The Artist - 2012-02-01 20:03:31 Ner Upp

Postad bild

The Artist

Sedan talfilmens inträde, på bred front, under slutet av 20-talet har det talade ordet, mono- och dialogen blivit ett naturligt inslag i varje modern film. Vilket inte minst lite lustfyllda, idag sett, citat från filmbolagschefer under "övergångsperioden" visar. Oavsett är tal idag en vital del av filmskapandet där det kan användas i olika stor utsträckning för att berätta en historia, men i alla fall brukar talet finnas där någonstans. Så att år 2011 göra en stumfilm och då på något sätt gå tillbaka i tiden är ett djärvt tillvägagångssätt. Men det är precis vad The Artist har gjort.

 

The Artist utspelar sig i Hollywood under "övergångsperioden", under slutet av 20-talet, då stumfilmer så sakteligen började ersättas med talfilmer. En intressant epok i filmhistorien med oanade följder för de inblandade i industrin och som givetvis har gestaltats i filmer tidigare (med Singin' in the Rain som det klarast lysande exemplet). Den här gången om, i den moderna tappningen, är det inget mer än en ogenerad och romantiskt nostalgisk hyllning till en svunnen tid som gäller. Allt är visuellt och dramatiskt uppskruvat till max och med ett stämningsfullt soundtrack anpassar man sig snabbt till talkorten som ploppar upp emellanåt.

 

Postad bild

 

Filmen handlar i grova drag om filmstjärnors uppgång och fall i filmindustrin och hur man måste kunna anpassa sig till de rådande spelreglerna för att kunna hålla sig kvar i publikens medvetande. Den nuvarande stora stumfilmstjärnan George Valentin, spelad av Jean Dujardin, ser inte tjusningen med talets ingång i filmens magiska värld och får i sin motvilja att anpassa sig snabbt se sig omsprungen av sina konkurrenter, där ibland Peppy Miller (Bérénice Bejo).

 

The Artist är på många sätt och vis en visuell fullträff som blandar nytt med gammalt för bästa effekt. Det svartvita fotot (givetvis) sätter snabbt sin prägel på filmen och ofta under filmens gång slår tanken mig att filmen är som en skickligt restaurerad stumfilm från "när det begav sig". Jean Dujardin och Bérénice Bejo spelar skickligt ut hela sitt register och lyckas förmedla väl saker med sitt kroppsspråk, när inte talet finns där att tillgå. En extra eloge ska också gå till hunden Uggie, som hade både mer karisma och personlighet än många av dagens "riktiga" skådespelare.

 

Postad bild

 

Tyvärr stannar dock mina lovord för filmen här. Där filmen väl spelar ut sina visuella kort saknar den dock substans i själva historien. Filmens grundhistoria frångår inte särskilt ofta den typiska "fallande stjärnan"-intrigen som har återberättats x antal gånger sedan tidigare. På grund av detta faktum blir filmen som en enda lång hyllning till den klassiska stumfilmen, istället för att blir något mer speciellt och originellt. Varför ska man då inte ta och se en "riktig" stumfilm istället? Dessutom ansåg jag att man kunde leka mer med det faktum att man gjorde en tyst talfilm och blanda in mer moderna element i historien. Detta gjordes bland annat i en effektfull drömscen i filmen, som också är dess höjdpunkt. Synd dock att det inte skedde oftare.

 

På det hela taget är The Artist ett intressant grepp på den moderna filmen och en trevlig hyllning till en svunnen tid. Tyvärr bortsåg den dock för mycket kring hur film har utvecklats sedan dess och vilka berättarmässiga landvinningar det har givit. Visst kan det tänkas ha varit bättre förr, i vissa anseende, men man behöver ju inte bara för det stanna kvar i tiden fullständigt.

 


Kommentarer Ner Upp

Kommentera inlägget här: Ner Upp

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback Ner Upp
RSS 2.0
Nöje och Underhållning Film & TV bloggar Reggad på Commo.se Film/Tv Blogglista.se