| Cornelis - 2010-11-16 19:37:32 |
|
Cornelis
Filmer som porträtterar svenska musikers liv (enligt engelskans ord biopic) är något av en bristvara inom svensk filmindustri. Märkligt skulle jag vilja säga då det finns gott om material att jobba med och är det något jag själv är stolt över i kulturväg med Sverige är det musiken som görs i anknytning till detta land. Att då mer eller mindre börja denna genre i Sverige med att göra en film kring Cornelis Vreeswijk känns både naturligt, intressant och helt rätt.
Filmen utspelar sig från Cornelis genombrott under 60-talet till hans död i slutet av 80-talet och handlar om det mesta däremellan. Cornelis liv var som en berg- och dalbana med både upp- och nedgångar, det hände mycket runtomkring honom och därför känns hans liv nästan anpassat till filmformatet. Här finns mycket att berätta om vilket gör att intresset kan bibehållas genom hela filmen och man kan hela tiden luta sig tillbaka och tänka på att det mesta faktiskt har - tro det eller ej - inträffat på riktigt. Jag hade själv faktiskt ingen större koll på trubadurens musikaliska karriär och liv så det var trevligt att man mer eller mindre gick igenom hela historien från början till slut. Bitterheten finns ständigt närvarande genom historien och man får i alla fall en inblick i vilket elände herr Vreeswijk gick igenom och vilka problem han hade.
Cornelis har som film ett högt produktionsvärde där Stockholms gator, miljöerna överlag och kläderna verkligen andas 60-, 70- eller 80-tal. Allt känns och upplevs som tidstypiskt vilket hjälper till att höja filmupplevelsen ytterligare då varje detalj i filmens känns väl genomarbetad.
Regissören Amir Chamdin (känd från hiphopgruppen Infinite Mass) och manusförfattaren Antonia Pyk har tillsammans respekt för huvudpersonens musikaliska sida, men undviker heller inte att gestalta hans mindre smickrande sidor. I rollen som Cornelis själv ser vi Hans-Erik Dyvik Husby som med stor pondus och främst kroppspråkets hjälp lyckas axla rollen som trubaduren med bravur. Resterande skådespelare gör alla ett kompetent jobb i birollerna, där främst David Dencik i rollen som trubadurkollegan Fred Åkerström förtjänar ett extra omnämnande.
Trots sina goda sidor och fina upplägg på historien når inte filmen ända fram. Den största nackdelen som jag upplever det är att man vill trycka in så många händelser från Cornelis liv i filmen att man glömde bort att ge publiken chansen att låta det hela få sjunka in ordentligt. Visst levde Cornelis ett mycket speciellt liv och här finns mycket att berätta om, men som filmen är idag känns det mest som om man radar upp scen efter scen utan att man får lär känna Cornelis ordentligt. Jag hade gärna sett att speltiden hade utökats och där man då hade kunnat utveckla varje händelse i den nuvarande filmen ytterligare. För det som tas upp i filmen är som sagt intressant.
Cornelis är en mycket kompetent gjord "biopic" som visar att det går att göra en svensk film om en musikers liv. En film om Cornelis vore inget utan musik av densamma och här inkluderas i filmen de flesta av trubadurens främsta verk. För musik och film har genom filmhistorien passat ihop som ler och långhalm och dessa musikporträtt är ett av bevisen för detta. Nu gäller det bara att det vågas göras fler svenska versioner framöver och att Cornelis får bli starten på en ny "musikvåg" inom svensk film.
| Kommentarer |
|
Jättebra skrivet! Jag har inte sett filmen än men planerar att göra det snart. Jag säger som du, det borde finnas fler svenska biopics. Finns ju massor med spännande kändisar, vars livshistorier skulle vara intressanta att se på vita duken. Kanontext!
Oj, det var jag RJ som skrev den där kommentaren men jag glömde tydligen fylla i det.
Jag kan hålla med om att det finns många bra svenska musiker men är inte de flesta (de som en större del av biopubliken skulle känna igen) så unga att det blir lite meningslöst att göra biopics om dem? Fast en film om Jussi Björling skulle kanske bli en jättehit? Möjligen skulle man kunna slå mynt av det faktum att han nämns i Funny Games :)
Tusan, har fortfarande inte fått till att se den här på bio. Jag har en kompis som är enormt intresserad av Vreeswijk och hans musik, så jag får försöka dra med mig honom.
RJ: Hehe, blev lite konfundersam där, men som tur var förklarade du situationen. Har själv märkt att informationen om mig försvinner ibland när man håller på att kommentera. Kanske hände likadant för dig?
Tycker helt klart att du ska se filmen och håller med om att det finns mycket biopic-material, även utanför den musikaliska världen.
Sofia: Jo, det har du ju i och för sig rätt i. Fast jag hade gärna sett en biopic på Bellmans liv. Eller varför inte om Jenny Linds liv då jag vet alldeles för lite om hennes liv och alla har ju en relation till en 50-sedel ;)
Nu blev jag intresserad kring Jussi Björling och Funny Games. Har själv sett filmen men jag kommer inte ihåg att han nämndes där? Var det i den amerikanska eller österrikiska? Berätta, jag vill veta mer :)
Anders: Tycker helt klart att du ska ta och se den med din kompis. Nu vet jag inte riktigt hur mycket din kompis kan om trubadurens liv, men om han är ett riktigt fan kan han bli besviken att där inte "finns mer". Men musiken finns där ju alltid att trösta honom :)
Vilken jättebra recension du skrivit. Verkligen jättebra! Du har fått med allt det väsentliga med filmen :)
Jenny Lind är ett bra exempel, så även sopranen Christina Nilsson (eller Kristina Nilsson som hon föddes till). Det finns till och med funderingar på om det är hon som stått som förlaga till Christine i Leroux's Fantomen på operan och det är ju inte illa.
Nja, det där med Funny Games är väl lite, lite fuskigt -- det är i den amerikanska versionen (har inte sett originalet) där Roth gissar namnet Björling i deras opera-quiz. :)
Sofia: Intressant fakta du bistår mig med :)
Nu blev jag genast intresserad både av Christina Nilsson och att se om Funny Games. Har själv enbart sett originalet och jag kommer inte ihåg att de nämnde Björling där. Antingen har jag missat det eller så finns det enbart med i den amerikanska versionen. Oavsett är det stort och gör honom förtjänt av en biopic :)
Off topic: Nu har jag lyssnat på din lista "Up on Melancoly Hill there's a plastic tree" och jag diggade den skarpt. Många fina låtar, jag la till flera stycken i min egna spellista. "I don't know what I can save you from" var fin. I want to be alone, Monster och The women of ireland också. Mycket bra! Och The lonely shepherd från Kill Bill är alltid bra. ;)
Härlig recension! Håller med i det du skriver. Speciellt just att de trycker in allt för mycket på allt för lite tid. Många vitala händelser trillar i skuggan för petitesser, om man så vill.
Var det bara jag som fick känslan att filmen kan ha spelats in kronologiskt? Känslan kom mycket då Hans-Erik Dyvik Husby, enligt mig, tränade bort sin Norska brytning under filmens gång. Eller kanske var det bara något jag intalade mig då jag på förhand var orolig över just hans språk.