The Avengers

Superhjälteberättelser baserade på serietidningar har ständigt varit ett återkommande inslag i filmrepertoaren under i alla fall de 30 senaste åren och som har nått sin kulmen under de senare åren. Framförallt genom Christopher Nolans framgångar med Batman-serien är det ofta nu för tiden som den mörka, mer realistiska framtoningen i dessa filmatiseringar som ska framhävas. Och som en naturlig fortsättning på allt vad superhjältefilm heter (och med tanke på dess ursprungskälla) är att koka ner flera av dem till en enda historia.

Något som Marvel Studios, allt sedan 2008 med succén Iron Man, har filat på och så sakteliga förberett genom att porträttera den ena karaktären från deras digra katalog till den andra. Allt med filmen The Avengers i sikte. Med filmer om Iron Man, Hulken, Thor och Captain America avklarade är det då dags att försöka föra samma dem och allt det med regissören/manusförfattaren Joss Whedon bakom spakarna. Men frågan lyder som följer: Kommer allt för många kockar till att förstöra den eventuellt delikata soppan?

 

 

The Avengers tar sin början någonstans där alla de tidigare filmerna slutade. Bakgrundshistorierna för varje huvudkaraktär är avklarade i de enskilda filmerna, så nu hoppar man nästan omgående in till handlingarna. Förmodligen kan man fortfarande kunna njuta utav den här filmen utan att ha någon förkunskap från de tidigare filmatiseringarna, men man lär sakna en viss förståelse för alla karaktärer utan att först veta hur de är och beter sig.

 

Det som först slår mig när jag ser The Avengers är hur väl Joss Whedon (handlingen tillsammans gjord med Zak Penn) lyckas presentera och utveckla samspelet mellan alla huvudkaraktärer, som nu får samsas med varandra i en och samma film. Alla får sin stund att skina (både på ett positivt och negativt sätt) och dynamiken mellan alla egon är påtaglig. Man vet aldrig riktigt var man har karaktärerna i fråga och det är en fröjd att få se dem spela ut sina olika kort mot varandra.

 

Man lyckas även väl att bygga vidare på känslan från alla karaktärers enskilda filmer och ingen av dem upplevs frångå sin personlighet här jämfört med tidigare. Mark Ruffalo, som är ny i gänget med hans porträtt som Bruce Banner/Hulken, gör bra ifrån sig och trots avsaknad av sin egen tolkning utav sin karaktärs bakgrundshistoria, lyckas han snabbt komma in i både rollen och gänget. Till slut verkar även Hulken kunna fungera fullt ut i en filmatisering.

 

En annan sak som också gladde mig var filmens komiska inslag. På sina ställen var filmen riktigt rolig och med relativt små medel lyckades man frångå de klassiska skämten och den typiska sommarfilmshumorn. För trots sina ljuspunkter är filmen inget mer eller djupare än en klassisk sommarfilm, om än en genuint underhållande sådan. Detta beror mycket på filmens grundhistoria.

 

En grundhistoria som mellan alla superhjältar och deras samspel med varandra nästan glöms bort i farten. Man frångår inte mycket från den klassiska "ta-över-världen"-planen och det psykologiska spelet som Nolans Batman-filmer är så bra på infinner sig aldrig riktigt. Förutom åsynen av alla superhjältar i en och samma film (plus alla enskilda bakgrundshistorier) finns här inget extraordinärt i The Avengers att hämta. Men vill man ha en åktur, spektakulär och grundligt underhållande actionfilm att starta sommaren med är The Avengers definitivt det rätta valet.

 

På de svenska filmbloggar jag följer har det på sistone, i anslutning till fredagen den 13:e, dykt upp ett återkommande tema kring "filmerna som vi ångrar att vi har sett". Ett tema så pass intressant att jag inte kunde motstå att försöka dra mitt eget strå till stacken. Ånger är annars en känsla som jag av principiella skäl försöker till att hållla borta när det kommer till sedda filmer. En dålig film gör att man uppskattar guldkornen ännu mer (osv.) och hela den förklaringen verkar många filmintresserade (att döma av "ånger"-inläggen) hålla med om. Men ibland är det snarare konsekvenserna av en sedd film och vilken skada den kan åstadkomma som kan, för en kort stund, uppkalla ångerkänslor. Den första filmatiseringen av Arn (Tempelriddaren) är en sådan film för mig.

Jag har så länge jag har varit filmintresserad bestämt haft åsikten att vi i Sverige emellanåt kan, ifall det humöret ligger till, göra riktigt bra film. Givetvis produceras det mycket även här som är mindre bra (likt andra filmländer), men ibland dyker det upp guldkorn väl värd väntan. Detta har visats sig vara en åsikt jag emellanåt har varit ensam om. Jag har träffat på många personer genom åren som bestämt hävdar att det inte finns någon bra svensk film och som längst kan gå med på att en film kan vara "bra för att vara svensk". Ett uttryck som förövrigt bör begravas snarast. Nåväl, tillbaka till Arn.

2007 skulle då Arn: Tempelriddaren har premiär på bio (en av Jan Guillous magnum opus) och snacket om den stora svenska filmsatsningen (största till och med) gick som en löpeld genom svensk media det året. Tror till och med att jämförelser med Sagan om Ringen-filmerna gjordes någon gång på vägen. I alla fall, är själv inget stort fan av "rida-på-häst-och-slåss-för-kung-och-fosterland"-filmer, men jag uppskattade satsningen på något nytt. En egenskap jag saknar alldeles för mycket i svensk film (Beck, Wallander, Johan Falk någon?). Jag planerade hursomhelst egentligen inte att se filmen på bio, det var ju egentligen inte min grej, men när ett gäng av släkt och vänner skulle se den så hakade jag snabbt på. Skulle den här filmen äntligen kunna motbevisa alla skeptikers tveksamhet om svensk film styrka? Tvi fick jag.

Det som skulle bli en fröjd för ögat, och uppvisning av allt det goda som svensk film hade att erbjuda, blev snabbt platt som en slafsigt gjord pannkaka serverad till ärtsoppan på burk. Filmupplevelsen blev en långsam och plågsam affär och en uppvisning i förlorad potential, fokusering på fel saker och en inbillad storslagenhet som inte infann sig. En films budget är en väsentlig del av dess skapande och mycket av försnacket kring Arn-filmerna hade kretsat just kring budgeten. Problemet är dock att viss typ av filmer kräver sin "grundbudget" för att kunna göras rättvis. Ett kammarspel behöver egentligen bara två personer inlåsta i ett rum och ett välskrivet manus för att fungera. Ett "storslaget" krigsdrama utspelad under medeltiden kräver dock en viss form av, just det, storslagenhet för att fungera. Arn visade sig ha väldigt lite utav den varan i lager.

När krigsscenerna till slut dök upp i filmen, efter en alldeles för lång och seg uppbyggnad av karaktärerna, var de alldeles för snabbt avklarade igen och ingav fel associationer. Känslan av medeltidsveckan i Visby var för påtaglig för att kunna ignoreras från min sida. Dessutom insåg man snabbt att den "mäktiga" budgeten enbart hade råd att fylla upp frontlinjen utav slagfältet med soldater och hästar. Tittade man mellan raderna (bokstavligt talat) ekade det skrämmande tomt. Förmodligen är detta mer historiskt korrekt, men likväl är film en lek med illusioner för att skapa känslor och Arn skapade helt fel känslor för mig.

Så det som skulle bli måttstocken och det övertygande exemplet på styrkan med svensk film, blev snarare en sådan personlig besvikelse för mig att jag började tvivla om jag ändå hade fel tankar om svensk film. Den kanske inte var så bra ändå som jag först hade trott? Lyckligtvis dök dock filmer som De ofrivilliga, Maria Larssons eviga ögonblick och Låt den rätte komma in upp nästkommande år som gav mig en viktig injektion av positiva känslor kring svensk film igen. Känslor som jag har lyckats bibehålla sedan dess. Men med den första Arn-filmen var det nära där ett tag att jag förlorade hoppet om svensk films storhet och det ångrar jag att filmen i fråga nästan tilläts att göra.

För noteringarna: Har inte sett uppföljaren Riket vid vägens slut, men har hört att den ska vara marginellt bättre än sin föregångare. Vill dock inte ta den risken i första taget.
Då ser jag hellre parodin som lyckades fånga "känslan" som originalfilmen saknade.
Länk

---

Länk till initiativtagaren till "ånger-temat" (Filmitch) eget bidrag följer nedan, som även har samlat de andra inläggen i följetongen.
Länk

Play

De ofrivilliga kom in "lite snett från sidan" under 2008 och blev som en stor dos positiv injektion för mig när det gällde min egen syn på nutida svensk film. Helt plötsligt kunde svenska filmer berätta mer med sitt bildspråk än genom dialog och framförallt styltades inte dialogen fram (den som var kvar) likt alltför många svenska filmer. Genom regissören och manusförfattaren Ruben Östlunds korthuggna filmsekvenser (YouTube var främsta konkurrenten enligt Östlund själv) och användande av amatörskådespelare lyckades han snabbt sätta sin egen prägel på filmen. Så pass bra att jag rankar De ofrivilliga som en av de bästa svenska filmerna genom tiderna. Allt detta skapade viss förväntan på Ruben Östlunds nästa film, Play.

 

Play utspelar sig i Göteborg och handlar huvudsakligen om en händelse där ett kompisgäng lurar av utvalda personer på stan deras tillhörigheter, och det helt utan använda vare sig våld eller direkta hot. Istället påbörjas ett nervspel från kompisgängets sida som offren när som helst kan undvika och gå ifrån, men som de på något sätt inte gör. Frågor som bland annat ploppar upp under filmens gång (och som Östlund är högst medveten om) är ifall hudfärgen på förövaren/offret spelar någon roll i sammanhanget, vad orsakerna till filmens huvudbrott egentligen är och ifall det även spelar någon roll ifall filmens historia är inspirerad av verkliga händelser eller inte?

 

 

Man kan utifrån detta snabbt tänkas klaga på att filmen är allt för medvetet gjort för att frälsa de redan frälsta (de mer liberala inom samhället). Men jag uppskattar starkt regissörer som vågar ha en tydlig agenda med sina filmer och, frånsett några ställen i filmen, gör det på ett subtilt sätt. Historien berättas rakt upp och ner, utan krusiduller, och sedan får publiken själva fylla på historien med sina egna tolkningar och funderingar. Det kan möjligtivs tyckas som oinspirerat filmskapande att låta publiken göra halva jobbet, men på så sätt skapas en mer personlig relation och prägel på filmen. Dessutom krävs det stor kunskap från en filmskapares sida att våga släppa ifrån sig materialet till sin publiks olika tolkningsmöjligheter och ändå ha tillräckligt fokus för att bibehålla ett intresse filmen igenom.

 

För filmen både vågar och tar sig tid till att berätta (och bygga upp) sina historia och där finns alltid något intressant under berättelsens gång att få ta del av. Mycket av detta är dels tack vare den intressanta grundhistorien i sig, och de olika tolkningsmöjligheterna detta medför, men även genom de nedtonade skådespelarprestationerna och det vackra fotot. Ännu en gång lyckas Östlund hitta och jobba med skickliga amatörskådespelare som ger liv åt var och en av sina karaktärer.

 

 

Men fotot är ändå filmens stora stöttepelare efter grundhistorien. Genom sin kantighet och statiska prägel får det som utspelar sig i filmen anpassa sig efter kameran och inte tvärtom. Oftast sker det i kamerans fokus, men ibland sker det snarare utanför kamerans synvinkel och ibland ändras till och med kamerans synvinkel en aning för att skapa ett helt annat perspektiv på historien. Förutom att sätta sin egen personliga prägel på filmen, hjälper fotot även till att få mig som åskådare att verkligen fokusera och försöka ta in det som händer framför mig.

 

Play är långt ifrån en film för alla smaker, men en film som enligt mig sannerligen behövs i det svenska film- och samhällsklimatet. Filmen tar upp och ställer svåra samhällsfrågor, utan att trivialisera dem. Med ett aning mer fokuserat tillvägagångssätt än i De ofrivilliga, visar Ruben Östlund här att han kan och vågar utveckla sin personliga stil. När jag försöker tänka på någon liknande film som Play, svensk eller internationell, är det egentligen bara Justices musikvideo till låten Stress som dyker upp i mina tankar. En musikvideo som är väldigt olik Play i både genomförande och tillvägagångssätt, men som någonstans ändå tar upp en liknande problematik. En problematik som (beroende på vem man frågar) har olika anledningar, grundorsaker och lösningar. Och en film som lyckas skapa en sådan ovisshet och diversitet uppskattar jag starkt.

 

Jag har redan tidigare nämnt om den klassiska sci-fi-filmen från 1902 Resan till Månen och hur den på många sätt revolutionerade filmmediumet (från återberättande av verkligenheten till underhållning). Nu är dock filmskaparen och trollkonstnären Georges Méliès 110-årsjubilerande magnum opus återigen på tapeten och det på flera olika sätt. Förutom att Georges Méliès, och därmed också Resan till Månen, är i fokus i Martin Scorseses senaste långfilm Hugo, gör det faktumet att kortfilmen firar just 110 år i år den väl värd att uppmärksammas.

Något som togs tillvaras på vid förra årets filmfestival i Cannes när man skulle presentera en upppiffad version av originalfilmen och denna gången dessutom i färg. Bara några veckor innan kortfilmen skulle ha premiär kontaktades den franska musikgruppen Air och tillfrågades ifall de ville musiksätta dem 14 minuterna som kortfilmen fyller ut. Det ställde musikduon glädjeligen upp på och snabbt var kortfilmen musiksatt och klar. Nicolas Godin och Jean-Benoît Dunckel i Air kände sig dock inte färdiga och spånade vidare på ett konceptiellt fullängdsalbum baserad på Méliés rymdäventyr. Ljuv musik uppstod och i år släpptes således albumet med samma namn som originaltiteln till kortfilmen, Le voyage dans la lune. Men låt mig först få berätta lite om min relation till Air.

 

När jag sedan, främst tack vare Daft Punk, lyckades komma ur "Absolute Music"-träsket och in i "försök-att-upptäcka-sin-egen-musikdentitet"-stadiet har fransk elektronisk musik alltid legat mig varmt om hjärtat. Ifall Justice får symbolisera det lite hårdare på den franska elektroniska skalan, och Daft Punk får vara någon form av ledstjärna i mitten, är det Air som tydligast för mig symboliserar den lite lugnare och mer harmoniska musiken. Genom sin blandning av 80-tals synthmusik, 60-tals pop och en någon form av nostalgisk retrofuturism över det hela, bäst framfört enligt mig på sitt debutalbum Moon Safari (som givetvis finns i samlingen), klarade de att hitta sitt ett eget segment i den elektroniska genren. Kan utöver deras debutalbum även varmt rekommendera deras soundtrack till filmen TheVirgin Suicides (Spotify).

Nåväl, hur står sig då den nya skivan i jämförelse med deras tidigare verk? Fantastiskt bra skulle jag vilja påstå. Det lugna och harmoniska finns där, det "filmiska" har funnits där hela tiden och nu lyckades de även experimentera mer med sin ljudbild och stoppa in ännu fler nyanser i deras musik att lyssna efter. Jag blev så pass nöjd med skivan att jag var tvungen att köpa hem den limiterade CD-utgåvan (se bild ovan) som även inkluderar den upppiffade kortfilmen i sin helhet och i färg. Tänka sig att en 110-årig kortfilm kan få en att köpa musik-CDs igen. Mycket ska man var med om.

Le Voyage Dans La Lune (Spotify)

 

För att kunna lägga årets Oscarsgala till handlingarna tänkte jag avsluta med ett klipp som, på ett humoristiskt sätt, sammanfattar precis vad en film ska innehålla för att bli en "Oscarsfilm" värd namnet. Enligt mig ganska träffsäkert om det i mångt och mycket absurda bakom alla de nominerade filmerna, med också en del av tjusningen med galan.

 

Då var årets gala över för den här gången och alla priser är utdelade. Årets gala var, precis som tidigare år, ingen höjdare underhållningsmässigt, men tack vare Filmsnacks eminenta och trevliga Oscarschatt gick natten ovanligt fort ändå. Värden Crystal var stabil och lyckades med bravur att vägleda publiken från det ena segmentet till det andra. Flödet var ännu bättre i år, än förra året, när man både lyckades med att trimma ner de olika nomineringsprocessdurerna, tacktalen själva och hålla de musikaliska inslagen till ett minimum. Trots bristerna i galan är det ändå fortfarande Oscarsgalan vi pratar om här och man kan inte komma ifrån att det är en speciell händelse under filmåret.

Min tippning gick ett snäpp bättre än förra året, men jag känner mig fortfarande inte riktigt nöjd. Hade en ny taktik i år där jag likt Brad Pitts och Jonah Hills karaktärer i Moneyball försökte mig på att se statistiken bakom, eller hur jag nu bäst ska beskriva det. Fungerade si så där, men jag blev extra glad över att jag även i år lyckades pricka in manuskategorierna. Annars var det en salig blandning med tippresultatet och trots att jag hade mitt tippningssystem klart kunde det sannerligen gått bättre. Tror jag kör på samma system nästa år också och ifall det går sämre då får jag försöka omvärdera min taktik.

Nedan följer hur min tippning egentligen gick:

Bästa manliga huvudroll
Min tippning: Jean Dujardin i The Artist
Pristagare: Jean Dujardin i The Artist

Bästa manliga biroll
Min tippning: Christopher Plummer i Beginners
Pristagare: Christopher Plummer i Beginners

Bästa kvinnliga huvudroll
Min tippning: Viola Davis i The Help
Pristagare: Meryl Streep i The Iron Lady

Bästa kvinnliga biroll
Min tippning: Octavia Spencer i The Help
Pristagare: Octavia Spencer i The Help

Bästa animerade långfilm
Min tippning: Rango, Gore Verbinski
Pristagare: Rango, Gore Verbinski

Bästa art direction (scenografi)
Min tippning: Hugo, Dante Ferretti & Francesca Lo Schiavo
Pristagare: Hugo, Dante Ferretti & Francesca Lo Schiavo

Bästa foto
Min tippning: The Tree of Life, Emmanuel Lubezki
Pristagare: Hugo, Robert Richardson

Bästa kostym
Min tippning: W.E., Arianne Phillips
Pristagare: The Artist, Mark Bridges

Bästa regi
Min tippning: The Artist, Michel Hazanavicius
Pristagare: The Artist, Michel Hazanavicius

Bästa dokumentära långfilm
Min tippning: Paradise Lost 3: Purgatory, Joe Berlinger & Bruce Sinofsky
Pristagare: Undefeated, TJ Martin, Dan Lindsay & Rich Middlemas

Bästa dokumentära kortfilm
Min tippning: The Tsunami and the Cherry Blossom, Lucy Walker & Kira Carstensen
Pristagare: Saving Face, Daniel Junge & Sharmeen Obaid-Chinoy

Bästa filmklipp
Min tippning: The Descendants, Kevin Tent
Pristagare: The Girl with the Dragon Tattoo, Kirk Baxter & Angus Wall

Bästa utländska film
Min tippning: A Separation ("Jodaeiye Nader az Simin"), Iran
Pristagare: A Separation ("Jodaeiye Nader az Simin"), Iran

Bästa makeup
Min tippning: Albert Nobbs, Martial Corneville, Lynn Johnston & Matthew W. Mungle
Pristagare: The Iron Lady, Mark Coulier & J. Roy Helland

Bästa musik (Original score)
Min tippning: The Artist, Ludovic Bource
Pristagare: The Artist, Ludovic Bource

Bästa musik (Original song)
Min tippning: "Man or Muppet" ur The Muppets, Bret McKenzie
Pristagare: "Man or Muppet" ur The Muppets, Bret McKenzie

Bästa film
Min tippning: The Help, Brunson Green, Chris Columbus & Michael Barnathan
Pristagare: The Artist, Thomas Langmann

Bästa animerade kortfilm
Min tippning: The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore, William Joyce & Brandon Oldenburg
Pristagare: The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore, William Joyce & Brandon Oldenburg

Bästa kortfilm
Min tippning: Tuba Atlantic, Hallvar Witzø
Pristagare: The Shore, Terry George & Oorlagh George

Bästa ljudklippning
Min tippning: Hugo, Philip Stockton & Eugene Gearty
Pristagare: Hugo, Philip Stockton & Eugene Gearty

Bästa ljudmix
Min tippning: Hugo, Tom Fleischman & John Midgley
Pristagare: Hugo, Tom Fleischman & John Midgley

Bästa specialeffekter
Min tippning: Hugo, Rob Legato, Joss Williams, Ben Grossmann & Alex Henning
Pristagare: Hugo, Rob Legato, Joss Williams, Ben Grossmann & Alex Henning

Bästa manus baserat på förlaga
Min tippning: The Descendants, Alexander Payne, Nat Faxon & Jim Rash
Pristagare: The Descendants, Alexander Payne, Nat Faxon & Jim Rash

Bästa originalmanus
Min tippning: Midnight in Paris, Woody Allen
Pristagare: Midnight in Paris, Woody Allen

Resultat: 15/24
Kommentar: Mer än hälften och snäppet bättre än förra året (13 rätt då) kanske kan anses vara ett godkänt betyg, men jag hade hoppats på mer. Det gick fram och tillbaka med teknik- och hantverkspriserna, men att jag prickade in båda manuskategorierna (som ligger mig varmt om hjärtat) gör att jag automatiskt blev nöjd med tippningen.

Körde en chansning både med bästa kvinnliga huvudroll och bästa film, som inte visade sig gå hem någon av dem. Nästa år får jag försöka tänka ut en ny taktik kring kortfilmspriserna, även om det är svårt att tippa just dem kategorierna. Annars tycker jag att jag mer och mer har börjat förstå hur akademin egentligen tänker. Kul förövrigt att en Flight of the Conchord (Bret McKenzie) vann en Oscar för sin "Muppsång"

Slutligen dags för tippning och då är det dags att lägga mina egna åsikter åt sidan. Hur kan juryn tänkas argumentera kring sina val av vinnare och vilka kan anses vara de mest lämpliga vinnarna enligt dem? Nedan följer en lista med vilka jag tror utses som vinnare vid årets Oscarsgala.

Jag kan förstå att det inte är särskilt roligt eller speciellt givande att läsa en lång lista, helt utan egna kommentarer kring hur jag tänkte vid varje val. Se istället den här listan som ett bevis på att jag inte kommer att ändra min tippning under galans gång och som en förstudie till hur min tippning egentligen gick som jag kommer till att göra efter galan.

Bästa manliga huvudroll
* Jean Dujardin i The Artist

Bästa manliga biroll
* Christopher Plummer i Beginners

Bästa kvinnliga huvudroll
* Viola Davis i The Help

Bästa kvinnliga biroll
* Octavia Spencer in The Help

Bästa animerade långfilm
* Rango, Gore Verbinski

Bästa art direction (scenografi)
* Hugo, Dante Ferretti & Francesca Lo Schiavo

Bästa foto
* The Tree of Life, Emmanuel Lubezki

Bästa kostym
* W.E., Arianne Phillips

Bästa regi
* The Artist, Michel Hazanavicius

Bästa dokumentära långfilm
* Paradise Lost 3: Purgatory, Joe Berlinger & Bruce Sinofsky

Bästa dokumentära kortfilm
* The Tsunami and the Cherry Blossom, Lucy Walker & Kira Carstensen

Bästa filmklipp
* The Descendants, Kevin Tent

Bästa utländska film
* A Separation ("Jodaeiye Nader az Simin"), Iran

Bästa makeup
* Albert Nobbs, Martial Corneville, Lynn Johnston & Matthew W. Mungle

Bästa musik (Original score)
* The Artist, Ludovic Bource

Bästa musik (Original song)
* Man or Muppet from The Muppets
Text & Musik: Bret McKenzie

Bästa film
* The Help, Brunson Green, Chris Columbus & Michael Barnathan

Bästa animerade kortfilm
* The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore, William Joyce & Brandon Oldenburg

Bästa kortfilm
* Tuba Atlantic, Hallvar Witzø

Bästa ljudklippning
* Hugo, Philip Stockton & Eugene Gearty

Bästa ljudmix
* Hugo, Tom Fleischman & John Midgley

Bästa specialeffekter
* Hugo, Rob Legato, Joss Williams, Ben Grossmann & Alex Henning

Bästa manus baserat på förlaga
* The Descendants, Alexander Payne, Nat Faxon & Jim Rash

Bästa originalmanus
* Midnight in Paris, Woody Allen

Dags för min sista kategori inför årets gala och då passar det ju bra att avsluta med galans eget flaggskepp, "Bästa film". När det gäller mina favoritfilmer från tidigare år har det historiskt sätt varit väldigt blandat om de har vunnit detta pris eller inte. Ibland har mina favoriter fått pris, ibland inte och oftast har de inte ens blivit nominerade. Trots detta har priset en viss tyngd och nytt för i år är att antalet nominerade i denna kategori kan variera mellan fem till tio filmer.

De nominerade är:



Min rangordning:
#9

War Horse
Kommentar: Suck! Det finns så mycket fel med den här filmen att jag vet inte riktigt var jag ska börja. Att filmen försöker manipulera sin publik med stråkar, motljus och tydliga känsloyttringar hade jag till viss del tyckt varit ok, ifall det hade fungerat på mig. Nu gör det inte det vilket gör att hela filmen faller som ett korthus. Inte nog med det kretsar filmen kring ett viktig historisk krig vilket kan bli intressant. Ett som inte har gestalats särskilt mycket på film jämfört med sin större broder och som dessutom i mångt och mycket är grunden till sin mer kändare "broder".

Att då göra en sådan slätstruken gestaltning, låta det kretsa kring en häst och där man inte får någon koppling till de mänskliga karaktärerna förrän de försvinner ur berättelsen borde vara ett något form av dramaturgiskt brott. Det värsta dock som filmen innehar och som sätter det "dramaturgiska förfallspricken över i:et" är att den både är tråkig och seg att titta på. De över två timmarna som filmen breder ut sig på känns minst som det dubbla. Nä, glöm och gör om herr Spielberg. Du kan bättre.

#8

Extremely Loud & Incredibly Close
Kommentar: Årets överraskning bland de nonimerade, men ifall man har sett filmen kan man förstå varför den kan locka Oscarsjuryns intresse. En sentimental historia som kretsar kring en av de största historiska händelserna i moderna amerikansk historia. Att jag upplever filmen mer försöker att rida snålskjuts på den historiska händelsen, istället för att göra den rättvis, gör att det jag eventuellt skulle känna för filmens karaktärer försvinner snabbt. Att filmens historia dessutom mest trampar vatten och aldrig riktigt kommer någonstans gör att den förmodligen snabbt kommer att glömmas bort efter årets filmgala.

#7

The Tree of Life
Kommentar: En film jag på förhand hade hört mycket om, både positivt och negativt. Jag har uppskattar starkt Terrence Malicks tidigare filmer och hur han lyckats blanda mellan atmosfär, karaktär och historia, och allt med inslag åt det filosofiska hållet. I den här filmen tappade han dock bort sig någonstans på vägen och fokuserade allt för mycket på smådetaljer i historien, utan att till synes en lägga en tanke åt den övergränsande berättelseramen.

Att dessutom nästan lyckas gömma filmens, i stundom, starka skådespelarprestationer är att missa en stor outnyttjad potential som filmen faktiskt hade till sin befogenhet. Visst är filmen visuellt slående med ett oerhört vackert foto, men problemet är att filmen vill desperat vara mer origiell än den faktiskt är. 2001: A Space Odyssey var intressantare, Koyaanisqatsi lyckades bygga upp en tätare atmosfär och Melancholia var mer fokuserad.

#6

The Help
Kommentar: En "Oscarsfilm" enligt standardmallen där man som publik inte ska lyckas ifrågasätta filmens syfte och mål med sin berättelse. Allt genom tydliga kontraster och vattentäta skott mellan det goda och det onda. Men tack vare starka skådespelarprestationer ensemblen igenom (vilket lyckligtvis syns bland årets nominerade skådespelare) lyckas filmen ändå lyfta sig en aning från standardmallen.

#5
- Recension
The Artist
Kommentar: En intressant och vacker film som förlitar sig mer mot nostagli, yta och hjärta än nyskapande, substans och hjärna. Men en applåd ska alla inblandade ha för att våga göra en modern stumfilm och till viss del även lyckas med det.

#4

Hugo
Kommentar: En film som på förhand inte alls verkade passa Martin Scorseses profil. Det visade sig vara helt fel med tanke på filmens tema om filmmediumets uppkomst och restaurering kontra regissörens eget intresse för detta område. Filmen är på många sätt och vis en väldigt vacker historia och hyllning till den äldre filmkonsten, men problemet är att när filmen inte handlar om detta sjunker mitt intresse avsevärt.

#3
- Recension
The Descendants
Kommentar: Ett avskalat och vackert drama som påverkar precis de rätta känslonerverna, utan att det blir för sentimentalt och sliskigt. Historien puttrar på i lagom takt och spelar sina kort rätt, men når aldrig direkt några högre höjder för att jag ska rangordna den som en av de bättre genom tiderna.

#2

Moneyball
Kommentar: En film som med små medel lyckas skapa en personlig berättelse om något som på förhand inte verkar vara särskilt personligt (vare sig ur min synvinkel eller ur ett dramaturigsk synsätt). Filmer där ett välskrivet manus är filmens främsta stjärna är alltid något som ligger mig varmt om hjärtat och Moneyball är inget undantag.

#1
- Recension
Midnight in Paris
Kommentar: En lyckoträff från Woody Allen som här lyckades hitta den perfekta balansen mellan romantik, yta, substans, nostalgi och nyskapande. Filmen lyckades skapa och bibehålla ett konstant lyckorus hos mig genom hela filmen och något jag snabbt kan återkomma till när jag nu tänker tillbaka på den. Glädje är ibland en underskattad känsla när det kommer till bra film.

Att basera sitt filmmanus på en annan förlaga är ett trixigt jobb. Å ena sidan ska man bibehålla det som gjorde ursprungskällan så bra - vare sig det var en populär bok, pjäs eller annat - men samtidigt ska filmen lyckas stå på egna ben och skapa något eget.

Precis som vid föregående manukategori gäller även här devisen "ett bra manus uppmuntrar till bra saker".

De nominerade är:


Min rangordning:
#5

The Ides of March (Baserad på pjäsen "Farragut North")
Kommentar:
En film som kan, och förmodligen också vill, betecknas med etiketten "smart" (med dess för- och nackdelar). Fördelarna kännetecknas av att filmen ger en intressant inblick i hur uttrycket "makt korrumperar" kan uttrycka sig i politikens mörkare delar och allt utan att ge några enkla svar. Nackdelen, och problemet med filmen, är dock att i sin iver att vara neutral blir den opersonlig till en sådan grad att jag i skrivande stund knappt kommer ihåg vad filmen handlade om.

#4

Tinker Tailor Soldier Spy (Baserad på en roman med samma namn)
Kommentar: En välskriven och spännande film som lyckas hålla reda på alla sidohistorier och karaktärer utan att (enligt mig i alla fall) bli för rörig. Problemet jag hade med Alfredssons filmatisering var främst att jag redan hade sett BBCs miniserie från 1979. Så oavsett hur välskriven och välspelad filmen blir skapar miniserie ett helt annat djup och nyans i le Carrés originalberättelse.

#3

Hugo (Baserad på boken "The Invention of Hugo Cabret")
Kommentar: En film som härligt nostalgiskt bejakar mediumets ursprung och hur det har formats till det vi anser film är och kan vara idag. Intressant också att få en liten inblick i magikerns och filmskaparen Georges Méliès liv. Den kunde dock ha kortats ner en aning och så fort man inte fokuserade på Méliès sjönk mitt intresse för filmen avsevärt.

#2
- Recension
The Descendants (Baserad på en roman med samma namn)
Kommentar: Ett nertonat och välavvägt drama vars manus sätter upp spelreglerna för filmens skådespelare att agera utefter. Manuset gör sitt jobb och leder berättelsen så sakteliga framåt, men i övrigt finns här inget extraordinärt att hämta i manusväg.

#1

Moneyball (Baserad på boken "Moneyball: The Art of Winning an Unfair Game")
Kommentar: En film om en sport jag inte alls är intresserad av och inte nog med det handlar filmen knappt om sporten i sig, utan om statistiken bakom den. Men tack vare Steven Zaillians och Aaron Sorkins välskrivna manus blir jag inte bara intresserad av berättelsen, utan även känslomässigt investerad i dess karaktärer. Se där vad viktigt ett välskrivet manus kan vara och är för en film.

Nu är det en vecka kvar till 2012 års Oscarsgala och min egna förberedelse inför den har börjat närma sig sitt mål. En kategori är avklarad och två är på gång under kommande vecka. Men redan nu kan Youtube-användaren CopeandDalton ge exklusiva bilder och höjdpunkter från årets Oscarsgala. Alltså den som går av stapeln nästa söndag, den 26:e februari. Hur det kan stämma? Se klippet nedan vettja!

I en tid av nyinspelningar, uppföljare och andra upprepningar av olika slag är det skönt och veta att det fortfarande finns folk därute som känner för att berätta sin egen historia på den vita duken. En historia som inte har berättas någon annanstans tidigare. Detta är därför som jag rangordnar "Bästa originalmanus" bland de viktigaste under galan och som jag själv tycker är en av de mest intressanta att få följa.

Att försöka göra en egen rangordning kring vilka filmmanus man uppskattar mest är en tuff uppgift, då det kan skilja sig stort från det som står skrivet på pappret till det som visas upp i den färdiga filmen. Men jag kör enligt devisen "ett bra manus ska uppmuntra till bra saker" och hoppas det fungerar ändå.

De nominerade är:


Min rangordning:
#5

Bridesmaids
Kommentar: Ja, vad ska man säga här? Hade förhoppningar (för stora kanske?) på Bridesmaids som inte alls visade sig bli infriade. Filmen lyckades både kännas för lång och ändå innehålla en mängd, enligt mig, outnyttjade karaktärer. En dålig ekvation. Mycket av detta skyller jag på filmens manus som både borde ha tajtats till och utvecklats en aning.

#4

Margin Call
Kommentar: En film som skickligt lyckas bygga upp en successiv spänning ju mer och mer man får veta om vad den egentligen handlar om. Lyckas med att undvika de klassiska dramaturgiska greppen för att skildra finansmarknaden, vilka oanade effekter det kan ge och samtidigt göra det någorlunda klart för en icke insatt person om vad det handlar om. Problemet jag hade med filmen var att jag saknade en "fjärde akt" i berättelsen.

Man lägger upp en historia och när allt ska börja knytas ihop och resultatet börjar visas så slutar filmen. Förmodligen är detta på grund av någon form av symbolik och att vi forfarande inte ser det fulla resultatet av finanskrisen än, men för filmen i sig var det inte till dess fördel.

#3
- Recension
The Artist
Kommentar: En film vars stora styrka i manusväg inte är den eventuella orginella historien i sig, utan dess genomförande. Att göra en stumfilm år 2011, blanda mellan modernt och nostalgi och inte skrämma bort publiken helt kräver skicklighet. Sedan att filmen fokuserade mer på nostalig än det moderna gör att jag inte rankar den högre.

#2
- Recension
Midnight in Paris
Kommentar: En Woody Allen-film utan den riktigt knivskarpa dialogen som han har gjort sig känd för genom åren. Finnas här ändå kvar något av värde att hämta från filmen? Mm, det visar det sig finnas. Genom en fin blanding mellan för- och nackdelarna med nostalgi (uttrycket myntades ju först som en sjukdom av en anledning) lyckas Allen skildra en härlig berättelse där man snarare känner, än tänker, med huvudrollsinnehavarna.

#1

A Separation (Jodaeiye Nader az Simin)
Kommentar: En film som dök upp på IMDb´s top250-lista under början av 2011, men då trodde jag inte mycket på filmen. Mycket på grund av att den då knappt hade visats utanför sitt ursprungsland, Iran. Sedan började det surras mer och mer kring filmen och ett pris för bästa film vid Berlins filmfestival hjälpte givetvis till med detta. När jag nu till slut har sett filmen kan jag definitivt se tjusningen med den.

Filmen ger en liten inblick inifrån ett samhälle som jag i alla fall inte har vetat mycket om sedan tidigare och då har det mest varit utifrån ett utsideperspektiv. Filmen lyckas både ge ett nyanserat och intressant porträtt om en samhällsstruktur som både liknar och skiljer sig från vårt eget och hur det kan tänkas ha uppstått. Allt utan att ge några enkla och tillrättalagda svar.

The Descendants

Drama är en intressant, men något ospecificerad genre, som har mycket att erbjuda och där allt från sci-fi-filmer till "diskbänksrealism" kan inkluderas. En av mina favoritversioner när det kommer till mer renodlade dramafilmatiseringar kan bäst beskrivas som "vanliga människor som utsätts för ovanliga situationer". En undergenre som både erbjuder något nytt som - förhoppningsvis - fångar ens intresse och samtidigt något igenkänningsbart som man kan relatera till.

Känslan av att sätta sig in i någon annans liv och att, under en kort stund, få uppleva hur livet kan tänkas vara ur ett annat perspektiv är svårslaget. Samtidigt ska man med dramafilmer heller inte underskatta devisen " visst har man det själv kanske inte så bra alla gånger, men det finns i alla fall folk som har det ännu sämre". The Descendants är en av dessa filmer som på ett jordnära sätt berättar historien om hur vanliga människor sätts i en prekär situationen och skildrar hur de försöker att klara av det. Hur vanligt det nu egentligen kan bli i en filmatisering som denna.

 

The Descendants är skriven och regisserad av Alexander Payne, som tidigare är skaparen bakom filmer så som Sideways. Historien i hans nyaste film kretsar kring Matt King (spelad av George Clooney) vars fru nyss har hamnat i koma efter en båtolycka. Förutom den psykiska stress detta medför måste han samtidigt försöka bygga upp sin relation igen till sina döttrar (spelad av Amara Miller och Shailene Woodley), som han själv sagt sedan tidigare mest har varit "reservföräldern" till. Hela familjen är bosatt på Hawaii, där Matt King bland annat står som ytterst ansvarig inom släkten King till att förvalta mark som är en av de största orörda landområdena på ögruppen. Snart dyker det dock upp oväntade saker som får allt, som det brukar heta, att ställas på sin ända.

 

 

I en film med George Clooney i huvudrollen är det svårt att undvika att ställa sig frågan hur hans prestation i filmen är och i The Descendants gör Clooney bra ifrån sig. Lagom avskalat för att man ska kunna se bakom stjärnglansen och tillräckligt gestaltat för att ge liv åt sin rollkaraktär. George Clooney backas väl upp av Amara Miller och Shailene Woodley som båda två ger ett rutinerat intryck, sina unga åldrar till trots. Överlag ger hela ensemblen ett välspelat och stabilt intryck, även om karaktärerna utanför filmens hvuudtrojka inte är med särskilt mycket förutom i enskilda scener. Till och med den äldsta dotterns pojkvän Sid (Nick Krause) fungerade väl i sammanhanget, då man lyckades balansera hans "surferdude"-persona på rätt nivå utan att hans karaktär blev för jobbig.

 

En stor risk med filmer vars grundhistoria kretsar kring en bortgången person, eller som i detta fall en familjemedlem i koma, är att den personen enkelt glöms bort längs speltidens gång. Styrkan med The Descendants är att så inte är fallet här. Tack vare familjens egna berättelser och personliga minnen kring sin fru/mamma Elizabeth King, plus släktingars och vänners diton om sitt barn/sin vän, skapas en mänsklig karaktär som man i publiken kan relatera till. Genom att det hela tiden dyker upp ny information, och viss information som säger emot det man redan vet om Elizabeth, är hon ständigt närvarande i historiens utveckling.

 

Den ibland motstridiga informationen skapar även ett eget tolkningsutrymme kring hur man själv tror att hon var och på så sätt skapas en extra nerv till historien. Gestaltningen av Hawaii själv fungerar också utmärkt i filmen och man undviker skickligt de klassiska elementen för att visa upp den mer vardagliga och gråa sidan utav ögruppen. Helt i linje med filmens övrigt avskalade och jordnära stil.

 

Överlag är The Descendants en välskriven, välregisserad och välspelad dramafilm som gör sitt jobb väl. Historien puttrar sakta på och vidare utan att vare sig bli för seg eller tråkig. Men här är också filmens stora akilleshäl. Den har inga tråkiga eller sega moment, men samtidigt inget som urskiljer den från mängden och som kan engagera en så pass att man inte kan sluta tänka på filmen. Under filmens gång upplever jag hela tiden en viss distans till dess historia, vilket gör att jag inte riktigt sugs in i filmen fullt ut. Kanske har The Descendants tillräckligt mycket nytt att erbjuda för att få mig intresserad, men för lite beprövat och igenkänningsbart för att kunna relatera till?

 

Efter ett litet uppehåll är det återigen dags att utforska det korta filmformates underbara värld. Som tidigare nämnts är IMDb's egna topplista en trevlig inspirationskälla och en bra lista att börja sin kortfilmsbana med. Det var bland annat där jag hittade en trevlig liten version utav en historia ur det mer klassiska facket.

Ernest Hemingway var en författare, verksam under 1900-talet, som idag brukar räknas in bland de främsta genom tiderna. Hemingway vann bland annat både Pulitzerpriset och Nobelpriset under sin karriär och båda två kan härledas till ett av hans främsta verk, The Old Man and the Sea (sv: Den gamle och havet). Pulitzerpriset som en direkt följd 1953 och en av de bidragande orsakerna till att han ett år senare erhöll nobelpriset i litteratur.

Har tyvärr inte själv läst romanen i fråga (vill göra), men utifrån filmens magiska värld kan man ändå få en snabb inblick i vad den handlar om. Romanen har filmatiserats många gånger, med 1958 års version (Spencer Tracy i huvudrollen) och 1990 års version (med Anthony Quinn) som främsta exempel. Jag däremot stiftade bekantskap med historien om fiskaren Santiago via en kortare filmatisering från 1999.

Där den korta versionen kanske saknar i karaktärsuppbyggnad och komplexitet från Hemingways originalhistoria som spelfilmerna besitter, kompenserar den gått och väl med en stor dos stämningsfullhet och visuell flärd. När en film är "visuellt slående" brukar man ibland förklara den med att varje stillbild utav filmen kan ramas in och hängas upp som en tavla på väggen. I kortfilmsversionen av The Old Man and the Sea, regisserad av Aleksandr Petrov, är det istället bokstavligt talat en tavla (akvarell kanske?) som rör sig utefter och gestaltar romanes berättelse. Både vackert och stämningsfullt!

Är man intresserad av film blir det per automatik också att man uppskattar att läsa om det, oavsett om det är filmnyheter, recensioner eller artiklar. Och eftersom du läser detta via internet är chansen stor att du, precis som jag, inhämtar den mesta av denna information via just nätet. Vilket är helt naturligt eftersom internet ger fördelarna med att ha en snabb uppdateringsfrekvens (händer det just nu kan man både skriva om det och publicera det direkt).

Personligen, är väl lite gammaldags av mig, finns det dock ingen läsupplevelse som är större än när man håller en fysisk sak i sina händer och får bläddra igenom dess sidor. Problemet med detta är att det tar både tid och pengar att trycka böcker och tidningar, vilket leder till att man inte bör fokusera dessa på de allra senaste filmnyheterna. Böcker är till exempel ett perfekt format för en längre biografi om en känd filmpersonlighet eller en specifik film. Något som kräver en större investering av tid från sin läsare. I tidningsväg har jag dock inte riktigt hittat några intressanta filmvarianter.

 

Har testat både den brittiska tidskriften Empire och den svenska varianten Cinema, utan att bli riktigt nöjd. Båda två, framförallt den förstnämnda, är välskrivna och har relevant information, men jag upplevde att ingen av dem frångick särskilt mycket från det man kan få gratis tillgång till via internet. Sedan hittade jag för några år sedan en tredje filmtidning (magasin snarare) på en Pressbyrå-butik, med Jack Nicholsons variant av Jokern på framsidan, som verkade intressant.

 

Tyvärr tröttnade jag på tidningen i fråga (kommer tyvärr inte ihåg namnet) så pass snabbt att jag inte orkade mig igenom ens ett nummer utav den. Nog att det är intressant att läsa om Islands filmindustri (har ingen större kunskap om den), men att viga ett helt nummer om den är inget som tilltalar mig. Jag vill personligen, med en filmtidning, ha en trevlig blandning mellan ny kunskap och något igenkänningsbart som jag snabbt kan relatera till. Lyckligtvis har jag till slut hittat detta efter mycket letande.

Tidningen som har lyckats med detta heter Little White Lies och är ett brittiskt, oberoende filmmagasin som utkommer sex gånger per år. Filmmagasinet är i varje nummer uppdelat efter ett specifikt mönster där en särskilt utvald temafilm, den som syns på framsidan, får sätta tonen för den första halvan utav magasinet. Till exempel i det senaste numret är Shame den utvalda temafilmen, vilket medför att första halvan av det fylls upp av den obligatoriska recensionen och intervjuerna med personerna bakom filmen. Men inte nog med detta finns här även essäer som tar upp hur sexberoende och andra tabubelagda ämnen har porträtteras i filmer genom åren, ifall film i sig kan vara ett sätt att bearbeta svåra trauman och hur sex har/kan skildrats på olika sätt på den vita duken.

 

Andra halvan av magasinet består sedan av recensioner och intervjuer kring de senaste filmerna som visas på bio (ur ett brittiskt perspektiv). På det hela taget är det väl avvägd mellan det jag sedan tidigare eftersträvade hos en bra filmtidning/magasin och även gjort på ett tillräckligt tidlöst sätt för att det inte ska bli inaktuell så fort tryckpressarna har slocknat. Dessutom är det hela paketerat så väl, och visuellt slående, att man snabbt förstår vikten av att riktigt bra design och layout inte bara är något trevligt för ögat, utan något som starkt hjälper till att frambringa textens innehåll.

Denna lilla rekommendation blev lite längre än vad jag först tänkt mig, men oavsett är det främsta jag vill få fram här är att köp gärna ett eget nummer av Little White Lies och se ifall det är någonting för er. Tidningen finns, som det brukar heta, i välsorterade Pressbyrå-butiker. Man kan även köpa och prenumerera direkt på magasinets hemsida och det är inga problem (talar från egen erfarenhet) med frakten och leveransen till Sverige. Hoppas det ska smaka!

 

The Artist

Sedan talfilmens inträde, på bred front, under slutet av 20-talet har det talade ordet, mono- och dialogen blivit ett naturligt inslag i varje modern film. Vilket inte minst lite lustfyllda, idag sett, citat från filmbolagschefer under "övergångsperioden" visar. Oavsett är tal idag en vital del av filmskapandet där det kan användas i olika stor utsträckning för att berätta en historia, men i alla fall brukar talet finnas där någonstans. Så att år 2011 göra en stumfilm och då på något sätt gå tillbaka i tiden är ett djärvt tillvägagångssätt. Men det är precis vad The Artist har gjort.

 

The Artist utspelar sig i Hollywood under "övergångsperioden", under slutet av 20-talet, då stumfilmer så sakteligen började ersättas med talfilmer. En intressant epok i filmhistorien med oanade följder för de inblandade i industrin och som givetvis har gestaltats i filmer tidigare (med Singin' in the Rain som det klarast lysande exemplet). Den här gången om, i den moderna tappningen, är det inget mer än en ogenerad och romantiskt nostalgisk hyllning till en svunnen tid som gäller. Allt är visuellt och dramatiskt uppskruvat till max och med ett stämningsfullt soundtrack anpassar man sig snabbt till talkorten som ploppar upp emellanåt.

 

 

Filmen handlar i grova drag om filmstjärnors uppgång och fall i filmindustrin och hur man måste kunna anpassa sig till de rådande spelreglerna för att kunna hålla sig kvar i publikens medvetande. Den nuvarande stora stumfilmstjärnan George Valentin, spelad av Jean Dujardin, ser inte tjusningen med talets ingång i filmens magiska värld och får i sin motvilja att anpassa sig snabbt se sig omsprungen av sina konkurrenter, där ibland Peppy Miller (Bérénice Bejo).

 

The Artist är på många sätt och vis en visuell fullträff som blandar nytt med gammalt för bästa effekt. Det svartvita fotot (givetvis) sätter snabbt sin prägel på filmen och ofta under filmens gång slår tanken mig att filmen är som en skickligt restaurerad stumfilm från "när det begav sig". Jean Dujardin och Bérénice Bejo spelar skickligt ut hela sitt register och lyckas förmedla väl saker med sitt kroppsspråk, när inte talet finns där att tillgå. En extra eloge ska också gå till hunden Uggie, som hade både mer karisma och personlighet än många av dagens "riktiga" skådespelare.

 

 

Tyvärr stannar dock mina lovord för filmen här. Där filmen väl spelar ut sina visuella kort saknar den dock substans i själva historien. Filmens grundhistoria frångår inte särskilt ofta den typiska "fallande stjärnan"-intrigen som har återberättats x antal gånger sedan tidigare. På grund av detta faktum blir filmen som en enda lång hyllning till den klassiska stumfilmen, istället för att blir något mer speciellt och originellt. Varför ska man då inte ta och se en "riktig" stumfilm istället? Dessutom ansåg jag att man kunde leka mer med det faktum att man gjorde en tyst talfilm och blanda in mer moderna element i historien. Detta gjordes bland annat i en effektfull drömscen i filmen, som också är dess höjdpunkt. Synd dock att det inte skedde oftare.

 

På det hela taget är The Artist ett intressant grepp på den moderna filmen och en trevlig hyllning till en svunnen tid. Tyvärr bortsåg den dock för mycket kring hur film har utvecklats sedan dess och vilka berättarmässiga landvinningar det har givit. Visst kan det tänkas ha varit bättre förr, i vissa anseende, men man behöver ju inte bara för det stanna kvar i tiden fullständigt.

 

Efter att ha sett och skrivit kring dokumentären The Greatest Movie Ever Sold har jag inte riktigt kunnat släppa tanken på reklam och vilken påverkan den kan tänkas ha. Men också hur reklam kan bidra med pengar när konsumenten inte vill betala för innehållet. TV4 visar just nu (under jul- och nyårshelgen i alla fall) en reklamfilm om sin egen reklam (meta) och som utifrån ett korvexempel visar vad reklamen bidrar med. Tanken är enkel: "Betala för dig eller låt några reklamklipp göra det för dig". Frågan är dock hur stor den totala "reklampåsen" med pengar är och hur mycket man kan ta från den innan pengarna börjar sina.

Många företag idag livnär sig främst på att visa reklam eller att skapa underlag för reklam (Facebook och Google). Faran är dock om man inte är någon av de allra största aktörerna att förlita sig för mycket på reklamens inverkan och försöka inse att kundunderlaget kanske inte alltid räcker till för att enbart använda reklam som inkomst. Man måste få folk att börja betala för sig för att företagen ska kunna överleva på längre sikt och då fungerar reklamen som en bra "inkörsport". Spotify är ett bra exempel på detta. Genom att erbjuda en gratisversion under en begränsad tidsperiod (med begränsad speltid och reklamavbrott) kan de locka till sig nya kunder att pröva deras programvara. Om kunderna sedan gillade att använda Spotify har de ett val att fortsätta betala för sig, genom Spotifys olika betalningsalternativ, för att slippa reklamen eller begränsningarna. Filmtjänsten Voddler har något liknande, men inte lika väl utvecklat på grund av rättighetsproblem, att erbjuda.

Men för att både användaren och de annonserade företagen ska bli nöjda med detta måste reklamen kännas relevant, nå ut till rätt personer och göra de eventuella kunderna uppmärksam på företaget, utan att det ska störa själva användarupplevelsen för mycket. Med Spotifys reklamavbrott efter var femte låt (eller något liknande) och Voddlers reklam innan filmens början har de båda två ett system som både uppmärksammar och samtidigt inte stör kunderna för mycket.

Lek med tanken på att jag själv skulle ha reklam med i mina texter. Var skulle jag placera reklamen då? För att skriva och använda bloggportalen "blogg.se" gratis accepterar man att viss reklam ska visas mellan sina inlägg. Om jag skulle placera den externa reklamen mitt i mina texter, skulle det fungera då? Förstår man då som läsare vilken reklam som är vilken, stör det inte läsupplevelsen för mycket och blir de som annonserar nöjda?

---

Det finns casino guider på ett gäng olika språk, och även finska är ett av de som erbjuds. En av dom är suomi casino som fungerar som de flesta casino guider och erbjuder några av de bästa bonusarna du kan hitta just nu. Det finns erbjudande på William Hill, Video Slots, Mr Green, Betsafe, Unibet och Betsson. Förutom detta uppdateras även artiklar om casino spel där du kan t.ex kan läsa om hur du förbättrar dina black jack färdigheter. Många väljer att leta efter dessa guider just för bonusarna. Det är bra för nya spelare som är sugna på att spela casino online att börja med dessa. När du sedan klarat en av dessa bonusar kan du gå vidare till nästa. Fortsätter du göra så här kan du med lite tur ha tjänat ihop en bra summa pengar. Det är de som gör online casino så pass spännande!

---

Och målgruppen? Ett onlinebaserat pokerföretag gör nog rätt i att annonsera direkt på nätet. Av förklarliga skäl är det ju där som deras potentiella kunder finns. Genom att gå direkt på användarens brukningsmedium (datorn alltså) har man snabbt avskärmat sig till sin potentiella målgrupp och på så sätt gjort en - förhoppningsvis - effektiv reklamkampanj.

Summa summarum är reklam ett intressant verktyg som i sina ljusaste stunder kan fungera som en brygga mellan skaparen och användaren så att båda parter blir nöjda. Det gäller som annonserade företag dock att väl kunna avväga på vilket/vilka sätt man effektivt ska nå ut med sitt budskap och kunna nå så många potentiella kunder som möjligt. Via bloggar kan vara ett exempel.

Året har så sakteliga börjat rulliga igång och då måste man självklart titta tillbaka på det föregående filmåret en gång till för att undersöka vad som egentligen hände. Det är alltså dags för prisgalor av olika slag och med olika betydelser.

Efter det magiska (i svenska mått mätt) filmåret 2008 (De ofrivilliga, Låt den rätte komma in, Maria Larssons eviga ögonblick), som fick mig intresserad av Guldbagge-galan igen, har mitt intresse för galan återigen snabbt sjunkit. Jag ska därför inte själv se galan, som visas ikväll SVT1 (23:e januari) 20.00. Men utan att ha sett filmen själv (visst är det härligt med biografer som inte visar de filmer man vill se?) hoppas jag på att Ruben Östlunds senaste film Play tar hem en stor del av priserna i de sju kategorier som filmen är nominerad i. För alla de nominerade för 2012 års Guldbagge-gala se följande sida.

Golden Globe-galan gick av stapeln för mer än en vecka sedan nu (den 15:e januari) och förutom en liten hänvisning på det som komma skall var jag inte särskilt intresserad utav galan i fråga. Fördelen med Golden Globe är väl att det är en mer avslappnad variant än Oscarsgalan, men för mig räcker det med en gala per år och då väljer jag hellre den något mer prestigefyllda guldgubben än någon glob. Ricky Gervais öppningsmonolog från årets gala går alldeles utmärkt att beskåda på Youtube. Monologen hade dock inte lika mycket "sting" som förra årets, men kändes ändå som en bra vidareutveckling. Jag uppskattar alltid när det skaver lite under dessa alltför trevliga och slätstrukna prisgalor.

 

För som sagt är det guldgubben, Academy Award eller Oscars (kärt barn har många namn) som intresserar mig mest. Det finns många nackdelar med galan (politiken bakom verkar ibland viktigare än filmen i sig) och en prisgala är trots allt ändå en upphottad firmafest, men likväl sitter man där och följer den mitt i natten. Det är väl det som kallas ett filmintresse, vad vet jag?

I alla fall avslöjas imorgon (den 24:e januari) vilka som har blivit nominerad i de olika kategorierna. Så för mig lär det blir ett fokus på Oscarsgalan framöver, då jag har som mål - likt förra året - att ha sett alla filmer i kategorin "Bästa film", "Bästa originalmanus" och "Bästa manus efter förlaga" för att känna mig nöjd. Det lär bli några texter framöver kring dessa kategorier, vilka som är mina favoriter och även ett försök till tippning så att jag kan skämmas när jag får reda på hur det gick efter galan den 26:e februari. Oscarsgalans "tidslinje" går att hitta på följande sida.

Nåväl, slutligen vill jag passa på och att kicka igång min galasäsong - likt förra året, med "2011 Internet Movie Poster Awards". IMP Awards är en hemsida som fokuserar på att samla de senaste filmaffischerna på ett enda ställe och varje år annordnar de en tävling där de (plus sina läsare) väljer ut sina favoriter - och mindre favoriter - från blandade kategorier. Underhållande, intresserant och trevligt att man prisar en ibland något förbisedd och underskattad marknadsföringsdetalj.

 

Jul- och nyårshelgen gav mig en välbehövlig vila från allt vad tentor, gruppuppgifter, presentationer och uppsatser heter. En tid att återse familj, släkt och vänner från hemorten, men även tid att kolla igenom lite filmer från den ständigt stigande "vill-se"-listan. En av mina starkare filmupplevelser under min ledighet kom dock inte från denna lista, utan som av en slump när jag zappade runt under ett reklambrott av en JVM-match (Grattis Sverige!) och råkade komma in i en film som det var ett tag sedan jag såg senast.

Såg max fem minuter utav filmen i fråga, men det räckte tydligen för att "allt" skulle komma tillbaka igen. Det som jag trodde var en bortglömd film var snarare en förträngd sådan och det av flera anledningar. Filmen jag talar om är givetvis James Camerons mastodontprojekt från 1997, Titanic. En film jag har ytterst blandade känslor inför.

 

För det första var det genialt ur ett berättarsynpunkt att låta filmens historia utspela sig före, under och efter Titanics jungfrufärd. Historien om Titanic innehåller så pass mycket intressanta aspekter och symbolik kring vad som gör oss människor speciella (en övertro på oss själva med dess för- och nackdelar) att det räcker egentligen med att berätta historien, utan några krusiduller, för att få en intressant film. Cameron och gänget lyckas väl med denna grundhistoria i filmen och utifrån mina alltför grunda eftersökningar kring Titanic (Heja Wikipedia!) lyckas man också göra det någorlunda historiskt korrekt. Dessutom utspelar sig historien om Titanic i en intressant vändpunkt under den mänskliga historien där modern teknik börjat introducerats och fått ett fäste i det mänskliga medvetandet, men samtidigt var inte rörlig filmteknik så pass utbrett än att den förstör mystiken kring historien.

Filmens största styrka är dess specialeffekter och själva båten i sig som blir något konkret (i alla former längs med historien) som karaktärerna får agera utefter. Titanic är som en gammal klassisk mastodontfilm från Hollywoods guldera där storslaget hantverk premieras och får tillåtelse att skina. Tyvärr innebär detta också att nackdelarna med filmerna från gulderan även smyger sig in i den moderna tappningen och blir alltför påtaglig för att jag ska kunna ignorera det.

 

 

Upplägget på hur historien kring Titanic ska berättas är också genomtänkt utfört från Camerons sida. Genom att berätta ur Roses perspektiv får man någon att snabbt relatera till genom båtfärdens gång och således lyckas man kombinera det lilla känslospektra (fokuserat på Rose karaktär) med det stora (den historiska händelsen kring Titanic) i en fin mix. Sen börjar dock orosmomenten rada upp sig och närma sig likt isberg ur vattnet.

 

Kärlekshistorien mellan Rose och Jack är till viss mån fin och rörande (även undertecknad har ett hjärta emellanåt), men filmen blir alldeles för manipulativ när det gäller vad man ska tycka om deras kärlekshistoria att det spontana i det försvinner snabbt. Tanken i filmen är att kärleken övervinner allt (bakgrund, klass, utbildning och så vidare) och det är en fin tanke. Dessutom har man en mängd tillfällen i filmen att porträttera detta från ett bredare samhällsperspektiv och få in ett större intryck kring hur samhället såg ut och fungerade vid denna tidpunkt, och hur det har ändrats sedan dess. Tyvärr drar Cameron med den alltför stora berättarpenseln här och förenklar en aning för att snabbare kunna få fram sin poäng med historien (alltså den olyckliga kärlekshistorien mellan Rose och Jack).

 

Ett mer nyanserat karaktärsgalleri hade också dragit allt till sin spets och lyckas få publiken att ifrågasätta vad de egentligen ska tycka kring det som händer i filmen. Nu blir det hela klart från början vem man ska tycka synd om, heja på och vem man ska tycka illa om. Till exempel att filmens "skurk" är välbärgad hade kunnat bli ett intressant tillägg i historien kring arv, girighet och framgång, men nu används det istället mest för att få folk att förstå att personen i fråga är ondskefull. "Skurken" sparkar neråt, tack vare sina tillgångar, och då blir det lättare för publiken att ta till sig att man ska tycka illa om honom.

 

 

Det faktum att fartyget Titanic innehöll tre ekonomiklasser (1:a, 2:a och 3:e) hade också varit något intressant att bygga vidare sin historia kring och också försöka säga något om det rådande samhällsklimatet. Nu används det tyvärr mest som ett dramaturgiskt knep, och en genväg, för att skapa en kontrast i historien och mellan dess karaktärer. Får man ens se några "2:a-klassare" under filmens gång? Dessutom att inkludera ett större utlägg kring vad egentligen regeln "kvinnor och barn först" gav för följder för de överlevande hade varit intressant och en potential filmen slarvade bort.

 

Sen måste jag även försöka analysera lite kring kärleken mellan Rose och Jack. Filmen vill desperat att du i publiken ska tänka tanken "Tänk om", främst genom tanken "Tänk om Jack hade överlevt?". Idén är att man ska tänka på deras förlorade framtid tillsammans och tragiken i det hela, vilket jag personligen själv har svårt att frångå då filmen skriver det på näsan på dig att du ska tycka så. Till slut blir det oundvikligen så att fartyget i sig, och den historiska händelsen bakom, blir något i bakgrunden som enbart används som ett dramaturgisk inslag i deras kärlekshistoria och inget annat.

Trots detta kan ändå inte cynikern och pragmatikern inom mig sluta tänka tanken på att allt detta var det bästa som kunde hända deras relation. De umgicks tillsammans i ett enda långt kärleksrus under några passionerade dagar och sedan var det en okontrollerbar händelse som satte stopp för deras relation, och inte deras egna svalnade känslor. Och vad hade de egentligen för gemensamma intressen att luta sig tillbaka mot när kärleken i deras relation kunde tänkas svalna lite? Vad hade hänt med deras kärlek när vardagen stiger på?

Rykten (alltså helt taget från luften) gör gällande att ett händelseförlopp hur det kan tänkas gå skildras i Revolutionary Road (har inte sett filmen själv). Så upplevelsen från filmen och framförallt när man hör Céline Dions kärlekstema (som jag fortfarande har svårt att lyssna på då den frambringar "fel" känslor) är kanske lycka istället för sorg? Eller att jag är för lite utav en romantiker för att förstå att jag inte ska tänka i sådana banor när det gäller romantiska dramer?

 

 

Utöver allt detta har jag även blandade känslor kring filmens längd som både känns alldeles för lång och samtidigt precis lagom på en och samma gång. Med tanke på alla olika sidohistorier som filmen har och hur den vill bygga upp sina karaktärer har den en väl avvägd längd. Kan dock inte frångå att filmen på sina ställen upplevs som alldeles för utdragen och där jag helst vill ha filmen snabbt avklarad på fem sekunder. Dessutom kommer Titanic inte riktigt igång (av förklarliga skäl) förrän isberget kommer in i bilden och då blir den bestående upplevelsen att allt som föregått det var som en lite sämre och alltför seg förberedelse.

 

Trots min kritik kring filmen kan jag dock inte påstå att Titanic inte har lyckats lämna mig oberörd och det får väl anses ses som ett gott betyg i sammanhanget. Mycket av detta kan dock ha och göra med att jag såg filmen på bio när jag var ungefär tio år gammal, vilket kanske var för ungt för att jag verkligen skulle kunna förstå allt som hände uppe på duken framför mig. Kommer framförallt starkt ihåg från detta tillfälle att jag blev både uppspelt och rädd i biostolen när Rose och Jack försökte desperat komma upp till soldäck att min mamma bredvid mig i salongen fick försöka lugna ner mig med orden: "Lugn! De kommer att komma ut. Det har du ju själv sett på reklamen".

Så Titanic är en film där hjärnan försöker att säga till hjärtat att "tona ner sig en aning" att till och med hjärtat till slut inser vad som händer och skäms en smula. Men på grund av att här händer så pass mycket i filmen kan både hjärtat och hjärnan ändå inte sluta fascineras över vad som händer, även om båda inser filmens brister. Dåliga metaforer åsido är Titanic alltså en klassisk hatkärleksrelation för mig. En film jag är nöjd med att ha sett, men som jag gärna inte ser om i första taget.

 

Info: I år är det förövrigt 100 år sedan RMS Titanic förliste på det Atlantiska havet och det ska uppmärksammas bland annat genom att James Cameron ska återutge filmen på bio. Denna gång i tre dimensioner.

 

Som traditionen följer bör det även följa med en videosammanfattning från det gångna filmåret. Film är ett rörlig medium och därför bör rörliga bilder vara en naturlig del när man sammanfattar ett filmår. Nedan följer två klipp som sammanfattar filmåret 2011. Se till och njuta av de - förhoppningsvis - bra filmerna ni har sett från året och även all bra film ni fortfarande har kvar att se fram emot. God fortsättning på det nya året!

Då är det återigen dags, likt föregående år (2008, 2009, 2010), att kolla igenom det gångna filmåret och begrunda. Vilken film var bäst, vem gjorde bäst ifrån sig och vilka filmer ska man eventuellt undvika?
Kommentera gärna om det är någonting du håller med eller inte håller med om.

Årets svenska film:

Jägarna 2
I ett relativt svagt svensk filmår (i alla fall baserat på de filmerna jag såg) var det Kjell Sundvalls uppföljare till sin filmsuccé, Jägarna, som får min röst. Alla inblandade parter spelar egentligen både på rutin och gör ingenting utanför sin egen säkerhetszon, men samtidigt vet alla vad man vill göra med filmen och det lyckas man väl med. Och i den tillfälligt hemvändande Peter Stormare får Rolf Lassgård möta en värdig moståndare.

Årets sommarfilm:

X-Men: First Class
Ett starkt bevis på att om man slänger in lite karaktärsskådespelare och hjärta kan man lyckas med att skapa en effektiv sommarfilm (blockbuster alltså) utan att man behöver lämna hjärnan hemma. Dessutom åter ett bevis på att man kan, med en bra grundhistoria, åter starta upp en franchise som till synes verkar vara död.

Årets good guy:

Rango, Rango
En till synes vanlig kameleont som hamnar i en ovanlig situation som han måste agera och anpassa sig efter, vare sig han vill det eller inte. Alltid med försöket att ha hjärtat på det rätta stället.

Årets bad guy:


Årets roligaste film:
- Recension (någorlunda i alla fall)
The Greatest Movie Ever Sold
Under ett år där det var sparsmakat med mer renodlade, och framförallt roliga komedier, var det en dokumentär från skaparen utav Super Size Me som fick min röst. Framförallt konceptet bakom dokumentären var både underhållande, tänkvärt och rolig.

Årets läskigaste film:
- Recension
The Girl with the Dragon Tattoo
Likt föregående år (börjar bli en tradition nu) är den här filmen inte läskig enligt standardmallen, utan den som bäst lyckades skapa en tät atmosfär filmen igenom. Detta mycket tack vare filmens foto, regi och musik.

Årets tårdrypare:
- Recension
Midnight in Paris
Ett vackert och rörande bevis på hur fantastiskt och farligt nostalgi kan påverka oss människor. Det är inte för inte som nostaligi uppstod som en sjukdomsbeteckning och detta lyckas Woody Allen balansera väl genom filmens berättelse. Kul att se herr Allen tillbaka i gammal fin form.

Årets adrenalinkick:

Captain America: The First Avenger
En film som enligt pappret egentligen inte borde fungera, men det gjorde den. Filmen lyckades väl med att blanda en retrokänsla med en modern tappning och balansera precis på rätt sida om "propagandagränsen-på-vägen-till-ohållbart". Dessutom fungerade 3D-effekterna förvånandsvärt väl.

Årets familjefest:

Kung Fu Panda 2
En film som snyggt bygger vidare på grundkonceptet från ettan genom att presentera nya karaktärer och samtidigt lära känna nya sidor utav huvudkaraktärerna.

Årets snyggaste film:
- Recension
Melancholia
Lars von Trier bygger vidare på sin "slow-motion"-teknik från Anticrist och genom inspiration från klassika tavlor lyckas han här med att bokstavligt talat skapa rörliga tavlor. Dessutom lyckas man väl med att skapa jordnära specialeffekter utav utomjordiska händelser.

Årets soundtrack:

Cliff Martinez, Drive
I hård kamp mot Trent Reznor och Atticus Ross (The Girl with the Dragon Tattoo) lyckas Cliff dra det längsta strået tack vare ett elektroniskt 80-tals drypande soundtrack som passar mig perfekt. Och med stor hjälp utav utomstående artister såsom Kavinsky och College skapas en tät stämning och atmosfär genom hela filmen.

Årets par:

Tintin och Kapten Haddock, The Adventures of Tintin
Såg den animerade TV-serien Tintin mycket som barn och det var intressant att få se några av mina barndomsfavoriter fångade väl i "motion capture"-teknik. Ett hedersutnämnande måste i detta sammanhanget också få tilldelas Tintins trogna hund, Milou.

Årets regissör:

Nicolas Winding Refn, Drive
Den danska regissören lyckades med konstycket att göra en kombinerad konst- och actionfilm och samtidigt lägga in tillräckligt med stiliserat filmskapandet för att bristerna i det mångt och mycket ordinära manuset snabbt glömdes bort.

Årets manliga prestation:

Andy Serkins, Caesar i Rise of the Planet of the Apes och Kapten Haddock i The Adventures of Tintin
Med främst sitt kroppspråk och röst lyckades Serkins väl i inte mindre än två filmer under året att frambringa känslor genom "motion-capture"-filtret och samtidigt bevisa att tekniken inte enbart behöver användas åt birollskaraktärer.

Årets kvinnliga prestation:

Kirsten Dunst, Melancholia
I stark konkurrens med sin filmkollega Charlotte Gainsbourg lyckas Kirsten att gestalta en vilsen själ som man i ena stunden tycker synd om, i nästa stund irriterar sig på och för att återigen tycka synd om i en förvirrad känslo berg- och dalbana.

Årets genombrott:

Rooney Mara, The Girl with the Dragon Tattoo
Visste inte särskilt mycket om Mara innan jag såg Finchers filmatisering utav "Män som hatar kvinnor". Enbart att hon var med i en kort stund i The Social Network, men baserat på den rollen trodde jag inte att hon skulle passa in som Lisbeth Salander. Det visade sig att jag hade fel och tur var väl det. Hon lyckades inte enbart med bedriften att bli Salander, utan hon även med att skapa sig något eget jämfört med Rapace rolltolkning.


Årets bästa film:
- Recension
Drive
I en suggesiv och atmosfärtät historia lyckas man både kombinera det tekniska hantverket med det rent mänskliga i en perfekt mix. Ett guldkorn under årets filmskörd!

Årets sämsta film:

Svensson, Svensson - i nöd och lust
Här hände det inte särskilt mycket av värde. Man bygger mycket av historien på nostalgi och tack vare det blev det några skratt i biosalongen. Men filmen glömdes snabbt bort och nu när jag kollade igenom vilka filmer jag hade sett under året kom jag knappt ihåg att jag hade sett filmen i fråga. Inget bra betyg!

Årets "den-har-vi-hört-förut":

Nu måste väl filmbolagen äntligen ha insett fördelen med internet som distributionskanal?
Snart tolv år in det nya årtusendet har det hänt en del, men tyvärr inte tillräckligt, på den digitala fronten när det gäller film. Filmtjänster som Headweb och Voddler kämpar tappert, men tyvärr är det oftast filmbolaget själva som sätter käppar i hjulet för tjänsternas fortsatta arbete. Dyra och omständiga licenslösningar skapar filmtjänster som inte blir billigare än de fysiska varianterna och där det oftast slutar med att man inte kan hyra just den filmen man vill se på grund av rättighetsproblem.

Årets hjälm:

Magnetos (Erik Lehnsherr) från X-Men: First Class
En stilren och igenkännande hjälm som har sitt syfte med tanke på Magnetos superkrafter. I årets X-Men-äventyr får man inte bara återse den klassiska hjälmen, utan nu även berättat för sig om var den kom ifrån.