Top 10 Sequels That Aren't As Bad As Everyone Says - 2010-12-29 23:39:33 Ner Upp

Uppföljare är ett intressant kapitel inom filmvärlden och ett starkt omdebatterat också. Antingen blir det ett kärt återseende av gamla favoritkaraktärer eller en vidareutveckling av sin favoritfilm. Det kan även ses som en snabbt genväg för filmbolagen till de stora pengarna, då man använder ett redan väletablerat varumärke och mjölkar ur konceptet lite mer. Oavsett ens åsikte finns de ständigt närvarande varje år när det föregående årets ska sammanställas.

Passade nog har James Rolfe på Cinemassacre sammanställt kloka tankar och funderingar kring dessa ständiga uppföljare och även gjort en egen topplista på uppföljare som enligt honom har oförtjänt dåligt rykte. Mycket nöje!

 

(Cinemassacre)

 


God Jul! - 2010-12-24 09:30:44 Ner Upp

Vill bara snabbt önska eder alla en riktigt god jul och jag hoppas att ni får en riktigt bra sådan, oavsett var och hur ni ska fira den. Sedan hoppas jag även att ni ser en eller annan film under mellandagarna, för att verkligen ladda batterierna inför det stundande året.

Slutligen vill jag tipsa om en tidigare julhälsning från undertecknad och om den årliga censuren som Statstelevisionen står för varje jul. Länk


TRON: Legacy - 2010-12-23 22:40:26 Ner Upp

TRON: Legacy
Tänk vad lite musik kan göra. Jag hade sedan tidigare hört talas om filmen TRON och lite kring vad den handlade om, men som alltid känns det som att det fanns andra filmer jag ville se före. Så när nyheten kom om att Disney skulle göra en uppföljare till sin numera kultklassiker var mitt intresse svalt, förutom på en aspekt och det var musiken. Mina musikaliska favoriter Daft Punk skulle stå för soundtracket och genast steg mitt intresse både för originalfilmen och dess uppföljare.

Som en uppvärmning inför Legacy såg jag originalfilmen från 1982. Jag hade tidigare hört rykten om att den skulle ha åldrats i förtid, framförallt det visuella, men det visade sig att jag inte hade några problem med det. Snarare tvärtom då jag uppskattade den nostalgiska och mysiga arkadvärlden som filmen porträtterade och TRON lyckades verkligen med att skapa sin egen värld. Det, tillsammans med att intressanta frågeställningar togs upp (än mer aktuella idag) och att den hade ett på sina ställen intressant soundtrack av Wendy Carlos, gjorde filmen sevärd.



Nu, 28 år senare, var det då dags för en uppföljare. Jeff Bridges är med igen och tankeställningarna från ettan är kvar, men annars är det mesta nytt. Den första och största skillnaden man märker av är det visuella och hur väl man har lyckats uppdatera den digitala världen från föregångaren till det nya millenniet. Klassiska element från originalet (ljuscyklarna, ID-diskarna) känns igen och har samtidigt fått sig en välbehövlig uppdatering. Precis som sin föregångare lyckas Legacy med bravur att bygga upp en egen digital värld som urskiljer sig från mängden och känslan för detaljer är hög (pixelisbitar).

Pudelns kärna och det som från början fick mig intresserad av filmerna var ändå musiken från Daft Punk. Som en fusion mellan klassik musik och mer dansant elektrisk sådan, så låter det precis så bra som jag hade hoppats på, om inte lite bättre. Duons musikaliska verk har en förmåga genom hela filmen att höja ett antal scener med sin blotta närvaro och tillsammans med spektakulära actionscener kan det på andra ställen till och med bli riktigt bra. En viss klubbscen är det tydligaste exemplet på denna blandning och filmens musikaliska höjdpunkt.



Filmens vackra och stämningsfulla yta bör även ha ett innehåll och det är här filmen tyvärr fallerar för mig. Historien är i grova drag en upprepning av sin föregångare. Tankegångarna som såddes i TRON vidareutvecklas inte i Legacy, åtminstone inte i så hög grad som jag hade hoppats på. Det värsta är dock att filmens karaktärer på sina håll känns tämligen ointressanta och ibland något malplacerade. Ibland känns det nästan som om karaktärerna har glömt bort i vilken sammanhang de är i och att de har kommit in i en allt för seriös Shakespeare-pjäs, snarare än en "sci-fi"-blockbuster. Filmen hade tjänat på att lättas upp något för att kunna bibehålla ett högre underhållningsvärde genom hela filmen.

Som en musikvideo är TRON: Legacy ändå en fullpoängare och Daft Punk bevisar här ännu en gång sin förmåga att ständigt vilja utvecklas och testa nya former för sin musik. Legacy är en spektakulär ljus- och ljudshow som kittlar ens fantasi, men som i slutändan ändå ekar lite väl tomt. Där ursprungsfilmen TRON lyckades spela på det mer känslomässiga planet, med en känsla för karaktärerna och de intressanta frågeställningarna, lyckas uppföljaren mer spela på det rent visuella och audiovisuella. Men det som kommer leva kvar längst hos mig, från de båda filmerna, är ändå musiken från uppföljaren och då får väl den ack så berömda cirkeln ansetts ha slutits.



Daft Punks soundtrack till Tron: Legacy (via Spotify)


Äckelhundens utmaning - 2010-12-19 10:59:27 Ner Upp

Pladd har utmanat mig med något som heter "Äckelhundens utmaning". Ursprunget till denna utmaning har jag ingen aning om och jag ser inget fel med hunden på bilden, men jag tyckte det lät intressant så nu kör vi:

 

3 TV-program jag kollar på:

- Kobra
- Debatt
- Starke man

 

3 saker jag gjort idag:

- Vaknat och haft en trevlig söndagsfrukost med familjen och lite julmusik från Spotify.
- Lyssnat in mig lite på mina nyinköpta vinylskivor.
- Börjat förbereda mig inför dagens julklappsinköp och hockeymatch (som åskadare alltså)

 

3 saker jag längtar efter:

- Lugn och ro (känns som om det verkligen behövs efter att precis ha lagt en intensiv skolperiod bakom mig)
- Att mina julklappsinköp ska vara avklarade.
- Fira jul med god mat och trevligt sällskap.

 

3 saker på min önskelista:

- Vinylskivor
- Biobiljetter
- 30-timmarsdygn (Pladd hade ett bra förslag som jag inte kunde motstå)

 

3 saker att hata:

- Hatfyllda människor (En paradox, jag vet.)
- Julstress (Något som man inte förstod fanns när man var mindre. Ens föräldrar var verkligen bra på att dölja detta.)
- Paprika (Grönsaken)

 

3 måsten för en hårdrockare:

- Bandtröjor
- Släktingar i släptåg på konserter (Antingen en äldre generation som har lärt dig att uppskatta musiken eller en yngre som du har lärt upp.)
- Förmågan att verkligen kunna njuta av sin musikgenre, men samtidigt inte begränsa sig fullständigt i den. (Det gäller att kunna vara nyfiken på all typ av musik och detta gäller givetivs alla musikinriktningar.)

 

Där har vi svaren på print och allt. Hoppas det gick att förstå på ett ungefär vad jag menar.

Nu är det egentligen det svåraste kvar och det är att utmana tre andra, som dessutom inte ska ha fått utmaningen tidigare. Här följer mina:

 

Filmmedia
Videofest.se

 

Hoppas ni inte redan har blivit utmanade.

 


Filmography 2010 - 2010-12-14 15:49:08 Ner Upp

Det är den tiden på året då man börjar sammanfatta det gångna året och vad som egentligen hände. Detta gäller även film och genrocks har knåpat ihop ett videoklipp med ett urplock av 10-talets första filmer.

Själv brukar jag inte kunna sammanfatta ett filmår förrän vid nästkommande Oscarsgalan, då jag åtminstone har kunnat synka lite med storfilmerna från USA som vare sig man vill det eller ej tar stor plats.

Min favoritfilm hittills från 2010 är Toy Story 3. Något jag på förhand inte trodde tänkas vara möjligt att en tredje del i en trilogi skulle kunna rankas så högt för mig.

 

(YouTube-tips #7)

 


Knights Of The Round Table/Camelot Song (Holy Grail) - 2010-12-11 16:25:45 Ner Upp

Filmmusik (Spotify)

 


Music Maestro: Topp 5 musikfilmer (Pladd) - 2010-12-07 21:45:11 Ner Upp


Musikens betydelse i filmmediet går inte att överdriva. Om det inte är musiken som gör en scen spännande så är det avsaknaden av den. Oftast pratar man om storslagen orkestermusik á la Danny Elfman eller Hans Zimmer (för att nämna några moderna exempel), men det går att göra storslagen filmmusik även med vanliga låtar. Riktigt skickliga filmskapare har talangen att välja en låt som får det att verka som den är specialskriven till just den scenen den är med i.

 

Ta till exempel ”Unchained Melody”. Gammal balladdänga som hade levt ett helt liv innan Jerry Zucker lät Patrick Swayze och Demi Moore göra lerkrukor till den. Från och med det ögonblicket blev låten inte känd under sitt namn, utan som Ghost-låten. Det är sådana ögonblick jag har valt att fokusera på i min lista. Låtar som tillsammans med en stark scen lyfter filmer till oändliga höjder.

 

 


 

 

1. Magnolia-allsång!

Magnolia hade varit en alldeles underbar film även utan Aimee Manns låtar, men med hennes bidrag blev filmen oslagbar. I min värld är det en av de absolut mest fulländade filmer som finns och den har så stark personlig påverkan att jag faktiskt undviker att se den. Jag vill inte tröttna på den kicken jag får. För att inte få alltför stor abstinens lyssnar jag därför regelbundet på Manns låtar, som var och en är starkt förknippade till diverse scener i filmen.

 

Starkast är utan tvekan ”Wise Up”. När alla karaktärer nått en kritisk punkt i sina liv stannar filmen upp och låter var och en ta ton i denna lågmälda ballad. Så förbannat briljant att jag inte kan finna ord till att beskriva det.

 


















2. Kill Bill-lycka!

Tarantino är den okrönte kungen av filmsoundracks, vilket han bevisat gång på gång med alla sina filmer. Allt ifrån Stuck in the Middle with You till tortyrscenen i Reservoir Dogs till att lyckas trycka in David Bowie i Inglourious Basterds utan att det verkar konstigt alls. Han är bäst på det här och de flesta har säkert sin egna lilla favorit från hans filmer.

 

Jag har så många att jag kunnat göra en topp 10-lista med bara hans filmer som underlag, men om jag måste välja en så är det från slutet på Kill Bill vol 2. Jag ska inte avslöja vad som händer, mer än att det är den perfekta upplösningen på denna roaring rampage of revenge. Hur kommer musiken in i bilden då? Jo, ”Malaguena Salerosa. Jag förstår inte ett ord, men det låter hur vackert som helst. Att ställa sig upp och avsluta filmen innan det supersnygga montaget kommer och sammanfattar båda filmerna, borde vara förbjudet. Jag brukar dessutom stanna kvar ända till eftertexterna där ”Urami Bushi” tar över.

 

 

3. Jackie Brown

Nummer tre är också Tarantino och även i denna film finns det jättemånga scener att välja på. Min favorit är när Jackie Brown introducerar ”Didn’t I Blow Your Mind This Time” till Max Cherry. En låt som följer med honom resten av filmen och uttrycker hur mycket han tycker om Brown. Det är för övrigt en scen som visar hur grymt duktiga båda skådespelarna är, något som inte allt för många var medvetna om innan Tarantino gjorde denna makalösa film, som i mitt tycke är minst lika bra som Pulp Fiction.

 

 

4. The Doors

I en film om The Doors är musiken så klart av högsta klass. Man kan inte förvänta sig något annat. Men vad som är av minst lika hög klass är Val Kilmer. Inte nog med att han förvandlar sig till Jim Morrison, han har snott hans röst. Liksom Joaquin Phoenix tog till sig Johnny Cash låtar och gjorde dem till hans egna helt och hållet i Walk the Line, på samma sätt gör Val Kilmer med The Doors.

 

Allra bäst är när bandet improviserar ihop ”Break on Through” i studion. Om det skiljer sig mot verkligheten skiter jag eftersom Kilmer briljerar så mycket. Han är Morrison i den scenen. Utan tvekan.

 

Scenen i sin helhet finns inte uppladdad, men den är inkluderad i denna blandning av olika Kilmer-framträdanden från filmen.

 

5. Happiness

På samma sätt som Magnolia knyter ihop påsen efter 75 procent av filmen med en låt, på samma sätt gör Todd Solondz i Happiness. Air Supplys ”All Out of Love” må fungera på karaokebaren och på lugna radiokanaler, men efter att ha sett hur Philip Seymour Hoffman och Camryn Manheim ömma tryckare kommer den alltid vara förknippad med en av mäktigaste filmupplevelser jag har haft. En riktig känslostorm, vilket låten alltid påminner mig om.

 

– Nio minuter in i klippet.

Addepladdes j-vla filmblogg
Addepladdes förbannade musikblogg




Music Maestro: Topp 5 musikfilmer


Music Maestro: Topp 5 musikfilmer (Nit89ram) - 2010-12-07 21:44:50 Ner Upp

Musik har en ypperlig förmåga att berätta en historia på egen hand och skapa associationer till minnen från förr. Under årens lopp har musiker har blivit skådespelare och vice versa. Kända band har använt det visuella för att uttrycka sin musik och sätta bilder på det låtarna har att berätta. Det är denna vänskap och samarbete mellan musik och film som jag har fokuserat min lista på. Filmer där man kanske inte ens behöver dialog för att kunna berätta en historia.



5. This is Spinal Tap
En film vars storhet jag till en början inte riktigt förstod och som jag inte kunde uppskatta fullt förrän jag blev mer insatt i musikbranschen. Spinal Tap är mokumentären om det fiktiva och misslyckade titelbandet, där det mesta som kan gå snett gör det också. Filmen är en skön drift och hyllning till musikgenren på samma gång och storheten med den är framförallt att det hela resulterade i bra låtar som fungerar även utanför filmens värld.



4. A Hard Day's Night
En spelfilm/dokumentär om The Beatles, där det intressanta med filmen är just att se bandet i en annorlunda miljö mitt under deras glansdagar. Filmen kan lätt misstolkas som ett kommersiellt och PR-mässigt jippo, men filmen fungerar i slutändan tack vare filmens genuint underhållande och charmiga ton. Ett starkt bevis på musikens oemotståndliga och glädjespridande kraft.



3. Koyaanisqatsi
En perfekt symbios mellan regi (Godfrey Reggio), foto (Ron Fricke) och musik (Philip Glass) där alla delar likställs och bidrar lika mycket till den slutgiltiga filmupplevelsen. Filmen är en upplevelse utöver det vanliga och ett starkt bevis på musikens förmåga att påverka våra känslor och berätta sina egna historier i vårt medvetande. Filmupplevelsen ger även perspektiv på hur liten jorden egentligen är och hur liten man själv är i den.



2. Interstella 5555
Den animerade housemusikalen som filmens tagline ståtar med. Ingen dialog används under berättelsens gång, utan istället används musikduon Daft Punks skiva Discovery som grund till denna animésaga. En klassisk saga med äventyr, kärlek, glädje, hjältar och ondskefulla skurkar. Musiken är hjärtat till sagan och den som förmedlar känslorna från bilderna till publiken. Ytterligare ett starkt bevis på musikens styrka och förmåga inom filmvärlden.



1. The Wall
Pink Floyds trestegsraket The Wall resulterade i en skiva, film och turné nästan samtidigt. Den numera legendariska turnén gjordes så storskalig att man var tvungen att lägga ner den i förtid då den blev för dyr i längden. Filmen bygger vidare på skivans historia och berättar historien om Pink och hans liv från födseln, genom skolan (Another Brick in the Wall) till vuxen ålder. Det är en salig blandning mellan spelfilm, animation, lugna melodier, gammal hederlig progressiv rock och rockmusikal. "Världens längsta musikvideo" har något klassat den som och när musiken i sig kan berätta en sådan komplex historia, är det en fröjd att även få följa bilderna till det hela.





Music Maestro: Topp 5 musikfilmer


Music Maestro: Topp 5 musikfilmer - 2010-12-07 21:22:42 Ner Upp

Music Maestro! Ja, musik har en närmast helande kraft och en förmåga att spela på våra innersta känslosträngar, vilket gör det optimalt för att förhöja en filmupplevelse. Musik har därför gått hand i hand med filmmediumet sedan den sistnämndes födelse och båda har levt i en harmonisk symbios med varandra sedan dess.

 

Det roliga med musik är att i och med att den påverkar oss på ett sådant djupt plan inom oss blir det mer personligt, vilket gör att upplevelsen kring musik i film kan skilja sig stort mellan person till person. Detta faktum ville jag undersöka vidare på och bjöd därför in Pladd, från hans (j-vla) filmblogg och förbannade musikblogg, med ett litet uppdrag. Uppdraget var att lista sina topp 5 musikfilmer, där det enda kravet var att filmerna på något sätt skulle kunna vara musikrelaterade (fri tolkning på detta).

 

Hur resultatet blev? Följa länkarna nedan för att se hur våra listor ser ut (undertecknad = Nit89ram).

Är ni själv sugna på att bidra med en lista? Tveka inte! Gör dig en egen lista med samma riktlinjer som ovan och skicka in den till: royalewithcheese.blogg@gmail.com

 

 


 

Filmmusik (Spotify)

 


I'm Still Here - 2010-12-02 23:11:42 Ner Upp

I'm Still Here
Joaquin Phoenix, mest känd från filmer som Gladiator och Walk the Line, beslutade sig plötsligt en dag att lägga den etablerade skådespelarkarriären på hyllan för att istället satsa på en mer musikalisk sådan. Frågorna började snart hopa sig. Mådde han psykiskt dåligt, var detta ett dåligt skämt eller var han allvarlig med sitt karriärombyte? Med rufsigt hår, skägg och mörka solglasögon blev han snart utskrattad hos Letterman inför stora delar av nöjesvärlden och snart följdes det Phoenix-parodier på löpande band. Vad höll han egentligen på med? Här presenteras en del av svaren.

I'm Still Here är en absurd blandning av social reflektion, performancekonst, en offentlig persons förfall, buskis, satir och mockumentär. Nivån på filmen är svajig och i ena stunden fångar man ypperligt människors besatthet av de kända och att kunna placera folk i fack, för att i nästa stund lägga nivån på en femårings kiss- och bajshumor. Allt för ofta undrade jag under filmens gång vad man egentligen ville ha sagt med den.



Men mitt i all kaos lyckas man ändå få fram det likriktade och omänskliga främst inom mediasektorn, där alla vill locka den breda massan med sina nyheter vilket gör att alla publicerar samma nyheter från nästan identisk urfallsvinkel. Är du het och inne för tillfället bryr man sig om dig, för att i nästa stund när populariteten sjunker minskar även empatin för dig och du blir allmän hackkyckling. Och har man väl placerats i ett fack blir det sedan svårt att försöka tvätta bort denna stämpel.

Samtidigt får man ändå komma ihåg att kända människor är starkt beroende av just media för att fortsätta kunna vara kända. I slutändan får man ändå personligen fråga sig själv om bland annat skådespelare även spelar/agerar mot sin publik. Detta visas träffsäkert under filmens inledning med inslag från olika talkshower i ett ihopklippt montage.

Joaquin Phoenix har spelat ett högt spel för att kunna göra denna film och hans filmkarriär kan ha tagit stor skada som kanske inte kan repareras fullt ut. Men han ska och förtjänar ändå beröm för att han åtminstone vågade och att han försökte riva ner sin persona för att skapa sig en personlighet. Något som tyvärr verkar gå förlorad hos majoriteten i processen för att kunna blir uppskattad och känd hos "alla".




Notis: Fick via Voddler tillgång till en förhandsbiljett till filmen som har premiär imorgon (den 3:e december) via tjänsten, samma dag som den svenska biopremiären. Detta tror jag personligen är framtiden för dessa filmtjänster och även överlag för att minska fildelningen. Att fildelning är så pass utbredd är just väntan från att man har hört talas om en ny film, tills man själv kan få tillgång till den och uppleva den själv. Just legala tjänster har tidigare varit dåliga på detta och det resulterar då i fler illegala nedladdningar.

Självklart klagar biograferna på att de inte får exklusiv rätt till filmpremiären, men man får ändå ha i åtanke att alla inte vill se film på bio och då är denna lösning främst till för dem som vill se filmen hemma. Alltså stjäl man inte varandras kunder i första taget, utan snarare konkurrerar man tillsammans mot illegal fildelning.

Förhoppningen med denna lösning med bio- och internetpremiärer samtidigt är även att konkurrensen hårdnar så att filmer har Sverigepremiär tidigare än idag. Visst har storfilmerna oftast världspremiär även i Sverige nu för tiden, men att man ska behöva vänta minst ett halvår på vissa medelstora filmer är inte acceptabelt.

Läs gärna min Voddler-genomgång för mer information kring tjänsten. Fick även information om att Voddler idag släppte en ny version av sin spelare (nr 3), som förhoppningsvis ska göra filmvisningen ännu smidigare. Har inte hunnit testa den nya programvaran än, men om det fungerar lika bra som hoppet mellan ettan och tvåan är jag nöjd. Så om ni har haft problem med Voddler tidigare är detta ett ypperligt tillfälle att testa tjänsten igen.

 


Det stora blå - 2010-12-01 19:58:11 Ner Upp

Det stora blå
Jag har sedan barnsben fascinerats över havet och mystiken kring detta sammanhängande vattenområde. Havet täcker majoriteten av vårt jordklot och stora delar av det är fortfarande outforskat, vilket triggar min fascination ytterligare. Just det här okända och okontrollerbara med havet. Vi människor kan med stor vilja och utan andningshjälpmedel ta oss cirka 9 000 meter över havet, men om vi däremot beger oss åt andra hållet tar det snart stopp. Denna fascination även präglat en av mina livsprinciper att rädslan för det okända ska försökas omarbetas till nyfikenhet för det outforskade.

Luc Bessons film Det stora blå kretsar kring sporten fridykning, som på alla sätt och vis är en intressant sport. Det är alltid intressant med sporter som testar och vidgar gränserna vad människokroppen är kapabel till. Man förklarar i filmen, utan att bli för långrandig, hur fridykning går till och vad som är på spel. Jag som själv inte är insatt i sporten blev nyfiken att lära mig mer om den och filmen presenterade även de aktiva dykarna på ett sådant sätt att jag snabbt kunde förstå deras dragkraft till sporten, vilket får anses vara ett gott betyg.



Det stora blå lyckas väl spegla den fascinerande och ibland något tvetydiga dragkraften till havet. Här blandas "naturdokumentärsfilmningar" ur det blå, som är ren njutning för känslonerven, med en bibehållen mystik kring det utanför kamerans synfält, som triggar fantasinerven. Denna blandning är väsentlig för min egen personliga dragning till havet och jag blev positivt överraskad över hur filmen lyckades använda detta på ett sådant bra sätt.

Tyvärr är detta ingen naturfilm och det måste således finnas en historia som driver filmen framåt. Grundhistorien med den goda rivaliteten mellan dykarna Jacques (Jean-Marc Barr) och Enzo (Jean Reno) fungerar och detta framförallt i direkt anknytning till havet. Just kontrasten mellan hav och land fungerar alldeles ypperligt i denna del av filmen. Problemet blir att allt runtomkring detta inte fungerar så väl för mig som jag hade hoppats. Är karaktärerna och historien för långt från vattnet, eller handlar om något annat än fridykning, sjunker mitt intresse för filmen drastiskt.



Det stora blå är en vacker, nästan poetisk film om havet och dess dragningskraft. Man blandar vackra undervattensbilder med vackra ölandskap för att i största möjliga mån bygga på filmens "havsmiljö". Till och med Eric Serras stämningsfulla soundtrack andas havsbotten, havsdjup och hjälper till att bygga vidare på mystiken och imagen. Ironiskt kan då tyckas att jag i slutändan vill ha ännu mer havsinslag i filmen för att verkligen bli nöjd. Filmen är sammanfattningsvis en alldeles underbar naturfilm med spelfilmsinslag, än tvärtom. Något som gläder min "naturliga" sida och barndomsfascination något oerhört. Det stora blå är förmodligen en film som kan växa ju fler gånger jag ser den.


RSS 2.0
Nöje och Underhållning Film & TV bloggar Reggad på Commo.se Film/Tv Blogglista.se