Melancholia
Lars von Trier har en osannolik förmåga att lyckas med konststycket att röra upp känslor med sina filmer och åsikter. En av hans senaste "prestationer" på detta område var att uttala sig någon klumpigt kring Nazityskland under årets filmfestival i Cannes och samtidigt bli "persona non grata" på kuppen. Detta kan anses båda stjäla uppmärksamhet från filmen han faktiskt var där och tävlade med (Melancholia) eller vara en briljant PR-kupp för densamma. Fast med orden "all publicitet är bra publicitet" i åtanke är det väl dags ändå att släppa fokus kring allt runtomkring filmen och istället fokusera helhjärtat på huvudattraktionen (förhoppningsvis) själv.

Melancholia kretsar kring två systrar i en minst sagt dysfunktionell familj. Den första delen utav filmen fokuserar kring den yngre systerns bröllop (spelad av Kirsten Dunst) och den andra delen kring den äldres (spelad av Charlotte Gainsbourg) ständiga kamp för att kunna ha ett fungerande familjeliv.



För det första är bröllop är en väldigt tacksam skådeplats för dramatiska händelser, där den perfekta uppdiktade sinnebilden för ett bröllop alltför ofta kraschlandar emot verklighetens klippvägg. Kontrasten som finns i detta är väldigt intressant och detta är något som Lars von Trier utnyttjar väldigt väl här för att skapa en varierande dramaturgisk kurva kring en specifikt händelse (bröllopet), som annars riskerar att bli både statisk och full av upprepningar. Melancholia fick mig i stunder att tänka på guldkorn såsom filmen Festen, där de båda visar väl att man inte behöver gå längre än till sin egen familj för att skapa dramatik och spänning. En annan fördel med detta tillvägagångssätt är att alla i publiken kan relatera till det, oavsett om de vill det eller inte.

Om första delen är filmens mest intensiva del när det kommer till dramatik och interaktion karaktärer emellan är tvåan dess något lugnare kusin från landet. Detta utan att det samtidigt riskerar till att bli både segt och trist. Filmen tar överlag god tid på sig att berätta sin historia, men på grund av yttre element som ständigt finns närvarande i historiens båda delar finns här hela tiden något som driver den framåt och gör historien/filmen intressant. Man bör dock vara medveten om att filmen kräver sitt rätta sinnelag hos sin publik för att kunna njutas av fullt ut.



På den mer tekniska sidan utav filmen är den mer eller mindre fulländad. Filmens foto är en av huvudorsakerna till filmens drömlika och successiva natur. Tillsammans med att "riktig" slow motion-teknik används emellanåt skapas det under filmens gång bokstavligt talat vackra, rörliga tavlor där det som publik bara är till att luta sig tillbaka och njuta i fulla drag. Och med tanke på filmens natur och vilken historia den vill berätta är det också en fröjd att få ta del av de mer jordnära specialeffekterna som filmen besitter. Med grundtanken att effekterna ska glänsa, men inte överglänsa själva filmen i stort, lyckas de väl med att hjälpa till att bygga upp historien och skapa en väl fungerande helhet. När filmer såsom Transformers och Avatar är populära idag när det kommer till specialeffekter är det intressant med Melancholia att se hur man också kan göra det.

Melancholia är på många sätt och på olika plan en väldigt vacker, harmonisk och nästan poetiskt berättad film som inte räds för att måla med den stora känslopenseln. Jag har på sistone själv varit inne i lite av en filmsvacka då jag har undrat vad det egentligen ger mig att se på och diskutera filmer över huvudtaget. Med Melancholia har jag till slut äntligen återfått gnistan och förståelsen igen varför jag en gång i tiden lärde mig att älska detta medium som vi kallar för film. I alla känsloyttringar som Melancholia framkallade och satte igång inom mig är det den återfunna "filmgnistan" nog det viktigaste som jag tar med mig från denna filmupplevelse (med betoning på just upplevelse). Tusen tack von Trier för detta uppvaknade.