Året har så sakteliga börjat rulliga igång och då måste man självklart titta tillbaka på det föregående filmåret en gång till för att undersöka vad som egentligen hände. Det är alltså dags för prisgalor av olika slag och med olika betydelser.

Efter det magiska (i svenska mått mätt) filmåret 2008 (De ofrivilliga, Låt den rätte komma in, Maria Larssons eviga ögonblick), som fick mig intresserad av Guldbagge-galan igen, har mitt intresse för galan återigen snabbt sjunkit. Jag ska därför inte själv se galan, som visas ikväll SVT1 (23:e januari) 20.00. Men utan att ha sett filmen själv (visst är det härligt med biografer som inte visar de filmer man vill se?) hoppas jag på att Ruben Östlunds senaste film Play tar hem en stor del av priserna i de sju kategorier som filmen är nominerad i. För alla de nominerade för 2012 års Guldbagge-gala se följande sida.

Golden Globe-galan gick av stapeln för mer än en vecka sedan nu (den 15:e januari) och förutom en liten hänvisning på det som komma skall var jag inte särskilt intresserad utav galan i fråga. Fördelen med Golden Globe är väl att det är en mer avslappnad variant än Oscarsgalan, men för mig räcker det med en gala per år och då väljer jag hellre den något mer prestigefyllda guldgubben än någon glob. Ricky Gervais öppningsmonolog från årets gala går alldeles utmärkt att beskåda på Youtube. Monologen hade dock inte lika mycket "sting" som förra årets, men kändes ändå som en bra vidareutveckling. Jag uppskattar alltid när det skaver lite under dessa alltför trevliga och slätstrukna prisgalor.

 

För som sagt är det guldgubben, Academy Award eller Oscars (kärt barn har många namn) som intresserar mig mest. Det finns många nackdelar med galan (politiken bakom verkar ibland viktigare än filmen i sig) och en prisgala är trots allt ändå en upphottad firmafest, men likväl sitter man där och följer den mitt i natten. Det är väl det som kallas ett filmintresse, vad vet jag?

I alla fall avslöjas imorgon (den 24:e januari) vilka som har blivit nominerad i de olika kategorierna. Så för mig lär det blir ett fokus på Oscarsgalan framöver, då jag har som mål - likt förra året - att ha sett alla filmer i kategorin "Bästa film", "Bästa originalmanus" och "Bästa manus efter förlaga" för att känna mig nöjd. Det lär bli några texter framöver kring dessa kategorier, vilka som är mina favoriter och även ett försök till tippning så att jag kan skämmas när jag får reda på hur det gick efter galan den 26:e februari. Oscarsgalans "tidslinje" går att hitta på följande sida.

Nåväl, slutligen vill jag passa på och att kicka igång min galasäsong - likt förra året, med "2011 Internet Movie Poster Awards". IMP Awards är en hemsida som fokuserar på att samla de senaste filmaffischerna på ett enda ställe och varje år annordnar de en tävling där de (plus sina läsare) väljer ut sina favoriter - och mindre favoriter - från blandade kategorier. Underhållande, intresserant och trevligt att man prisar en ibland något förbisedd och underskattad marknadsföringsdetalj.

 

Jul- och nyårshelgen gav mig en välbehövlig vila från allt vad tentor, gruppuppgifter, presentationer och uppsatser heter. En tid att återse familj, släkt och vänner från hemorten, men även tid att kolla igenom lite filmer från den ständigt stigande "vill-se"-listan. En av mina starkare filmupplevelser under min ledighet kom dock inte från denna lista, utan som av en slump när jag zappade runt under ett reklambrott av en JVM-match (Grattis Sverige!) och råkade komma in i en film som det var ett tag sedan jag såg senast.

Såg max fem minuter utav filmen i fråga, men det räckte tydligen för att "allt" skulle komma tillbaka igen. Det som jag trodde var en bortglömd film var snarare en förträngd sådan och det av flera anledningar. Filmen jag talar om är givetvis James Camerons mastodontprojekt från 1997, Titanic. En film jag har ytterst blandade känslor inför.

 

För det första var det genialt ur ett berättarsynpunkt att låta filmens historia utspela sig före, under och efter Titanics jungfrufärd. Historien om Titanic innehåller så pass mycket intressanta aspekter och symbolik kring vad som gör oss människor speciella (en övertro på oss själva med dess för- och nackdelar) att det räcker egentligen med att berätta historien, utan några krusiduller, för att få en intressant film. Cameron och gänget lyckas väl med denna grundhistoria i filmen och utifrån mina alltför grunda eftersökningar kring Titanic (Heja Wikipedia!) lyckas man också göra det någorlunda historiskt korrekt. Dessutom utspelar sig historien om Titanic i en intressant vändpunkt under den mänskliga historien där modern teknik börjat introducerats och fått ett fäste i det mänskliga medvetandet, men samtidigt var inte rörlig filmteknik så pass utbrett än att den förstör mystiken kring historien.

Filmens största styrka är dess specialeffekter och själva båten i sig som blir något konkret (i alla former längs med historien) som karaktärerna får agera utefter. Titanic är som en gammal klassisk mastodontfilm från Hollywoods guldera där storslaget hantverk premieras och får tillåtelse att skina. Tyvärr innebär detta också att nackdelarna med filmerna från gulderan även smyger sig in i den moderna tappningen och blir alltför påtaglig för att jag ska kunna ignorera det.

 

 

Upplägget på hur historien kring Titanic ska berättas är också genomtänkt utfört från Camerons sida. Genom att berätta ur Roses perspektiv får man någon att snabbt relatera till genom båtfärdens gång och således lyckas man kombinera det lilla känslospektra (fokuserat på Rose karaktär) med det stora (den historiska händelsen kring Titanic) i en fin mix. Sen börjar dock orosmomenten rada upp sig och närma sig likt isberg ur vattnet.

 

Kärlekshistorien mellan Rose och Jack är till viss mån fin och rörande (även undertecknad har ett hjärta emellanåt), men filmen blir alldeles för manipulativ när det gäller vad man ska tycka om deras kärlekshistoria att det spontana i det försvinner snabbt. Tanken i filmen är att kärleken övervinner allt (bakgrund, klass, utbildning och så vidare) och det är en fin tanke. Dessutom har man en mängd tillfällen i filmen att porträttera detta från ett bredare samhällsperspektiv och få in ett större intryck kring hur samhället såg ut och fungerade vid denna tidpunkt, och hur det har ändrats sedan dess. Tyvärr drar Cameron med den alltför stora berättarpenseln här och förenklar en aning för att snabbare kunna få fram sin poäng med historien (alltså den olyckliga kärlekshistorien mellan Rose och Jack).

 

Ett mer nyanserat karaktärsgalleri hade också dragit allt till sin spets och lyckas få publiken att ifrågasätta vad de egentligen ska tycka kring det som händer i filmen. Nu blir det hela klart från början vem man ska tycka synd om, heja på och vem man ska tycka illa om. Till exempel att filmens "skurk" är välbärgad hade kunnat bli ett intressant tillägg i historien kring arv, girighet och framgång, men nu används det istället mest för att få folk att förstå att personen i fråga är ondskefull. "Skurken" sparkar neråt, tack vare sina tillgångar, och då blir det lättare för publiken att ta till sig att man ska tycka illa om honom.

 

 

Det faktum att fartyget Titanic innehöll tre ekonomiklasser (1:a, 2:a och 3:e) hade också varit något intressant att bygga vidare sin historia kring och också försöka säga något om det rådande samhällsklimatet. Nu används det tyvärr mest som ett dramaturgiskt knep, och en genväg, för att skapa en kontrast i historien och mellan dess karaktärer. Får man ens se några "2:a-klassare" under filmens gång? Dessutom att inkludera ett större utlägg kring vad egentligen regeln "kvinnor och barn först" gav för följder för de överlevande hade varit intressant och en potential filmen slarvade bort.

 

Sen måste jag även försöka analysera lite kring kärleken mellan Rose och Jack. Filmen vill desperat att du i publiken ska tänka tanken "Tänk om", främst genom tanken "Tänk om Jack hade överlevt?". Idén är att man ska tänka på deras förlorade framtid tillsammans och tragiken i det hela, vilket jag personligen själv har svårt att frångå då filmen skriver det på näsan på dig att du ska tycka så. Till slut blir det oundvikligen så att fartyget i sig, och den historiska händelsen bakom, blir något i bakgrunden som enbart används som ett dramaturgisk inslag i deras kärlekshistoria och inget annat.

Trots detta kan ändå inte cynikern och pragmatikern inom mig sluta tänka tanken på att allt detta var det bästa som kunde hända deras relation. De umgicks tillsammans i ett enda långt kärleksrus under några passionerade dagar och sedan var det en okontrollerbar händelse som satte stopp för deras relation, och inte deras egna svalnade känslor. Och vad hade de egentligen för gemensamma intressen att luta sig tillbaka mot när kärleken i deras relation kunde tänkas svalna lite? Vad hade hänt med deras kärlek när vardagen stiger på?

Rykten (alltså helt taget från luften) gör gällande att ett händelseförlopp hur det kan tänkas gå skildras i Revolutionary Road (har inte sett filmen själv). Så upplevelsen från filmen och framförallt när man hör Céline Dions kärlekstema (som jag fortfarande har svårt att lyssna på då den frambringar "fel" känslor) är kanske lycka istället för sorg? Eller att jag är för lite utav en romantiker för att förstå att jag inte ska tänka i sådana banor när det gäller romantiska dramer?

 

 

Utöver allt detta har jag även blandade känslor kring filmens längd som både känns alldeles för lång och samtidigt precis lagom på en och samma gång. Med tanke på alla olika sidohistorier som filmen har och hur den vill bygga upp sina karaktärer har den en väl avvägd längd. Kan dock inte frångå att filmen på sina ställen upplevs som alldeles för utdragen och där jag helst vill ha filmen snabbt avklarad på fem sekunder. Dessutom kommer Titanic inte riktigt igång (av förklarliga skäl) förrän isberget kommer in i bilden och då blir den bestående upplevelsen att allt som föregått det var som en lite sämre och alltför seg förberedelse.

 

Trots min kritik kring filmen kan jag dock inte påstå att Titanic inte har lyckats lämna mig oberörd och det får väl anses ses som ett gott betyg i sammanhanget. Mycket av detta kan dock ha och göra med att jag såg filmen på bio när jag var ungefär tio år gammal, vilket kanske var för ungt för att jag verkligen skulle kunna förstå allt som hände uppe på duken framför mig. Kommer framförallt starkt ihåg från detta tillfälle att jag blev både uppspelt och rädd i biostolen när Rose och Jack försökte desperat komma upp till soldäck att min mamma bredvid mig i salongen fick försöka lugna ner mig med orden: "Lugn! De kommer att komma ut. Det har du ju själv sett på reklamen".

Så Titanic är en film där hjärnan försöker att säga till hjärtat att "tona ner sig en aning" att till och med hjärtat till slut inser vad som händer och skäms en smula. Men på grund av att här händer så pass mycket i filmen kan både hjärtat och hjärnan ändå inte sluta fascineras över vad som händer, även om båda inser filmens brister. Dåliga metaforer åsido är Titanic alltså en klassisk hatkärleksrelation för mig. En film jag är nöjd med att ha sett, men som jag gärna inte ser om i första taget.

 

Info: I år är det förövrigt 100 år sedan RMS Titanic förliste på det Atlantiska havet och det ska uppmärksammas bland annat genom att James Cameron ska återutge filmen på bio. Denna gång i tre dimensioner.

 

Som traditionen följer bör det även följa med en videosammanfattning från det gångna filmåret. Film är ett rörlig medium och därför bör rörliga bilder vara en naturlig del när man sammanfattar ett filmår. Nedan följer två klipp som sammanfattar filmåret 2011. Se till och njuta av de - förhoppningsvis - bra filmerna ni har sett från året och även all bra film ni fortfarande har kvar att se fram emot. God fortsättning på det nya året!

Då är det återigen dags, likt föregående år (2008, 2009, 2010), att kolla igenom det gångna filmåret och begrunda. Vilken film var bäst, vem gjorde bäst ifrån sig och vilka filmer ska man eventuellt undvika?
Kommentera gärna om det är någonting du håller med eller inte håller med om.

Årets svenska film:

Jägarna 2
I ett relativt svagt svensk filmår (i alla fall baserat på de filmerna jag såg) var det Kjell Sundvalls uppföljare till sin filmsuccé, Jägarna, som får min röst. Alla inblandade parter spelar egentligen både på rutin och gör ingenting utanför sin egen säkerhetszon, men samtidigt vet alla vad man vill göra med filmen och det lyckas man väl med. Och i den tillfälligt hemvändande Peter Stormare får Rolf Lassgård möta en värdig moståndare.

Årets sommarfilm:

X-Men: First Class
Ett starkt bevis på att om man slänger in lite karaktärsskådespelare och hjärta kan man lyckas med att skapa en effektiv sommarfilm (blockbuster alltså) utan att man behöver lämna hjärnan hemma. Dessutom åter ett bevis på att man kan, med en bra grundhistoria, åter starta upp en franchise som till synes verkar vara död.

Årets good guy:

Rango, Rango
En till synes vanlig kameleont som hamnar i en ovanlig situation som han måste agera och anpassa sig efter, vare sig han vill det eller inte. Alltid med försöket att ha hjärtat på det rätta stället.

Årets bad guy:


Årets roligaste film:
- Recension (någorlunda i alla fall)
The Greatest Movie Ever Sold
Under ett år där det var sparsmakat med mer renodlade, och framförallt roliga komedier, var det en dokumentär från skaparen utav Super Size Me som fick min röst. Framförallt konceptet bakom dokumentären var både underhållande, tänkvärt och rolig.

Årets läskigaste film:
- Recension
The Girl with the Dragon Tattoo
Likt föregående år (börjar bli en tradition nu) är den här filmen inte läskig enligt standardmallen, utan den som bäst lyckades skapa en tät atmosfär filmen igenom. Detta mycket tack vare filmens foto, regi och musik.

Årets tårdrypare:
- Recension
Midnight in Paris
Ett vackert och rörande bevis på hur fantastiskt och farligt nostalgi kan påverka oss människor. Det är inte för inte som nostaligi uppstod som en sjukdomsbeteckning och detta lyckas Woody Allen balansera väl genom filmens berättelse. Kul att se herr Allen tillbaka i gammal fin form.

Årets adrenalinkick:

Captain America: The First Avenger
En film som enligt pappret egentligen inte borde fungera, men det gjorde den. Filmen lyckades väl med att blanda en retrokänsla med en modern tappning och balansera precis på rätt sida om "propagandagränsen-på-vägen-till-ohållbart". Dessutom fungerade 3D-effekterna förvånandsvärt väl.

Årets familjefest:

Kung Fu Panda 2
En film som snyggt bygger vidare på grundkonceptet från ettan genom att presentera nya karaktärer och samtidigt lära känna nya sidor utav huvudkaraktärerna.

Årets snyggaste film:
- Recension
Melancholia
Lars von Trier bygger vidare på sin "slow-motion"-teknik från Anticrist och genom inspiration från klassika tavlor lyckas han här med att bokstavligt talat skapa rörliga tavlor. Dessutom lyckas man väl med att skapa jordnära specialeffekter utav utomjordiska händelser.

Årets soundtrack:

Cliff Martinez, Drive
I hård kamp mot Trent Reznor och Atticus Ross (The Girl with the Dragon Tattoo) lyckas Cliff dra det längsta strået tack vare ett elektroniskt 80-tals drypande soundtrack som passar mig perfekt. Och med stor hjälp utav utomstående artister såsom Kavinsky och College skapas en tät stämning och atmosfär genom hela filmen.

Årets par:

Tintin och Kapten Haddock, The Adventures of Tintin
Såg den animerade TV-serien Tintin mycket som barn och det var intressant att få se några av mina barndomsfavoriter fångade väl i "motion capture"-teknik. Ett hedersutnämnande måste i detta sammanhanget också få tilldelas Tintins trogna hund, Milou.

Årets regissör:

Nicolas Winding Refn, Drive
Den danska regissören lyckades med konstycket att göra en kombinerad konst- och actionfilm och samtidigt lägga in tillräckligt med stiliserat filmskapandet för att bristerna i det mångt och mycket ordinära manuset snabbt glömdes bort.

Årets manliga prestation:

Andy Serkins, Caesar i Rise of the Planet of the Apes och Kapten Haddock i The Adventures of Tintin
Med främst sitt kroppspråk och röst lyckades Serkins väl i inte mindre än två filmer under året att frambringa känslor genom "motion-capture"-filtret och samtidigt bevisa att tekniken inte enbart behöver användas åt birollskaraktärer.

Årets kvinnliga prestation:

Kirsten Dunst, Melancholia
I stark konkurrens med sin filmkollega Charlotte Gainsbourg lyckas Kirsten att gestalta en vilsen själ som man i ena stunden tycker synd om, i nästa stund irriterar sig på och för att återigen tycka synd om i en förvirrad känslo berg- och dalbana.

Årets genombrott:

Rooney Mara, The Girl with the Dragon Tattoo
Visste inte särskilt mycket om Mara innan jag såg Finchers filmatisering utav "Män som hatar kvinnor". Enbart att hon var med i en kort stund i The Social Network, men baserat på den rollen trodde jag inte att hon skulle passa in som Lisbeth Salander. Det visade sig att jag hade fel och tur var väl det. Hon lyckades inte enbart med bedriften att bli Salander, utan hon även med att skapa sig något eget jämfört med Rapace rolltolkning.


Årets bästa film:
- Recension
Drive
I en suggesiv och atmosfärtät historia lyckas man både kombinera det tekniska hantverket med det rent mänskliga i en perfekt mix. Ett guldkorn under årets filmskörd!

Årets sämsta film:

Svensson, Svensson - i nöd och lust
Här hände det inte särskilt mycket av värde. Man bygger mycket av historien på nostalgi och tack vare det blev det några skratt i biosalongen. Men filmen glömdes snabbt bort och nu när jag kollade igenom vilka filmer jag hade sett under året kom jag knappt ihåg att jag hade sett filmen i fråga. Inget bra betyg!

Årets "den-har-vi-hört-förut":

Nu måste väl filmbolagen äntligen ha insett fördelen med internet som distributionskanal?
Snart tolv år in det nya årtusendet har det hänt en del, men tyvärr inte tillräckligt, på den digitala fronten när det gäller film. Filmtjänster som Headweb och Voddler kämpar tappert, men tyvärr är det oftast filmbolaget själva som sätter käppar i hjulet för tjänsternas fortsatta arbete. Dyra och omständiga licenslösningar skapar filmtjänster som inte blir billigare än de fysiska varianterna och där det oftast slutar med att man inte kan hyra just den filmen man vill se på grund av rättighetsproblem.

Årets hjälm:

Magnetos (Erik Lehnsherr) från X-Men: First Class
En stilren och igenkännande hjälm som har sitt syfte med tanke på Magnetos superkrafter. I årets X-Men-äventyr får man inte bara återse den klassiska hjälmen, utan nu även berättat för sig om var den kom ifrån.

The Girl with the Dragon Tattoo

Stieg Larssons historia om journalisten Mikael Blomkvist och datorhackern Lisbeth Salander har blivit ett internationellt fenomen utan motstycke i svensk modern litteraturhistoria. Med storsäljare världen över verkar det finnas något i böckerna som tilltalar en bredare internationell publik och även den svenska filmatiseringen utav böckerna har nått viss internationell framgång. Trilogin är en av de mest inkomstbringande svenska filmer på senare år (både nationellt och internationellt) och miniserievarianten vann i år en Emmy för bästa miniserie.

 

Så nu när toppregissören David Fincher tar sig an materialet för främst en amerikansk publik (vem vill egentligen läsa filmer?) blir det snabbt upplagt till en jämförelse för mig mellan den svenska och den amerikanska filmatiseringen (den första boken i detta fall). Dels för att jag själv inte har läst böckerna och för att de båda filmatiseringarna visar sig ha en del gemensamt.

 

 

Den första och största skillnaden man märker i den amerikanska versionen (efter en spektakulär titelsekvens som hade gjort James Bond avundsjuk) är det rent visuella. Givetvis har Finchers filmatisering en större budget än den svenska versionen och det märks uppe på duken. Fotot har ett speciellt gråskaligt filter som skapar och förstärker den kyliga atmosfären som finns i historien (på flera olika plan). "Stockholm Noir" har regissören beskrivit det som och man märker direkt från filmen vad han menar med detta. Tillsammans med ett industridrypande soundtrack utav Trent Reznor och Atticus Ross (som bygger vidare på sin succé från The Social Network) är spänningsmomentet oftast där och lurar, eller utslagen i full blom i någon utav filmens dramaturgiska höjdpunkter.

 

Trots blandade känslor för en amerikansk filmatisering utav böckerna ska herr Fincher ha beröm för sin vilja att "försvenska" historien. Trots märkliga uttal emellanåt (som förmodligen främst vi svenskar märker av) är det alltid intressant att se utomståendes tolkningar på hur sitt eget hemland ser ut. Fincher ska också berömmas för att han vågade bibehålla och visa upp grymheten som finns i Larssons böcker.

 

 

I rollerna som Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander gör Daniel Craig och Rooney Mara riktigt bra ifrån sig. Daniel Craig har större utstrålning och karisma än Michael Nyqvist och tillsammans med ändringar i filmmanuset blir karaktären Blomkvist intressantare i denna upplagan. Rooney Mara klarade även hon att verkligen gå in i rollen som Salander och den stora fördelen med hennes prestation är att hon lyckas skapa sig något eget och inte enbart kopiera succén från Noomi Rapace porträtt. En fördel med den amerikanska versionen är att man fokuserar mer på Salanders och Blomkvists relation, vilket skapar en större dynamisk dem emellan. Men dessa tillägg skapar inte enbart positiva effekter.

 

I den amerikanska filmatiseringen, jämfört med den svenska, lägger man till och fokuserar mer på vissa delar av historien som skapar en större förståelse inom vissa aspekter utav den. Tyvärr skapar detta också en känsla av seghet emellanåt i historien och under filmens gång som den svenska aldrig hade. Så på det hela taget känns den svenska mer fokuserad på historiens kärna, medan den amerikanska ibland lägger till nyanser i historien som skapar ett större djup.

 

 

Nu är frågan dock vilken filmatisering jag föredrar bäst. Finchers version har atmosfären och det visuella som en större budget och ett större visionärt sinne tillåter. Båda filmatiseringarna har topprestationer från de inblandade skådespelarna, ända ner till den minsta biroll. Summa summarum har båda versioner sina ljusa sidor och de kompletterar varandra väl. Jag föredrar dock den svenska versionen snäppet högre tack vare ett stramare manus och en spontant ärlighet som den amerikanska i sin visuella prakt saknar. Att jag inte gillar båda filmatiseringarna mer än vad jag gör har nog mycket med själva källmaterialet att göra.

 

Jag tycker att historien i "Män som hatar kvinnor" (som är en mer passande titel med tanke på historiens innehåll) inte frångår särskilt mycket den klassiska mystik- och kriminalhistorien. Det är mer själva utförandet i de båda filmatiseringarna som gör de speciella och det ska både det svenska och amerikanska filmteamet ha kredd för.

 

Det är den tiden på året. Alltså juletid när året så sakteliga börjar till att ta slut och det är tid att sammanfatta det gångna året. Först ut bland mina Youtube-prenumerationer att göra detta blev genrocks i år. Och precis som förra året lyckas h*n väl med uppdraget.

Det första som slår mig från klippet, förutom det välsammansatta bildmontaget, är att filmåret 2011 innehöll en hel del bra filmer ändå och att jag fortfarande har många kvar att se. Den karamellen lär får jag suga på ett tag till för mitt officiella filmår brukar avslutas vid Oscarsgalan. Säga vad man vill om USA och dess filmer, men man kommer ändå inte ifrån faktumet att de har stor påverkan.

 

Märkte nu förresten att detta inlägg blev ungefär identiskt som förra årets med samma tema, men det bjuder jag på. Man ska väl hålla på traditionerna under julen?

Min favorit från året hittils? Drive

 

 

Cannibal Holocaust
En grupp individer utforskar någon avlägsen plats, filmar kalaset och försvinner till synes spårlöst under resans gång. Videomaterialet återfinns sedan och spelas upp för att försöka finna klarhet i vad som egentligen hänt gruppen. Ett klart och tydligt koncept som i olika former har återanvänds i filmer genom åren (Cloverfield, The Blair Witch Project). Filmen som i viss mån kan krediteras för att föra fram detta koncept till en bredare massa är Cannibal Holocaust, från 1980 och regisserad av Ruggero Deodato. Fast framröstad som en av "tidernas mest kontroversiella filmer" är filmen kanske främst känd för andra orsaker.

Man kan inte berätta om filmen Cannibal Holocaust utan att samtidigt nysta i den speciella historia som skapandet av den inkluderar. Med en blandning av djungelinspelning, som hade gjort Werner Herzog avundsjuk, och en oortodox filminspelning överlag skapandes en mystik över filmen som belyser det gamla talesättet "när verkligheten överträffar dikten".



Med inkluderande scener som gör att filmen inte får någon "No animals were harmed..."-certifikat att visa upp under eftertexterna och okända, lokala skådespelare från det näromliggande inspelningsområdet, som inte alltid behandlades på bästa sätt, skapades en känsla av realism i filmen som både fascinerar och skrämmer. Med jordnära och nedtonade specialeffekter förstärks detta till en sådan grad att det senare visar sig vara nära att orsaka regissören trubbel med rättvisan.

En domstol i Italien anklagade Ruggero Deodato strax efter filmens premiär för mord (man trodde att Cannibal Holocaust var en så kallad "snuff-film") och filmskaparen fick i rätten visa upp hur vissa scener genomfördes för att domstolen skulle tro på filmteamets version. Både ett gott och makabert betyg på effektivt filmskapande. De inblandade skådespelarna fick även se sig tvingade att bryta sin avtalade mediatystnad (i ett försök att ge mer autenticitet åt filmen) för att vittna i rätten om regissörens oskuld. Han hade nämligen inga andra vittnen att tillgå för att bevisa sin oskuld.

Om denna alltför realistiska tankegång fanns kring filmen vid dess premiär är det inte konstigt att Cannibal Holocaust blev, och är fortfarande, förbjuden i vissa länder. Tillsammans med allt kaos och misär är allt musiksatt av ett finstämt soundtrack (tydligast exemplifierad i dess huvudspår) som skapar en alldeles särskild kontrast och stämning som går hand i hand med allt vad filmen står för och symboliserar.



På tal om symbolik finns här i Cannibal Holocaust ett djupare plan inbakat om mediahantering, som man både kan uppskatta som djupare samhällskritik eller avslå som en dålig ursäkt för att visa grafiskt våld. Båda versionerna har lagts fram från de inblandande filmskaparna, så man vet inte riktigt vad man som åskådare kan tänkas vara sanning och vad som är en efterhandskonstruktion.

Allt som har räknats upp hittills, och som jag starkt fascineras över filmen, är också dess stora akilleshäl. För hur välgjord och utmärkt en film kan tänkas vara, är det inte många fiktiva historier som kan överglänsa en riktigt, spektakulär historia tagen från verkligheten. Skådespelarna i filmen är ok, men på grund av manuset och dess eventuella budskap känner jag aldrig känslomässigt för deras karaktärer. Historien är intressant, men utförandet lämnar mer att önska för så att till slut blir konceptet intressantare än innehållet.

Utan den stämningsfulla musiken av Riz Ortolani hade en stor del av filmens atmosfär försvunnit, vilket hade gjort filmens svagheter än mer synliga. Men trots dess brister är det ändå intressant att Cannibal Holocaust, och således 30 års gammalt filmskapande, fortfarande kan väcka starka känslor.

Drive

Det brukar påstås att en bild säger mer än tusen ord och med samma logik borde då rörliga bilder vara uttryck i överflöd. En sanning med modifikation kan tyckas, men överlag skulle jag vilja påstå att det är det som urskiljer film som medium från andra uttrycksformer. Förmågan att kunna berätta och uttrycka en historia genom de rörliga bildernas kraft och träffsäkerhet. Ibland till en sådan grad att de tusen ord som ordspråket förtäljer inte ens behövs. Drive är i allra högsta grad en sådan typ av film.

 

Drive har varit i ropen ända sedan de stående ovationerna och det tilldelade regipriset vid årets filmfestival i Cannes och genast blev jag intresserad utav den. Hur kunde en till synes ordinär action-/kuppfilm bli så pass omtyckt på en kulturfestival som Cannes ändå är och hur skulle Ryan Gosling sköta sig i huvudrollen? En skådespelare som har gjort starkt intryck på mig under den senaste tiden. Det visade sig att en dansk skulle dyka upp som jokern i leken.

 

 

Drive kretsar kring den namnlösa föraren (Ryan Gosling) som förutom att arbeta som bilmekaniker och utför uppdrag som stuntförare på dagen, även agerar som inhyrd flyktförare på nätterna. Förutom allt detta försöker Goslings karaktär, tillsammans med sin chef, att slå sig in på racingscenen (jag antyder ett mönster i den namnlöses intresse). En ganska rak och enkel berättad historia utan krusiduller om det inte hade varit för filmens stora styrka, det visuella och atmosfärskapande.

 

Direkt under inledningssekvensen sugs man in i filmens atmosfär och dess historia. Fotot är vackert, rent och det lyckas ironiskt nog perfekt med att skildra den skitiga stadens karaktär. Något som jag inte har sett sedan Taxi Driver. De bilsekvenser som finns med i filmen lever helt i symbios med detta ställningstagande och framförallt lyckas man med fotots hjälp kunna följa vad som faktiskt händer på skärmen/duken framför en. När det gäller moderna actionfilmer ska man inte ta detta för givet.

Fotot tillsammans med ett fantastiskt och stämningsfullt soundtrack skapar en speciell atmosfär som gör att det egentligen inte behöver hända så mycket i berättelsen, det blir intressant ändå. Soundtracket är en härlig blandning av "osynliga" stämningshöjare (specialskriven av Cliff Martinez) och utstickande guldkorn (bland annat av Kavinsky och College) som passar min musiksmak perfekt. Jag har alltid haft en förkärlek för 80-tals drypande elektronisk musik och Drives soundtrack spelar precis rätt på dessa strängar.

 

 

På förhand var det mycket snack om Ryan Goslings prestation i filmen och jag tycker att han gör ett bra jobb (likt alla de andra inblandade skådespelarna). Goslings karaktär säger inte mycket genom ord, men desto mer genom sitt kroppsspråk som gör att man ändå känner för föraren i slutändan. Drives stora stjärna är dock dess danska regissör, Nicolas Winding Refn. Han lyckas med bedriften att blanda stil med substans på ett ypperligt sätt och därmed inbringar nya perspektiv på en genre som annars har trampat lite väl mycket vatten på senare år.

 

Jag tilltalas verkligen av konceptet med en konstfilm förklädd till action-/kuppfilm som Drive i något mått är. Denna mix måste dock fungera till fullo för Drives publik, annars riskerar filmen att falla platt. Uppskattar man inte det visuella eller det stämningsfulla finns här enbart en historia kvar som i ärlighetens namn är ganska grundläggande. Känner man däremot ingen koppling alls till karaktärerna och dess agerande blir det visuella mest som ett snyggt omslagspapper. Trevligt att titta på för stunden, men inget som ger något mer bestående intryck i längden. Drive träffar mig precis där kvoten stil/substans är som störst och Winding Refn lyckas verkligen träffa mig direkt med full effekt.

 

Drive är på inga sätt något revolutionerande eller omskakade om man dissekerar den på ett torrt akademiskt sätt och om man inte är förberedd på de mer konstnärliga inslagen i filmen lär man bli besviken på den. Något jag märkte tydligt i biosalongen efteråt. Men Drive är fullproppad med en massa olika godsaker (skådespeleri, foto, musik) som gör helheten större än dess beståndsdelar. Eller för att försöka tala i mer klarspråk: Drive är som ett enda långt rörligt uttryck som säger mer än tusen och åter tusen ord.

 

Senna

Dokumentärer är intressanta företeelser inom filmvärlden. De kan handla om så vitt skilda saker såsom storslagna historiska händelser, som för alltid ändrade mänskligheten, till mindre skala om en enskild persons nördintresse. Ämnets påverkan och inflytande på andra människor har egentligen ingen betydelse på hur bra dokumentären blir i slutändan, bara den i sig är bra gjord och att upphovsmakarna visar grundmaterialet respekt. Ibland kan det till och med bli bättre att ta sig an lite mindre välkända ämnen för då tillför man ytterligare en dimension till sin film. En dimension som handlar om att man lyckas lära ut saker till sin publik, saker som de inte visste om sedan tidigare. Det är väl egentligen grunden och syftet till allt vad dokumentärer är?

 

Dokumentären Senna handlar just om Ayrton Senna, en brasiliansk Formel 1-förare aktiv under slutet av 80- och början av 90-talet. En nationalidol i Brasilien och en av tidernas främsta racingförare inom den mest prestigefyllda motorsportklassen utav dem alla. Jag hade på förhand bara hört talas om namnet Senna som hastigast, men aldrig riktigt förstått vad han lyckades åstadkomma under sin karriär. Denna nyfikenhet tillsammans med faktumet att jag aldrig riktigt förstått tjusningen med Formel 1 som sport gjorde att mina förväntningar på Senna vara högst blandad. Hur skulle jag ta emot och vad skulle jag egentligen tycka om filmen?

 

 

Det första som slår mig när jag ser filmen är dess tekniska upplägg för att berätta dess historia. Genom att blanda historiska filmklipp ljudsatta med nyinspelade intervjuer och specialskriven musik för filmen lyckas man väl med att kombinera en "nu- och då-känsla" i berättelsen om Ayrton Senna. Man lyckas faktiskt riktigt bra med att hitta en röd tråd genom allt material om Sennas liv och karriär. En stor eloge för detta ska ges till regissören Asif Kapadia och manusförfattaren Manish Pandey som med bravur styr materialet i rätt riktning och låter materialet tala för sig själv. Under dokumentären upplever jag att jag lär känna (på sitt speciella sätt) Ayrton Senna, både som offentlig- och privatperson, och jag lyckas till och med investera så pass mycket känslokapital i filmen att det oundvikliga slutet blir rörande.

 

Imponerande med tanke på att allt som egentligen visas upp är ett avancerat videomontage från Sennas karriär och att jag före filmen knappt visste om vem han var. Givetvis är Senna (likt andra dokumentärer) manipulativ emellanåt, men det hör genren till för att kunna frambringa sin poäng tydligare. Det som gör att det fungerar väl här dock är att dokumentärfilmen med jämna mellanrum även tar upp Ayrtons mindre smickrande sidor och därmed gör honom mer mänsklig.

 

 

Saken som verkligen imponerar på mig med Senna är hur väl den fungerar på olika plan. Dels finns där grundhistorien, kring huvudpersonen Ayrton Senna, som fungerar väl på egen hand, men även hur Formel 1 fungerar i grunden och var tjusningen och de mindre smickrande sidorna finns i sporten. Ovanpå allt detta lyckas man även skildra en historisk viktig tidsepok för sporten som för alltid, på gott och ont, förändrade Formel 1 i grunden. Jag som tidigare aldrig riktigt förstod tjusningen med Formel 1 förstår nu, tack vare Senna, både vad sporten egentligen har för trevligt att erbjuda och varför jag idag inte följer den.

 

Senna är en känslomässig berg- och dalbana om en stark personlighet och en hel sport trevligt paketerat till en dokumentärfilm. Den främsta styrkan jag ser hos en dokumentärfilm överlag är om den kan intressera mig om saker som aldrig tidigare har intresserat mig eller som jag aldrig har hört talas om. Med tanke på att Senna lyckas med konststycket att kombinera dessa två faktorer väl kan mitt omdöme om filmen inte bli annat än högt. Starkt jobbat från alla inblandade parter.

 

Blue Valentine

Vad är lite kärlek på film? Det kan vara lite sliskigt, sentimentalt, tråkigt och alldeles, alldeles underbart brutalt och ärligt skildrat. Tyvärr frångår ofta de stora publikfilmerna bort från den ärlighet som finns i detta hav utav känslor, allt för att istället spela med färdigskurna schablonmallar för snabba och enkla känsloyttringar från sin publik. Men då och då dyker det upp filmer som vågar och vill ta kärleken på allvar. Blue Valentine är en av dessa filmer.

 

Blue Valentine handlar om paret Dean (Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams) och deras kamp för att få vardagen att gå ihop (precis som det brukar beskrivas från våra politiker ibland). Det finns ingen direkt utkristalliserad historia att prata om här, utan alla kretsar kring paret och utvecklas utefter vad som händer med dem. "Organiskt" är ett ord som snabbt poppar upp hos mig som ett beskrivande ord för filmens handling och ton. Allt känns naturligt (till den grad som det nu kan vara i en film) och man inger sådant liv i filmens karaktärer att upplevelsen att där fanns något hos dem både före och efter filmens historiespann är påtaglig. Detta skapas bland annat av ett starkt, nedtonat manus och tidshopp i historiens tidsaxel (som först verkar onaturligt, men som sedan visar sig utvecklas perfekt för historiens omfattning). Mycket av skapandet av liv i filmen och dess karaktärers livskraft måste dock krediteras till huvudrollsinnehavarna själva.

 

 

Jag har sedan tidigare inte sett särskilt mycket med varken Ryan Gosling eller Michelle Williams i huvudrollerna, men i Blue Valentine var de båda fantastiska. Med både nedtonade och finstämda porträtt lyckas de berätta mycket med små dialogstycken och ibland enbart med sitt kroppsspråk (varför säga mer än nödvändigt?). Ibland är det snarare det som huvudrollsinnehavarna inte gör eller säger som möjliggör att man förstår hur alla ligger till och en risk som alla som har någon form av relation känner igen allt för väl. Gosling och Williams har utmärkt personkemi med varandra och lyckas med bedriften att både ge och ta under hela filmen.

 

I en film av detta slag kring kärlek och relationer är det vitalt att båda parter i dramat får delta på samma villkor för den dramatiska spänningen. En form av likställdhet och att alla inblandade parter är på samma "nivå" måste ständigt vara närvarande för att det hela inte ska bli allt för påtagligt att det kanske inte händer så mycket i själva filmen i övrigt. Blue Valentine lyckas med konststycket att hålla sig på rätt sida utav denna gräns med bravur och därmed höjs allt upp till ytterligare en nivå.

 

 

Blue Valentine är en skitigt, ärligt och på många sätt brutalt berättat film om kärlek (precis som kärlek kan vara ibland). En skön omväxling mot alla sliskiga romantiska komedier som verkar dyka upp till som tätt, även om man kanske inte vill se Blue Valentine allt för ofta. Men att man kan komma långt med ett bra grundmanus och bra skådespelare gör mig glad att det fortfarande finns själ och passion i filmbranschen. Så filmer som Blue Valentine blir ändå alltid ett välkomnat tillskott till en cyniker som mig.

 

Midnight in Paris

Woody Allen, ja denna Woody Allen. Från att jag till en början var något skeptisk till hans filmer (varför vet jag egentligen inte), har han på senare tid vuxit sig stadigare och stadigare som en av mina favoritregisssörer. Jag har personligen en förkärlek för dialogdrivna filmer och när Allen är på humör är det få som kan slå honom inom denna genre. Är också imponerande hur produktiv Woody Allen har varit genom åren, vilket av förklarliga skäl gjort att jag långtifrån har sett igenom hela hans filmkatalog och att kvalitén på filmerna kan variera kraftigt. Hade dock på förhand hört mycket gott om hans senaste alster, Midnight in Paris.

 

Midnight in Paris utspelar sig, precis som titeln antyder, i Paris och kretsar kring manusförfattaren Gil (spelad av Owen Wilson) som desperat försöker hitta inspiration till sin debutroman. Anledningen till varför han befinner sig i Paris är för att han har följt med sin sambo (Rachel McAdams), som i sin tur har följt med sina föräldrar eftersom de har affärsärenden i den franska huvudstaden. Konstnärssjälen Gil gillar sin nya omgivning och försöker ta in så mycket som möjligt utav den som inspiration till sin kommande bok. Framförallt sker detta under nattliga promenader. Promenader som visar sig innehålla en del överraskningar helt i Gils smak.

 

 

Det första och mest påtagliga man märker i filmen är närvaron av staden Paris i sig. Precis som Woody Allen tidigare har använt och gestaltat sin hemstad New York på film är det nu dags för Paris att skina. Alla kända landmärken är här, lite till och allt anspelar på den romantiskt uppbyggda sinnebilden utav Paris som kulturens mecka, och inte på något sätt hur det kan tänkas att vara i verkligheten. Det hela är uppskruvat till en sådan grad att turistvykorten, från den franska huvudstaden, emellanåt nästan vill komma in och säga åt filmen att ge en mer nyanserad bild utav staden. Denna försköning av Paris hade enkelt kunnat slå helt fel om det inte hade varit för att gestaltningen passar som handen i handsken med filmens tema och att det hela är gjort med en sådan charm att man lätt förlåter det hela.

 

Ja, det är faktiskt filmens charm och hjärta som är dess största tillgång och som gör att filmen fungerar så pass bra hos mig. Midnight in Paris innehåller inte på långa vägar den mest knivskarpa och minnesvärda dialogen från regissören/manusförfattaren sida, även om det ändå glänser till emellanåt även här. Filmens karaktärer är också varken särskilt minnesvärda eller några man lär känna på djupet, men alla inblandade skådespelare gör alla bra ifrån sig. Framförallt Owen Wilson i den obligatoriska "Allen-rollen" gör särskilt bra ifrån sig och det märks tydligt att skådespelarna hade roligt under inspelningen, vilken bidrar ännu mer till filmens charm-konto.

 

 

Tillsammans med stämningsfull musik blir allt inramat och paketerat på både ett sevärt och underhållande vis. Filmen är inte Allens vare sig mest skarpaste eller roligaste film under sin gedigna filmkarriär. Fast det Midnight in Paris saknar på djupet (karaktärerna, historien), kompenserar den dock mer än väl med charm, underhållning och framförallt hjärta. Sådant kan räcka långt det också ibland.

 

Rise of the Planet of the Apes

Filmen Planet of the Apes, med bland annat Charlton Heston från 1968, räknas oftast in bland de riktigt stora filmklassikerna genom alla tider. Att försöka närma sig en sådan klenod och göra om filmen, alternativt bygga vidare på dess historia, är som att ta sig an en okontrollerad bomb som lätt kan brasera. De hängivna fansen vet redan "hur det ska vara" och frångår man det med en millimeter får man snabbt dessa individer emot sig. Så när man år 2011 ska göra en ny film med Planet of the Apes i titeln, vet man inte riktigt klart om det är en omstart på hela serien eller en ursprungshistoria till originalet. Och det får nog anses vara den bästa lösningen för alla inblandade parter.

 

Den nya filmen, med det alltför långa namnet Rise of the Planet of the Apes, utspelar sig innan det titelklingande övertagandet och när allt är frid och fröjd på jorden (i den mån det nu kan vara det). Will Rodman (James Franco) är en forskare som håller på att försöka jobba fram ett botemedel mot Alzheimers sjukdom, ett framtagande som bland annat innehåller djurförsök på apor. I grunden ligger det något mer personlig bakom Rodmans val av arbetsområde då hans pappa Charles Rodman (John Lithgow) ligger av den specifika sjukdomen. Genom en rad händelser hamnar till slut en schimpansunge, senare döpt till Caesar (Andy Serkins), hos familjens Rodmans bostad och snart sätts det storslagna och mer omfattande händelseförloppet igång.

 

 

Filmen är i grund och botten en klassisk "sommarfilm" med dess för- och nackdelar. Underhållningsvärdet är högt filmen igenom och här finns alltid något i den som kan fånga ens intresse. Tempot är högt (nästan för högt emellanåt) och ingen av de inblandade skådespelarna gör bort sig. James Franco gör en stabil insats och John Litgow lyckas väl med sitt finstämda portträtt av forskarens far. Både Freida Pinto och Brian Cox får inte mycket att jobba med i filmen, men de gör fortfarande inte bort sig. Nackdelen är dock tempot åter igen. Filmen tar sig inte riktigt tid till att lära känna sina karaktärer, förutom deras primära (!) egenskaper, och därför blir ens egen relation gentemot dem ovanligt svag ju närmare man närmar sig det dramatiska klimaxet. Men vad vore en film som implementerar den klassiska titeln Planet of the Apes i sin utan sina apor?

 

Det är i porträttet av Caesar som filmen når sin verkliga kärna och dess storhet. Tack vare Andy Serkins subtila och stämningsfulla kroppsspråk och datoreffektteamets bedrifter lyckas man här med konsttycket att skapa ett levande djur, med allt från rörelsemönster, känsloyttringar och utseende. Datoranimerade karaktärer i filmer som man känner något för har funnits länge, men det var länge sedan jag såg det fungera så väl som i Rise of the Planet of the Apes. Framförallt med tanke på att filmen inte utspelar sig i någon alternativ värld och att Caesar i grund och botten är filmens mest bärande karaktär. Imponerande!

 

 

Det har sagts förr och det kan sägas igen att datoreffekter är oftast ingenting utan ett investerat känslokapital från publiken bakom. Man kan skapa den ena storslagna explosionen efter den andra och detta relativt enkelt med datorns hjälp. Men att med detsamma lyckas skapa och förmedla känslor, på ett "naturligt" sätt, kräver en finkänslighet av yppersta klass. En finkänslighet som riskerar att försvinna när man använder ett allt för trubbigt instrument som datoreffekter i slutändan oftast brukar bli.

 

Med en stabilt berättad historia, ett datoranimerat djur man känner för som huvudkaraktär och fina återblickar till originalfilmen blir den senaste installationen i Planet of the Apes-serien en sevärd sådan. Filmen lär inte bli lika klassisk och tidlös som originalet från 1968, men den kan nog ändå bli ihågkommen ett bra tag framöver som filmen som pressade vad vi kan förvänta oss från en animerad karaktär. Inte illa för att komma från en apa.

 

I Morgan Spurlocks, mest känd från Super Size Me, senaste dokumentär The Greatest Movie Ever Sold tar han sig an reklamen och produktplaceringens underbara värld. Som vanligt med Spurlocks filmer är underhållningsvärdet även här lika högt (om inte högre?) än kunskapsvärdet. Han lyckas presentera olika scenarier där reklam och produktplacering ändrar hur främst filmer kan se ut och hur den i slutändan påverkar oss i publiken.

Även om det hela är tänkvärt kan jag inte frångå känslan av att herr Spurlock slår upp lite väl många öppna dörrar här och missar att verkligen gå på djupet av problematiken kring reklam/produktplacering. Är det egentligen något större problem med det, skadar det trovärdigheten för filmen i fråga eller är det enbart något bra som möjliggör att filmens ens blev gjord? Oavsett det missade målet gillar jag Spurlocks grundprincip med filmen att den helt ska finansieras med hjälp av reklampengar.

 

Hela detta tema återaktualiserades lite hos mig när en person från en internetsida ville få tag på mig via kommentarsfältet. Det visade sig att personen i fråga kom från en casinorelaterad hemsida och att de ville sponsra ett inlägg hos mig där jag länkade någonstans i texten till deras sida. Genast började olika frågeställningar dyka upp i mitt huvud? Kan detta skada min trovärdighet och argument som filmintresserad? Ska jag börja blanda in pengar till ett av mina allra heligaste fritidsintresse, ett som jag enbart håller på med för skojs skull? Framförallt, har jag ens något förtroendekapital att riskera med att göra detta?

 

Mer som en utmaning än något annat tänkte jag försöka tackla detta och presentera något som jag kan stå bakom till hundra procent utan att skämmas. Det första jag kom fram till var att undersöka vad det var för sida som stod bakom denna förfråga. Jag som inte är någon spelare själv, i alla fall inte i den bemärkelsen som berör sidan i fråga, kanske inte ska uttala mig om dess kvalitéer. Men hade jag velat börja spela hade jag helt klart sett en stor nytta i sidan. En trovärdig och lättanvänd guide är A och O för att snabbt förstå hur spelet/spelen fungerar och där verkar företaget göra sitt jobb ytterst väl.

 

Eftersom jag då inte själv spelar något personligen borde mina intressen inte krocka med det berörda företaget och då borde väl reklamen vara ok? Eller? För en av de värsta synderna man enligt mig kan göra i reklamvärlden är när det alltför tydligt framgår att reklamen har påverkat den sponsrades åsikter. Så den första fallgropen verkade jag (kan jag hoppas i alla fall) ha undvikit.

 

Sedan har vi den andra dödssynden om att den som utsätts för reklam känner sig lurad och förd bakom ljuset. Fast i och med att jag öppet framför vad det hela handlar om borde detta också ha undvikits. Eller? Men kan man verkligen göra det så pass lätt för sig att bara för att man är transparent blir reklamen automatiskt ok för det?

 

 

Slutligen, och det som är lika viktigt som de övriga delarna, är att personerna bakom reklamen ska känna sig nöjd med att kunna få fram sitt företag och budskap. Frågan är vad "casinosidan" ska tycka om detta tillvägagångssätt? Ska man framföra att undersökningar har visat att all form av uppmärksamhet på sitt varumärke, god som dålig, i slutändan stärker detsamma. Innan oljeutsläppet i den Mexikanska golfen förra året förknippade jag till exempel BP enbart med gamla avdankade bensinstationer från 80-talet. Tack vare oljeutsläppet vet jag idag mer om företaget än så, vilket ironiskt nog på ett sätt har stärkt detsamma. Hoppas dock inte den berörda hemsidan tycker detta jag försöker framföra nu är ett dåligt sammanhang.

 

Ja, vad ska man säga om det här egentligen. En underhållande dokumentär och en liten förfrågan slutade i någon form av meta-diskussion à la Charlie Kaufman. Man ska väl ändå inte tro att man är något märkvärdigt själv och ta sig på allt för stort allvar? I alla fall hoppas jag att alla inblandade vet vad det hela handlar om och att alla på så sätt blev nöjda. Åh, just det. Jag höll ju nästan på att glömma en viktig sak och detalj i sammanhanget.

 

"This message has been brought to you by......[Företagsnamn]"

 

Notis: Företaget nappade inte på den transparenta reklamstilen som jag hade tänkt mig med detta inlägg, därav är de heller inte namngivna. Men det satte i alla fall igång tankeverksamheten lite extra hos mig och det kan vara värt alla reklampengar i världen.

 

Melancholia
Lars von Trier har en osannolik förmåga att lyckas med konststycket att röra upp känslor med sina filmer och åsikter. En av hans senaste "prestationer" på detta område var att uttala sig någon klumpigt kring Nazityskland under årets filmfestival i Cannes och samtidigt bli "persona non grata" på kuppen. Detta kan anses båda stjäla uppmärksamhet från filmen han faktiskt var där och tävlade med (Melancholia) eller vara en briljant PR-kupp för densamma. Fast med orden "all publicitet är bra publicitet" i åtanke är det väl dags ändå att släppa fokus kring allt runtomkring filmen och istället fokusera helhjärtat på huvudattraktionen (förhoppningsvis) själv.

Melancholia kretsar kring två systrar i en minst sagt dysfunktionell familj. Den första delen utav filmen fokuserar kring den yngre systerns bröllop (spelad av Kirsten Dunst) och den andra delen kring den äldres (spelad av Charlotte Gainsbourg) ständiga kamp för att kunna ha ett fungerande familjeliv.



För det första är bröllop är en väldigt tacksam skådeplats för dramatiska händelser, där den perfekta uppdiktade sinnebilden för ett bröllop alltför ofta kraschlandar emot verklighetens klippvägg. Kontrasten som finns i detta är väldigt intressant och detta är något som Lars von Trier utnyttjar väldigt väl här för att skapa en varierande dramaturgisk kurva kring en specifikt händelse (bröllopet), som annars riskerar att bli både statisk och full av upprepningar. Melancholia fick mig i stunder att tänka på guldkorn såsom filmen Festen, där de båda visar väl att man inte behöver gå längre än till sin egen familj för att skapa dramatik och spänning. En annan fördel med detta tillvägagångssätt är att alla i publiken kan relatera till det, oavsett om de vill det eller inte.

Om första delen är filmens mest intensiva del när det kommer till dramatik och interaktion karaktärer emellan är tvåan dess något lugnare kusin från landet. Detta utan att det samtidigt riskerar till att bli både segt och trist. Filmen tar överlag god tid på sig att berätta sin historia, men på grund av yttre element som ständigt finns närvarande i historiens båda delar finns här hela tiden något som driver den framåt och gör historien/filmen intressant. Man bör dock vara medveten om att filmen kräver sitt rätta sinnelag hos sin publik för att kunna njutas av fullt ut.



På den mer tekniska sidan utav filmen är den mer eller mindre fulländad. Filmens foto är en av huvudorsakerna till filmens drömlika och successiva natur. Tillsammans med att "riktig" slow motion-teknik används emellanåt skapas det under filmens gång bokstavligt talat vackra, rörliga tavlor där det som publik bara är till att luta sig tillbaka och njuta i fulla drag. Och med tanke på filmens natur och vilken historia den vill berätta är det också en fröjd att få ta del av de mer jordnära specialeffekterna som filmen besitter. Med grundtanken att effekterna ska glänsa, men inte överglänsa själva filmen i stort, lyckas de väl med att hjälpa till att bygga upp historien och skapa en väl fungerande helhet. När filmer såsom Transformers och Avatar är populära idag när det kommer till specialeffekter är det intressant med Melancholia att se hur man också kan göra det.

Melancholia är på många sätt och på olika plan en väldigt vacker, harmonisk och nästan poetiskt berättad film som inte räds för att måla med den stora känslopenseln. Jag har på sistone själv varit inne i lite av en filmsvacka då jag har undrat vad det egentligen ger mig att se på och diskutera filmer över huvudtaget. Med Melancholia har jag till slut äntligen återfått gnistan och förståelsen igen varför jag en gång i tiden lärde mig att älska detta medium som vi kallar för film. I alla känsloyttringar som Melancholia framkallade och satte igång inom mig är det den återfunna "filmgnistan" nog det viktigaste som jag tar med mig från denna filmupplevelse (med betoning på just upplevelse). Tusen tack von Trier för detta uppvaknade.

Sidan mewlists.com/ har tagit tillvara på dessa små guldkorn som har blivit filmhistoria och listar de 25 bästa (enligt någon) improviserade scenerna. Kom ihåg att behålla bildtexten på, som finns inbyggt i Youtube, för att få förklaring till varje scen.

The Dude, His Dudeness, Duder eller El Duderino. Kärt barn har många namn som uttrycket lyder och rollen som Jeffrey Lebowski får väl anses vara Jeff Bridges paradroll i sin karriär. En gedigen skådespelarkarriär och ett yrke som känns som ett naturligt val med tanke på hans pappa och brors dito.

Musik är däremot inget man spontant förknippar Jeff med i första taget. Men efter hans Oscarsvinnande roll i Crazy Heart, som den avdankade countrystjärnan Bad Blake, har han fått blodad tand för detta konstnärliga uttryck. Den 16:e augusti släpptes det självbetitlade albumet där Jeff, tillsammans med producenten och vännen T-Bone Burnett, bygger vidare på countrytemat från filmen. Är själv inte särskilt insatt i countrygenren, men i min mening har de båda herrarna skapat en gedigen och välbearbetad skiva väl värd att lyssna in.

 

Hade sedan tidigare hört talas om att Jeff skulle släppa en skiva under 2011, men det som till en början lät som ett litet udda val visade sig bli riktigt trevligt till slut. Har i efterhand också förstått att musiken alltid har varit nära till hands för Jeff och han släpptes faktiskt en skiva redan 2000 vid namn Be Here Soon.

För att skapa dig en egen uppfattning kring skivan och The Dudes kvaliteter som countrystjärna är det bara till att klicka på omslaget nedan (Spotify-länk).

 

Source Code
När jag först hörde talas om Source Code via amerikanska recensioner i våras var en återkommande beskrivning utav filmen att den var som en blandning mellan Deja Vu och Groundhog Day. Ett intressant koncept på pappret som om man bara kunde få ihop det på ett något sånär snyggt sätt borde resultera i en sevärd film. Orosmomentet med den återkommande beskrivningen var dock att jag själv kände att de två nämnda filmerna var intressantare som koncept än som filmer. Frågan var om Source Code kunde bryta sig loss från detta omen?

Filmen kretsar kring åtta specifika minuter innan en stor tågexplosion som har återskapats i ett avancerat datorprogram. Allt för att kunna hitta gärningsmannen bakom dådet och motverka att det sker fler framtida explosioner. Colter Stevens (Jake Gyllenhaal) är den som får i uppdrag att skickas tillbaka igen och igen och det hela övervakas av Colleen Goodwin (Vera Farmiga) och Dr. Rutledge (Jeffrey Wright). På tåget träffar Stevens bland annat en kvinna vid namn Christina Warren (Michelle Monaghan) som han tillbringar mest tid med i dessa simulationer.



Problemen hopar sig ganska snabbt för mig gentemot filmen. En film med detta alternativa tidsupplägg måste i ett tidigt skede förklara hur den nyuppfunna tekniken fungerar och detta gärna på ett ingående sätt. Allt för att publiken ska kunna få en uppfattning av vad det hela handlar om så att de i ett senare skede sedan ska kunna köpa det som hela filmens berättelse bygger på. Problemet som Source Code har är att jag får en uppfattning att filmskaparna tar alldeles för lätt på denna detalj under filmens inledning och mer eller mindre hittar på nya saker under dess gång. Logik inom sina egna uppsatta ramar är kritiskt för alla typer av filmer och här tappar tyvärr Source Code en del av sin trovärdighet.

En annan viktig aspekt med dessa "tidshopparfilmer" är att vid varje återbesök måste filmen kunna hitta nya infallsvinklar för att bygga vidare på den övergripande historiearken och inte återupprepa sig. Source Code lyckas med att inte berätta samma sak om och om igen på dessa återkommande åtta minuter, men problemet är att man inte lyckas lägga ihop allt till en större helhet. Känslan av att "starta om" (på fel sätt) vid varenda en av dessa återbesök är allt för påtagligt och det enda jag i alla fall tänker på är vad som händer just nu i det pågående återbesöket. Det vill säga inte som jag helst hade velat se att man försöker själv som åskådare pyssla ihop och fundera kring hur det som händer just nu hänger ihop med det som skedde tidigare under filmen.



Source Code är trots detta en sevärd och tänkvärd film som ogenerat utnyttjar min fascination för filmer med alternativt tidsperspektiv. Alla inblandade skådespelare gör sitt jobb väl, utan att för den skull skina något nämnvärt. Det är egentligen bara Jeffrey Wright i sin torra och återhållsamma doktorsroll som lyckas göra ett litet intryck utöver det normala.

Likt sina jämförelsefilmer slutade även denna film som ett intressant koncept snarare än en bra film. Men filmer som överhuvudtaget lyckas sätta igång tankeverksamheten nu för tiden ska ändå ha ett plus i kanten för sin vilja att åtminstone våga försöka.

Filmtrailers är ett ständigt återkommande inslag i filmvärlden som alltid verkar finnas till hands. Om man ser dessa trailers antingen på filmduken innan en biofilm, i TV-reklamen eller via internet ska de göra en intresserad av att se filmen i fråga. I all kommers som medföljer dessa inslag glömmer man lätt bort allt jobb som läggs ner till dessa korta, men ack så viktiga filmsnuttar.

För även om filmtrailers i grunden är reklam för olika filmer finns där ändå ett konsnärligt värde som inte ska underskattas. En riktigt bra filmtrailer ska lyckas locka och intressera dess publik till att se något; genom att skapa en bild över vad det är för typ av film i fråga. Bra filmtrailers ska lyckas med små och intensiva klipp spela upp en egen historia på i många fall max två minuter. Detta utan att avslöja allt för mycket av vad som filmen innehåller eller skapa en felaktig bild utav filmen så att publiken sedan känner sig lurad när de väl ser filmen.

När man verkligen tänker på hur allt ska läggas upp och presenteras i en trailer stiger snabbt aktningen för aktörerna som ligger bakom dessa. Aktörer som jag tidigare aldrig hade hört någonting från. Det vill säga innan killarna från SchmoesKnow bjöd in trailers-producenten Craig Platt till deras senaste podcastavsnitt för att snacka kring skapandet av den perfekta trailern.

Intressant var ordet och avsnittet gav mig många nya infallsvinklar på ett område jag sedan tidigare kände igen, men som jag tog så pass mycket för givet att jag inte hade tänkt en tanke på kring hur arbetet egentligen gick till. Rekommenderas till alla som likt mig är nyfiken på att lära sig något nytt kring film, detta medium som vi har lärt oss att gilla genom åren.

För att lyssna på avsnittet i fråga följ länken.

---

Ämnet i fråga får mig osökt att tänka på The Onions klipp kring trailers. Ett klipp som på ett humoristiskt sätt visar hur vi emellanåt kanske lägger lite väl mycket tid och tanke kring dessa trailers (även om det inte ska föringa arbetet som läggs bakom dem).

---

Om jag själv har någon personlig favorittrailer? Inte någon absolut favorit som jag kommer på just nu, men överlag gillar jag nog teaser-varianterna bättre än de "riktiga". Jag vill bli inspirerad av att se en film via en trailer, inte veta exakt vad som komma skall.

En teaser som spontant dyker upp i mitt huvud är den för den fjärde filmen i Jaws-serien. Väl avvägd mellan mystik och det konkreta blir jag i alla fall blir inspirerad till att se filmen i fråga.



Den är också ett strålande exempel på det farliga med en riktigt bra trailer. Det vill säga att man kan få för sig att en film är bättre än vad sedan visar sig vara i sin fulla längd (Recension). Men det är en avvägning som jag gärna är beredd att ta för att kunna lyfta upp trailermakarna till en högre aktning i filmvärlden. Det tycker jag allt att dem förtjänar.

Jag har via The Onions YouTube-kanal kommit i kontakt med deras systersida The A.V. Club. The A.V. Club är både en tidning och hemsida som har ett popkulturellt fokus vilket yttrar sig på en mängd olika sätt. Med The Onions hjälp har jag framförallt fastnat för "klubbens" serie Pop Pilgrims. En serie där de besöker olika platser i främst (enbart?) USA som på ett eller annat sätt har en koppling till en film, TV-serie eller något annat popkulturellt.

Det är på inga sätt något revolutionerande eller vidare omfattande, men ändå en intressant lite serie som ger mervärde till de filmer och annat som man har lärt sig att gilla under årens lopp. Alla klipp från denna serie finns under The A.V. Club och ibland dyker det även upp några avsnitt via The Onions huvudkanal. Checka in båda kanalerna, vettja.

Några exempel från Pop Pilgrims:

• Huset från The Texas Chain Saw Massacre

• Trappan från Rocky

• Overlook hotel från The Shining

Bonusinformation: Titellåten är gjord av Maritime och heter Air Arizona
(Spotifylänk)

Sedan jag i våras äntligen skaffade mig en smartphone (måste försöka hålla med dagens kids och deras teknikprylar) har jag mer och mer insett fördelen och nyttan med poddradio (även kallad podcasts). Att med enbart ljudets förmåga förmedla allt från historier, kunskap och humor gör det till ett enkelt, smidigt och billigt nöje. Det enda som krävs är en någon form av nedladdningsplats och en mediaspelare sen har man underhållning för timmar framöver.

Det smidiga med en smartphone är att man enkelt installerar en RSS-läsare i telefonen, sedan lägger man bara till alla podsändningar man vill prenumerara på och därefter är det bara till att ladda ner alla avsnitt direkt i telefonen. En trevlig liten rutin som har uppstått hos mig sedan mitt senaste telefoninköp (som i och för sig fanns innan också men inte i samma utrsträckning) är att ta med mig några avsnitt och ta en liten, medel eller lång promenad beroende på avsnittens längd. Det ligger nästan något meditativt i det hela genom att denna rutin lyckas både med att rensa och fylla på knölen mellan axlarna som i folkum kallas "huvud". Ja, det har nästan blivit som ett beroende, men ett sådant beroende kan jag acceptera.

I alla fall har jag upptäckt fler och fler poddprogram under dessa månader och tänkte passa på att tipsa om några av dem (framförallt det filmrelaterade). Och om någon annan också har upptäckt tjusningen med poddradio så tveka inte att tipsa mig om andra trevliga poddprogram.



Spill.com (Audio Reviews)
Har i min YouTube-serie tidigare tipsat om Spill.com-gängets underhållande filmrecensioner, men då handlade det om videovarianten. Jag har genom poddradion upptäckt deras längre ljudvarianter som är mer omfattande och som jag nu föredrar framför videovarianten (videovarianten är en nedbantad version av poddsändningen och alla filmer som de recenserar blir inte videoklipp).

Under den grabbiga och underhållande ytan finns här en kärna av insiktsfulla och kloka kommentarer kring filmen i fråga. En kärna som försvinner i bruset i den nedbantade videovarianten.
Länk



SchmoesKnow
Även här har jag varit inne och berört huvudkaraktärerna tidigare i min YouTube-serie, men i detta fallet är det något helt nytt jämfört med deras filmrecensioner. Deras poddcast går nämligen ut på att de bjuder in en gäst till varje avsnitt och så snackar de fritt om film och allt det berör i en timmes tid ungefär. Låter spontant kanske lite för oorganiserat, men det brukar fungerar i slutändan.

Det som framförallt är tjusningen med "The Schomes"-podcast är att deras gäster (plus de själva emellanåt) har inblick i hur det verkligen fungerar i filmbranschen (gäller främst Hollywood). Som filmintresserad med dålig inblick har man byggt upp fördomar om framförallt de allra största filmbolagen i Hollywood. Något som inte allt för ofta visar sig frångå - utifrån denna podd - hur det verkligen går till i verkligenheten.
Länk

---

Tänkte även tipsa om mina andra poddfavoriter snabbt som inte direkt berör film, men som fortfarande är väl värda att spana (lyssna) in.

Filip och Fredriks podcast
Duon i fråga kanske inte behöver någon större presentation och om de behöver det så är du nog ändå inte intresserad utav detta. I alla fall går deras podcast ut på att Filip och Fredrik helt enkelt samtalar med varandra om allt möjligt, smått eller stort. Det är både underhållande, lärorikt och bland det bästa duon har gjort på mycket länge.
Länk

Tankesmedjan
Med underrubriker som "Sveriges enda satirprogram" och "Vi säger vad du ska tänka" så dissikerar Tankesmedjan-gänget fyra dagar i veckan dagens nyheter och främst vad våra förtroendevalda egentligen sysslar med. Lärorikt, tänkvärt och roligt, precis som public service ska vara.
Länk

Brunchrapporten
"Snuttifiering" av dagens nyheter så att även kidsen orkar lyssna på vad som händer ute i världen. En gång per dag går man igenom vad som har hänt och ska hända och hela tiden utifrån ett underhållande synsätt. Ett synsätt som både framför vad nyheten handlar om och som gör det hela underhållande att lyssna på. Till exempel hade de ett vampyrtema förra året när de intervjuade alla partiledare inför riksdagsvalet.
Länk

P3 Dokumentär
Grunden och där hela min poddfascination började. Känslan av att lära sig mer om en historisk händelse man redan trodde visste det mesta om eller känslan av att lära sig något helt nytt är svårslagen.
Länk