Filmmusik (Spotify)

 

Toy Story 3
När Pixar meddelade att man skulle göra ytterligare en uppföljare till Toy Story var jag till en början skeptisk. Skulle man liva upp en till synes avslutad historia? Hade fantasin och kreativiteten sinat hos filmbolaget så de var tvungna att återuppliva sina klassiska karaktärer ännu en gång för att tjäna enkla pengar från en nostalgitörstande publik? Lyckligtvis blev inte mina negativa föraningar bekräftade och det känns direkt i trean som om jag aldrig har varit borta från Andys rum, trots att det märks att åren har gått.

Andy har växt upp och ska snart iväg till college, vilket av naturliga skäl gör att tiden med sina gamla lekkamrater blir obefintlig. Genom missförstånd och ren otur hamnar leksakerna dock snart på en förskola i närheten av Andys hus och snart börjar en jakt för Woody, Buzz och de andra leksakerna att hitta en väg ut ur denna byggnad och komma tillbaka i Andys ägo.



Direkt visar Pixar att man fortfarande har kvar sitt barnasinne och lekfulla sätt från ettan och tvåan. Utbrytningen från förskolan blir snabbt som en klassisk fängelsefilm ur den äldre skolan där alla viktiga element finns med. Genren både hyllas och parodieras, ibland till och med på samma gång. Pixar har mognat som filmstudio utan att tappa lekfullheten på vägen, vilket Toy Story 3 är ett starkt bevis på. Här blandas de båda delarna i en fin mix och filmen är den mörkaste delen i trilogin, där den idylliska världen leksakerna oftast hade i ettan och tvåan är som bortblåst. Leksakerna kan inte längre räkna med att någon leker med dem och tanken vad som kommer härnäst "på andra sidan" är ständigt närvarande.

I denna nya miljö som förskolan blir finns det redan en mängd olika leksaker, vilket gör att man blir presenterad för en mängd nya karaktärer under filmens gång. Trots det stora antalet nya karaktärer lyckas Pixar, precis som i tvåan, att föra in alla på ett naturligt sätt i historien och ge alla sin beskärda del av rampljuset.



Toy Story 3 är en bitterljuv och vacker avslutning på en nu fin, jämn och framförallt underhållande trilogi. Det som till början kändes som ett desperat projekt, visade sig till slut bli en naturlig del av historien. Pixar hade glädjande nog integriteten att känna sig tvingade att leverera en välproducerad uppföljare, som förde historien vidare och som inte enbart gjordes för pengarnas skull. Att Toy Story 3 nu dessutom är en av de mest inkomstbringande filmerna genom tiderna visar att tilltaget uppskattades av många. Pixar visar ännu en gång att de prioriterar "Toy" lika mycket som "Story" i titeln och nu har de en bra trilogi att vara nöjda över.

Toy Story 2
Att göra en lyckad uppföljare är en svår balansgång att genomföra och tyvärr få som lyckas med. Man ska få publiken att känna igen sig från den föregående filmen, utan att det blir en upprepning. Man ska utveckla grundkonceptet vidare utan att på vägen tappa bort kärnvärdena som gjorde föregångaren populär. Utöver detta ska man även försöka lyckas med att överraska sin publik. En svårt nöt att knäcka helt enkelt, men som tur är så lyckades Pixar på alla punkter när det gällde sin första uppföljare till sitt skötebarn, Toy Story.

De kända karaktärerna från ettan är tillbaka och historien tar vid där den förra slutade. Andys familj har flyttat till ett nytt hus och alla leksaker fungerar i harmoni med varandra igen, men snart hamnar Woody på villovägar och genast sätter Buzz igång en räddningsaktion. Det är här utvecklingsfasen börjar som gör att uppföljaren kan stå på egna ben. Grundprincipen med att den ena leksaken försöker rädda den andra finns kvar från ettan, men nu är rollerna omvända och anledningarna ändrade. Dessutom får man under resans gång reda på mer ingående kring Woody och Buzzs bakgrundshistoria, vilket utvecklar deras karaktärer ytterligare.



Utöver de redan kända karaktärerna introduceras de nya som alla förs in naturligt i historien och som alla bidrar på sitt speciella sätt. De blir egna karaktärer med egna personligheter, som dessutom hjälper till att utveckla karaktärerna från ettan. En väl avvägd mix mellan nytt och gammalt som går igenom det mesta som sker i Toy Story 2.

Röstskådespelarna håller genomgående en hög nivå och bidrar alla till att skapa sin speciella karaktär. Kvaliteten på rösterna håller en hög nivå genom hela Toy Story-serien och har en stor bidragande effekt, tillsammans med tekniken och manuset, att skapa en levande filmmiljö för publiken att utforska. När jag nu såg om filmerna inför trean var det förövrigt första gången jag såg filmerna med engelskt tal, vilket fungerade alldeles utmärkt. I och med detta får jag även retroaktivt berömma det svenska översättningsteamet, som lyckades med konststycket att fånga kärnan i originalrösterna och ändå göra något eget av det hela.



Toy Story 2 är en riktigt bra film som gör det mesta rätt för att lyckas som en uppföljare. Pixar har genom hela tvåan i åtanke "de tre riktningarna" - bakåt, nuet, framåt - och lyckas därmed utveckla serien vidare utan att glömma sina rötter. Man har även lyckats förfina sina filmreferenser, vilket gör att här finns ännu mer att gilla för de vuxna i tvåan än i ettan. Det är intressant nu i efterhand att tänka sig att Toy Story 2 från början var ett beställningsjobb från Disneys sida, som en uppföljare direkt-till-video. Men genom Pixars kärlek och respekt till sitt grundmaterial utvecklades det hela till något större och ännu bättre. Detta är något som andra filmstudior borde ta lärdom av.

Toy Story
Världens första långfilm helt gjord med datorns hjälp och den definitiva starten på filmstudion Pixar. Filmen har dessutom en speciell plats hos mig då det var en av de första filmerna jag såg på bio. En sådan känsloladdad film kan vara svår att se om nu när man har blivit lite äldre, då två lägen kan uppstå. Antingen blir man besviken på filmen och på så sätt svärtar ner ett positivt barndomsminne, eller så infinner sig en nostalgisk känsla över filmupplevelsen och man kommer ihåg både "det" och "det" och samtidigt har för mycket överseende med filmens sämre egenskaper.

Lyckligtvis uppstod inget av de ovanstående lägena när jag nu såg om Toy Story, cirka 15 år efter sin premiär. Historien i filmen lär de flesta veta om vid det här laget. Cowboyen Woody är pojken Andys favoritleksak, tills en dag då Buzz Lightyear tillkommer via ett födelsedagskalas, "rör om i grytan" och sätter tidigare givna relationer på spel.



Att historien utspelar sig bland leksaker har jag på senare år insett varit ett genidrag från Pixars sida. På detta sätt kopplar man direkt tag om barnen och presenterar något som de känner igen. Genom att bland välbekanta leksaker med nya har man även lyckats skapa en brygga mellan barn och vuxna, något som på ett eller annat sätt går att applicera på majoriteten av Pixars filmer sedan dess. Vuxna kan även känna igen sig i relationen till sina leksaker från sin barndom, då "vi alla har varit barn en gång i tiden". Klockrent!

När nu filmen har fått några år på nacken märker man även att "leksaksdraget" var genomtänkt ur ett mer visuellt perspektiv. Då människorna, djuren och miljöerna i filmen känns daterade vid det här laget, fungerar fortfarande huvudkaraktärerna förvånansvärt bra. Woody, Buzz och de andra leksakerna ser helt enkelt ut som de alltid har gjort.



Symboliken kring leksakerna är även påtaglig för Pixars filosofi överlag. Deras första långfilm präglades av en lekfullhet och kreativitet inför mediumet, likt ett barn inför sina leksaker, som visade sig bli en fullträff även i deras kommande filmer. Här är element som underhåller barnen, referenser och skämt för de vuxna och ett budskap som förs fram utan att bli för sliskigt. Allt detta utan att tappa det mest grundläggande av allt, underhållningen.

Toy Story är på alla sätt och vis en underhållande, rolig, känslofylld och sevärd film som fortfarande håller. Visst finns det lite nostalgi inblandat i mitt omdöme, men genom att Pixar inte glömde bort en bra historia och karaktärer där under mitten av 90-talet, mitt i all revolutionerande teknik, så fungerar den fortfarande. En av mina första filmupplevelser visar sig fortfarande hålla och det glädjer mig något oerhört.

 

Dagens utvalda klipp är recensionen på M. Night Shyamalans nya The Last Airbender.

YouTube-tips

(barringer82)

Inception
Biosommaren 2010 har hittills varit som en lång ökenvandring utan hopp om något minnesvärt. En film som vi fortfarande kommer att minnas och prata om efter sommarens varma dagar. Den som på förhand såg ut bringa vätska till denna torka var Christopher Nolan och hans film Inception. Med en blandning av Nolans tidigare verk, finurligheten i Memento och storslagenheten i The Dark Knight verkade regissören väl förberedd för uppgiften.

Inception utspelar sig i ett universum där man inte ens är säker i sina egna drömmar och man kan betala privatpersoner för att ta del av andras hemligheter. En affärsman (Watanabe) anlitar Cobb (DiCaprio), ledande inom denna "drömbransch", för att tränga sig in i den största konkurrentens omedvetna och bryta ner företaget inifrån. Ett uppdrag som kräver noggrann planering och som kommer att påverka Cobb på fler plan än det strikt professionella.



Nolans senaste alster är uppfriskande nog en välgjord storfilm som inte är baserad på en annan förlaga, något som verkar vara regel snarare än undantag nu för tiden. Personen bakom manuset är regissören själv och trots att likheten med till exempel The Matrix finns här så lyckas ändå Nolan väl med att skapa något eget.

Han lyckas skapa en egensinnig drömvärld med stor potential som ibland blomstrar ut i full blom med några riktigt spektakulära scener. Specialeffekterna används här på ett kompetent sätt som känns naturligt för berättelsen, utan att det tar för stort fokus från grundhistorien. Genomgående är Inception en välproducerad film med stämningsfull musik, välagerade skådespelare och klippning som gör att det går att följa med i alla svängar som historien tar. Det är en riktigt snygg film framförallt där arbetet som har lagts ner bakom kameran på ett eller annat sätt syns även framför.



Nackdelen som jag ser med filmen är att jag aldrig riktigt lär känna karaktärerna. Man kan utifrån filmens tema ha olika teorier kring detta, men jag får känslan av att det är otillräckligt och vill ha mer. Det är egentligen bara en karaktär man får en uppfattning om och detta tack vare en annan karaktär ur det förflutna. En orsak till detta kan vara att filmen helt enkelt innehåller för många karaktärer.

Inception är en ytterst sevärd och genomarbetad film som berör ämnen som är centrala för vår mänskliga art: minnen, drömmar och känslor. Detta paketeras väl i en snygg actionfilm som håller underhållningsvärdet högt genom hela filmen. Hade man fått en starkare uppfattning om karaktärerna hade betyget förmodligen höjts. Men det är fortfarande den klart bästa filmen av sommarens hittills visade filmer.

Hej svejs i sommarvärmen. Snart har halva sommaren gått och det har varit en dålig filmsommar hittils. Fotbolls-VM stal mycket fokus under en hel månad, där det blev lite tid över för filmtittande. Biosommaren är dessutom en av de sämre på länge och det är egentligen bara två filmer som verkar lockade, Inception och Toy Story 3. I och för sig verkar de nämna filmerna vara två riktiga toppenfilmer om man ska tro förhandssnacket, men det känns ändå för tunt på den fronten.

Den rådande värmeböljan som har dragit in över landet gör inte att motivationen stiger när det gäller att sitta inomhus och se film, ännu mindre att försöka få igång "tankeverksamheten" och skriva ner något kring sina funderingar.

Men det ska bli bättring på filmfronten framöver och nu när VM är över för den här gången så finns det plötsligt lite tid över för att på lite film. Dessutom har Inception biopremiär nästa vecka så det lär dyka upp lite recensioner och tankar kring film framöver. Försök håll ut i värmen och kom ihåg att glass plus vatten är den bästa medicinen mot solfrossa.

Det görs och har gjorts mycket film runt om i världen och detta har resulterat i att man - medvetet eller omedvetet - använder vissa givna berättargrepp för att inkludera i sin historia. När dessa inslag upplevs användas alldeles för ofta blir det snabbt en filmkliché, som allt för ofta slentriananvänds för att fylla ut en specifik scen.

Till en början kan detta tänkas enbart vara något negativt, men faktum är att filmklichéer kan ha en positiv sida. Manusförfattare kan medvetet ta upp en känd filmkliché och leka med den och parodifilmer lever mer eller mindre på kända filmklichéer. Så som vanligt finns det två sidor av samma mynt, något som James Rolfe och Nostalgia Critic nedan tar fasta på.

The Top 10 Worst Movie Clichés


Top 11 Coolest Cliches


För vidare information kring filmklichéer kan jag länka till farbror Wikipedia som så snällt har listat upp de mesta förekommande i TV-serier och filmer.
Lista över filmklichéer

Letter from an Unknown Woman
Som filmintresserad har man under årens lopp byggt upp ett "stall" av favoritregissörer som man gärna återkommer till. Regissörer som man vet brukar leverera och gör en nöjd. En annan intressant aspekt med detta är också att försöka leta upp nya namn att inkludera i denna skara. Namn vars filmer har blivit uppmärksammad, men som man själv hittills inte har tagit sig tid till att se.

Med detta i åtanke var det på sin plats med ytterligare en av dessa "introduktionsfilmer" och den här gången var det dags för Max Ophüls och filmen Letter from an Unknown Woman. Jag visste på förhand väldigt lite om regissören i fråga, så det passade väl in att börja med en av hans mest uppmärksammade verk.



Letter from an Unknown Woman börjar, precis som filmen antyder, att en avdankad konsertpianist får ett brev från en okänd kvinna. Brevet börjar med orden "När du läser detta är jag död ..." och snart vecklas en ödesmättad historia och bitter historia ut sig med glödande kärlek och obesvarade känslor. Ett melodrama ur den äldre skolan som är både rörande och gripande.

Melodrama med sina stora känslor borde på förhand inte vara något som tilltalar mig, men här finns det tillräckligt runtomkring - berättande från olika personers perspektiv och tillbakablickar - för att hålla mitt intresse uppe. Att man dessutom inte spelade på det sentimentala kortet i första taget, gjorde att cynikern inom mig inte kunde räkna bort filmen direkt som en sliskig kärlekshistoria.

Den grundläggande historien förmedlas finfint genom superbt och finstämt skådespeleri och paketeras fint i ett utsökt svartvitt foto. Dessutom ska extra poäng ges till filmer som har förmågan att sluta i tid och inte dryga ut speltiden "bara för att".



Trots den stabila nivån filmen igenom så når den inte de högre höjderna. Berättelsen är fin och ärlig, men jag känner aldrig för karaktärerna så mycket som jag hade önskat. Dessutom blir jag till och med lite irriterad på huvudkaraktärerna ibland, vilket inte underlättar för att jag ska kunna skapa en relation med dem.

Letter from an Unknown Woman är en bitterljuv kärleksaga, som hämtad ur film noir-genren och en romantisk film som inte helt övergår i det sliskigt sentimentala. Max Ophüls är inte någon favorit hos mig än, men han fick helt klart en bra början. Vem vet, han kanske blir en favorit inom en snar framtid?

(YouTube-tips #10)

Stumfilm är något alldeles speciellt och en intressant aspekt när det kommer till filmhistoria, en aspekt som tyvärr allt för många hoppar över på grund av åldern på filmerna. Om man ser film enbart för underhållningsvärdet så kan jag förstå om man inte gillar stumfilmer fullt ut. De kan ibland kännas aningen för långsamma och övertydliga i sin berättelse. Men sen så finns där vissa guldkorn som fortfarande håller och som dessutom lyckas kombinera en bra historia med ett tillvägagångsätt som har influerat mängder av filmer i efterhand.

För är det något som stumfilmer är bra på så är det känslan av att man för se ett riktigt historiskt dokument och något som är hämtat ur en svunnen tid. Kombinerar man även lite specialeffekter i filmerna får man en ännu tydligare bild av hur det fungerade då och något man relativt enkelt kan jämföra med dagens filmer. Så jag vill gärna slå ett extra slag för stumfilmens viktiga plats i filmhistorien och rekommendera att börja se på några av klassikerna ur den gamla skolan.

Nedan följer min topp 5 av de stumfilmer som jag gillat mest av de jag hittils har sett. För även om jag har sett en del stumfilmer i mina dar, så är det alldeles för lite och något som kommer att kompletteras framöver. Så se listan nedan som en preliminär lista, med en så kallad "so far, so good"-karaktär.

---

1. Resan till månen (Le voyage dans la lune) 1902 Mer info

• Georges Méliès klassisker från det tidiga 1900-talet och en av de första sci-fi-filmerna som gick ut på att underhålla sin publik. En film som fungerar förvånandsvärt bra med tanke på sin ålder. En sann klassiker ur den gamla skolan.
  
  

2. Chaplins pojke (The Kid) 1921 Mer info

• En av mästaren Chaplins första filmer och en av hans mest rörande. Det behövs ingen dialog för att man som publik ska förstå de känslor som strömmar genom de två huvudkaraktärer i deras kamp att få en dräglig levnadssituation. Dessutom en bra inkörsport till Chaplins andra verk.

3. Nosferatu (Nosferatu, eine Symphonie des Grauens) 1922

• Den första filmatiseringen av Bram Stokers historia om greve Dracula och enligt mig den bättre av de jag hittils har sett. Filmen gjordes utan rättigheter och således fick greven i den här filmen heta något annat än Dracula (Greve Orlok).
  
  Höjdpunkten i Nosferatu är Max Schreck i rollen som greven som med sin råttliknande persona skapande en skrämmande gestalt. Stumaspekten i filmen byggde vidare på detta, eftersom när man inte kunde höra hans röst så avhumaniserade det honom från sin riktiga personlighet.

4. Den andalusiska hunden (Un chien andalou) 1929 Mer info

• En surrealistisk film gjord i samarbete mellan konstnären Salvador Dalí och regissören Luis Buñuel. Duon lär ha sagt en gång att meningen med filmen är att man inte ska förstå den. Oavsett detta så är det en intressant film som tål att ses om, trots sina år på nacken.

5. En kvinnas martyrium (La Passion de Jeanne d'Arc) 1928

• En fransk film gjord av dansken Carl Theodor Dreye om Jeanne d'Arc sista dagar i livet. Filmen som bokstavligt talat gav det mänsliga ansiktet ett ansikte, frambringar skickligt det lidande som Jeanne d'Arc genomlider genom hela filmen.

Kommissarie Späck
Med den stora mängd polisfilmer som vi, i vårt avlånga land, har producerat under de senaste åren är det inte konstigt att det kommer en motreaktion. En motreaktion i form av en parodifilm, vilket enligt elaka tungor inte behövs då genren redan har börjat parodiera sig själv. Oavsett detta faktum ville Fredde Granberg ge sig in i leken och enligt egen utsago skapa Sveriges första "spoof"-film

Baserad på kortfilmer från tidigare års Guldbaggegalor tar Kommisarie Späck här klivet upp på den vita duken och ursprungsskådespelarna repriserar sina roller även i spelfilmen. I titelrollen ser vi Leif Andrée, som flankas av kollegorna Grünvald Karlsson (Johan Hedenberg) och Irene Snusk (Cecilia Frode). Tillsammans är de en seriesjälvmördare på spåren och dessutom blir de inblandade i en räd från Antipiratbyrån.



Filmens historia utgör mer ett skal för individuella sketcher, men den gör ändå sitt jobb och för filmen så sakteliga framåt. Skådespelarna gör alla ett bra jobb och lyckas sånär balansera upp det komiska innehållet med ett seriöst tonfall, precis som en riktigt bra spoof-film ska göra.

För visst märks det att herr Granberg har låtit sig inspireras av klassiska filmer i genren som Titta vi flyger och Nakna pistolen. En del skämt är direkt tagna från dessa, men filmen innehåller även egna skämt som i vissa fall fungerar alldeles utmärkt, men som allt för ofta faller platt som en pannkaka. För just den ojämna nivån på skämten och dess leveranstakt är filmens stora akilleshäl och det som gör att filmen inte når några högre höjder hos mig.



Fredde Granberg är inte direkt känd för sin subtila humor och Kommisarie Späck är inget undantag. En del skämt håller en smärtsam låg nivå, men han ska ändå ha kredd för att han vågar göra en film av den här typen. Han har sin idé färdig som han vill köra efter och den vågar han köra på fullt ut. Filmen blev inte så bra som jag hade hoppats på, men det är helt klart en frisk fläkt i en annars bitvis alltför stagnerad svensk filmindustri. Dessutom är en film som Kommisarie Späck betydligt bättre än till exempel filmer som Göta Kanal 2 & 3, så förhoppningsvis går utvecklingen åt rätt håll.

Snart är det dags för fotbolls-VM, vilket för egen del alltid är en fröjd att få följa. Fotboll och film brukar vara två vitt skilda områden, där framförallt den bristande kvaliten på olika fotbollsfilmer får stå för det tydligaste exempel på detta. Detta till trots visar märket med de tre karaktäristiska ränderna att man kan kombinera de två och göra en intressant reklamfilm av det.

Om filmen egentligen handlar om fotboll låter jag vara osagt, men har man kombinerat Star Wars, Daft Punk och Snoop Dogg i en enda scen så är jag mer än nöjd.

 

En japansk film med en Vinne Jones i högform som yrkesmördaren som ställer djupa frågor om syftet med ens liv. Kan det vara något? Visst kan det vara det säger jag och Surive Style 5+ erbjuder inte bara Vinne Jones utan även ett familjegräl á la Matrix och en familjefar som förvandlas till en mer primitv varelse, mentalt i alla fall.

Så varför inte starta sommaren med en härligt galen och rolig film från landet i öster? Landet som vet hur man gör när det kommer till galna och extrema saker.

Trailer
Recension

 

Jag har redan skrivit lite om vad jag tyckte om del 2,3 och 4 i Jaws-serien, med störst fokus på den avslutande fyran. Men i Nostalgia Critic's senaste klipp tar han sig an den tredje delen, som införde 3D-effekter i serien men som fortfarande inte fungerade.

Man kan försöka sälja mycket med ett känt varumärke och lite 3D-effekter, något som kommer att upprepas efter hystering kring Avatar. Så se detta videoklipp som en varning inför kommande storfilmer.

(Nostalgia Critic)

 

Sommaren närmar sig och är i viss mån redan här med fint väder, vilket alltid är trevligt i vårt annars så kalla land. Vid denna tidpunkt på året känns sommaren, och ledigheten den medför, väldigt nära, men tyvärr så betyder det också att allt ska bli klart i skolan innan den slutar. Med rapportskrivning, projektpresentation och tentor i skolan har tiden för film, men framförallt att skriva om det, blivit sparsmakad. Därför tänkte jag köra en fuling och länka nedan till något sevärda och intressanta program via SVT Play.

Kobra i Pakistan
Kulturprogrammet Kobra besöker - i ett specialavsnitt - en av världens farligaste länder Pakistan, för att undersöka hur det kulturella landskapet fungerar i sådana extrema situationer. Kan även rekommendera resterande avsnitt ur den senaste säsongen av programmet.


Debatt
Debattprogrammet som i detta avsnitt tar upp och diskuterar hur poliser framställs i deckare, tv-serier och filmer. Egentligen en ganska intetsägande debatt, men trots allt är det alltid lite intressant att se debatten mellan "folket" ("det ska vara underhållande och man ska känna igen sig") och kritikerna ("det ska säga något om vårt samhälle och kännas originellt").


Flight of the Conchords
Den andra och avslutande säsongen om det misslyckade bandet från Nya Zeeland. Kombinationen skruvade karaktärer och hysterisk musik resulterar i en underhållande serie. Kan givetvis även rekommendera den första säsongen, men den får ni hitta på något annat vis.


Så se till att njuta och inspireras riktigt ordentligt av dessa program i sommarvärmen. Sen kommer jag förhoppningsvis tillbaka om en vecka igen med nya tag.