Allt i livet består inte enbart av film (skrämmande, eller hur?). Addepladde (AddePladdes j-vla filmblogg) har i sin musikblogg AddePladdes förbannade musikblogg gjort uppmanat sina läsare att damma av det gamla hederliga blandbandskonceptet från förr och skapa sig nya digitiala efterträdare via Spotify. Reglerna och hur man ska gå tillväga finns att tillgå på musikbloggen.

Det första temat som berörs är "vinter/mörker med en touch av melankoli". Kan till en början låta deprimerande, men låt oss vara deprimerade tillsammans så blir detta nog bra. :)

Min spellista "Up on Melancholy Hill there's a plastic tree" finns att tillgå här och annars är det bara till att hoppa sig vidare till AddePladdes musikaliska sida, här eller via bilden ovan. Låt fantastin flöda fritt och skapa dig ditt eget blandband som du delar med dig av. "Musik ska byggas utav glädje" som någon sa och en stor del i denna glädje är att dela med sig av bra musik till andra.

Om du inte har tillgång till Spotify än har jag några invites över. Hör bara av dig till mig så löser vi det.

 

The Social Network
När jag först hördes talas om The Social Network var jag ytterst tveksam till den. Skulle regissören bakom Se7en, Fight Club och Zodiac ta sig an en film om en hemsida, en väldigt speciell hemsida men fortfarande en hemsida? Det luktade både smygreklam för sidan och idétorka från regissörens sida. Hade han inget mer intressant projekt att jobba med? Dessutom blev det snabbt klart att Justin Timberlake skulle spela en av filmens huvudkaraktärer, någon som jag främst förknippar med lite tråkiga radiolåtar än storslagna skådespelarprestationer. Kunde detta verkligen bli något att ha?



The Social Network berättar historien kring skapelsen av Facebook och tar avstamp från det rättsliga och infekterade efterspelet som följde. Filmen ska på inga sätt och vis ses som en dokumentärfilm om Facebooks tillkomst, utan som underhållning med verklighetsförankring. Den lyckas ändå ge en liten inblick i hur problematiken ligger till och vad som har hänt på vägen, sedan skapelsen på Harvad till dagens världsomfattande fenomen. Säga vad man vill om Facebook, men det är intressant att tänka på hur kolossalt stor sidan har blivit på en relativt kort tid.

Min tveksamhet inför filmen visade sig grusas snabbt och ju mer jag tänker på hur väl Facebook fångar vår tidsera, desto mer rätt tycker jag det var att göra film kring detta. Våra liv blir mer och mer digitaliserade och Facebook är det klarast lysande exemplet på detta, där man egentligen inte behöver ha någon anledning för att hänga på sidan. Genom Finchers regi och Sorkins manus har man här lyckats kombinera den klassiska sagan med maktstrukturer, vänskap och svek, i en ny (digital) förpackning - för vår tid.



Filmen är till sättet mer lik Zodiac än Fight Club och Se7en, där störst fokus läggs på dialogen och konversationen mellan individer. Sorkin är en högst kapabel manusförfattare och det märks. Dialogen är rapp, välskriven och framförallt för den historien framåt. Fincher lyckas också med bravur att förmedla kärnan i manuset, fast Fincher är inte Fincher om han inte stoppar in lite visuell flärd i sina filmer. Här symboliseras detta bäst i en viss roddscen där kameraarbetet och musiken, i en perfekt balans, skapar en tät atmosfär. Denna enskilda scen är bland det snyggaste jag under året har sett i filmväg.

The Social Network visade sig inte vara en sådan dum idé ändå och i och med att man fokuserade på spelet bakom skapandet fanns där mycket att ta från. Fincher visar ännu en gång att han kan bemästra olika sorters filmgenrer och Sorkin att han kan skriva dialog. Kul förövrigt med en nutida amerikansk storfilm som hellre fokuserar på dialog än explosioner. Och hur Justin Timberlake skötte sig i filmen? Han skötte sig alldeles utmärkt!

Har skrivit ett litet inlägg på Fiffis eminenta filmblogg kring rubriken "Tre om en: Pulp Fiction-reflektioner". Förutom jag är det Fiffi själv och David från Filmmedia som har reflekterat över filmen Pulp Fiction.

Uppdraget var som tur var inte att skriva en recension på filmen, det hade jag nog inte klarat av, utan mer som rubriken avslöjar att reflektera fritt över filmen. Själv försökte jag skriva lite om dess personliga betydelse för mig och vad den har betytt för mitt filmintresse (ger en förklaring till mitt bloggnamn).

Så in på Fiffis blogg och läs vettja. Inlägget nås antingen här eller via Travoltas dansanta uppseende (läs: bild ovan).
Mycket nöje!

 

(barringer82)

 

YouTube-tips #3

 

Såg häromdagen igenom hela The Crow utan några problem eller avbrott via Voddler, vilket gjorde mig positivt överraskad. Så jag tyckte det var dags för mig bidra med att försöka förbättra Voddlers något skamfilade rykte med mina tankar och funderingar kring "Spotify för film", som tjänsten allt för ofta brukas nämnas som. Tänkte utgå från de största problem jag hade med tjänsten när jag testade den för första gången (ungefär ett år sedan nu) och vad som enligt mig har förbättrats sedan dess.

Före - buggig och ostabil programvara
Första gången jag testade Voddler var upplevelsen något ostabil och man visste inte riktigt om filmen ens skulle starta efter det inledande reklamavbrottet, vilket gjorde att man allt för ofta var tvungen att se om reklamklippet en gång till för att se filmen, med irritation som följd.

Programvaran i sig var buggigt och det fanns ingen möjlighet att stänga av VoddlerNet, som är det insticksprogrammet som gör att din dator hjälper till att bidra till systemet. Voddlers teknik går ut på att så mycket som möjligt av datatrafiken ska skickas mellan användarnas datorer (likt: Bittorrent ), allt för att hålla nere kostnaderna för Voddler. Bra beslut enligt mig när användarna väl använde programmet, men en onödig belastning för ens dator när man inte gjorde det och således ytterligare ett irritationsmoment för användaren.

Det största problemet med den dåvarande programvaran var dock att man inte kunde använda navigera i programmet via sin datormus. Tanken var från Voddlers sida att man skulle styra programmet via sitt multimediatangentbord, men att avaktivera tangentbordet kändes som en onödig defekt och ytterligare ett irritationsmoment för användaren.

Efter - webbbaserat och stabilare
Voddler som till en början var uppdelat i en webbsida och ett separat program, blev snart integrerat i enbart en webbsida för smidigare användning. Navigering och val av filmer sköts numera helt via webben och programvaran sköter enbart själva uppspelningen av filmen. Ett stabilare och smidigare tillvägagångsätt som dessutom möjliggör en större communityfunktion på Voddlers hemsida. Bra jobbat!

I och med att programvaran har hamnat i "bakgrunden" har stabiliteten ökat och valmöjligheten att stänga av VoddlerNet, när man inte använder programmet, har tillkommit. Detta underlättar för användaren och minskar risken för att man helt enkelt ska bli trött på Voddler, just för att programmet hela tiden ligger i bakgrunden och kör. Bra jobbat!

Den största märkbara skillnaden är dock att man nu äntligen kan navigera med datormusen och användargränsnittet under filmuppspelningen har fått sig en rejäl och välbehövlig ansiktslyftning. Dessutom kan man numera utan något större problem växla mellan minimerat- och fullskärmsläge. Bra jobbat!

Pudelns kärna - Filmutbudet
En stabil programvara till trots är en tjänst som Voddler starkt beroende av ett bra filmutbud och tjänstens framtid mer eller mindre står och faller med detta. När jag för första gången använde programmet fanns där några guldkorn som jag inte hade sett tidigare (gäller gratisfilmer då jag anser Voddlers främsta syfte och mål ska ligga här), men där fanns allt för många "skräpfilmer" för att det verkligen skulle vara riktigt intressant. Nu ett år efter har det blivit bättre, framförallt har man lagt till en mängd klassiska filmer, men det är fortfarande alldeles för glest mellan de riktigt "fina" titlarna.

Här kommer vi tyvärr in på det stora problemet dessa lagliga filmtjänster har för att lyckas och det är ironiskt nog filmbolagen själva. Ett moment-22-scenario uppenbarar sig här där Voddler först måste visa för filmbolagen att man kan göra vinst på sin tjänst, innan bolagen vill lägga ut de mest eftersökta titlarna. Men för att tjänsten ska kunna bli populär hos användarna, och således generera någon form av vinst till Voddler, måste de mest eftersökta titlarna finnas med i Voddlers filmutbud. Voddler har själv gått ut och kommenterat detta problem i Kulturnyheterna (klippet finns tyvärr inte kvar).

Slutsats
Det jag försöker säga med denna text och något vaga formuleringar är att det är dags att börja sätta lite press på filmbolagen och visa att vi - användarna - är intresserade av dessa digitala tjänster. Inte som vår primära filmkälla kanske, utan snarare som ett kompliment till bio och "analog" köp- och hyrfilm.

Vill du se förbättringar inom detta område så använd Voddler eller likande tjänster (Headweb bland annat) lite då och då så att dessa företag kan visa för filmbolagen att det är populärt, vilket kanske kan få de filmbolag som inte är med idag att se potentialen i produkterna och vilja ta med ännu fler av deras filmer. Om vi dessutom använder dessa program lite då och då kan Voddler/Headweb få in mer data kring programmen och hur de fungerar, vilket resulterar i att de har mer att jobba med när det kommer till att göra programvarorna mer stabila. En win-win-situation som vi användare förhoppningsvis vinner på i slutändan.

För att hitta i djungeln av gratisfilmer på Voddler och vaska fram guldkornen tänkte jag tipsa om några av mina favoriter från deras utbud som jag har sett och som jag starkt kan rekommendera. Vill du själv leta igenom deras gratiskatalog är det bara till att följa länken nedan och det finns även filmer som kostar pengar, men som jag tidigare nämnde är detta inte intressant för mig i dagsläget. Hoppas ni hittar någon film som kan passa och förhoppningsvis kan vi tillsammans väcka filmbolagen från deras dvala.

Mycket nöje!

Voddlers gratiskatalog
Betalfilmer

Filmtips:

William Shatner är en härlig lirare med en stor portion humor. Trots att jag inte har sett mycket med honom har jag snabbt förstått att Shatner har blivit en stor kultfigur, främst för sin roll som kapten Kirk i TV-serien Star Trek men även för sina galna upptåg i övrigt. William Shatner verkar till synes har en stor portion självdistans och tvekar inte att göra uppdrag som kanske går utanför hans "säkra sfär".

Länkade själv för ett tag sedan till ett klipp vid namn Top 10 Shitty Shatner Movies, där ett antal filmer med Shatner spelades upp av mer eller mindre tveksam kvalitet. Jag trodde själv att jag hade en klar bild över vad Shatner vad för en typ, tills igår då jag - döm av min förvåning - hittade en ny sida hos honom. Jag var inne och klickade runt på Last.fm när jag under genren spoken word hittade ingen mindre än herr Shatner själv.

 

Tydligen har han under sin karriär även spelat in skivor, där han gör covers av mer eller mindre kända låtar. Jag kan inte direkt påstå att detta är musik ur den högre skolan, men om jag inte förstod det tidigare så förstår jag åtminstone nu varför han har blivit en sådan stor kultfavorit.

Lyssna gärna på klippet nedan och några av hans skivor finns även att lyssna på via Spotfy.

 

 

 

---

 

Filmmusik (Spotify)

 

För mer information kring Nostalgia Critic rekommenderar jag att läsa mitt tidigare YouTube-tips om honom.

 

från: Barry Lyndon

Filmmusik (Spotify)

 

Läste på Voldos eminenta filmblogg häromdagen och fastnade framförallt för listan med de öppningsscener han tycker bäst om. En kul idé och en intressant lista med många klassiska scener. Denna lista triggade min egen listnerv och jag kunde inte motstå frestelsen att skapa min egen lista för mina favoriter.

En öppningsscen, eller anslag som det även kan kallas, är ett viktig dramaturgiskt inslag i en film. Denna inledande scen ska direkt sätta tonen för hur resten av filmen ska vara och den ska trigga publikens nyfikenhet att ta del av historien i sin helhet. Med hjälp av musik och det rent visuella ska publiken få en föraning om vad det hela kommer att handla om, fast utan att samtidigt säga för mycket.

Min lista är inte på något sätt någon grundlig utvärdering bland alla de filmer jag har sett genom åren, utan snarare en snabbkomponerad lista av de scener som direkt dyker upp i mitt huvud när jag tänker på ordet "öppningsscen". Fast samtidigt borde detta vara ett gott betyg på att dessa scener har påverkat mig starkt.

10. Monty Python and the Holy Grail

Kontrasten mellan de klassiska elementen (dimman, slottet och riddarutrustningen) och den absurda humorn (kokosnöttern och dialogen) sätts direkt i denna öppningscen och fullföljs genom hela filmen. Min favoritfilm från mina komiska favoriter, Monty Python och trots att humor sägs vara en färskvara skrattar jag fortfarande till den här scenen.
Klipp

9. Casino Royale

Den efterlängtare nystarten av hela Bond-serien och filmen som äntligen skulle skildra Ian Flemings ursprungsroman om agent 007. Standarden sattes högt direkt med denna film-noir-doftande scen kring hur James får sin 00-status. Bond är tillbaka och det med råge.
Klipp

8. A Clockwork Orange

Min favoritregissör Stanley Kubrick hade en stor kunskap och detaljrikedom när det kom till det visuella i sina filmer och att visuellisera ett specifikt känslotillstånd. Detta var något som sattes direkt i filmernas anslag och vare sig det skulle vara pampigt bombastiskt eller mer tillbakadraget - med en dos svart humor - så lyckades han nästan varje gång.

En av mina favoriter är dock från A Clockwork Orange, där man med hjälp av relativt enkla hjälpmedel (musik, kroppsspråk och kameraarbete) lyckades skapa en mystik atmosfär som förbereder publiken att detta blir en åktur utöver det vanliga.
Klipp

7. Taxi Driver

Ett av världens bästa förstapersonsporträtt bygger upp sin atmosfär och stämning direkt under öppningsscenen. Travis Bickle påstår att New York är ett smutsigt och vridrigt ställe och efter förtexterna - som akompanjeras av Bernard Herrmanns jazziga toner - är man beredd att hålla med.
Klipp

6. Watchmen

Hela titelsekvensen till Zack Snyders superhjälteepos är ett snyggt packeterat påskägg till oss som har läst serieromanen, som snabbt sätter in publiken i den alternativa världen som denna historia utspelar sig i och hela musikläggs av ingen mindre än mister Dylan himself.
Klipp

5. Pulp Fiction

Min allra första bekantskap med Tarantinos förmåga att skriva dialog och jag var fast direkt. Dialogen flödade naturligt fram, ämnet som man pratade om var annorlunda - vilket genomsyrar hela filmen - och Tim Roth och Amanda Plummers naturliga agerande fullbordar scenen. När Dick Dales låt Misirlou sedan kickar igång är stämningen på topp.
Klipp

4. Once Upon a Time in The West

Ett ypperligt exempel på att det visuella kan bära fram en historia nästan helt på sina egna ben. Inte mycket händer här, men där finns hela tiden ett spänningsmoment och atmosfären tätnar ju längre scenen lider. Den här öppningscener symboliserar även filmen i sin helhet där tempot är sakta, men där finns hela tiden någonting som intresserar en och sedan får man stor utdelning i slutändan.
Klipp

3. Magnolia

En separat del från resten av filmen, men något som ändå sätter tonen för filmen och som gör en beredd på vad som komma skall. Fungerar alldels ypperligt på egen hand och kittlar ens fantasi hur allt kan hänga ihop i vår knasiga värld.
Klipp

2. The Shining

Ännu en scen signerad Kubrick och detta är en av hans mäktigaste. Helikopteråkningen i sig är spekakulär, men tillsammans med musiken är det en perfekt symbios som visar hur väl det audiella och visuella kan fungera ihop för att skapa en känsla. Utan att veta vad filmen egentligen handlar om förstår man att något inte riktigt står rätt till här och att det ligger något otäckigt och lurar i bakgrunden.
Klipp

1. Touch of Evil

En riktig klassiker och ett bevis på att några år på nacken inte behöver betyda något avslaget i filmväg. Med denna genomarbetade scen där spänning, atmosfär, presentation av filmens karaktärer och en föraning kring filmens handling fungerar hand i hand och är ett ypperligt bevis på hur en öppningscen ska fungera.
Klipp

September har blivit oktober och sommaren har definitivt lämnat oss för den här gången och hösten har tagit över fullständigt. Kvällarna blir mörkare och mörkare och vädret blir kallare och kallare. Deppigheten blottar lätt med sin närvaro, men man får ändå försöka att hålla humöret uppe och se det positiva i det hela. Som till exempel att hösten är en perfekt årstid för film, TV-serier och böcker inne i hemmets varma och lugna vrå, och således bör hösten vara ett oplockat smörgåsbord för oss filmintresserade.

Hösten, och framförallt just oktober månad, har jag dessutom hört talas om är en högtid för skräckfilmer. Detta är något som James Rolfe (Angry Video Game Nerd) har tagit tillvaro på och gjort till sin egen lilla tradition. Sedan 2007 har han hela oktober månad, fram till Halloween, gått igenom en skräckfilm varje dag i ett videoklipp och både gamla klassiker och mer obskyra inslag får sin beskörda del av rampljuset. Rolfe är själv ett stort skräckfilmsfan, vilket märks, och med stor entusiasm delar han välvilligt med sig av sina kunskaper inom området.

"Cinemassacre’s Monster Madness", som hela kalaset kallas, har varje år haft ett specifikt tema och i år är temat "Camp Cult", där Rolfe går igenom olika kultfilmer där smaken på dem sannerligen kan diskuteras.

Årets tema är i full gång och för att följa evangemanget är det bara till att surfa in på Cinemassacres sida varje dag denna månad, eller alternativt fixa en trevlig liten RSS-läsare så att man inte missar ett avsnitt. Låt inspirationen och nyfikenheten flöda och förhoppningvis hittar ni några nya favoriter bland Rolfes klipp.

De tidigare årens teman går att följa via spellistorna nedan:
Monster Madness 2007: History of Horrors
Monster Madness 2008: Godzillathon
Monster Madness 2009

 

Den amerikanska nyinspelningen av Låt den rätte komma in, Let Me In, hade amerikansk premiär i fredags och de första videorecensionerna har börjat dyka bland mina YouTube-favoriter. Säga vad man vill om dessa nyinspelningar, som tycks vara ett ständigt återkommande inslag i Hollywood, men som svensk får man väl försöka finna en viss stolthet i att de åtminstone hittade något intressant i våra filmer som de ville göra om.

Samtidigt är det intressant att notera hur pass stor det svenska originalet har blivit utomlands, i alla fall hos filmintresserade. Trots dess brister är IMDb top250 en bra indikator på vilka filmer som är populära och Låt den rätte komma in har i denna stund plats nummer 206 på denna lista. Den har även snabbt dykt upp på andra filmlistor på olika filmcommunities, som sammanfattas tydligt hos iCheckMovies superba filmlistningstjänst.

 

 

....och slutligen rekommenderar jag dig starkt att läsa ursprungskällan till denna historia, boken Låt den rätte komma in (John Ajvide Lindqvist). Den ger en mer mörk, gripande och på sina ställen riktigt vridrig historia än den som spelades upp i Alfredssons film och med tanke på vad som tas upp i boken så var det förståeligt att man valde att ta bort vissa delar i filmatiseringen och inte berätta allt fullt ut på andra ställen.