Antichrist
Lars von Trier har tidigare varit ett oskrivet kort hos mig, så jag hade inga direkt förväntingar eller förhoppningar på Antichrist. Det enda jag visste på förhand var väl att dansken var med och startade filmrörelsen Dogma95, samt att just den här filmen skapade rabalder världen över för sina grafiska scener - vilka både hyllades och sågades.
I vilken riktning jag skulle gå och vad jag skulle tycka om filmen, hade jag ingen aning om.

Filmen handlar om ett sörjande par, spelat av Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg, som i sin sorg efter att ha förlorat sin son, beger sig ut i skogen för att försöka reparera sina brustna hjärtan och sitt äktenskap. Ungefär här tar beskrivningen av filmens handling slut och resten av Antichrist blir en lång kedja av händelser som direkt påverkar huvudkaraktärerna och deras relation tillsammans.



Bristen på handling i filmen hade fungerat utmärkt om intresset kring de två huvudkaraktärerna hade bibehålls genom hela filmen. Jag tycker att von Trier alldeles för snabbt gör klart för mig om vem av de två huvudkaraktärena jag ska heja på under filmens gång och således förstörs också dynamiken mellan de två. Hade filmen bibehållits ett relativt neutralt läge och istället låtit mig själv ta ställning till vem jag ska heja på, då hade också min upplevelse av filmen stärkts avsevärt.
Nu tröttnade jag istället ganska snabbt på Antichrist och ville mest få den att ta slut.

Jag sugs heller inte in i filmens atmosfär, som jag på vissa ställen kan jämföra med storheter som The Shining och Twin Peaks - utan att jag för den skull själv kan uppleva atmosfären. Det hela blir som ett skal som jag observerar utifrån, istället för att själv känna mig som mitt i händelsernas centrum.



Antichrist har givetvis sina starka sidor och det första jag slås av är det makalöst snygga fotot, som framförallt i sin svartvita prolog - tillsammmans med musik och slow-motion - skapar nästan en poetisk upplevelse. Upplevelser likt inledningen uppenbarar sig alldeles för få gånger i filmen och jag blir nästan irriterad över vilken potential filmen har, men som den kastar bort genom att försöka provocera istället.

För just provoceringen och att visa den nakna sanningen, gör ironiskt nog att jag tröttnar på karaktärerna istället för att beröras. En bra grundregel för mig när jag tittar på film är att inte visa för mycket, men detta verkar von Trier strunta i fullständigt. Det blir som sagt tröttsamt i längden och till slut brydde jag mig knappt om karaktärerna längre och deras handlingar. För en karaktärsdriven film får väl detta anses som ett ganska dåligt betyg.



Men filmens vackra foto, sin perfekta användning av slow-motion samt två toppenprestationer från Dafoe och Gainsbourg gör att jag ändå finner en viss kvalitet här.
Fast på det hela taget så är Antichrist en film jag inte kan se storheten i och som jag förmodligen inte vill se om igen. Men jag har absolut inte gett upp hoppet om Lars von Trier än.