Blue Velvet

David Lynch är regissören som på kort tid har blivit lite av en personlig favorit hos mig. Detta främst genom hans makalösa förmåga att skapa en drömlik atmosfär, som oftast med drömmars ologiska tankesätt knyter ihop en berättelse till en väl fungerande enhet.
Med detta i åtanke så var det med spänning som jag tog mig an Blue Velvet, filmen som gjorde David Lynch känd hos den breda massan som "han som gör de där konstiga filmerna".



Blue Velvet utspelar sig i en till synes lugn och fridfull förort, en idyll som visar sig ha fler lager än så. Regissören och manusförfattaren Lynch förlöjligar här den amerikanska drömmen - och idealet - till en sådan grad att filmen blir en dräpande satir som utspelar sig i inuti en riktigt bra thriller. Ytan och innehållet synkar inte med varandra och förorten i filmen symboliserar Lynch syn på USA i sin helhet.

Kyle MacLachlan och Laura Dern bidrar till den idylliska stämningen och är perfekta i rollerna som de oskyldiga ungdomarna som inte vet bättre. De hamnar genom ett oförutsägbart händelseförlopp - och ren nyfikenhet - i en kaotiskt situation utan någon till synes säker utväg. Det som till en början var lite av ett spännande detektivjobb från främst MacLachlans karaktärs sida, utvecklar sig sedan till att han blir åskådare till både ett sjukt och perverst sexuellt spel.



Detta spel väcker både avsky och skam hos mig, men jag kan - precis som Kyle MacLachlans karaktär - inte sluta titta och till slut så är jag oundvikligen mitt i smeten. Detta är skickligt gjort av Lynch och ett bevis på hans storhet som filmskapare. Det vill säga att han kan styra in mig in i ett viss känsloläge och därifrån släppa taget om mig och låta mig själv hitta ut. Det tär på mitt psyke, men det gör att filmupplevelsen höjs avsevärt och att filmen verkligen etsar sig fast i mitt medvetande under en lång tid efteråt.

Jag känner att jag inte kan nämna den sjuka biten, utan att ta med Dennis Hopper i beräkningen. Han har blivit lite av en expert på att spela galna karaktärer, men i Blue Velvet så är han inte bara galen utan han är som flera personer i ett enda skal. Han är det trilskande barnet som vill få precis allt som han ber om, annars blir han både tvär och ilsken. Dessutom är han den rebelliska tonåringen, som med sina humörsvängningar och tuffa attityd försöker att visa sig överlägsen genom att helt enkelt trycka ner andra i sin närhet. Som om inte detta var nog så är han även den fullvuxna, psykopaten som saknar empati till sina medmänniskor och som man aldrig vet var man har.



Dennis Hopper är en av filmens höjdpunkter och han är en perfekt kontrast till de oskyldiga ungdomarna. Ytterligare en jämförelse som bekräftar Lynchs bild om USA.
På tal om skådespelare så måste jag även nämna Isabella Rossellini, som här minst sagt gör en utlämnade och gripande rolltolkning av en sargad individ. En stark prestation som gör att jag har fått upp ögonen för Ingrid Bergmans dotter.

Blue Velvet är på alla sätt och vis en konstig, sjuk och pervers film som verkligen inte är för alla. Det är en film som jag "egentligen" inte borde tycka om, men här finns samtidigt så mycket som jag inte kan sluta fascineras över. Filmen säger tyvärr en hel del om oss människor, så jag kan inget annat göra än att tycka om filmen.



Tyvärr så är Blue Velvet inte lika känslomässigt gripande som Elefantmannen eller har en lika tät atmosfär som i exempelvis Twin Peaks eller Mulholland Dr., vilket gör att jag inte rankar den här bland Lynch främsta verk. Men det är ändå en sjuhelsikes bra film och en som förmodligen kommer att växa ju fler gånger jag ser den. En film väl värd att spana in helt enkelt.

Regissören Orson Welles lär inte behöva någon större presentation för någon som kan sin filmhistoria. Hans debutfilm på den vita duken, Citizen Kane, anses av många cineaster vara en av de - om inte den - bästa filmen genom tiderna.
Welles var även en skådespelare av klass, vilket bland annat syns i filmen The Third Man.

På tal om just den filmen så innehåller den ett känt tal om gökur, som levereas av Welles karaktär Harry Lime.
Denna passage fanns inte med i det ursprungliga manuset, utan Orson Welles jobbade själv fram talet under inspelningen. Ett bevis på hög filmkonst, trots att det senare visade sig att talet hade vissa historiska felaktigheter.

Utifrån detta tal så skapade skådespelaren Vincent D'Onofrio en kortfilm, vid namn Five Minutes Mr. Welles, som försöker berätta bakgrundshistorien till talet och hur det uppstod.
Om det är "based on a true story" eller "inspired by a fictional story", det får ni själva avgöra. Men visst är det trevligt att leka med tanken om att det verkligen var så här det gick till "back in the days".

Regissören, manusförfattaren och skådespelaren till klippet, Vincent D'Onofrio, har själv lagt ut kortfilmen på Youtube för allmän beskådan. Så varsågoda att uppleva kortfilmen för er själva.

 

 

---

 

Trots att Vincent D'Onofrio kanske inte är en välkänd skådespelare för den stora massan, så har han ändå gjort ett visst intryck i vår populärkultur.

Han spelade bland annat:


Orson Welles i Tim Burton's film Ed Wood.

Edgar "Give me sugar" the Bug i Men in Black

Private Pyle i Kubricks Full Metal Jacket

 

(by Ricardo Autobahn)

 

Hur gör man en dokumentär om en filmlegend, som dessutom inte själv kan vara med och berätta sin historia?

Jo, man kan göra som Jon Ronson - förövrigt aktuellt med filmatiseringen av sin bok The Men Who Stare at Goats - och utgå ifrån regissörens lådor, som fyllde Kubricks resident, för att skapa sig en bild av Stanley Kubrick.

Detta resulterade i ett intressant och personligt porträtt av en av filmhistoriens största. Dessutom så visar Stanley Kubrick's Boxes, som dokumentärern heter, vilken känsla Kubrick hade för detaljer och hur mycket arbete han la ner inför ett stundande projekt - allt skulle vara så nära perfektion som möjligt. Utöver detta så får vi en liten inblick i hur han jobbade under filminspelningen.

Så jag kan verkligen rekommenderar den här dokumentären för er som verkligen är intresserad av Stanley Kubrick - som person och regissör. Den enda nackdelen med Stanley Kubrick's Boxes är längden, som tyvärr är i det kortaste laget. Jag hade gärna sett en hel serie med enbart Kubricks lådor.

 

Nedan följer en kort reklamfilm för dokumentären.

 

 

(barringer82)

 

Brazil

Regissören Terry Gilliam är lite av ett oskrivet kort hos mig. Som ett stort Monty Python-fan så gillar jag det mesta som han har gjort i det humorgänget, men på egen hand så är jag lite mer tveksam.
De filmer som jag har sett av Gilliam är alla kompetent gjorda filmer, men det är inga mästerverk i mina ögon. Så därför var det lite extra intressant att se Brazil - som enligt många är Gilliams riktiga mästerverk - för att se vad han verkligen kan klara av.

Filmen utspelar sig i en futuristisk värld, till synes inspirerad av Metropolis, med höghus och en riktigt spektakulär scenografi. En av filmens styrkor ligger just här. Lite skämtsamt kan man påstå att det är som i många av Monty Python's filmer, fast den här gången är det "på riktigt". Det är makalöst snyggt på sina ställen och den mörka, dystra världen som byggs upp passar perfekt ihop med filmens tema.



Brazil tar upp ett antal olika teman - som hade gjort både George Orwell och Franz Kafka stolta - och kombinerar detta till en fin mix. Alla teman får sin del av kakan och allt kommer fram i slutändan - ett riktigt bra jobb från både regissörens och manusförfattarnas sida.
Filmens arbetstitel var faktiskt 1984½, vilket - för er som kan er litteraturhistoria - ger en bra inblick om vad det egentligen handlar om .

Men Terry Gilliam's bakgrund i det välkända brittiska humorgänget, gör sig tydlig även här. På sina ställen så blir det riktigt roligt och Brazil bevisar ännu en gång att byråkrati - in absurdum - är riktigt, riktigt roligt. Låt dig inte tro något annat.
Humorn lättar helt klart upp stämningen, utan att det blir tandlöst. Motivet bakom kommer lättare fram på det här sättet och den närmaste jämförelsen jag kommer på just nu är Kubrick's Dr. Strangelove.



De inblandade skådespelarna gör alla sitt jobb och bygger vidare på det övergripande temat. Jonathan Pryce passar perfekt in i huvudrollen som den lite gråa byråkraten och Robert De Niro gör ett hysteriskt roligt inhopp.

Brazil är på alla sätt och vis en riktigt kompetent film, men tyvärr så saknas det där lilla extra som kännetecknar ett filmiskt mästerverk.
Dessutom så känns den inbyggda kärlekshistorien lite väl påklistrad för min smak och filmen är på sina 142 minuter i det längsta laget.

Men det är till dagens datum - exkluderat Monty Python - Terry Gilliam's bästa film och helt klart en sevärd sådan.

Under början av 70-talet så lanserade A Clockwork Orange, en av Stanley Kubricks många mästerverk och en av det årtiondets mest kontroversiella filmer. Regissören själv drog till och med in filmen i England - för att han blev så trött över moralpaniken kring filmen - och den skulle inte säljas eller visas förrän efter hans död.

En tid efter så samlades några personer för att utvärdera filmen och prata lite mer djupgående kring den.
Personerna i fråga var Anthony Burgess, författaren till romanen som filmen är baserad på, Malcolm McDowell, skådespelaren som gestaltar huvudkaraktären Alex i filmen, och slutgiltigen navet i det hela, William K. Everson.

På det hela så är det en trevlig diskussion med många intressanta inlägg och synpunkter. Man får också reda på lite mer kring hur filmen spelades in, hur den säregna filmmusiken skapades och hur den speciella slanguttrycket uppstod i romanen.

Tyvärr så är inte huvudpersonen - Stanley Kubrick - delaktig, vilket drar ner helhetsintrycket en aning och halvtimmen som programmet utgör, kunde gärna ha varit en halvtimme till.
Men det är alltid trevlig att få ta del av intressant information kring en riktigt, riktigt bra film.

Så har du sett filmen så dyk genast in i utvärderingen.
Har du inte sett den än?  Skippa utvärderingen för tillfället och ta dig an filmen först istället.
Har du inte läst romanen än? Gör det snarast.

(An Examination of Stanley Kubrick's 'A Clockwork Orange')

 

(The Fifty Best YouTube Movie Trailer Mashups)

 

Up

Pixar - animationstudion som revolutionerade genren - har sedan den första långfilmen, Toy Story, lyckas bibehålla en väldigt hög nivå på sina filmer.

Film efter film från deras högborg har de lyckats underhålla sin publik och ge oss en massa minnesvärda karaktärer på kuppen. Men någon gång måste ju en lyckoserie ta slut och frågan var om Up skulle vara nådastöten, som bevisade att även Pixar till slut kan misslyckas.
Det var som tur var inte fallet.



Up kretsar kring Carl Fredricksen, en äldre herre som motsätter sig det mesta här i livet och till slut - efter lite problem med sin omgivning - bestämmer sig för att förverkliga sin och sin framlidna frus drömmar.
På vägen stöter han på den ena minnesvärda karaktären efter den andra. Krydda detta med att historien tar sin plats på fantasifyllda och spektakulära platser, och du har här ett äventyr väl värt att minnas.

För det är ett äventyr både kroppsligt, men framförallt själsligt, för de inblandade karaktärerna.
Symbolik är ett återkommande tema genom hela filmen och Up är dessutom fullspäckad med olika livslektioner - bland annat att ta vara på sina drömmar och att inte ångra vad man inte har gjort. Detta hade lätt kunnat bli till en kletig sörja, med den ena forcerade moralkakan efter den andra, men som tur är så klarar Pixar galant av att balansera upp det här.



Pixar har en fantastiskt förmåga att blanda - på ett smidigt sätt - tunga ämnen med mer lättsamma och framförallt så trycker de inte upp det i ansiktet på dig.
Det är helt upp till dig själv som åskådare om du vill ta del av filmens sensmoral, eller bara luta dig tillbaka och njuta av en fantasifylld film.

Detta gör Pixar ledande inom branschen och en stark kraft att lita på. Studion lämnar inget åt slumpen och dessutom så är de bland de få som vet hur man arbetar med datorer på rätt sätt. Pixar utgår från en bra historia och tar hjälp av datorer för att försöka göra berättelsen rättvis.
Studion animerar saker till och med lite skitigare ibland, just för att förhöja den övergripande känslan och göra det hela lite mer levande.



Så Up är ett fantastiskt äventyr med en mängd sköna karaktärer och med ett djup bakom.
Dessutom så bygger den här filmen vidare på WALL·E framgång med att använda hela sekvenser utan någon dialog, vilket stärker känslan för filmen.

Up är mer gullig än sina föregångare, men lyckas ändå bibehålla den känslomässiga tyngden som gör att den fastnar i ens medvetande.
Animerade filmer är inte längre något som endast är riktade till barn och
detta är mångt och mycket Pixar's förtjänst - i alla fall i västvärlden. Detta är styrkan med Pixar's filmer och Up är inget undantag.

(Monty Python)

 

Taxi Driver

Taxi Driver - var ska jag egentligen börja? Ett av de klassiska mästerverket i filmhistorien och ett av 70-talets allra viktigaste verk. Men framförallt så är detta en karaktärsstudie på film, när den är som allra bäst, och en mörk analys av vårt samhälle - som vi kanske inte vill acceptera i första taget.

Filmen kretsar kring Travis Bickle, en mentalt ostabil Vietnamveteran, som lider av insomnia och som jobbar natt som taxichaufför i ett försök att försöka lindra sin sömnlöshet.



Bickle kör runt sin taxi på New York's gator och får se staden - och indirekt hela vårt samhälle - från den rätta sidan.
Prostituerade, hälare, hallicks och annat lösdrivet folk fyller gatorna till bredden och det verkar till synes inte vara ett trevligt ställe att bo i.

Det hela presenterar på en sådan nivå och på ett sådant makabert sätt, att man nästan håller med Travis i hans åsikt om att det snart borde börja regna kraftigt - likt syndafloden - och spola bort allt skräp ifrån gatorna.

Taxi Driver utspelar sig nästan uteslutet utifrån Travis Bickles huvud och är således en förstapersonsstudie - den bästa någonsin på film enligt mitt tycke.
Detta leder till att allt formar sig efter hans tankar och funderingar, vilket leder ibland till oönskade effekter. Filmen kan därför te sig - och har fått kritik - för att vara rasistisk emellanåt. Men det är enligt mig enbart på grund av Bickles - som karaktär - har den åsikten och inte filmen, och dess upphovsmän, i sig.



Man får verkligen djupdyka ner i Travis psyke och lära känna honom som person.
Genom filmens gång så känner jag både en sorgsenhet och en fruktan emot homom. Ja, jag till och med avskyr honom vid vissa tillfällen.
Detta hade inte fungerat på rätt sätt, om det inte hade varit för Robert De Niro's mästerligt agerande i rollen som Travis Bickle.

De Niro klarar alla olika stadier i Bickles vardag med bravur och jag rankar hans prestation här som en av de bättre genom filmhistorien. De Niro ger verkligen ett ärligt och genuint portträtt av den alienerade krigsveteranen, och lyckas fånga hela känslospektrat.



Trots detta så hade inte filmen var ett sådant mästerverk som det är, utan sina andra beståndsdelar. De Niro backas upp av idel toppprestationer, från bland annat Harvey Keitel, Albert Brooks, Peter Boyle, Cybill Shepherd och Jodie Foster. Ja, till och med regissören själv är med på ett hörn och briljerar.

På tal om regissören Martin Scorsese så är han ett cinematiskt geni som inte räds för att förmedla kontroversiella ämnen. Här lyckas han verkligen att förmedla Paul Schrader fantastiska manus till den vita duken och sammanfoga alla element till en mästerlig helhet.
Toppat med Michael Chapman's fina foto och Bernard Herrmann's stämningsfulla musik, och du har här sannerligen ett riktigt mästerverk.

Taxi Driver är en mörk reflektion över vårt samhälle och dess brister. Att filmen utspelar sig på natten kan väl tänka sig symbolisera människans sätt att titta bort från alla otäckheter som dagligen händer i vårt samhälle, vilket gör att vi alla är en del av det stora problemet.



Visst, Travis Bickle är minst sagt ett rubbad person, med en annorlunda syn på livet. Men i jämförelse med vårt samhälle i stort, så verkar han ändå vara ganska vettig. En sanning som vi tyvärr inte vill veta av i första taget.

You talkin' to me?
Yes, I'm talking to you.

(The Third Man)

 

You talkin' to me? You talkin' to me?

Taxi Driver visas 22.30 på SVT1 ikväll. Ett måste om du frågar mig.

Är du tveksam? Låt Quentin Tarantino övertyga dig.

Fortfarande tveksam?
Varför inte då spana in trailern till Taxi Driver (The Romantic Comedy).

 

 

Så slå på TV'n ikväll och njut av ett riktigt mästerverk. Det ska jag göra i alla fall.

 

 

Tim Burton är ett välkänt namn inom filmbranschen sedan många år tillbaka. Framförallt genom sin gotiska stil och sina många samarbeten med parhästen Johnny Depp.

Burton är en storfilmfantast och just skräck är en genre som ligger Burton varmt om hjärtat. Detta märks tydligt i hans karaktäristika mörka värld, som han som oftast bygger upp i sina filmer.

Tim Burtons favoritskådespelare kan sägas vara hämtad ur den här genren, nämligen Vincent Price som bland annat har byggt sig ett namn via en mängd skräckproduktioner som han gjorde under den senare delen av hans filmkarriär.

De båda herrarna har samarbetat några gånger genom åren och Vincent Prince's sista filmroll blev just i Burtons Edward Scissorhands, där Prince spelade Edwards skapare.

 

Men deras vägar korsades redan 1982, i Burtons kortfilm Vincent. Filmen handlar om den sjuåriga pojken Vincent, som lever i tron om att han är just den berömda skådespelaren Vincent Price.

Passande nog så tar Price således hand om filmens berättarröst - en säregen röst som har gjort sig känd genom åren och som bland annat hörs med på Michael Jackson's Thriller.

Resultatet blir en lite surrealistisk, snygg och framförallt stämningsfull kortfilm, som blir som en fin hyllning från Burton till Price. Dessutom så ser man redan här särdragen till det, som sedemera blir grogrunden till den speciella "Burton-världen" som vi så väl känner igen idag.

 

Movieman191 eller Jeremy Jahns - kärt barn har många namn - men låt oss komma till saken. Jeremy är en riktigt underhållande filmrecensent, som pratar ärligt om olika filmer och det märks att han är en trogen filmentusiast.
Han tycker precis som han vill om de senaste filmerna och inte som man "ska tycka".

Är en film dålig/bra, så säger han det rakt ut och Jeremy skräder verkligen med inte orden. Man ska märka vad han tycker och det må jag säga att han lyckas med ganska väl.

 

Det utvalda klippet den här gången är Jeremys recension på Inglourious Basterds -  årets bästa film än så länge enligt mig.

Eller varför inte Star Wars prequels PSA: Jeremy Says?
Du är inte ensam om den här åsikten, kom alltid ihåg det.

YouTube-tips

Som min bok i "Matematisk statistik" hade formulerat det:
"Räknar man med slumpen har man alla chanser i världen"

(Min recension på filmen)

 

The Butterfly Effect

"It has been said that something as small as the flutter of a butterfly's wing can ultimately cause a typhoon halfway around the world."

Men dessa bevingade ord så sätter filmen igång och detta citat ska visa sig vara ett viktigt och återkommande tema genom hela filmen. Vad händer om du åker tillbaka i tiden och ändrar någon liten detalj? Blir det märkbart i framtiden och hur mycket kan det eventuellt ändra din tidigare situation?

Det är helt klart en intressant tanke, och teori - med samma namn som filmen (googla!) -, och duon bakom filmen utnyttjar detta till max.
Intrigen är så skickligt upplagt att fantasin kan flöda fritt under filmens gång och jag kunde inte släppa filmen ur mitt medvetande i första taget.



Ett trevligt koncept, även om det är ett riktigt intressant sådant, kan inte bära upp en hel film och då läggs per automatik fokus snabbt på filmens skådespelare. Klarar de av uppgiften att inge trovärdighet och en gedigen känsla över berättelsen?

Mina förhoppningar på förhand var det lite si och så med. Ashton Kutcher är ingen personlig favorit och jag hade tidigare enbart sett honom i komiska roller - något som kanske inte helt passade temat i The Butterfly Effect fullt ut.
Men när det värsta hade lagt sig och jag hade vant mig med Kelso i huvudrollen, så fungerade det faktiskt riktigt bra. Ashton Kutcher tillsammans med resten av filmens rollista, blev en positiv överraskning och jag kunde njuta i fulla drag av det intressanta upplägget.



Filmen kanske inte innehåller några minnesvärda skådisprestationer direkt, men det faktum att alla skådespelare har en stor likhet med sina tidigare/senare upplagor, gör att det hela fungerar riktigt bra. Alla inblandade integreras väl i själva historien och blir på så sätt en del av den så viktiga helheten, i en film av det här slaget. Vill du ha högklassiga prestationer från enskilda skådespelare, så finns det andra filmer för dig.

Till slut så är ändå filmens styrka själva konceptet bakom och duon Eric Bress/ J. Mackye Gruber har verkligen lyckats göra en riktigt solid psykologisk thriller, som både är underhållande och tänkvärd.
Helt enkelt perfekt underhållning för stunden, med ett intressant budskap bakom

Som ni har märkt i mina senaste inlägg så har jag länkat till hemgjorda trailers för olika kända filmer.
Båda två är hämtade ifrån Empires's lista med de femtio bästa "trailerblandningarna" - så kolla gärna igenom hela listan och hitta era egna favoriter.

Några favoriter från listan:
43, 41, 39, 37, 36, 31, 27, 19, 15
2 (en klassiker)
1 ( )


Och varför inte lite mer av det roliga?

(The Terminator)