Klockan är slagen och ett nytt decennium är till oss kommen. Då är det återigen dags - likt förra året - att kolla igenom det gångna filmåret och begrunda. Vilken film var bäst och vilka ska man eventuellt undvika?
Kommentera gärna om det är någonting du inte håller med om.

Årets svenska film:

Bröllopsfotografen - Ulf Malmros cementerar sin plats på den svenska komedihimlen. Inte lika klockren som Smala Sussie, men fortfarande riktigt rolig och Kjell Bergqvist bevisar ännu en gång sin storhet.

Årets blockbuster:
Recension
Avatar - Årets absolut mest hypade film som slog rekord efter rekord. Var den filmen som på allvar satte igång trenden med 3D-filmer.
(Förra årets textsnutt på den här posten passar även in här)

Årets good guy:

Carl Fredricksen, Up - En till synes vresig gammal man, som har ett hjärta av guld när man väl skrapar lite på ytan.

Årets bad guy:

Hans Landa, Inglourious Basterds - En kall och oberäknelig judejagare som man inte riktigt vet var man har.

Årets roligaste film:
Recension
In the Loop - Vem har sagt att politik och maktens korridorer överlag har varit tråkigt? Lägg in några barnsligt egocentristiska karaktärer och lite svordomar, och du har här en riktigt rolig film.

Årets läskigaste film:
Recension
Antichrist - Inte läskig enligt standardmallen, utan snarare den filmen med tätast atmosfär under året. Tyvärr så skedde detta inte tillräckligt frekvent för mig, men när det väl gjorde så kändes det ordentligt.

Årets tårdrypare:
Recension
Gran Torino - För Clint Eastwoods sköra och känslomässiga relation med sina grannar, kontra sin egen familj. Men även för att filmen verkar vara Clint Eastwoods sista film framför kameran, ett fint avslut på en makalös karriär.

Årets adrenalinkick:

Avatar 3D - Äntligen används 3D-tekniken på rätt sätt och resultatet är slående. Detta är en visuell berg- och dalbana som inte har någon konkurrens att tala om för tillfället.

Årets familjefest:
Recension
Up - Pixar bevisar ännu en gång sin storhet och här visar de upp ett stort känslomässigt djup som kan tilltalar både stora och små.

Årets snyggaste film:

Antichrist - Även om jag inte riktigt kunde inse den fulla storheten i Von Triers senaste verk, så fanns det inte mycket att klaga på rent visuellt. Detta är en film som likt en tavla är slående vacker och kombinationen svartvitt och slow-motion borde användas oftare i dagens filmer.

Årets par:

Carl Fredricksen och Russell, Up - En oväntad kombination men väl en lyckad sådan. Russell får en fadersgestalt som han har saknat och Carl lyckas hitta sitt barnasinne igen.

Årets regissör:

Quentin Tarantino, Inglourious Basterds - Kanske ett tråkigt val men med "Basterds" så visar dialogens mästare att han är tillbaka. Tarantino lyckas hålla mig på helspänn genom merparten av filmens scener och det tyder på god yrkeskundskap.

Årets manliga prestation:

Christoph Waltz porträtt av den oberäknelige nazisten Hans Landa, Inglourious Basterds.
Waltz ger ett starkt porträtt med stor pondus åt en individ som undviker de klassiska nazistklichéer, som allt för ofta dyker i krigsfilmer från det andra världskriget. Han lyckas med bravur gestalta Tarantinos skapelse.

Årets kvinnliga prestation:

Zoe Saldana, Avatar - Saldana lyckas mitt i all teknik och CGI skapa en riktig karaktär som jag känner med. Kul att skådespelarna även fick sin plats i rampljuset bland all teknikhype.

Årets genombrott:

Det blir mycket Christoph Waltz och Hans Landa här, men det går inte att undvika. Från att vara en relativt okänd österrikisk TV-skådespelare till att gå in och vara den starkast lysande stjärnan i Tarantinos senaste krigsfilm, det är ett genombrott av rang. Att han dessutom blev utsedd till bästa manliga skådespelare vid filmfestivalen i Cannes, är den så berömda grädden på moset.

Årets bästa film:
Recension
Inglourious Basterds - Det var länge sedan jag blev så grundligt underhållen när det gäller film och Tarantino visar ännu gång sin styrka som regissör.

Årets sämsta film:
Recension
Knowing - Den här soppan hade jag högre förväntingar på, men det blev snarare ett magplask utan dess like. Filmen saknade den ack så viktiga röda tråden och gör sig allra bäst i glömskans bortre korridorer.

I denna kategori räknas sämsta film jämfört med mina förhoppningar på filmen från början. Således är Göta Kanal 3 - Kanalkungens hemlighet utom tävlan i denna kategori.

Årets "den-har-vi-hört-förut":

3D är framtiden - Senast detta deklarerades var på 80-talet, men den vågen drog snabbt förbi. Men tack vare James Camerons visioner så kan jag nu också inse teknikens fördelar.

Årets intro:

Watchmen - Vackrast alla kategorier. Ett inbyggt påskägg för oss som har läst serieromanen, där introt tar upp ett antal händelser som senare inte kom med i själva filmen. Magiskt var ordet och det hela är fint komponerat av Bob Dylan.

Watchmen - Opening Credits Recension