(barringer82)

 

Dags för nummer tio i min lilla Youtube-serie och den här gången hälsar vi DistinguishedFlyer välkommen. Anledningen till att jag tipsar om den här kanalen är inte vad han/hon själv producerar för filmer, utan vad som läggs upp där.

Det är nämligen recensioner och klipp från TV-programmet At the Movies, ett amerikanskt program som går ut på att två kritiker sitter ner tillsammans och diskuterar om olika filmer. Programmet är förmodligen mest känd med radarparet Roger Ebert och Gene Siskel, som enligt många anses vara bland de främsta filmkritikerna genom tiderna.

Andra återkommande värdar i programmet är bland annat Richard Roeper, Michael Phillips och A. O. Scott.

Så spana gärna in några klipp och se vad andra tycker om filmer som du har sett, ska se eller aldrig ens har hört talas om. För om det är någonting som är intressesant för en filmintresserad så är det att höra vad andra tycker om olika filmer.

Se gärna NC's hyllning till Siskel and Ebert:

Siskel and Ebert

Det utvalda klippet visar när Siskel och Ebert recenserar Jaws: the Revenge - en kalkon som visar hur man inte ska göra film.

 

YouTube-tips

(barringer82)

 

Snabba Cash

En populär bok nu för tiden brukar oftast resultera i en filmatisering och Snabba Cash är inget undantag. Jag vill snabbt påpeka att jag inte har läst boken och har således ingen direkt relation till historien. Min kunskap sträckte sig så långt på förhand att jag visste att författaren till boken var Jens Lapidus  och att den på något vis tar upp organiserad brottslighet. För högt ställda förväntningar kan fälla vilken film som helst, så det var trevligt att för en gång skull ta sig an en film som jag på förhand visste väldigt lite om.



Filmen kretsar kring "JW", en student på Handels i Stockholm, som för att upprätthålla sin stekarimage tar sig an det ena tvivelaktiga jobbet efter det andra. Långsamt går det upp för JW att han befinner sig i en nedåtgående spiral, som visar sig vara svårare att ta sig ur än det från början var tänkt. Han har verkligen satt sig själv i skiten och hans känslomässiga berg- och dalbana förmedlas starkt genom Joel Kinnamans agerande i rollen.

Joel Kinnaman som verkligen har varit i ropet under det senaste året, främst genom hyllade prestationer i Johan Falk-filmerna. Själv har jag inte sett någon av filmerna från den serien, så jag blev väldigt förvånad när Dickan - från Tjenare Kungen - visade var skåpet skulle stå i en svensk actionthriller.



Förutom Kinnamans starka prestation så känns skådespelarprestationerna överlag som genuint äkta, vilket höjer stämningen och upplevelsen kring filmen. Detta underlättas genom att majoriteten av de inblandade skådespelarna är relativt okända, vilket på så sätt gör att jag ser riktiga karaktärer snarare än skådespelare som agerar. Dessutom underviker filmen nästan helt den styltiga dialog som förpestar alldeles för många svenska filmer idag och det är en fröjd att beskåda att man ändrar språk smärtfritt under filmens gång. Tillsammans med en hög närvarokänsla så är det aldrig tråkigt, för detta är ett genuint hantverk som känns väl genomarbetat.

Med detta i baktanke så är det synd att filmen inte lämnar något större intryck på mig. Filmen lägger sig på en stabil nivå och stannar kvar där under filmens gång. Här finns inga djupa dalar, men samtidigt heller inga höga toppar som gör att filmen verkligen fastnar. Detta leder till att jag inte direkt känner någon större sympati för någon av huvudkaraktärerna och speltiden på över två timmar känns lite väl i det längsta laget. Man hade med fördel kunnat strama åt manuset, för nu hoppas det lite väl mycket fram och tillbaka. Detta ökar känslan att jag inte riktigt lär känna karaktärerna och på så sätt kan jag inte riktigt förstå syftet med deras agerande.



Snabba Cash som film saknar lite av en röd tråd som genomsyrar alla scener och som knyter delarna till en större helhet. Nu spretar filmen lite väl mycket för sitt eget bästa och betyget blir därefter. Synd, för själva hantverket lovade mer än vad manuset kunde hålla.

(Jules Winnfield)

 

Kärt barn har många namn och så även fiktiva varelser. Författaren A.A. Milnes klassiska böcker om Nalle Puh och hans vänner i Sjumilaskogen är välkända världen över och har fått en plats i vår litteratur- och populärhistoria. De flesta känner nog igen tygbjörnen via Disneys adaption, där den gula björnen med röd tröja så ivrigt eftertraktade lite "håning". Detta och gjorde galna upptåg med sina vänner Nasse, Uggla, I-or, Kanin, Tiger, Kängu och Ru såklart.

Faktum är att det finns andra varianter som har sett dagens ljus genom åren och en av dem är "Vinni Pukh", den ryska versionen. "Vinni Pukh" berättar i tre historier om den välkända björnen, den här gången i en annan utstyrsel. De tre avsnitten är från sent 60-tal till tidigt 70-tal. Trots att det hela ser annorlunda ut till ytan så känner man fortfarande igen den snälla men något tröga björnen under ytan.

Vinni Pukh


Vinni-Pukh idyot v gosti
Vinni-Pukh i den zabot

Up in the Air

Med filmer som Thank You for Smoking och Juno har Jason Reitman snabbt blivit en regissör att lita på när det gäller att leverera bra komiska filmer. Hans filmer brukar bjuda på komik blandat med lite tyngd bakom, så jag såg gladeligen fram emot hans senaste Up in the Air. När det dessutom ryktades om att filmen var med bland förhandssnacket inför årets prisgalor så blev jag ännu mer intresserad.

Filmen kretsar kring Ryan Bingham (George Clooney) vars jobb går ut på att åka USA runt och sparka folk från deras jobb. Detta passar Ryan som handen i handsken, som hellre pratar nonsens med en okänd främling på en flygplats än att prata genuina känslor med sin familj där hemma. Två kvinnor kommer dock snart in i hans närhet och ruckar på hans invanda rutiner.



Som i Jason Reitmans tidigare filmer så bjuder även Up in the Air på den där speciella blandningen som kännetecknar en riktigt bra komedi, framförallt en romantisk sådan. Det vill säga att komiken säger något mer än att bara vara rolig för stunden. Dessutom känns det trevligt i en romantisk komedi att karaktärernas känslor successivt växer fram under filmens lopp och inte känns påtvingade för att jag som åskådare måste ha någon att heja på.

Jag blir också lycklig över att Reitman, och hans medförfattare Sheldon Turner, blandar in lite cyniska kommentarer här och var under filmen. På detta vis så skapar duon en modern komedi med en varm inre kärna, utan någon smörig eftersmak som verkar vara mer en regel än ett undantag inom genren idag.

George Clooney lyckas här med bravur att skrapa bort det yttersta lagret av sin stjärnglans och leverera ett trovärdigt porträtt av en man med sin egen speciella syn på livet. Clooney backas starkt upp av Vera Farmiga och Anna Kendrick, som båda gör en prestation i toppklass. Trevligt att se två välskrivna roller för kvinnor som spelar på samma villkor som männen. Resten av rollistan består av mer eller mindre kända ansikten som alla bidrar till att höja filmens helhet på ett eller annat sätt.



Filmen tajmade nästan perfekt in efterspelet kring den ekonomiska krisen och lyckades på så sätt - främst genom Ryans jobb - säga mer om vårt samhälle än vad som kanske från början var meningen. Att man dessutom i vissa av dessa jobbscener tog in folk som har blivit sparkade från sina riktiga jobb under krisen, gör att historien får ännu mer tyngd bakom sig.

Up in the Air är en lyckad blandning av de ingredienser som jag uppskattar i moderna komedier. Vill du ha en komedi där tanken på filmen varar längre än till början av eftertexterna, så ska du satsa dina pengar på den här.

Ja, jag vet det har blivit många kortfilmer på sistone, men den här filmen är alldeles för intressant för att undvikas. The Third & The Seventh heter den och är gjord av Alex Roman, en till synes kompetent snubbe när det gäller datormodellering. För det är datormodellering, eller snarare främst Romans kunnande inom området, som är i fokus här.

Jag kan klistra in filmens synopsis för att ni ska få en bild över vad det hela handlar om:
"A FULL-CG animated piece that tries to illustrate architecture art across a photographic point of view where main subjects are already-built spaces. Sometimes in an abstract way. Sometimes surreal."

Detta är en film som många av de större filmbolag borde ta lärdom från. Datoranimationer är en revolution inom filmbranschen, men det gäller att använda det på rätt sätt. Det ska snarare smälta in med filmen i övrigt än att utmärka sig på egen hand. Ett faktum som jag må säga Alex Roman har lyckats med.

(Bör ses i HD och fullskärm för bästa effekt)



Jag måste även länka till ett klipp där man får en liten inblick i hur Alex Roman gjorde filmen.
Compositing Breakdown (T&S)

Nya filmer i all ära, men som med allt annat här i världen så måste man ibland gå tillbaka till sina rötter, likaså är det med film som medium. För att verkligen kunna förstå och uppskatta dagens filmer fullt ut, så måste man ibland - enligt mig - även reflektera över det som har varit. Bland annat genom att se filmer med en viktig plats i historien där vissa filmelement visade för första gången, som vi idag tar för givet.

För detta ändamål är olika hemsidor - med videoklipp som främsta användningsområde - en guldgruva. Så skippa för ett ögonblick alla roliga klipp med katter i huvudrollen" eller "aj-det-måste-ha-gjort-ont"-klipp, och se gärna utanför ramarna för lite material av historiskt värde. Om inget annat så kan du ju åtminstone skryta med att du har sett en film som är äldre än dina far- och morföräldrar.

The Great Train Robbery (1903) 

Den av många bektraktad som den första filmen inom västerngenren. Filmen var ytterst sofistikerad för sin tid och skulle bli en stor kommersiell framgång.
Wikipedia

Le voyage dans la lune (1902)

Den första science fiction-filmen och en av de första filmen vars syfte var att underhålla sin publik, snarare än att visa inslag ur vardagen. Ett måste för alla cineaster.
Wikipedia

(More)

K som i Kortfilm

 

När vi nu har gått från 2009 till 2010 så är det inte bara ett nytt år som har börjat, utan även ett nytt decennium. Då går traditionen ut på att man ska sammanfatta det gångna [insert två siffror här]-talet med olika listor där man ger både ris och ros.

Själv ska jag vara så fräck att inte göra en egen lista utan referera till andra som har gjort ett riktigt bra jobb med att sammanfatta. Detta dels för att jag känner att det inte ger något vare sig för mig eller för andra att jag listar filmer helt upp och ner utan någon genomtänkt anledning till mina val. Även för att det finns alldeles för många filmer från 00-talet att lista, att jag känner att jag inte har vare sig tid eller kunskap för att göra årtiondet rättvist.

Nollnollfilm.se är en fantastiskt bra sida där du hittar alla filmer som är väl värda att spana in från 00-talet. Sidan innehåller olika listor från Sveriges främsta skådespelare, regissörer, journalister och bloggare.

Dessutom kan jag tipsa om filmsidan Moviezines egna lista med Nollnolltalets 100 bästa filmer. Listan innehåller både givna filmer men även några överraskningar, vilket alltid är trevligt i dessa sammanhang. Håller du inte med om deras rangordning så är det bara till att hoppa in på forumet och prata av dig lite. Vill du sen veta hur många du har sett från listan, så kan jag tipsa dig om Filmtipset för det ändamålet.

Jag får väl ändå bidra lite till denna något konstiga sammanställning och mitt bidrar får vara att referera till min personliga sida, där jag har listat mina favoritfilmer från åren 2000-2009. Där får ni åtminstone en liten bild av över hur min filmsmak ser ut från 00-talet.

Avslutningsvis så skulle jag vilja visa en liten filmsnutt med några av decenniets bästa filmer. Givetvis finns här många filmer utöver dessa, men de får du leta upp själva via sidorna ovan.

Klippet får vara som en liten påminnelse om vilka bra filmer du har sett, vill se om eller ska se framöver. Mycket nöje och ha en trevlig början på 10-talet.

 

En textsammanfattning om filmåret i alla ära, men det är ju för rörliga bilder som vi har lärt oss att älska mediet film från allra första början. Så här kommer två trevliga filmklipp som sammanfattar filmåret 2009. Se och njut av all bra film som ni förhoppningsvis har sett genom året, och all bra film som ni fortfarande har framför er från filmåret 2009.

 

 

Klockan är slagen och ett nytt decennium är till oss kommen. Då är det återigen dags - likt förra året - att kolla igenom det gångna filmåret och begrunda. Vilken film var bäst och vilka ska man eventuellt undvika?
Kommentera gärna om det är någonting du inte håller med om.

Årets svenska film:

Bröllopsfotografen - Ulf Malmros cementerar sin plats på den svenska komedihimlen. Inte lika klockren som Smala Sussie, men fortfarande riktigt rolig och Kjell Bergqvist bevisar ännu en gång sin storhet.

Årets blockbuster:
Recension
Avatar - Årets absolut mest hypade film som slog rekord efter rekord. Var den filmen som på allvar satte igång trenden med 3D-filmer.
(Förra årets textsnutt på den här posten passar även in här)

Årets good guy:

Carl Fredricksen, Up - En till synes vresig gammal man, som har ett hjärta av guld när man väl skrapar lite på ytan.

Årets bad guy:

Hans Landa, Inglourious Basterds - En kall och oberäknelig judejagare som man inte riktigt vet var man har.

Årets roligaste film:
Recension
In the Loop - Vem har sagt att politik och maktens korridorer överlag har varit tråkigt? Lägg in några barnsligt egocentristiska karaktärer och lite svordomar, och du har här en riktigt rolig film.

Årets läskigaste film:
Recension
Antichrist - Inte läskig enligt standardmallen, utan snarare den filmen med tätast atmosfär under året. Tyvärr så skedde detta inte tillräckligt frekvent för mig, men när det väl gjorde så kändes det ordentligt.

Årets tårdrypare:
Recension
Gran Torino - För Clint Eastwoods sköra och känslomässiga relation med sina grannar, kontra sin egen familj. Men även för att filmen verkar vara Clint Eastwoods sista film framför kameran, ett fint avslut på en makalös karriär.

Årets adrenalinkick:

Avatar 3D - Äntligen används 3D-tekniken på rätt sätt och resultatet är slående. Detta är en visuell berg- och dalbana som inte har någon konkurrens att tala om för tillfället.

Årets familjefest:
Recension
Up - Pixar bevisar ännu en gång sin storhet och här visar de upp ett stort känslomässigt djup som kan tilltalar både stora och små.

Årets snyggaste film:

Antichrist - Även om jag inte riktigt kunde inse den fulla storheten i Von Triers senaste verk, så fanns det inte mycket att klaga på rent visuellt. Detta är en film som likt en tavla är slående vacker och kombinationen svartvitt och slow-motion borde användas oftare i dagens filmer.

Årets par:

Carl Fredricksen och Russell, Up - En oväntad kombination men väl en lyckad sådan. Russell får en fadersgestalt som han har saknat och Carl lyckas hitta sitt barnasinne igen.

Årets regissör:

Quentin Tarantino, Inglourious Basterds - Kanske ett tråkigt val men med "Basterds" så visar dialogens mästare att han är tillbaka. Tarantino lyckas hålla mig på helspänn genom merparten av filmens scener och det tyder på god yrkeskundskap.

Årets manliga prestation:

Christoph Waltz porträtt av den oberäknelige nazisten Hans Landa, Inglourious Basterds.
Waltz ger ett starkt porträtt med stor pondus åt en individ som undviker de klassiska nazistklichéer, som allt för ofta dyker i krigsfilmer från det andra världskriget. Han lyckas med bravur gestalta Tarantinos skapelse.

Årets kvinnliga prestation:

Zoe Saldana, Avatar - Saldana lyckas mitt i all teknik och CGI skapa en riktig karaktär som jag känner med. Kul att skådespelarna även fick sin plats i rampljuset bland all teknikhype.

Årets genombrott:

Det blir mycket Christoph Waltz och Hans Landa här, men det går inte att undvika. Från att vara en relativt okänd österrikisk TV-skådespelare till att gå in och vara den starkast lysande stjärnan i Tarantinos senaste krigsfilm, det är ett genombrott av rang. Att han dessutom blev utsedd till bästa manliga skådespelare vid filmfestivalen i Cannes, är den så berömda grädden på moset.

Årets bästa film:
Recension
Inglourious Basterds - Det var länge sedan jag blev så grundligt underhållen när det gäller film och Tarantino visar ännu gång sin styrka som regissör.

Årets sämsta film:
Recension
Knowing - Den här soppan hade jag högre förväntingar på, men det blev snarare ett magplask utan dess like. Filmen saknade den ack så viktiga röda tråden och gör sig allra bäst i glömskans bortre korridorer.

I denna kategori räknas sämsta film jämfört med mina förhoppningar på filmen från början. Således är Göta Kanal 3 - Kanalkungens hemlighet utom tävlan i denna kategori.

Årets "den-har-vi-hört-förut":

3D är framtiden - Senast detta deklarerades var på 80-talet, men den vågen drog snabbt förbi. Men tack vare James Camerons visioner så kan jag nu också inse teknikens fördelar.

Årets intro:

Watchmen - Vackrast alla kategorier. Ett inbyggt påskägg för oss som har läst serieromanen, där introt tar upp ett antal händelser som senare inte kom med i själva filmen. Magiskt var ordet och det hela är fint komponerat av Bob Dylan.

Watchmen - Opening Credits Recension

Avatar 3D

James Cameron har verkligen inte gjort det lätt för sig. Förväntningarna har varit skyhöga sedan hans första meddelande om Avatar och dessutom så tror han stenhårt på 3D-tekniken. En teknik som hittills - ärligt talat - mest har varit en gimmick för filmbolagen att försöka sälja fler biobiljetter med, än en extra dimension till filmen och dess historia. Men den här filmen är ytterligare ett bevis på att Cameron kan sina saker och han vet hur man underhåller en kräsen publik.

Förhandssnacket har främst handlat om den revolutionerande tekniken bakom som Cameron har jobbat fram under de senaste åren. Denna teknik som enligt förhandstipsen en gång för alla ska cementera 3D som en framtida teknik att ta på allvar och inte någon gimmick som snabbt glöms bort i filmperiferin.

Trots mina misstankar så får jag väl kapitulera för Cameron och hans vision för Avatar är ett starkt bevis på 3D-teknikens fördelar, bara man använder det på rätt sätt. I allt för många fall så används tekniken genom att föremål stup i kvarten ploppar ut ur duken som en väckarklocka och bevis till publiken att de verkligen kollar på en 3D-film. Här är snarare tekniken integrerad i filmen för att ge Camerons värld ett djup och liv som förhöjer den totala upplevelsen.



Men en film är ingenting utan en bra historia och här lyckas Cameron att förmedla en tillräckligt bra sådan för att väga upp hela tekniken bakom. Det är en kolonialhistoria ur den gamla skolan som man förmodligen kan känna igen från ett antal andra filmer. Tillsammans med en välfylld rollista med kompetenta skådespelare så finns här ändå ett känslomässigt djup, som annars lätt hade fått skryta på foten för en välkammad yta.

Till och med skådespelarna under den blåa datoranimerade ytan gör ett riktigt bra jobb och ger liv åt karaktärer som annars lätt hade känts både liv- och själslösa. Ännu ett exempel på när teknik och berättarglädje går hand i hand, något som Avatar är fullt av.



Trots allt det positiva så har solen sina brister och så även Avatar. Manuset bleknar tyvärr i jämförelse med den välpolerade ytan. Här finns tyvärr de obligatoriska oneliners som allt för ofta dyker upp i filmer av liknande slag, vilket är synd. Dessutom finns det inga direkta överraskningar i manuset. Har du sett trailern så kan du nog lista ut hur det hela kommer att te sig.

Jag skulle även vilja få lite mer bakgrundshistoria till de åtråvärda stenarna på Pandora som företaget desperat vill åt. Som det är just nu så skapas det ingen förståelse för företaget och det är nu stensäkert på vem man ska heja på. Visst är det ganska självklart egentligen vilka man ska tycka synd om från första början, men ge mig åtminstone en bra anledning för att jag ska försöka förstå orsaken till hela invasionen.

En annan brist i manuset visar sig vid Stephen Langs benhårda militärledare, som utan de något stolpiga replikerna hade kunnat bli en riktigt minnesvärd filmkaraktär. Lang gör ett riktigt bra jobb i rollen men eftersom han inte levererar något minnesvärt citat att lägga på minnet, så blir han mer som en filmmilitär i högen snarare än en säregen karaktär att minnas. Synd för här fanns det verkligen potential att hämta ur.



Även om den klassiska kolonialhistorien fungerar, så kunde den ha polerats ytterligare några vändor och givit mig några överraskningar under filmens gång. Om Cameron har jobbat så mycket med tekniken runt omkring och utvecklat den, så kunde han väl även ha arbetat på grundhistorien lite mer. Det fungerar som sagt, men det kunde ha blivit så mycket bättre.

Avatar är en bioupplevelse utöver det vanliga och ett måste på biografen, gärna i 3D. Om historien hade varit med utvecklad och innehållit fler överraskningsmoment så hade Avatar mer eller mindre varit ett mästerverk. Nu blev den snarare en makalös upplevelse och en kompetent film. James Cameron har i alla fall visat med besked att han är tillbaka i rampljuset för att stanna och det räcker gott och väl för mig.

Kortfilmer lever ett liv lite i skymundan av sin större broder, långfilmen. Detta är synd då det finns en mängd olika riktigt bra, intressanta och sevärda kortfilmer där ute, bara man drar sig i kragen och letar lite. Ett bra tips är att börja med IMDbs egna topp50 på genren för att få en bra grund att stå på. Glöm bara inte bort att sedan kryssa i vilken du har sett så du vet vilka du har sett och inte sett.

En riktigt bra kortfilm lyckas på cirka tio minuter berätta en intressant historia där du snabbt känner för de inblandade karaktärerna och blir engagerad i historien. Ett bra betyg för en film som ibland är kortare än en spelfilms inledningsscen.

 

Så utforska gärna kortfilmer lite närmare. Det förtjänar verkligen både genren och filmskaparna bakom.
En annan fördel också är att det oftast räcker med YouTube för att kolla på de flesta av filmerna. Nedan följer några tips på trevliga kortfilmer:

 

---

Your Friend the Rat

Pixar brukar alltid vara ett säkert kort i sådana här sammanhang och de har sin speciella historia när det gäller just kortfilmer. Företaget är mer eller mindre grundat via dessa minifilmer som visade upp deras kunskap när det gällde att kombinera teknik och berättarglädje. Här berättar Remy och Emili, från filmen Ratatouille, om råttans historia och släktskap med oss människor.

 

 

 

(MuppetsStudio)

 

 

Här följer även min egen signatur på hur många filmer jag har sett och priser som jag har vunnit:

Signaturen finns även tillgänglig på min personliga sida:

 

(Riget)

 

Animationsstudion Pixar har blivit en stor maktfaktor i dagens filmlandskap och deras kommande alster bevakas flitigt. Det enda som säkert kan faststlås vid varje ny bevakning är att den eviga frågan kommer att ställas, den om hur den nya filmen kommer att vara i jämförelse med de tidigare.

Det som också är säkert vid en ny film är den hoppande lampan, som ingår i företagets logga och är i allmänhetens ögon kännetecknet för Pixar som filmstudio. Lampan har sin rötter från företagets första kortfilm, Luxo, Jr.

Det vi däremot inte får ta del av vid varje ny film är vad som händer sen och hur det går för den lilla lampan. Detta har varit okänd fram tills i år, då videomaterial har släppts som visar efterdyningarna vid den berörda händelsen.

Se och begrunda när den hemska sanningen bakom inledningen vecklas ut inför våra ögon.