Drive

Det brukar påstås att en bild säger mer än tusen ord och med samma logik borde då rörliga bilder vara uttryck i överflöd. En sanning med modifikation kan tyckas, men överlag skulle jag vilja påstå att det är det som urskiljer film som medium från andra uttrycksformer. Förmågan att kunna berätta och uttrycka en historia genom de rörliga bildernas kraft och träffsäkerhet. Ibland till en sådan grad att de tusen ord som ordspråket förtäljer inte ens behövs. Drive är i allra högsta grad en sådan typ av film.

 

Drive har varit i ropen ända sedan de stående ovationerna och det tilldelade regipriset vid årets filmfestival i Cannes och genast blev jag intresserad utav den. Hur kunde en till synes ordinär action-/kuppfilm bli så pass omtyckt på en kulturfestival som Cannes ändå är och hur skulle Ryan Gosling sköta sig i huvudrollen? En skådespelare som har gjort starkt intryck på mig under den senaste tiden. Det visade sig att en dansk skulle dyka upp som jokern i leken.

 

 

Drive kretsar kring den namnlösa föraren (Ryan Gosling) som förutom att arbeta som bilmekaniker och utför uppdrag som stuntförare på dagen, även agerar som inhyrd flyktförare på nätterna. Förutom allt detta försöker Goslings karaktär, tillsammans med sin chef, att slå sig in på racingscenen (jag antyder ett mönster i den namnlöses intresse). En ganska rak och enkel berättad historia utan krusiduller om det inte hade varit för filmens stora styrka, det visuella och atmosfärskapande.

 

Direkt under inledningssekvensen sugs man in i filmens atmosfär och dess historia. Fotot är vackert, rent och det lyckas ironiskt nog perfekt med att skildra den skitiga stadens karaktär. Något som jag inte har sett sedan Taxi Driver. De bilsekvenser som finns med i filmen lever helt i symbios med detta ställningstagande och framförallt lyckas man med fotots hjälp kunna följa vad som faktiskt händer på skärmen/duken framför en. När det gäller moderna actionfilmer ska man inte ta detta för givet.

Fotot tillsammans med ett fantastiskt och stämningsfullt soundtrack skapar en speciell atmosfär som gör att det egentligen inte behöver hända så mycket i berättelsen, det blir intressant ändå. Soundtracket är en härlig blandning av "osynliga" stämningshöjare (specialskriven av Cliff Martinez) och utstickande guldkorn (bland annat av Kavinsky och College) som passar min musiksmak perfekt. Jag har alltid haft en förkärlek för 80-tals drypande elektronisk musik och Drives soundtrack spelar precis rätt på dessa strängar.

 

 

På förhand var det mycket snack om Ryan Goslings prestation i filmen och jag tycker att han gör ett bra jobb (likt alla de andra inblandade skådespelarna). Goslings karaktär säger inte mycket genom ord, men desto mer genom sitt kroppsspråk som gör att man ändå känner för föraren i slutändan. Drives stora stjärna är dock dess danska regissör, Nicolas Winding Refn. Han lyckas med bedriften att blanda stil med substans på ett ypperligt sätt och därmed inbringar nya perspektiv på en genre som annars har trampat lite väl mycket vatten på senare år.

 

Jag tilltalas verkligen av konceptet med en konstfilm förklädd till action-/kuppfilm som Drive i något mått är. Denna mix måste dock fungera till fullo för Drives publik, annars riskerar filmen att falla platt. Uppskattar man inte det visuella eller det stämningsfulla finns här enbart en historia kvar som i ärlighetens namn är ganska grundläggande. Känner man däremot ingen koppling alls till karaktärerna och dess agerande blir det visuella mest som ett snyggt omslagspapper. Trevligt att titta på för stunden, men inget som ger något mer bestående intryck i längden. Drive träffar mig precis där kvoten stil/substans är som störst och Winding Refn lyckas verkligen träffa mig direkt med full effekt.

 

Drive är på inga sätt något revolutionerande eller omskakade om man dissekerar den på ett torrt akademiskt sätt och om man inte är förberedd på de mer konstnärliga inslagen i filmen lär man bli besviken på den. Något jag märkte tydligt i biosalongen efteråt. Men Drive är fullproppad med en massa olika godsaker (skådespeleri, foto, musik) som gör helheten större än dess beståndsdelar. Eller för att försöka tala i mer klarspråk: Drive är som ett enda långt rörligt uttryck som säger mer än tusen och åter tusen ord.

 

Senna

Dokumentärer är intressanta företeelser inom filmvärlden. De kan handla om så vitt skilda saker såsom storslagna historiska händelser, som för alltid ändrade mänskligheten, till mindre skala om en enskild persons nördintresse. Ämnets påverkan och inflytande på andra människor har egentligen ingen betydelse på hur bra dokumentären blir i slutändan, bara den i sig är bra gjord och att upphovsmakarna visar grundmaterialet respekt. Ibland kan det till och med bli bättre att ta sig an lite mindre välkända ämnen för då tillför man ytterligare en dimension till sin film. En dimension som handlar om att man lyckas lära ut saker till sin publik, saker som de inte visste om sedan tidigare. Det är väl egentligen grunden och syftet till allt vad dokumentärer är?

 

Dokumentären Senna handlar just om Ayrton Senna, en brasiliansk Formel 1-förare aktiv under slutet av 80- och början av 90-talet. En nationalidol i Brasilien och en av tidernas främsta racingförare inom den mest prestigefyllda motorsportklassen utav dem alla. Jag hade på förhand bara hört talas om namnet Senna som hastigast, men aldrig riktigt förstått vad han lyckades åstadkomma under sin karriär. Denna nyfikenhet tillsammans med faktumet att jag aldrig riktigt förstått tjusningen med Formel 1 som sport gjorde att mina förväntningar på Senna vara högst blandad. Hur skulle jag ta emot och vad skulle jag egentligen tycka om filmen?

 

 

Det första som slår mig när jag ser filmen är dess tekniska upplägg för att berätta dess historia. Genom att blanda historiska filmklipp ljudsatta med nyinspelade intervjuer och specialskriven musik för filmen lyckas man väl med att kombinera en "nu- och då-känsla" i berättelsen om Ayrton Senna. Man lyckas faktiskt riktigt bra med att hitta en röd tråd genom allt material om Sennas liv och karriär. En stor eloge för detta ska ges till regissören Asif Kapadia och manusförfattaren Manish Pandey som med bravur styr materialet i rätt riktning och låter materialet tala för sig själv. Under dokumentären upplever jag att jag lär känna (på sitt speciella sätt) Ayrton Senna, både som offentlig- och privatperson, och jag lyckas till och med investera så pass mycket känslokapital i filmen att det oundvikliga slutet blir rörande.

 

Imponerande med tanke på att allt som egentligen visas upp är ett avancerat videomontage från Sennas karriär och att jag före filmen knappt visste om vem han var. Givetvis är Senna (likt andra dokumentärer) manipulativ emellanåt, men det hör genren till för att kunna frambringa sin poäng tydligare. Det som gör att det fungerar väl här dock är att dokumentärfilmen med jämna mellanrum även tar upp Ayrtons mindre smickrande sidor och därmed gör honom mer mänsklig.

 

 

Saken som verkligen imponerar på mig med Senna är hur väl den fungerar på olika plan. Dels finns där grundhistorien, kring huvudpersonen Ayrton Senna, som fungerar väl på egen hand, men även hur Formel 1 fungerar i grunden och var tjusningen och de mindre smickrande sidorna finns i sporten. Ovanpå allt detta lyckas man även skildra en historisk viktig tidsepok för sporten som för alltid, på gott och ont, förändrade Formel 1 i grunden. Jag som tidigare aldrig riktigt förstod tjusningen med Formel 1 förstår nu, tack vare Senna, både vad sporten egentligen har för trevligt att erbjuda och varför jag idag inte följer den.

 

Senna är en känslomässig berg- och dalbana om en stark personlighet och en hel sport trevligt paketerat till en dokumentärfilm. Den främsta styrkan jag ser hos en dokumentärfilm överlag är om den kan intressera mig om saker som aldrig tidigare har intresserat mig eller som jag aldrig har hört talas om. Med tanke på att Senna lyckas med konststycket att kombinera dessa två faktorer väl kan mitt omdöme om filmen inte bli annat än högt. Starkt jobbat från alla inblandade parter.

 

Blue Valentine

Vad är lite kärlek på film? Det kan vara lite sliskigt, sentimentalt, tråkigt och alldeles, alldeles underbart brutalt och ärligt skildrat. Tyvärr frångår ofta de stora publikfilmerna bort från den ärlighet som finns i detta hav utav känslor, allt för att istället spela med färdigskurna schablonmallar för snabba och enkla känsloyttringar från sin publik. Men då och då dyker det upp filmer som vågar och vill ta kärleken på allvar. Blue Valentine är en av dessa filmer.

 

Blue Valentine handlar om paret Dean (Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams) och deras kamp för att få vardagen att gå ihop (precis som det brukar beskrivas från våra politiker ibland). Det finns ingen direkt utkristalliserad historia att prata om här, utan alla kretsar kring paret och utvecklas utefter vad som händer med dem. "Organiskt" är ett ord som snabbt poppar upp hos mig som ett beskrivande ord för filmens handling och ton. Allt känns naturligt (till den grad som det nu kan vara i en film) och man inger sådant liv i filmens karaktärer att upplevelsen att där fanns något hos dem både före och efter filmens historiespann är påtaglig. Detta skapas bland annat av ett starkt, nedtonat manus och tidshopp i historiens tidsaxel (som först verkar onaturligt, men som sedan visar sig utvecklas perfekt för historiens omfattning). Mycket av skapandet av liv i filmen och dess karaktärers livskraft måste dock krediteras till huvudrollsinnehavarna själva.

 

 

Jag har sedan tidigare inte sett särskilt mycket med varken Ryan Gosling eller Michelle Williams i huvudrollerna, men i Blue Valentine var de båda fantastiska. Med både nedtonade och finstämda porträtt lyckas de berätta mycket med små dialogstycken och ibland enbart med sitt kroppsspråk (varför säga mer än nödvändigt?). Ibland är det snarare det som huvudrollsinnehavarna inte gör eller säger som möjliggör att man förstår hur alla ligger till och en risk som alla som har någon form av relation känner igen allt för väl. Gosling och Williams har utmärkt personkemi med varandra och lyckas med bedriften att både ge och ta under hela filmen.

 

I en film av detta slag kring kärlek och relationer är det vitalt att båda parter i dramat får delta på samma villkor för den dramatiska spänningen. En form av likställdhet och att alla inblandade parter är på samma "nivå" måste ständigt vara närvarande för att det hela inte ska bli allt för påtagligt att det kanske inte händer så mycket i själva filmen i övrigt. Blue Valentine lyckas med konststycket att hålla sig på rätt sida utav denna gräns med bravur och därmed höjs allt upp till ytterligare en nivå.

 

 

Blue Valentine är en skitigt, ärligt och på många sätt brutalt berättat film om kärlek (precis som kärlek kan vara ibland). En skön omväxling mot alla sliskiga romantiska komedier som verkar dyka upp till som tätt, även om man kanske inte vill se Blue Valentine allt för ofta. Men att man kan komma långt med ett bra grundmanus och bra skådespelare gör mig glad att det fortfarande finns själ och passion i filmbranschen. Så filmer som Blue Valentine blir ändå alltid ett välkomnat tillskott till en cyniker som mig.