The Girl with the Dragon Tattoo

Stieg Larssons historia om journalisten Mikael Blomkvist och datorhackern Lisbeth Salander har blivit ett internationellt fenomen utan motstycke i svensk modern litteraturhistoria. Med storsäljare världen över verkar det finnas något i böckerna som tilltalar en bredare internationell publik och även den svenska filmatiseringen utav böckerna har nått viss internationell framgång. Trilogin är en av de mest inkomstbringande svenska filmer på senare år (både nationellt och internationellt) och miniserievarianten vann i år en Emmy för bästa miniserie.

Så nu när toppregissören David Fincher tar sig an materialet för främst en amerikansk publik (vem vill egentligen läsa filmer?) blir det snabbt upplagt till en jämförelse för mig mellan den svenska och den amerikanska filmatiseringen (den första boken i detta fall). Dels för att jag själv inte har läst böckerna och för att de båda filmatiseringarna visar sig ha en del gemensamt.

Den första och största skillnaden man märker i den amerikanska versionen (efter en spektakulär titelsekvens som hade gjort James Bond avundsjuk) är det rent visuella. Givetvis har Finchers filmatisering en större budget än den svenska versionen och det märks uppe på duken. Fotot har ett speciellt gråskaligt filter som skapar och förstärker den kyliga atmosfären som finns i historien (på flera olika plan). "Stockholm Noir" har regissören beskrivit det som och man märker direkt från filmen vad han menar med detta. Tillsammans med ett industridrypande soundtrack utav Trent Reznor och Atticus Ross (som bygger vidare på sin succé från The Social Network) är spänningsmomentet oftast där och lurar, eller utslagen i full blom i någon utav filmens dramaturgiska höjdpunkter.

Trots blandade känslor för en amerikansk filmatisering utav böckerna ska herr Fincher ha beröm för sin vilja att "försvenska" historien. Trots märkliga uttal emellanåt (som förmodligen främst vi svenskar märker av) är det alltid intressant att se utomståendes tolkningar på hur sitt eget hemland ser ut. Fincher ska också berömmas för att han vågade bibehålla och visa upp grymheten som finns i Larssons böcker.

I rollerna som Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander gör Daniel Craig och Rooney Mara riktigt bra ifrån sig. Daniel Craig har större utstrålning och karisma än Michael Nyqvist och tillsammans med ändringar i filmmanuset blir karaktären Blomkvist intressantare i denna upplagan. Rooney Mara klarade även hon att verkligen gå in i rollen som Salander och den stora fördelen med hennes prestation är att hon lyckas skapa sig något eget och inte enbart kopiera succén från Noomi Rapace porträtt. En fördel med den amerikanska versionen är att man fokuserar mer på Salanders och Blomkvists relation, vilket skapar en större dynamisk dem emellan. Men dessa tillägg skapar inte enbart positiva effekter.

I den amerikanska filmatiseringen, jämfört med den svenska, lägger man till och fokuserar mer på vissa delar av historien som skapar en större förståelse inom vissa aspekter utav den. Tyvärr skapar detta också en känsla av seghet emellanåt i historien och under filmens gång som den svenska aldrig hade. Så på det hela taget känns den svenska mer fokuserad på historiens kärna, medan den amerikanska ibland lägger till nyanser i historien som skapar ett större djup.

Nu är frågan dock vilken filmatisering jag föredrar bäst. Finchers version har atmosfären och det visuella som en större budget och ett större visionärt sinne tillåter. Båda filmatiseringarna har topprestationer från de inblandade skådespelarna, ända ner till den minsta biroll. Summa summarum har båda versioner sina ljusa sidor och de kompletterar varandra väl. Jag föredrar dock den svenska versionen snäppet högre tack vare ett stramare manus och en spontant ärlighet som den amerikanska i sin visuella prakt saknar. Att jag inte gillar båda filmatiseringarna mer än vad jag gör har nog mycket med själva källmaterialet att göra.

Jag tycker att historien i "Män som hatar kvinnor" (som är en mer passande titel med tanke på historiens innehåll) inte frångår särskilt mycket den klassiska mystik- och kriminalhistorien. Det är mer själva utförandet i de båda filmatiseringarna som gör de speciella och det ska både det svenska och amerikanska filmteamet ha kredd för.