The King's Speech
Problematiken kring stamning brukar sällan tas på allvar i spelfilmer. Det brukar snarare användas för komisk effekt eller något som man snabbt slänger in i sista sekund för att försöka poängtera att en underskriven karaktär är "konstig/udda". Så det skulle bli intressant att få hur man tacklade detta problem i The King's Speech, då förhandssnacket kring filmen gav mig intrycket av att man faktiskt ville ta stamning på allvar. Att det hela dessutom skulle ske i en speciell situation verkade kunna resultera i en bra film.

Tidpunkten är mitten av 30-talet och tiden är orolig runt om i Europa. Hemma i Storbritannien börjar den brittiska konungens hälsa vackla och sönerna till honom har förutom detta sina egna problem att försöka tackla. Den ena, Edvard VIII (Guy Pearce), verkar mest vara intresserad av det goda livet och kvinnor och den andra, Georg VI (Colin Firth), stammar, vilket medför att han har problem att tala vid offentliga tillställningar. Vem som ska/kan klara av uppgiften att överta tronen är alltså oklart och snart stundar dessutom ett världskrig.



Den som kan sin historia vet hur historien utvecklar sig och det största fokuset i filmen läggs på Firths karaktär. Han kämpar desperat med sin talstörning och försöker hitta all form av bot på det för att kunna hitta en bekväm plats i rampljuset, som hans familjesituation kräver. Han har testat det mesta och allt från cigaretter till att stoppa varma kulor i munnen visar sig ha liten effekt. Genom sin fru Elizabeth (Helena Bonham Carter) träffar han snart på den oortodoxa logopeden Lionel Logue (Geoffrey Rush) som ett sista desperat rop på hjälp.

Colin Firth briljerar i rollen som Georg VI och inger en trovärdighet med sin talstörning, utan att vare sig göra sig lustig över det eller spela över för att jag som publik verkligen ska förstå hur jobbigt det är. Man märker istället med små gester hur tärd han blir av allt och framförallt hur påfrestande det blir i sin offentliga roll. Trots tragiken blir han heller inte en tragisk figur, då hans sinne för humor visar sig vara intakt och att han på något sätt ändå kan skratta lite åt hela situationen. Han får välbehövlig support från Rush och deras samspel på Louges lilla kontor är sannerligen filmens höjdpunkt.



Geoffrey Rush agerar väl i rollen som logopeden, men jag får ändå känslan av att han går lite väl mycket på rutin här. Jag får in samma "wow"-känsla från honom som i jämförelse med Firth. Detsamma gäller Bonham Carter som gör bra ifrån sig, men jag skulle ändå vilja ha mer för ett starkare intryck.

Trots den intressanta historien, för det är sannerligen en intressant sådan, upplever jag också att man bara skrapar lite på ytan till grundmaterialet. Historien fastnar inte riktigt som den hade potential att göra, karaktärerna (förutom Firth) hade kunnat utvecklas mer och filmen känns lite väl tillrättalagd för min smak. Filmen berättar historien om dessa historiska personer utan att våga ta ställning eller föra fram något oväntat ur en dramaturgisk vinkel. Den känns lämplig för olika former av filmprisgalor (på ett mindre smickrande sätt enligt mig). Detta helt enligt devisen: "Berätta en vågad historia, men gör den inte för vågad."

Faktumet hur man faktiskt axlar och porträtterar problematiken kring stamning och Firths prestation gör filmen ändå sevärd. En stabil film som i övrigt inte sticker ut från mängden.