så lyckades han nästan varje gång.

En av mina favoriter är dock från A Clockwork Orange, där man med hjälp av relativt enkla hjälpmedel (musik, kroppsspråk och kameraarbete) lyckades skapa en mystik atmosfär som förbereder publiken att detta blir en åktur utöver det vanliga.
Klipp

7. Taxi Driver

Ett av världens bästa förstapersonsporträtt bygger upp sin atmosfär och stämning direkt under öppningsscenen. Travis Bickle påstår att New York är ett smutsigt och vridrigt ställe och efter förtexterna - som akompanjeras av Bernard Herrmanns jazziga toner - är man beredd att hålla med.
Klipp

6. Watchmen

Hela titelsekvensen till Zack Snyders superhjälteepos är ett snyggt packeterat påskägg till oss som har läst serieromanen, som snabbt sätter in publiken i den alternativa världen som denna historia utspelar sig i och hela musikläggs av ingen mindre än mister Dylan himself.
Klipp

5. Pulp Fiction

Min allra första bekantskap med Tarantinos förmåga att skriva dialog och jag var fast direkt. Dialogen flödade naturligt fram, ämnet som man pratade om var annorlunda - vilket genomsyrar hela filmen - och
Tim Roth och Amanda Plummers naturliga agerande fullbordar scenen. När Dick Dales låt Misirlou sedan kickar igång är stämningen på topp.
Klipp

4. Once Upon a Time in The West

Ett ypperligt exempel på att det visuella kan bära fram en historia nästan helt på sina egna ben. Inte mycket händer här, men där finns hela tiden ett spänningsmoment och atmosfären tätnar ju längre scenen lider. Den här öppningscener symboliserar även filmen i sin helhet där tempot är sakta, men där finns hela tiden någonting som intresserar en och sedan får man stor utdelning i slutändan.
Klipp

3. Magnolia

En separat del från resten av filmen, men något som ändå sätter tonen för filmen och som gör en beredd på vad som komma skall. Fungerar alldels ypperligt på egen hand och kittlar ens fantasi hur allt kan hänga ihop i vår knasiga värld.
Klipp

2. The Shining

Ännu en scen signerad Kubrick och detta är en av hans mäktigaste. Helikopteråkningen i sig är spekakulär, men tillsammans med musiken är det en perfekt symbios som visar hur väl det
audiella och visuella kan fungera ihop för att skapa en känsla. Utan att veta vad filmen egentligen handlar om förstår man att något inte riktigt står rätt till här och att det ligger något otäckigt och lurar i bakgrunden.
Klipp

1.
Touch of Evil

En riktig klassiker och ett bevis på att några år på nacken inte behöver betyda något avslaget i filmväg. Med denna genomarbetade scen där spänning, atmosfär, presentation av filmens karaktärer och en föraning kring filmens handling fungerar hand i hand och är ett ypperligt bevis på hur en öppningscen ska fungera.
Klipp


YouTube-tips #11 - 2010-08-09 21:52:03 Ner Upp

Dags ännu en gång att damma av den gamla YouTube-följetongen och den här gången tipsa om duon SCHMOES KNOW. Konceptet känns igen sedan tidigare, men genomförandet är väl avvägt mellan komik och seriösa åsikter att det fungerar.

Som vanligt, kan tyckas när det kommer till filmrecenserande, är det två killar framför kameran och som levererar sin åsikter, vilket gör att det kan bli lite väl grabbigt emellanåt. Men lyckligtvis så brukar duon med jämna mellanrum bjuda in kvinnliga recensenter till sin recensioner, vilket kan bli en underhållande mix.

Duon levererar roliga och träffsäkra recensioner där upphovsmakarna inte tar sig själva på för stort allvar, vilket alltid uppskattas från undertecknad. Så varför inte bygga ut din redan breda YouTube-repertoar med dessa två pojkspolningar? Och när du ändå är här så glöm inte bort de tio föregående tipsen.

 

Dagens utvalda klipp är recensionen på M. Night Shyamalans nya The Last Airbender.


YouTube-tips


Topp 5 Stumfilm (....so far.....) - 2010-06-15 11:30:49 Ner Upp

Stumfilm är något alldeles speciellt och en intressant aspekt när det kommer till filmhistoria, en aspekt som tyvärr allt för många hoppar över på grund av åldern på filmerna. Om man ser film enbart för underhållningsvärdet så kan jag förstå om man inte gillar stumfilmer fullt ut. De kan ibland kännas aningen för långsamma och övertydliga i sin berättelse. Men sen så finns där vissa guldkorn som fortfarande håller och som dessutom lyckas kombinera en bra historia med ett tillvägagångsätt som har influerat mängder av filmer i efterhand.

För är det något som stumfilmer är bra på så är det känslan av att man för se ett riktigt historiskt dokument och något som är hämtat ur en svunnen tid. Kombinerar man även lite specialeffekter i filmerna får man en ännu tydligare bild av hur det fungerade då och något man relativt enkelt kan jämföra med dagens filmer. Så jag vill gärna slå ett extra slag för stumfilmens viktiga plats i filmhistorien och rekommendera att börja se på några av klassikerna ur den gamla skolan.

Nedan följer min topp 5 av de stumfilmer som jag gillat mest av de jag hittils har sett. För även om jag har sett en del stumfilmer i mina dar, så är det alldeles för lite och något som kommer att kompletteras framöver. Så se listan nedan som en preliminär lista, med en så kallad "so far, so good"-karaktär.



1. Resan till månen (Le voyage dans la lune) 1902 Mer info

  • Georges Méliès klassisker från det tidiga 1900-talet och en av de första sci-fi-filmerna som gick ut på att underhålla sin publik. En film som fungerar förvånandsvärt bra med tanke på sin ålder. En sann klassiker ur den gamla skolan.


2. Chaplins pojke
(The Kid) 1921 Mer info
  • En av mästaren Chaplins första filmer och en av hans mest rörande. Det behövs ingen dialog för att man som publik ska förstå de känslor som strömmar genom de två huvudkaraktärer i deras kamp att få en dräglig levnadssituation. Dessutom en bra inkörsport till Chaplins andra verk.


3. Nosferatu
(Nosferatu, eine Symphonie des Grauens) 1922
  • Den första filmatiseringen av Bram Stokers historia om greve Dracula och enligt mig den bättre av de jag hittils har sett. Filmen gjordes utan rättigheter och således fick greven i den här filmen heta något annat än Dracula (Greve Orlok).

    Höjdpunkten i Nosferatu är Max Schreck i rollen som greven som med sin råttliknande persona skapande en skrämmande gestalt. Stumaspekten i filmen byggde vidare på detta, eftersom när man inte kunde höra hans röst så avhumaniserade det honom från sin riktiga personlighet.


4.
Den andalusiska hunden (Un chien andalou) 1929 Mer info
  • En surrealistisk film gjord i samarbete mellan konstnären Salvador Dalí och regissören Luis Buñuel. Duon lär ha sagt en gång att meningen med filmen är att man inte ska förstå den. Oavsett detta så är det en intressant film som tål att ses om, trots sina år på nacken.


5. En kvinnas martyrium
(La Passion de Jeanne d'Arc) 1928
  • En fransk film gjord av dansken Carl Theodor Dreye om Jeanne d'Arc sista dagar i livet. Filmen som bokstavligt talat gav det mänsliga ansiktet ett ansikte, frambringar skickligt det lidande som Jeanne d'Arc genomlider genom hela filmen.


00-talets bästa filmer - 2010-05-17 19:41:17 Ner Upp
Jag vet att det är i senaste laget att posta en lista över sina filmfavoriter under det gågna årtiondet. Det borde man egentligen har gjort i slutet av förra året alternativt under början av detta året. Men jag blev så inspirerad av tråden 2000-talets bästa filmer på Filmsnack att jag tänkte i alla fall göra ett tappert försök att sammanställa mina favoriter. Som vanligt är det svårt med dessa listor, men jag blev ändå ganska nöjd med slutresultatet.

Listan består av fem filmer per år och rangordning är i fallande ordning.
Håller du inte med mig? Kommentera här eller gå in på Filmsnack och posta din egen lista.

2009:
Inglourious Basterds
El secreto de sus ojos
District 9
Up
Un prophète

2008:
De ofrivilliga
Waltz with Bashir
In Bruges
Wall-E
Changeling

2007:
The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford
No Country for Old Men
Zodiac
Into the Wild
Hot Fuzz

2006:
El laberinto del fauno
Das Leben der Anderen
Daft Punk's Electroma
The Departed
Babel

2005:
Sin City
Thank You for Smoking
Good Night, and Good Luck
The Squid and the Whale
V for Vendetta

2004:
Der Untergang
Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Collateral
Fyra nyanser av brunt
Team America: World Police

2003:
Oldboy
Interstella 5555: The 5tory of the 5ecret 5tar 5ystem
Capturing the Friedmans
Elephant
Smala Sussie

2002:
I​r​r​é​v​e​r​s​i​b​l​e
Sympathy for Mr. Vengeance
Adaptation.
Infernal Affairs
The Pianist

2001:
Amelie från Montmartre
Mulholland Dr.
Donnie Darko
The Man Who Wasn't There
Spirited Away

2000:
Requiem for a Dream
Memento
Snatch
Tillsammans
Joint Security Area


YouTube-tips #10 - 2010-02-07 20:56:40 Ner Upp

Dags för nummer tio i min lilla Youtube-serie och den här gången hälsar vi DistinguishedFlyer välkommen. Anledningen till att jag tipsar om den här kanalen är inte vad han/hon själv producerar för filmer, utan vad som läggs upp där.

Det är nämligen recensioner och klipp från TV-programmet At the Movies, ett amerikanskt program som går ut på att två kritiker sitter ner tillsammans och diskuterar om olika filmer. Programmet är förmodligen mest känd med radarparet Roger Ebert och Gene Siskel, som enligt många anses vara bland de främsta filmkritikerna genom tiderna.

Andra återkommande värdar i programmet är bland annat Richard Roeper, Michael Phillips och A. O. Scott.

Så spana gärna in några klipp och se vad andra tycker om filmer som du har sett, ska se eller aldrig ens har hört talas om. För om det är någonting som är intressesant för en filmintresserad så är det att höra vad andra tycker om olika filmer.

Se gärna NC's hyllning till Siskel and Ebert:

Siskel and Ebert


Det utvalda klippet visar när Siskel och Ebert recenserar Jaws: the Revenge - en kalkon som visar hur man inte ska göra film.

 

YouTube-tips


Nollnolltalet - eller hur Y2K visade sig vara en bluff - 2010-01-02 02:01:54 Ner Upp

När vi nu har gått från 2009 till 2010 så är det inte bara ett nytt år som har börjat, utan även ett nytt decennium. Då går traditionen ut på att man ska sammanfatta det gångna [insert två siffror här]-talet med olika listor där man ger både ris och ros.

Själv ska jag vara så fräck att inte göra en egen lista utan referera till andra som har gjort ett riktigt bra jobb med att sammanfatta. Detta dels för att jag känner att det inte ger något vare sig för mig eller för andra att jag listar filmer helt upp och ner utan någon genomtänkt anledning till mina val. Även för att det finns alldeles för många filmer från 00-talet att lista, att jag känner att jag inte har vare sig tid eller kunskap för att göra årtiondet rättvist.


Nollnollfilm.se är en fantastiskt bra sida där du hittar alla filmer som är väl värda att spana in från 00-talet. Sidan innehåller olika listor från Sveriges främsta skådespelare, regissörer, journalister och bloggare.

Dessutom kan jag tipsa om filmsidan Moviezines egna lista med Nollnolltalets 100 bästa filmer. Listan innehåller både givna filmer men även några överraskningar, vilket alltid är trevligt i dessa sammanhang. Håller du inte med om deras rangordning så är det bara till att hoppa in på forumet och prata av dig lite. Vill du sen veta hur många du har sett från listan, så kan jag tipsa dig om Filmtipset för det ändamålet.

Jag får väl ändå bidra lite till denna något konstiga sammanställning och mitt bidrar får vara att referera till min personliga sida, där jag har listat mina favoritfilmer från åren 2000-2009. Där får ni åtminstone en liten bild av över hur min filmsmak ser ut från 00-talet.

Avslutningsvis så skulle jag vilja visa en liten filmsnutt med några av decenniets bästa filmer. Givetvis finns här många filmer utöver dessa, men de får du leta upp själva via sidorna ovan.

Klippet får vara som en liten påminnelse om vilka bra filmer du har sett, vill se om eller ska se framöver. Mycket nöje och ha en trevlig början på 10-talet.

 



Filmlista:
2000
Memento
Battle Royale
Almost Famous
Amores perros
American Psycho
Requiem for a Dream
Gladiator
Snatch
Brother

2001
Donnie Darko
Blow
Training Day
Le fabuleux destin d'Amélie Poulain

2002
The Rules of Attraction
Vanilla Sky
28 Days Later...
Road to Perdition
City of God

2003
Oldboy
Kill Bill: Vol.1
High Tension
Lost in Translation

2004
Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Kill Bill: Vol.2
Dawn of the Dead
Shaun of the Dead
Collateral
Garden State
Saw

2005
The Devils Rejects
Adams æbler
Broken Flowers
History of Violence
Sin City
Jarhead
V for Vendetta

2006
Southland Tales
The Departed
A Scanner Darkly
The Prestige
Running Scared
Babel
Children of Men
This is England

2007
My Blueberry Nights
Ex Drummer
I´m Not There
No Country for Old Men
Eastern Promises
Death Proof
Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street
Inland Empire

2008
Waltz with Bashir
The Wrestler
In Bruges
Låt den rätte komma in
RocknRolla
The Dark Knight

2009
Watchmen
Adventureland
The Curious Case of Benjamin Button
Gran Torino
(500) Days of Summer
Slumdog Millionaire
The Soloist
Where the Wild Things Are
Avatar
Inglourious Basterds


2009 - 2010-01-01 20:28:19 Ner Upp
En textsammanfattning om filmåret i alla ära, men det är ju för rörliga bilder som vi har lärt oss att älska mediet film från allra första början. Så här kommer två trevliga filmklipp som sammanfattar filmåret 2009. Se och njut av all bra film som ni förhoppningsvis har sett genom året, och all bra film som ni fortfarande har framför er från filmåret 2009.

 

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0
Nöje och Underhållning Film & TV bloggar Reggad på Commo.se Film/Tv Blogglista.se