Läste på Voldos eminenta filmblogg häromdagen och fastnade framförallt för listan med de öppningsscener han tycker bäst om. En kul idé och en intressant lista med många klassiska scener. Denna lista triggade min egen listnerv och jag kunde inte motstå frestelsen att skapa min egen lista för mina favoriter.

En öppningsscen, eller anslag som det även kan kallas, är ett viktig dramaturgiskt inslag i en film. Denna inledande scen ska direkt sätta tonen för hur resten av filmen ska vara och den ska trigga publikens nyfikenhet att ta del av historien i sin helhet. Med hjälp av musik och det rent visuella ska publiken få en föraning om vad det hela kommer att handla om, fast utan att samtidigt säga för mycket.

Min lista är inte på något sätt någon grundlig utvärdering bland alla de filmer jag har sett genom åren, utan snarare en snabbkomponerad lista av de scener som direkt dyker upp i mitt huvud när jag tänker på ordet "öppningsscen". Fast samtidigt borde detta vara ett gott betyg på att dessa scener har påverkat mig starkt.

10. Monty Python and the Holy Grail

Kontrasten mellan de klassiska elementen (dimman, slottet och riddarutrustningen) och den absurda humorn (kokosnöttern och dialogen) sätts direkt i denna öppningscen och fullföljs genom hela filmen. Min favoritfilm från mina komiska favoriter, Monty Python och trots att humor sägs vara en färskvara skrattar jag fortfarande till den här scenen.
Klipp

9. Casino Royale

Den efterlängtare nystarten av hela Bond-serien och filmen som äntligen skulle skildra Ian Flemings ursprungsroman om agent 007. Standarden sattes högt direkt med denna film-noir-doftande scen kring hur James får sin 00-status. Bond är tillbaka och det med råge.
Klipp

8. A Clockwork Orange

Min favoritregissör Stanley Kubrick hade en stor kunskap och detaljrikedom när det kom till det visuella i sina filmer och att visuellisera ett specifikt känslotillstånd. Detta var något som sattes direkt i filmernas anslag och vare sig det skulle vara pampigt bombastiskt eller mer tillbakadraget - med en dos svart humor - så lyckades han nästan varje gång.

En av mina favoriter är dock från A Clockwork Orange, där man med hjälp av relativt enkla hjälpmedel (musik, kroppsspråk och kameraarbete) lyckades skapa en mystik atmosfär som förbereder publiken att detta blir en åktur utöver det vanliga.
Klipp

7. Taxi Driver

Ett av världens bästa förstapersonsporträtt bygger upp sin atmosfär och stämning direkt under öppningsscenen. Travis Bickle påstår att New York är ett smutsigt och vridrigt ställe och efter förtexterna - som akompanjeras av Bernard Herrmanns jazziga toner - är man beredd att hålla med.
Klipp

6. Watchmen

Hela titelsekvensen till Zack Snyders superhjälteepos är ett snyggt packeterat påskägg till oss som har läst serieromanen, som snabbt sätter in publiken i den alternativa världen som denna historia utspelar sig i och hela musikläggs av ingen mindre än mister Dylan himself.
Klipp

5. Pulp Fiction

Min allra första bekantskap med Tarantinos förmåga att skriva dialog och jag var fast direkt. Dialogen flödade naturligt fram, ämnet som man pratade om var annorlunda - vilket genomsyrar hela filmen - och Tim Roth och Amanda Plummers naturliga agerande fullbordar scenen. När Dick Dales låt Misirlou sedan kickar igång är stämningen på topp.
Klipp

4. Once Upon a Time in The West

Ett ypperligt exempel på att det visuella kan bära fram en historia nästan helt på sina egna ben. Inte mycket händer här, men där finns hela tiden ett spänningsmoment och atmosfären tätnar ju längre scenen lider. Den här öppningscener symboliserar även filmen i sin helhet där tempot är sakta, men där finns hela tiden någonting som intresserar en och sedan får man stor utdelning i slutändan.
Klipp

3. Magnolia

En separat del från resten av filmen, men något som ändå sätter tonen för filmen och som gör en beredd på vad som komma skall. Fungerar alldels ypperligt på egen hand och kittlar ens fantasi hur allt kan hänga ihop i vår knasiga värld.
Klipp

2. The Shining

Ännu en scen signerad Kubrick och detta är en av hans mäktigaste. Helikopteråkningen i sig är spekakulär, men tillsammans med musiken är det en perfekt symbios som visar hur väl det audiella och visuella kan fungera ihop för att skapa en känsla. Utan att veta vad filmen egentligen handlar om förstår man att något inte riktigt står rätt till här och att det ligger något otäckigt och lurar i bakgrunden.
Klipp

1. Touch of Evil

En riktig klassiker och ett bevis på att några år på nacken inte behöver betyda något avslaget i filmväg. Med denna genomarbetade scen där spänning, atmosfär, presentation av filmens karaktärer och en föraning kring filmens handling fungerar hand i hand och är ett ypperligt bevis på hur en öppningscen ska fungera.
Klipp