Play

De ofrivilliga kom in "lite snett från sidan" under 2008 och blev som en stor dos positiv injektion för mig när det gällde min egen syn på nutida svensk film. Helt plötsligt kunde svenska filmer berätta mer med sitt bildspråk än genom dialog och framförallt styltades inte dialogen fram (den som var kvar) likt alltför många svenska filmer. Genom regissören och manusförfattaren Ruben Östlunds korthuggna filmsekvenser (YouTube var främsta konkurrenten enligt Östlund själv) och användande av amatörskådespelare lyckades han snabbt sätta sin egen prägel på filmen. Så pass bra att jag rankar De ofrivilliga som en av de bästa svenska filmerna genom tiderna. Allt detta skapade viss förväntan på Ruben Östlunds nästa film, Play.

 

Play utspelar sig i Göteborg och handlar huvudsakligen om en händelse där ett kompisgäng lurar av utvalda personer på stan deras tillhörigheter, och det helt utan använda vare sig våld eller direkta hot. Istället påbörjas ett nervspel från kompisgängets sida som offren när som helst kan undvika och gå ifrån, men som de på något sätt inte gör. Frågor som bland annat ploppar upp under filmens gång (och som Östlund är högst medveten om) är ifall hudfärgen på förövaren/offret spelar någon roll i sammanhanget, vad orsakerna till filmens huvudbrott egentligen är och ifall det även spelar någon roll ifall filmens historia är inspirerad av verkliga händelser eller inte?

 

 

Man kan utifrån detta snabbt tänkas klaga på att filmen är allt för medvetet gjort för att frälsa de redan frälsta (de mer liberala inom samhället). Men jag uppskattar starkt regissörer som vågar ha en tydlig agenda med sina filmer och, frånsett några ställen i filmen, gör det på ett subtilt sätt. Historien berättas rakt upp och ner, utan krusiduller, och sedan får publiken själva fylla på historien med sina egna tolkningar och funderingar. Det kan möjligtivs tyckas som oinspirerat filmskapande att låta publiken göra halva jobbet, men på så sätt skapas en mer personlig relation och prägel på filmen. Dessutom krävs det stor kunskap från en filmskapares sida att våga släppa ifrån sig materialet till sin publiks olika tolkningsmöjligheter och ändå ha tillräckligt fokus för att bibehålla ett intresse filmen igenom.

 

För filmen både vågar och tar sig tid till att berätta (och bygga upp) sina historia och där finns alltid något intressant under berättelsens gång att få ta del av. Mycket av detta är dels tack vare den intressanta grundhistorien i sig, och de olika tolkningsmöjligheterna detta medför, men även genom de nedtonade skådespelarprestationerna och det vackra fotot. Ännu en gång lyckas Östlund hitta och jobba med skickliga amatörskådespelare som ger liv åt var och en av sina karaktärer.

 

 

Men fotot är ändå filmens stora stöttepelare efter grundhistorien. Genom sin kantighet och statiska prägel får det som utspelar sig i filmen anpassa sig efter kameran och inte tvärtom. Oftast sker det i kamerans fokus, men ibland sker det snarare utanför kamerans synvinkel och ibland ändras till och med kamerans synvinkel en aning för att skapa ett helt annat perspektiv på historien. Förutom att sätta sin egen personliga prägel på filmen, hjälper fotot även till att få mig som åskådare att verkligen fokusera och försöka ta in det som händer framför mig.

 

Play är långt ifrån en film för alla smaker, men en film som enligt mig sannerligen behövs i det svenska film- och samhällsklimatet. Filmen tar upp och ställer svåra samhällsfrågor, utan att trivialisera dem. Med ett aning mer fokuserat tillvägagångssätt än i De ofrivilliga, visar Ruben Östlund här att han kan och vågar utveckla sin personliga stil. När jag försöker tänka på någon liknande film som Play, svensk eller internationell, är det egentligen bara Justices musikvideo till låten Stress som dyker upp i mina tankar. En musikvideo som är väldigt olik Play i både genomförande och tillvägagångssätt, men som någonstans ändå tar upp en liknande problematik. En problematik som (beroende på vem man frågar) har olika anledningar, grundorsaker och lösningar. Och en film som lyckas skapa en sådan ovisshet och diversitet uppskattar jag starkt.

 

Jag har redan tidigare nämnt om den klassiska sci-fi-filmen från 1902 Resan till Månen och hur den på många sätt revolutionerade filmmediumet (från återberättande av verkligenheten till underhållning). Nu är dock filmskaparen och trollkonstnären Georges Méliès 110-årsjubilerande magnum opus återigen på tapeten och det på flera olika sätt. Förutom att Georges Méliès, och därmed också Resan till Månen, är i fokus i Martin Scorseses senaste långfilm Hugo, gör det faktumet att kortfilmen firar just 110 år i år den väl värd att uppmärksammas.

Något som togs tillvaras på vid förra årets filmfestival i Cannes när man skulle presentera en upppiffad version av originalfilmen och denna gången dessutom i färg. Bara några veckor innan kortfilmen skulle ha premiär kontaktades den franska musikgruppen Air och tillfrågades ifall de ville musiksätta dem 14 minuterna som kortfilmen fyller ut. Det ställde musikduon glädjeligen upp på och snabbt var kortfilmen musiksatt och klar. Nicolas Godin och Jean-Benoît Dunckel i Air kände sig dock inte färdiga och spånade vidare på ett konceptiellt fullängdsalbum baserad på Méliés rymdäventyr. Ljuv musik uppstod och i år släpptes således albumet med samma namn som originaltiteln till kortfilmen, Le voyage dans la lune. Men låt mig först få berätta lite om min relation till Air.

 

När jag sedan, främst tack vare Daft Punk, lyckades komma ur "Absolute Music"-träsket och in i "försök-att-upptäcka-sin-egen-musikdentitet"-stadiet har fransk elektronisk musik alltid legat mig varmt om hjärtat. Ifall Justice får symbolisera det lite hårdare på den franska elektroniska skalan, och Daft Punk får vara någon form av ledstjärna i mitten, är det Air som tydligast för mig symboliserar den lite lugnare och mer harmoniska musiken. Genom sin blandning av 80-tals synthmusik, 60-tals pop och en någon form av nostalgisk retrofuturism över det hela, bäst framfört enligt mig på sitt debutalbum Moon Safari (som givetvis finns i samlingen), klarade de att hitta sitt ett eget segment i den elektroniska genren. Kan utöver deras debutalbum även varmt rekommendera deras soundtrack till filmen TheVirgin Suicides (Spotify).

Nåväl, hur står sig då den nya skivan i jämförelse med deras tidigare verk? Fantastiskt bra skulle jag vilja påstå. Det lugna och harmoniska finns där, det "filmiska" har funnits där hela tiden och nu lyckades de även experimentera mer med sin ljudbild och stoppa in ännu fler nyanser i deras musik att lyssna efter. Jag blev så pass nöjd med skivan att jag var tvungen att köpa hem den limiterade CD-utgåvan (se bild ovan) som även inkluderar den upppiffade kortfilmen i sin helhet och i färg. Tänka sig att en 110-årig kortfilm kan få en att köpa musik-CDs igen. Mycket ska man var med om.

Le Voyage Dans La Lune (Spotify)