Då var årets gala över för den här gången och alla priser är utdelade. Årets gala var, precis som tidigare år, ingen höjdare underhållningsmässigt, men tack vare Filmsnacks eminenta och trevliga Oscarschatt gick natten ovanligt fort ändå. Värdparet Franco/Hathaway var tråkigt anonyma i sina roller som värdpar och de gjorde knappt något eget på scenen, utan slussade mest taktpinnen vidare från prisutdelare till pristudelare. Flödet var överlag bättre i år när man både lyckades med att trimma ner de olika nomineringsprocessdurerna och tacktalen själva. Trots bristerna i galan är det ändå fortfarande Oscarsgalan vi pratar om här och man kan inte komma ifrån att det är en speciell händelse under filmåret.

Min tippning gick bättre än förra året, men jag känner mig fortfarande inte riktigt nöjd. Jag blev extra glad över att jag lyckades pricka in alla skådis- och manuskategorierna. Annars var det en salig blandning med tippresultatet och trots att jag kände mig ovanligt förberedd inför årets gala kunde det sannerligen gått bättre. En lärdom inför nästa år är att inte ta med önsketänk (klippning, bästa dokumentära långfilm och originallåt) som en faktor i tippningen, då det bara ställer till det.

Nedan följer hur min tippning egentligen gick:

Bästa manliga huvudroll
Min tippning: Colin Firth i The Kings Speech
Pristagare: Colin Firth i The Kings Speech

Bästa manliga biroll
Min tippning: Christian Bale i The Fighter
Pristagare: Christian Bale i The Fighter

Bästa kvinnliga huvudroll
Min tippning: Natalie Portman i Black Swan
Pristagare: Natalie Portman i Black Swan

Bästa kvinnliga biroll
Min tippning: Melissa Leo i The Fighter
Pristagare: Melissa Leo i The Fighter

Bästa animerade långfilm
Min tippning: Toy Story 3, Lee Unkrich
Pristagare: Toy Story 3, Lee Unkrich

Bästa art direction (scenografi)
Min tippning: The Kings Speech, Eve Stewart och Judy Farr
Pristagare: Alice in Wonderland, Robert Stromberg och Karen O'Hara

Bästa foto
Min tippning: True Grit, Roger Deakins
Pristagare: Inception, Wally Pfister

Bästa kostym
Min tippning: The Kings Speech, Jenny Beavan
Pristagare: Alice in Wonderland, Colleen Atwood

Bästa regi
Min tippning: The Social Network, David Fincher
Pristagare: The Kings Speech, Tom Hooper

Bästa dokumentära långfilm
Min tippning: Exit through the Gift Shop, Banksy och Jaimie D'Cruz
Pristagare: Inside Job, Charles Ferguson och Audrey Marrs

Bästa dokumentära kortfilm
Min tippning: Strangers No More, Karen Goodman och Kirk Simon
Pristagare: Strangers No More, Karen Goodman och Kirk Simon

Bästa filmklipp
Min tippning: 127 hours, Jon Harris
Pristagare: The Social Network, Kirk Baxter och Angus Wall

Bästa utländska film
Min tippning: Biutiful, Mexico
Pristagare: Hævnen, Danmark

Bästa makeup
Min tippning: Barneys Version, Adrien Morot
Pristagare: The Wolfman, Rick Baker och Dave Elsey

Bästa musik (Original score)
Min tippning: The Social Network, Trent Reznor och Atticus Ross
Pristagare: The Social Network, Trent Reznor och Atticus Ross

Bästa musik (Original song)
Min tippning: "If I rise" ur 127 Hours, A.R. Rahman, Roland 'Rollo' Armstrong och Dido
Pristagare: "We belong together" ur Toy Story 3,  Randy Newman

Bästa film
Min tippning: The Kings Speech, Iain Canning, Emile Sherman och Gareth Unwin
Pristagare: The Kings Speech, Iain Canning, Emile Sherman och Gareth Unwin

Bästa animerade kortfilm
Min tippning: Day & Night, Teddy Newton
Pristagare: The Lost Thing, Shaun Tan och Andrew Ruhemann

Bästa kortfilm
Min tippning: The Confession, Tanel Toom
Pristagare: God of Love, Luke Matheny

Bästa ljudklippning
Min tippning: Inception, Richard King
Pristagare: Inception, Richard King

Bästa ljudmix
Min tippning: Inception, Lora Hirschberg, Gary Rizzo och Ed Novick
Pristagare: Inception, Lora Hirschberg, Gary Rizzo och Ed Novick

Bästa specialeffekter
Min tippning: Inception, Chris Corbould, Andrew Lockley, Pete Bebb och Paul J. Franklin
Pristagare: Inception, Chris Corbould, Andrew Lockley, Pete Bebb och Paul J. Franklin

Bästa manus baserat på förlaga
Min tippning: The Social Network, Aaron Sorkin
Pristagare: The Social Network, Aaron Sorkin

Bästa originalmanus
Min tippning: The Kings Speech, David Seidler
Pristagare: The Kings Speech, David Seidler

Resultat: 13/24
Kommentar: Mer än hälften kanske kan anses vara ett godkänt betyg, men jag hade hoppats på mer. Det började bra med skådispriserna och avslutades väl med teknik- och manuspriserna. I mitten vet jag inte riktigt vad som hände och för mig där kortfilmer ligger mig varmt om hjärtat svider det att jag knappt såg någon av dessa innan galan. Måste även passa på och gratulera Susanne Bier, vars film Hævnen vann pris för bästa utländska film. Danskarna kan om de vill. Att jag lyckades pricka in "Bästa film" får väl anses som en fin avslutning på årets gala.

Dags för tippning och då är det dags att lägga mina egna åsikter åt sidan. Hur kan juryn tänkas argumentera kring sina val av vinnare och vilka kan anses vara de mest lämpliga vinnarna enligt dem? Nedan följer en lista med vilka jag tror utses som vinnare vid årets Oscarsgala.

Jag kan förstå att det inte är särskilt roligt eller givande att läsa en lång lista, helt utan egna kommentarer från min sida kring hur jag tänkte. Se istället den här listan som ett bevis på att jag inte kommer att ändra min tippning under galans gång och som en förstudie till uppföljningen på hur tippningen gick som jag kommer till att göra nästa vecka.

Bästa manliga huvudroll
* Colin Firth i The Kings Speech

Bästa manliga biroll
* Christian Bale i The Fighter

Bästa kvinnliga huvudroll
* Natalie Portman i Black Swan

Bästa kvinnliga biroll
* Melissa Leo i The Fighter

Bästa animerade långfilm
* Toy Story 3, Lee Unkrich

Bästa art direction (scenografi)
* The Kings Speech, Eve Stewart och Judy Farr

Bästa foto
* True Grit, Roger Deakins

Bästa kostym
* The Kings Speech, Jenny Beavan

Bästa regi
* The Social Network, David Fincher

Bästa dokumentära långfilm
* Exit through the Gift Shop, Banksy och Jaimie D'Cruz

Bästa dokumentära kortfilm
* Strangers No More, Karen Goodman och Kirk Simon

Bästa filmklipp
* 127 hours, Jon Harris

Bästa utländska film
* Biutiful, Mexico

Bästa makeup
* Barneys Version, Adrien Morot

Bästa musik (Original score)
* The Social Network, Trent Reznor och Atticus Ross

Bästa musik (Original song)
* "If I rise" ur 127 Hours, A.R. Rahman, Roland 'Rollo' Armstrong och Dido

Bästa film
* The Kings Speech, Iain Canning, Emile Sherman och Gareth Unwin

Bästa animerade kortfilm
* Day & Night, Teddy Newton

Bästa kortfilm
* The Confession, Tanel Toom

Bästa ljudklippning
* Inception, Richard King

Bästa ljudmix
* Inception, Lora Hirschberg, Gary Rizzo och Ed Novick

Bästa specialeffekter
* Inception, Chris Corbould, Andrew Lockley, Pete Bebb och Paul J. Franklin

Bästa manus baserat på förlaga
* The Social Network, Aaron Sorkin

Bästa originalmanus
* The Kings Speech, David Seidler

Dags för min sista kategori inför årets gala och då passar det ju bra att avsluta med galans eget flaggskepp, "Bästa film". När det gäller mina favoritfilmer från tidigare år har det historiskt sätt varit väldigt blandat om de har vunnit detta pris eller ej. Ibland har mina favoriter fått pris, ibland inte och oftast har de inte ens blivit nominerade. Trots detta har priset en viss tyngd och för andra året i rad inkluderar kategorin numera tio filmer.

De nominerade är:



Min rangordning:

#10

Winter's Bone
Kommentar: Så dyster och mörk att det räcker till och blir över. Jennifer Lawrence imponerar i huvudrollen, men annars blev jag inte så berörd av historien som jag hade hoppats på eller som det finns potential till. Lär förmodligen ha glömts bort till nästa års gala.

#9
- Recension
The King's Speech
Kommentar: Årets Oscarsfilm med stort O och en av favoriterna till årets priser. Förutom en riktigt bra Colin Firth och intressant anknytning till stamningens problem fanns här inte mycket övrigt som imponerade på mig. Historien kring andra världskriget tar aldrig fart och man lär inte riktigt känna karaktärerna på djupet.

#8
- Recension
The Fighter
Kommentar: En klassisk underdoghistoria i ett sportsligt sammanhang där fokus främst läggs på de sociala relationerna. Manuset är inget speciellt, utan det som inger liv i historien är skådespelarna. Christian Bale är fantastisk i en av de manliga birollerna, Melissa Leo/Amy Adams imponerar på den kvinnliga sidan och även Mark Wahlberg agerar bra i huvudrollen.

#7

The Kids Are All Right
Kommentar: En förvånandsvärt lättsam film för Oscarssammanhang, men dramakomedier med fokus på drama har i och för sig varit med tidigare. Den här filmen tar upp en mängd olika problem kring mänskliga relationer, lyckas bolla dem i luften mellan varandra och utan att ta bort det komiska. Men här finns för lite att ta av så att säga för att den ska nå högre höjder.

#6
- Recension
True Grit
Kommentar: En ovanligt ordinär och "rak-på-sak" film för att vara från bröderna Coen, vilket gjorde mig en smula besviken då jag har uppskattat många av deras tidigare alster. Filmen är fortfarande sevärd, kompetent gjord och även om Coens inte presterar på topp kan de fortfarande göra bra filmer.

#5
- Recension
Black Swan
Kommentar: Sett till förväntningar kanske den största missräkningen för mig inför årets gala, men Darren Aronofsky lyckas fortfarande i stunder även här "omsluta" mig och Nathalie Portman briljerar i huvudrollen.

#4
- Recension
Inception
Kommentar: Den första ljuspunkten på den annars i mångt och mycket miserabla biosommaren 2010. Christopher Nolan bevisar här att så kallade blockbusters inte behöver vara hjärndöda actionspektakel för att kunna locka till sig folk. Idéen var alternativa drömvärdlar är inget unikt för den här filmen, men Nolan lyckas väl att blanda detta med spekakulära actionsekvenser och små kluringar för att göra det hela ännu mer intressant.

#3
- Recension
The Social Network
Kommentar: Filmen som på förhand hade alla fördomar emot sig hos mig lyckades snabbt omvandla mig och  trots den omdiskuterade sanningshalten i filmen så är den fortfarande både sevärd och underhållande. Dettta främst tack vare Sorkins välskrivna dialog som inte känns direkt hämtad ur verkligheten, men leverarar i sådan takt att käre gamle Cary Grant hade blivit avundsjuk.

#2
- Recension
127 Hours
Kommentar: En film som med små medel lyckas skapa en större helhet än vad delkomponenterna skvallrar om. Filmen lyckas med snabb klippning, bra regi, bra skådespel och ett bra grundmanus snabbt sätta in mig i historien och 90 minuter senare är känslo-berg- och dalbanan slut på duken, men inte hos mig själv.

#1
- Recension
Toy Story 3
Kommentar: Tänka sig att en animerad film skulle bli min favoritfilm från 2010. Det trodde jag sannerligen inte, men Pixar har återigen bevisat för mig att animerade filmer inte enbart är till för barn och de har sedan den första Toy Story-filmen ständigt förfinat sitt hantverk. Med en lagom mix av nutid och nostalgi är Toy Story 3 min favorit bland årets nominerade och även överlag från 2010.

I en tid av remakes, reboots och allt var det heter på utrikiska är det skönt och veta att det fortfarande finns folk därute som känner för att berätta sin egen historia på den vita duken. En historia som inte har berättas någon annanstans tidigare. Detta är därför som jag rangordnar "Bästa originalmanus" bland de viktigaste under galan och som jag själv tycker är en av de mest intressanta att få följa.

Precis som vid föregående manukategori gäller även här devisen "ett bra manus uppmuntrar till bra saker".

De nominerade är:



Min rangordning:

#5
- Recension
The Fighter
Kommentar: I en annars välspelad film var manuset inget extraordinärt. Trots att man hade fria tyglar och ingen usprungskälla att göra rättvis, lyckas man inte undvika de klassiska - och något tröttsamma - elementen när det kommer till "Baserad på en verklig historia" eller "Sportfilm". Filmen lyckas tydligast klämma in både ett klassiskt sportmontage och ett "textslut", men det manuset saknar främst är en tydlig historia. Som det ligger till nu är det främst skådespelarna som ger liv åt historien och inte dess manus.

#4
- Recension
The King's Speech
Kommentar: Filmen tar upp en intressant aspekt kring talets förmåga och hur mycket stamning kan påverka en, här presenterad i en extrem situation. Annars lyckas historien presentera en intressant historisk epok utan att göra den intressant, vilket förmodligen främst beror på att man inte riktigt får känna filmens karaktärer ordentligt. Överlag en alltför tillrättalagd historia, utöver stamningsbiten, som inte intresserade mig särskilt länge efter filmens slut.

#3

The Kids Are All Right
Kommentar: En förvånansvärt lyckad dramakomedi som tar upp en mängd intressanta, allvarliga problem kring relationer och där man lyckas bibehålla problemens komplexitet utan att filmens tappar sin komiska ådra. Hänger ni med? Knappt jag heller och det imponerar starkt på mig hur manusförfattarna faktiskt lyckades med detta.

#2

Another Year
Kommentar: En liten bortglömd pärla som med bravur lyckas förmedla livets komplexa, fantastiska och något motsägelsefulla natur utan att göra en moralpannkaka av det hela. Historiens enda ram är egentligen endast de fyra årstiderna och däremellan får både dialogen och historien fritt flöda fritt. På detta sätt lyckas man i lung och ro förmedla sin historia och man lär samtidigt känna dess karaktärer riktigt på djupet. Det är utrymmet för sådana här filmer i manuskategorierna som gör att jag uppskattar dem så mycket vid prisutdelningarna.

#1
- Recension
Inception
Kommentar: En spektakulär åktur som bokstavligt talat jobbar på flera olika plan. Nolan själv lyckas på ett imponerande sätt hålla alla sidohistorier sammankopplade och utan att tappa den röda tråden genom hela filmen. Trots spektakulära effekter och actionsekvenser är det upplevelsen som sker innanför pannbenet hos publiken som är filmens mest intressanta del. Och däri ligger den stora styrkan med filmens manus.

Att basera sitt filmmanus på en annan förlaga är ett trixigt jobb. Å ena sidan ska man bibehålla det som gjorde ursprungskällan så bra - vare sig det var en populär bok, pjäs eller annat - men samtidigt ska filmen lyckas stå på egna ben och skapa något eget.

Att försöka göra en egen rangordning kring vilka filmmanus man uppskattar mest är en tuff uppgift, då det kan skilja sig stort från det som står skrivet på pappret till det som visas upp på duken. Men jag kör enligt devisen "ett bra manus ska uppmuntra till bra saker" och hoppas det går fungerar ändå.

De nominerade är:



Min rangordning:

#5

Winter's Bone (Baserad på en roman med samma namn)
Kommentar:
Misär, misär och åter misär är något som tydligt kan sammanfatta denna film. Problemet som jag hade med den var att trots all misär blev jag inte så påverkad av historien som jag hade hoppats på och som det fanns potential till. En stor anledning till detta tillskriver jag manuset. All misär stoppades in i historien, men det sattes inte in i något sammanhang så därför upplevde jag det till slut som något normalt. Hade man istället kunnat på något sätt berättat hur situationen i familjen var tidigare, på ett tydligare sätt, eller göra antydningar till "hur man egentligen ska ha det i en familj" är jag säker på att jag i alla fall hade påverkats mer av historien.

#4
- Recension
True Grit (Baserad på en roman och en film med samma namn)
Kommentar: Bröderna Coen brukar ha en förmåga att göra något extra med sina filmer och det brukar ha sitt ursprung i dess manus. Här däremot blir det ovanligt ordinärt för att vara en Coen-film och karaktärerna (förutom de tre tyngsta) är inte så minnesvärda som man har blivit van vid. Men som vanligt lyckas de ändå leverera något stabilt manus som gör sitt jobb väl.

#3
- Recension
127 Hours (Baserad på boken "Between a Rock and a Hard Place")
Kommentar: Man följer det verkliga förloppet (som filmen är baserad på) nästan till punkt och pricka och lyckas berätta precis det nödvändiga, utan att dra ut på det för länge. Manuset är en stabil grogrund för de övriga inblandade i filmen att genom sin yrkesskicklighet höja det till något speciellt. Filmens storhet ligger således inte främst i dess manus, men utan det välavvägda manuset hade filmen inte blivit så bra som den nu blev.

#2
- Recension
Toy Story 3 (Baserad på de övriga filmerna i serien)
Kommentar: En naturlig vidareutveckling på de två tidigare filmerna och en perfekt balans mellan nostalgi och nytänkande. Både tragiken, värmen och humorn är bibehållen från föregångarna och det är få som lyckas göra en värdig uppföljare mer än tio år efter sin närmsta föregångare. Starkt jobbat, Pixar!

#1
- Recension
The Social Network (Baserad på en bok med samma namn)
Kommentar: Oavsett hur mycket sanning det ligger i det som berättas i filmen, kan man inte komma ifrån att det i grunden är Aaron Sorkins manus som är filmens största stjärna. Dialogen är välskriven och leveras i ett högt tempo som får mig att tänka tillbaka på screwballkomedins glansdagar. Kul förövrigt att se moderna blockbusters vars främsta fokus ligger kring talets gåva.

Åsa-Nisse: Wälkom to Knohult
Åsa-Nisse - symbolen för det dåliga (och enligt vissa till och med onda) med svensk film är återigen aktuell. I åratal har dessa filmer fått symbolisera uttryck som fars, buskis, fulkultur och dålig smak. Kritikerna avskyr filmerna som pesten och folket i sin tur älskar dem. Men är den 21:e filmen i ordningen så dålig som traditionen gör gällande? Nja, jag vet faktiskt inte.

Att majoriteten av kritikerna skulle avsky även denna film var ingen högoddsare eller att den för den delen snabbt skulle dyka upp på biotoppen. Det blir sällan mer förutsägbart eller så tydligt hur litet bioklimatet är här i Sverige när det kommer till dessa "folkliga" filmer. Den stora massan vill enbart ha underhållning för stunden och kritikerna verkar nästan föra en intern diskussion mellan varandra. Nä, kanske lite fokus på själva filmen nu.



Likt tidigare filmer utspelar sig även denna kring Nisse på Åsen i Knohult, Småland. Åsa-Nisse (Kjell Bergqvist) bygger av en slump en "Dunderpump" som har förmåga att kunna suga upp all olja i det närliggande området, där den är placerad. Detta intresserar snabbt den svenska regeringen som vill ha sin del av kakan och ett skånskt oljebolag som själva vill lägga beslag på pumpen för deras verksamhet. Kaoset som detta skapar leder till att Knohult snart utlyser sig själv till en republik och efterdyningarna till detta intresserar i sin tur självaste USA.

Det är en salig röra alltihop, men historien är snarare en ursäkt för att kunna bygga upp enskilda sketcher efter varandra. Detta är alla inblandade märkbart medvetna om och det gör att det hela faktiskt fungerar. Det märks tydligt att alla har roligt med sina karaktärer, man tar sig själv inte på för stort allvar och man lyckas skruva till allt ett steg längre än vad som är brukligt med dessa mer "folkliga" filmer. Just att det inte finns något mellanläge att luta sig tillbaka på är till filmens fördel och man vågar köra vidare på sin egen grej fullt ut. Det allra värsta med en film generellt och i synnerhet en svensk sådan är när de inblandade inte ens försöker göra något extra utav det (läs: Göta Kanal 3).



Att det redan snackas om en uppföljare lär inte heller förvåna någon, för är det något svensken gillar i filmväg så är det något han/hon känner igen sig i. Men faktum är att jag tycker Åsa-Nisse: Wälkom to Knohult är bättre än väntat. Man vågar köra på det man känner för, skapar sin egen referensplan och om filmen hade haft lite fler skämt/minut hade betyget till och med kunna bli högre. Man har väl inte gått och blivit folklig på äldre dar?

True Grit
Bröderna Coen har en speciell plats i mitt filmhjärta och de var en av de första regissörer som jag verkligen fastnade för när jag började fördjupa mitt filmintresse. Detta då mitt fokus under denna period skiftade från personerna framför kameran till de bakom, som enligt mig var mer intressanta att följa. Det var framförallt brödernas känsla för välskrivna karaktärer (ända in i minsta biroll) och förmåga att växla smärtfritt mellan olika genrer (komedi, thriller) som gjorde mig intresserad. Kombinerat med att de sedan starten 1984 har varit väldigt produktiva och besitter en hög lägstanivå, gör att det känns lite extra speciellt när "Written and Directed by Joel and Ethan Coen" dyker upp på duken.

True Grit är vad jag har förstått, en blandning mellan en nyinspelning av en film med samma namn från 1969, med John Wayne i huvudrollen, och en nytolkning av romanen den filmen i sin tur är baserad på. Jag har själv inte sett Wayne-filmen, men vad jag har förstått från andra finns det både likheter och skillnader mellan de båda filmerna. I korthet handlar den senare filmatiseringen om Mattie Ross (Hailee Steinfeld) som beger sig av för att försöka hitta sin fars mördare och ställa honom inför rätta. Till sin hjälp har hon en avdankad US Marshal (Jeff Bridges) och en Texas Ranger (Matt Damon).



Som alltid med Coens filmer andas True Grit en viss form av kvalité och filmen är ett kompetent hantverk på alla plan. Kläderna och miljöerna känns tidstypiska, fotot är vackert, musiken är stämningsfull och både regin plus manuset är stabilt. Jag blev både förvånad och glad över hur mycket av brödernas mörka humor som faktiskt framträdde i filmen. De tre huvudskådespelarna gör alla bra ifrån sig där Hailee Steinfeld lär se fram emot en fortsatt trevlig karriär och där Matt Damon förvånansvärt väl smälte in med omgivningen (på ett bra sätt). Den som sticker ut lite extra är dock Bridges och hans porträtt som den tragiske, patetiske, men ändå oberäkneliga och sluga Rooster Cogburn. Härligt att förra årets guldgubbevinst inte verkar ha påverkat hans skaparglädje i någon negativ bemärkelse.

Som sagt är det mesta i filmen kompetent gjort, men samtidigt finns här inget som sticker ut lite extra och verkligen gör filmen minnesvärd. Historien lunkar på i ett lagom tempo och gör sitt jobb väl, även om jag kan tycka att det emellanåt blir lite väl pratigt. Bröderna besitter en stor förmåga att kunna skriva dialog och brukar även ha en bra känsla över hur mycket man ska använda, men här blev det lite för mycket av det goda. Förmodligen har detta också att göra med att när det kommer till westernfilmer föredrar jag mer den italienska skolan framför den amerikanska. Jag föredrar helt enkelt när kameran och musiken sköter det mesta av snacket och skådespelarna egentligen mest behöver se lite sammanbitna ut för att det ska fungera.



True Grit är en sevärd, kompetent gjord film, men samtidigt ingen minnesvärd sådan. Det görs inte så många bra renodlade westernfilmer längre så man får vara glad åt de som faktiskt lyckas. Men i jämförelse med brödernas utmärka No Country for Old Men, som mer eller mindre är en westernfilm i modern tappning, tappar True Grit lite av sin charm. Men som vanligt med Coen och det som jag uppskattar främst med dem, är att här fortfarande finns något som gör filmen sevärd.

Black Swan
Darren Aronofsky är en regissör som så sakteligen har smugit sig in i mitt filmmedvetande och som har lagt sig på en stabil nivå strax under mitt yppersta toppskikt. Framförallt hans förmåga att bygga upp täta atmosfärer är något som jag uppskattar med hans verk och något som han har visat sig förmögen att kunna göra i filmer som Requiem for a Dream, The Wrestler och Pi. Så när det dyker upp en ny film från honom är det något som jag med spänning ser fram emot nu för tiden.

Black Swan, som Aronofsky senaste verk heter, kretsar kring Nina Sayers (Natalie Portman) som bor hemma hos sin mamma i New York City och är en professionell balettdansös. Nina är perfektionist och pressar sin kropp till det yttersta för att kunna prestera precis som hon själv vill uppe på scenen. Hon får lovord från den konstnärliga regissören (Vincent Cassel) för sin kontrollerande och "ljusa" sida, men till en kommande uppsättning av Svansjön får hon i uppdrag av honom att hitta sin mer "mörka" sida. Frågan är om hon verkligen är förberedd för det.



Något som nästan omgående kan skrämma bort en från filmen är faktumet att den handlar om just balett. Jag är långt ifrån en expert på området och inte stormförtjust i dansformen heller, men det var ändå intressant att få sig en liten inblick i balettens värld faktiskt är uppbyggd. Dessutom är baletten snarare en kuliss för historien i förgrunden än vice versa. Och det faktumet att jag uppskattar Svansjön och tycker det är en vacker, tragisk och rörande historia att bygga sin film kring gör att jag köper idén med baletten ganska snabbt.

Historien berättas till en början i ett långsamt tempo och man presenterar begripligt hur allt hänger ihop innan berättelsen till slut tar fart på allvar. Tanken är väl att det under denna inledning så sakteliga ska byggas upp en atmosfär, som senare ska slå ut i full blom likt ett musikaliskt crescendo mot slutet. Tyvärr blir så inte fallet och jag blir inte omsluten av filmen så som jag hade hoppats på och som jag vet att Aronofsky är kapabel till. Stundtals glimtar denna täta atmosfär till och då fastnar jag direkt för filmen, för att i nästa stund släppa taget om den igen.

Denna kontrast med höga, intensiva toppar är ironiskt nog till filmens nackdel då det övriga runtomkring tappar styrka i jämförelse. Den långa och konstanta filmupplevelsen infinner sig inte hos mig och en film med detta thrillerliknande upplägg kräver nästan en riktigt tät atmosfär för att den ska fungera fullt ut, åtminstone på mig.



Natalie Portman är dock utmärkt i huvudrollen och kan i sitt sköra och intima porträtt även klara av att spela med pondus och styrka när historien kräver det. Hon får stark support från Mila Kunis, Vincent Cassel, Barbara Hershey och Winona Ryder som alla gör bra ifrån sig. Själv berättelsen i sig är intressant filmen igenom och vågar på sina ställen utmana sin publik (både på det ena och det andra sättet).

Trots den uteblivna atmosfären anser jag inte att Black Swan är någon besvikelse, inte alls. Filmen är ett gediget hantverk med bra skådespelarprestationer och den har en bra regissör som klarar av att föra historien framåt i sin speciella takt. Det är filmupplevelsen, med fokus på upplevelse, som jag saknar för att filmen verkligen ska kunna sätta djupare spår hos mig. Jag hade hoppats lite mer på denna front då det trots allt ändå Aronofsky som står bakom spakarna och styr.

127 Hours
Jag har en förkärlek för filmer som utspelar sig på en liten yta. Denna begränsning tvingar regissörer och manusförfattare att förlita sig mer på sin kreativa sida för att kunna få det till att fungera och bli intressant filmen igenom. För det kräver till exempel stor filmkonst att få tolv personer instängda i ett rum till att bli en intressant film på 90 minuter (12 Angry Men). Detta medför givetvis också att långt ifrån alla som försöker sig på detta har det som krävs för att lyckas. Men eftersom dessa misslyckanden snabbt brukar glömmas bort har jag en något förskönad bild över det hela.

Aron Ralston (James Franco) är en äventyrslysten och livsbejakande man i 30-årsåldern som lever för helgen, då han beger sig ut i naturen för äventyr. Vid filmens början ska han precis bege sig ut mot Canyonlands nationalpark och på vägen dit träffar han på två andra naturluftsmänniskor, som han har sällskap med en stund för att sedan fortsätta igen på egen hand. Aron hoppar smidigt och till synes vant mellan trånga klipppassager och inget hinder verkar vara för stort för honom på hans fortsatta resa. Under ett kort ögonblick tappar han dock fotfästet, faller handlöst ner i en smal klippdal där hans ena arm kläms fast under en större sten. Han är fast och ingen vet var han är. Vad kan han egentligen göra härnäst för att försöka komma därifrån?



Regissören Danny Boyle lyckas med säker hand styra denna historia effektivt framåt, ett steg i taget, utan att bli för långrandig. Under filmens inledning skapas snabbt en relation till huvudkaraktären, vem han är och sedan tar historien vid. På 90 minuter lyckas Boyle sedan berätta en historia som andra regissörer säkerligen hade haft svårt att göra full rättvisa, utan att samtidigt dryga ut speltiden. Detta lyckas Boyle skapa i samröre och symbios med andra viktiga element när det kommer till att skapa en bra film.

Klippningen i filmen är utsökt och genom en snabb sådan lyckas både historien föras framåt och intressenivån hållas uppe. Filmens foto är också ypperligt och används väl för att skapa en närvarokänsla (konventionellt foto kontra digitalt). Just kontrasten mellan de vida ökenlandskapen och den smala klipppassagen utnyttjas väl och förstärker den mörka ironin i historien. En hjälplös människa upplevs som något extraordinärt för oss, men för naturen är det inget speciellt. Naturen är tuff och om man inte respekterar den, kan man råka riktigt illa ut. Tillsammans med ett stämningsfullt soundtrack, som består av en blandning av originalmusik från A.R. Rahman och andra utvalda låtar, höjs den intensiva filmupplevelsen ytterligare.



I en film med ett sådant här upplägg måste man kommentera skådespelarna i den, eller snarare skådespelaren i detta fall. James Franco är utmärkt i huvudrollen och förutom den tekniska biten är det han som bär fram filmen på sin axlar. Att hans främsta motspelare i filmen är en sten kräver något alldeles extra från en skådespelare för att hålla intresset uppe, och han lyckas verkligen med denna bedrift. En prestation jag inte trodde att Franco hade inom sig.

127 Hours är en film som med små medel och en härlig blandning av toppklassigt filmskapande (från olika områden) lyckas skapa en större helhet än vad delkomponenterna skvallrar om. En film som dessutom vet precis när man ska avsluta historien för bästa effekt. Det gläder mig att jag har hittat ytterligare ett guldkorn till min "stor film på liten yta"-samling.

The King's Speech
Problematiken kring stamning brukar sällan tas på allvar i spelfilmer. Det brukar snarare användas för komisk effekt eller något som man snabbt slänger in i sista sekund för att försöka poängtera att en underskriven karaktär är "konstig/udda". Så det skulle bli intressant att få hur man tacklade detta problem i The King's Speech, då förhandssnacket kring filmen gav mig intrycket av att man faktiskt ville ta stamning på allvar. Att det hela dessutom skulle ske i en speciell situation verkade kunna resultera i en bra film.

Tidpunkten är mitten av 30-talet och tiden är orolig runt om i Europa. Hemma i Storbritannien börjar den brittiska konungens hälsa vackla och sönerna till honom har förutom detta sina egna problem att försöka tackla. Den ena, Edvard VIII (Guy Pearce), verkar mest vara intresserad av det goda livet och kvinnor och den andra, Georg VI (Colin Firth), stammar, vilket medför att han har problem att tala vid offentliga tillställningar. Vem som ska/kan klara av uppgiften att överta tronen är alltså oklart och snart stundar dessutom ett världskrig.



Den som kan sin historia vet hur historien utvecklar sig och det största fokuset i filmen läggs på Firths karaktär. Han kämpar desperat med sin talstörning och försöker hitta all form av bot på det för att kunna hitta en bekväm plats i rampljuset, som hans familjesituation kräver. Han har testat det mesta och allt från cigaretter till att stoppa varma kulor i munnen visar sig ha liten effekt. Genom sin fru Elizabeth (Helena Bonham Carter) träffar han snart på den oortodoxa logopeden Lionel Logue (Geoffrey Rush) som ett sista desperat rop på hjälp.

Colin Firth briljerar i rollen som Georg VI och inger en trovärdighet med sin talstörning, utan att vare sig göra sig lustig över det eller spela över för att jag som publik verkligen ska förstå hur jobbigt det är. Man märker istället med små gester hur tärd han blir av allt och framförallt hur påfrestande det blir i sin offentliga roll. Trots tragiken blir han heller inte en tragisk figur, då hans sinne för humor visar sig vara intakt och att han på något sätt ändå kan skratta lite åt hela situationen. Han får välbehövlig support från Rush och deras samspel på Louges lilla kontor är sannerligen filmens höjdpunkt.



Geoffrey Rush agerar väl i rollen som logopeden, men jag får ändå känslan av att han går lite väl mycket på rutin här. Jag får in samma "wow"-känsla från honom som i jämförelse med Firth. Detsamma gäller Bonham Carter som gör bra ifrån sig, men jag skulle ändå vilja ha mer för ett starkare intryck.

Trots den intressanta historien, för det är sannerligen en intressant sådan, upplever jag också att man bara skrapar lite på ytan till grundmaterialet. Historien fastnar inte riktigt som den hade potential att göra, karaktärerna (förutom Firth) hade kunnat utvecklas mer och filmen känns lite väl tillrättalagd för min smak. Filmen berättar historien om dessa historiska personer utan att våga ta ställning eller föra fram något oväntat ur en dramaturgisk vinkel. Den känns lämplig för olika former av filmprisgalor (på ett mindre smickrande sätt enligt mig). Detta helt enligt devisen: "Berätta en vågad historia, men gör den inte för vågad."

Faktumet hur man faktiskt axlar och porträtterar problematiken kring stamning och Firths prestation gör filmen ändå sevärd. En stabil film som i övrigt inte sticker ut från mängden.

The Fighter
Boxning brukar vara en sport som passar väl in i filmformatet och om jag ska räkna upp lyckade sportfilmer brukar just boxning vara ett återkommande tema. Det är förmodligen det raka och tydliga tillvägagångssättet inom boxning som gör det, där två individer gör upp man-mot-man i en fyrkantig ring. Detta kombinerat med ett tjuv- och rackarspel innan fajten, med psykningar, risk för mutor och spelfusk gör det hela intressant och lämpligt att berätta en historia kring. Oavsett anledning är det då återigen dags att snöra på sig boxningshandskarna i filmen med den konkreta, men något fantasilösa titeln The Fighter.

I rollen som kämpen själv ser vi Micky Ward (Mark Wahlberg), en boxare som börjar bli till åren kommen men som aldrig riktigt har slagit igenom på allvar. Han står fortfarande kvar i skuggan av sin bror Dicky Eklund (Christian Bale), som är familjens stolthet efter en titelvinst i boxning för ett antal år sedan. Idag tränas Micky av brodern och sin manager är hans egen mor Alice (Melissa Leo). Snart träffar han en servitris vid namn Charlene (Amy Adams), blir förälskad och hans vardagssituation vänds upp och ner när allt (familj, kärlek och boxning) ställs mot varandra.



På det hela taget finns här inget nytt under solen, men det som ändå gör filmen intressant är dess skådespelare. Alla presterar ur sitt högsta register och höjer den ibland något opersonliga filmen till något extra. Amy Adams har jag tidigare mest förknippat med mer osäkra och flickaktiga porträtt, men här lyckas hon både ge ett säkert intryck och känslomässig tyngd bakom sin karaktär. Melissa Leo har jag knappt sett tidigare i någon film, men här lyckas hon blanda både moderliga och varma känslor med mer kallsinta och affärsmässiga. Även Mark Wahlberg, som jag till en början vad osäker på, gav en bra prestation och lyckades hålla sig kvar i filmen och inte försvinna bort bland alla starka birollsprestationer.

Den starkast lysande stjärnan i filmen är dock Christian Bale. Efter några svala år är det trevligt och få se att den brittiska skådespelaren börjat ta till sig mer utmanande roller och framförallt att han lyckas prestera. I rollen som Dicky Eklund får han använda hela känslospektret och bli både en rolig, sorglig, tragisk och hoppingivande karaktär på en och samma gång. Förhoppningsvis gav detta Bale mersmak på att ta sig an fler utmanande karaktärer i framtiden.



The Fighter är ingen omskakande film som kommer att hänga kvar hos mig särskilt länge. Det som gör filmen intressant är nästan enbart dess skådespelare som inbringar liv i historien och gör filmen karaktärsdriven snarare än historiedriven. En eloge bör även ges till den svenskrelaterade fotografen Hoyte Van Hoytema som lyckades leverera ett stabilt foto, som framförallt i boxningssekvenserna har en hög närvarokänsla. För boxning har för mig har alltid fungerat bäst genom en filmkamera och The Fighter är inget undantag.

Gränsen
Andra världskriget är ett välkänt tema när det kommer till film och allt från spelfilmer till dokumentärer har berört ämnet. Detta till den milda grad att jag känner att där finns en stor mättnad för denna typ av film och detta gäller framförallt spelfilmer. Många spelfilmer har dessutom, enligt min mening, helt fel angreppssätt när man ska ta sig an detta historiska ämne. Man är manipulativ snarare än beskrivande, vilket resulterar i att man tvingas in i ett känsloläge snarare än att man själv känner det. Det brukar ofta förstöra min filmupplevelse. Därför krävs det nya och intressanta infallsvinklar till detta ibland något uttjatade berättarmaterial för att filmen ska fungera på mig. Så varför inte göra det hela från ett svenskt perspektiv?

Gränsen är något så annorlunda som en krigsfilm (någorlunda i alla fall) som utspelar sig kring andra världskriget, ur ett svenskt perspektiv med svenska soldater. Filmen utspelar sig 1942 vid en vaktspärr i norra Värmland, i närheten av den norska gränsen. Några mil därifrån befinner sig det tyskockuperade Norge och med detta det pågående kriget. En natt får två nyfikna svenska soldater för sig att beträda gränsen, någonting som snabbt visar sig gå fel och snart startas jakten för att hämta hem dem igen.



Det första man märks av i filmen är det fina fotot som maximerar upplevelsen av de karga och snötäckta skogarna i Värmland, som ett "ingenmansland" mellan Sverige och Norge. Fotot känns påkostat, proffsigt och ingjuter en form av klass på filmen som man inte är van vid när det kommer till nutida svenska filmer. Detta tillsammans med nya, obekanta ansikten i de flesta av filmens roller ger ett piggt intryck. Man vill och framförallt vågar testa något nytt.

Det kan tyvärr inte filmens manus påstås vilja göra. Utom några få sekvenser här och var går man sällan från standardmallen när det kommer till krigsfilmer i anslutning till andra världskriget. Eftersom jag känner att för många av dessa filmer, inom denna subgenre, går i samma fotspår behövs och krävs det något nytt och originellt för att jag ska bli intresserad igen. Då räcker det enligt min mening inte att nyheten här främst är att man pratar svenska.



Svensk film behöver synnerligen våga testa nya saker och på så sätt uppskattar jag skaparna bakom Gränsen för att i alla fall försöka. Tyvärr blev det inte tillräckligt nytt för att det skulle bli riktigt intressant. Problemet (eller snarare fördelen) med vår historia är att vi inte har någon klar och tydlig berättelse från kriget som är "filmbar". Danskarna har Flamman & Citronen, norrmännen Max Manus och finnarna Finska vinterkriget. Vi har främst de svenska godstågen som vi kanske inte vill berätta högt om för eftervärlden. Detta till trots är det ändå skönt och veta att Sverige lyckades med att hålla sig utanför kriget. Trots som en följd av tvivelaktiga metoder eller inte.