Då är det återigen dags, likt föregående år (2008, 2009, 2010, 2011), att kolla igenom det gångna filmåret och begrunda. Vilken film var bäst, vem gjorde bäst ifrån sig och vilka filmer ska man eventuellt undvika?
Kommentera gärna om det är någonting du håller med eller inte håller med om.

Årets svenska film:
Snabba Cash II
I ett tyvärr åter svagt svenskt filmår blev det Babak Najafis uppföljare till publiksuccén Snabba Cash som drog det längsta strået för mig. Känns som om det verkligen är på tiden för svensk film att släppa sargen, frångå de klassiska deckarna eller buskisfilmerna och våga lite mer. Tyvärr är väl faktumet att den svenska marknaden för film är för liten för att det ska vara möjligt, men jag tycker att både danskarna, norrmännen och finnarna lyckas med det här.

Årets sommarfilm:
The Dark Knight Rises
Christopher Nolan bevisade ännu en gång att man med sommarfilm inte samtidigt behöver lämna hjärnan hemma för att få sig en stunds underhållning. En trevlig avslutning på triologin, som trots sina brister, gör sitt jobb och skapade en mäktig bioupplevelse i salongen.

Årets good guy:
Forrest Bondurant, Lawless
Kanske inte den skarpaste kniven i lådan, men får någon för sig att hota hans närmaste är han den första som är framme till att försvara dem.

Årets bad guy:
Bane, The Dark Knight Rises

Årets roligaste film:
The Dictator
Ännu ett mellanår för renodlade komedier blev det Sacha Baron Cohens första spelfilm, med sina karaktärer, på länge som får min röst. Som helhet fungerar filmen knappt, men med några riktigt roliga inslag emellanåt fylldes skrattkvoten gott och väl till en godkänd nivå.

Årets läskigaste film:
Lawless
Ännu en film som inte är läskig enligt standardmallen, utan den som bäst lyckades skapa en tät atmosfär filmen igenom. Genom sparsmakad dialog och lugnt tempo byggs en falsk trygghet upp, för att i nästa sekund blixtsnabbt ändras till ett våldsamt tonläge. Detta mycket tack vare filmens foto, regi och musik.

Årets tårdrypare: Förväntningar
Ingen film i sig, men under ett högst mediokert filmår som 2012 får "förväntingar" bli årets tårdrypare på negativa grunder. De högt ställda förväntningarna på årets filmer visade sig att en efter en pysa ut som fluffigt luftslott utan innehåll. Tyvärr får man väl inse att ju djupare och djupare man själv kommer in i sitt filmintresse, och desto mer man vet på förhand om varje film, desto svårare blir det att hitta de riktigt höga topparna. Lyckligtivs om man ändå verkligen hittar rätt, då blir det en filmupplevelse utöver det vanliga.

Årets adrenalinkick:
Life of Pi
När året så sakteliga började närma sig sitt slut och besvikelsen låg tät över filmåret, slog den här filmen till dunder och brak och visade att än viss det magi i filmskapandet (även år 2012). En magisk och stämningsfull berättelse med mycket hjärta och en teknisk fulländighet var filmen som jag främst bär med mig från 2012.

Årets familjefest:
Madagascar 3
En film som kom lite snett bakifrån sidan och överraskade mig verkligen positivt. Hade egentligen tappat hoppet om Madagascar-serien redan efter första delen, men i och med den tredje delen återfanns en barnslig charm i filmen som lyckades glädja barnet inom mig på oanade sätt.

Årets snyggaste film:
Life of Pi
Genom sin smärtfria blandning av analoga och digitala effekter, djur som man glömmer bort hur de egentligen har gjorts (vilket är det bästa betyget för filmeffekter) och en väl avvägd användning av 3D-effekter är Ang Lees sagoberättelse utan tvekan årets snyggaste film.

Årets soundtrack:
Mychael Danna, Life of Pi
I ett annat sparsmakat år sett ur filmmusikens perspektiv räddades åter igen mitt hopp om bättring i årets slutskede av Life of Pi. Men en utsökt blandning av klassisk musik och indiska inslag har herr Danna skapat ett roingivande och stämmningsfull soundtrack. Framförallt Pi's Lullaby under filmens titelsekvens är den musikaliska höjdpunkten.

Årets par:
Pi och Richard Parker, Life of Pi
En indisk pojke och en bengalisk tiger på en livbåt. Ja, varför inte? Det omaka paret kämpar med och mot varandra och utan att egentligen yttra ett enda ord mellan varandra får man ändå en känsla av vad de tycker om den andra (gäller då främst Richard Parkers åsikter om Pi). Skickligt gjort av både skådespelaren i rollen som Pi och effektskaparna och djurskötarna bakom den bengaliska tigern. (Ett smakprov kring effekterna).

Årets regissör:
Ben Affleck, Argo
Ben Affleck visar med sin tredje långfilm att kunskapen om att kunna regissera en långfilm inte var något temporärt, utan något som han har inom sig. Lyckas han bara med att skapa en mer visuell personlig stil på sina filmer, så kan vi nog framöver se fram emot en lyckad karriär med herr Affleck som regissör.

Årets manliga prestation:
Tom Hardy, Forrest Bondurant i Lawless och Bane i The Dark Knight Rises
Kommer inte som en chock med tanke på mina tidigare val i den här listan. Genom sitt kroppspråk och sin röst (eller snarare brist av den) förmedlar Hardy både ett lugn och en isande känsla av att någonting inte riktigt står rätt till och att han snart kommer till att slå till när man minst anar det.

Årets kvinnliga prestation:
Anne Hathaway, The Dark Knight Rises
Inslaget i Nolans avslutande Batman-film som jag först var mest osäker på, men som jag i efterhand blev mest positivt överraskad av. Hathaway lyckades väl förmedla både det sköra och tuffa i hennes porträtt av Selina Kyle och hon kunde hålla jämna steg med Bruce Wayne/Batman filmen igenom.

Årets genombrott:
Suraj Sharma, Life of Pi
Skickligt att hålla nästan en hel film på sina axlar och utan konstigheter agera mot en tiger, som både fanns och inte fanns i verkligheten, men som aldrig kunde svara honom. Det hela blir ännu skickligare gjort med tanke på att det var Sharmas första filmroll.

Årets bästa film:
Life of Pi
I en annars drös av besvikelser och för högt ställda förväntingar lyckades den här filmen något som de andra inte lyckades med, nämligen att överraska mig positivt. Film är en upplevelse för sinnena och Life of Pi lyckades använda det till fullo.

Årets sämsta film:
Mammas pojkar
Inte egentligen årets sämsta totalt sätt, men däremot inräknat med mina förväntingar på filmen på förhand. Det med tanke på att Smala Sussie är en av mina favorit komedier under senare år, att den här filmen vara gjord av ungefär samma människor och att premissen kring rockbröderna lät lockande. Tyvärr var filmen en uppvisning i att inte komma någon vart, vare sig med karaktärs- eller historieutvecklingen. Känslan av att manuset skrevs på en eftermiddag var påtaglig och ingenting i filmen hängde egentligen ihop med varandra för att resultera i en större helhet.

Årets "den-har-vi-hört-förut":
Bio ska vara prio ett vid lansering av en ny film
När tjänster som Netflix lanserades i Sverige är det med blandade känslor för oss filmintresserade. Visst är det bra med en fungerande och välkänd tjänst även i Sverige, men utbudet var inte det bästa. Då kommer argumentet från de som äger rättigheterna fram att filmer först ska släppas på bio, för att sedan leta sig utåt i stugorna via DVD/Bluray eller streaming. Ett ok upplägg tycker jag, men problemet är när den här kedjan bryts direkt. Filmer som inte visas på bio i Sverige, eller på någon av de mindre biograferna utanför storstäderna, måste ändå gå igenom den här tidskrävande processen och hamna via lagliga tjänster först lång tid efter att de först hade premiär i sitt eget land.

Lyckligtvis börjar Atflick dyka upp i Sverige som uttnyttjar detta tomrum på den svenska marknaden med osläppta biofilmer. Ett intressant alternativ för oss mer filmintresserade då vi ibland inte kanske delar uppfattning om vad en intressant film är med den "breda" massan (ifall jag kan får tillåtas vara lite snobbig för en stund).

Årets drag:
Valles (Jonas Karlsson) från Cockpit
Ett mediokert filmår får avslutas med en medioker film och män i kvinnokläder har alltid varit ett välanvänt knep för komisk leverans på film. Den här gången var det Jonas Karlssons tur och hans förvandling hör väl inte till de värsta i filmhistorien. Men jag vet inte om jag ska skratta eller gråta kring hans intervjuer, vid lanseringen av filmen, att klä sig i kvinnokläder skulle få honom att bättre förstå kvinnors utsatthet från mäns blickar i vårt samhälle.