| Förintelsen på film (Natt och dimma) - 2010-11-01 18:04:43 |
|
Spelfilmer har genom åren haft en viktig del i att sprida kunskapen kring det som hände under andra världskriget då fler generellt sätt ser en film än läser en bok. I mitt tyckte finns det bra filmer som gestaltar det hemska som faktiskt inträffade, men överlag tycker jag att dessa filmer har fel tillvägagångsätt för uppgiften och skildrar händelserna på fel sätt.
Majoriteten av dessa filmer, om inte alla, skildrar av förståeliga skäl Förintelsen som något mörkt, hemskt och en riktigt vridrig del av vår historia. Här ser jag absoult inga problem utan felet som jag ser det är att man fokuserar alldeles för mycket på att det är hela är hemskt, snarare än att faktiskt berätta vad som gjorde det hela så hemskt. Enligt mig distanserar man sig till publiken genom detta tillvägagångssätt och det man främst kommer ihåg efter filmen var hur hemskt allt var, snarare än vad som faktiskt hände under Förintelsen. På detta sätt skapar man i publiken ingen personlig relation till händelserna, utan förlitar sig helt på vad filmen vill säga om dem.
Missförstå mig inte nu om att jag inte håller med budskapen om att Förintelsen var hemsk, för det tror jag de flesta håller med om att det var. Utan det är just den personliga upplevelsen i dessa filmer som jag tycker det brister i, vilket gör att de berör på ett ytligare plan än vad som är nödvändigt.
Ett bra exempel på hur man i min mening ska axla uppgiften kring Förintelsen visas i den franska dokumentärfilmen Natt och dimma från 1955. Eftersom filmen är gjord tio år efter krigsslutet blir den extra speciell då den känns än mer aktuell än om man hade gjort filmen under senare tid. Men det jag tycker filmen lyckas med bäst är hur man presenterar informationen om vad som hände i dessa läger. Man kombinerar bilder med en berättarröst som informativt berättar hur det gick till, utan att lägga in några känsloyttringar i sitt tal. Detta kan till en början uppfattas som något kallt och omänskligt, men jag tycker personligen att det blir mycket mer effektfullare på detta sätt.
Genom att presentera det hela på ett "vanligt" vis lurvar man in publiken i en falsk trygghet och när det går upp för en vad det egentligen handlar om här är det "försent". Man kan inte distanserar sig från filmen vid det laget och budskapet känns som ett slag i magen. På detta sätt blir hela upplevelsen personligare då filmen enbart står för faktan och du i publiken står för känslorna, vilket gör att den känns mer på djupet.
Vad tycker ni själv? Håller ni med mig i min lilla teori eller tycker ni att jag är helt ute och cyklar här? Se gärna dokumentären Natt och dimma själv (klippet nedan), för att skapa er en egen uppfattning om den. Vet inte riktigt hur pass känsliga ni är när det kommer till det ni ser på film, men jag kan ändå passa på att varna för att filmen, trots sin längd på 30 minuter, inte är någon lättsam historia. Det är en tung film om ett tungt ämne, vilket gör att man måste vara förberedd på detta innan man ser filmen. Detta är en jobbig film att titta på, men ack så viktig för att vi aldrig ska glömma om vad som egentligen hände under Förintelsen.
| Kommentarer |
|
Bra skrivet! Ska definitivt se klippet. Håller med dig om att det i många filmer spelas på folks känslor istället för att låta fokus ligga på vad som verkligen hände (och därmed låta människor tänka och känna själva). Ett typiskt exempel är den hyllade miniserien "Förintelsen" som jag tycker är rent teatral.
För min del tror jag att det räcker med att jag har besökt Stutthog och sätt det som är kvar IRL.
http://en.wikipedia.org/wiki/Stutthof_concentration_camp
Det känns i magen så fort någon tar upp ämnet (som ack är nödvändigt). Men som sagt för mig räcker det med minnena ifrån lägret och vad jag såg med egna ögon.
BlueRoseCase: "Förintelsen", är det den serien med Streep?
Nicklas Astfors: Kan verkligen tänka mig att inget "slår" att vara på plats och se det med egna ögon. En jobbig upplevelse, men ack så viktig som de flesta bör göra någon gång i livet. Ska själv försöka uppleva detta själv, men det kommer att bli en jobbig resa, helt klart.
Kan tänka mig att "Natt och dimma" är så nära man kan komma den riktiga upplevelsen, utan att vara på plats. Men ingenting kan självklart "slå" att själv vara på plats.
Ja, precis det är den.
Jag har varit i Auschwitz och Birkenau och jag tycker vissa filmer blir nästan ännu starkare när man upplevt de verkligen platserna. T ex Viljans Triumf som är inspelad på plats får en nästan outhärdligt dokumentär känsla.
Bra text! Har äntligen lyckats ögna filmen en smula. Har inte sett den förrut, men det var en intressant film. Tack!
Jättestark text!
Jag har väntat med att kommentera inlägget eftersom jag inte känt att jag kommit på något bra att skriva, så nu släpper jag all prestige och bara meddelar att det var jäkligt bra skrivet av dig.
Du har ju tipsat mig förut om den här, men jag har inte riktigt känt mig redo än. Jag ska se den, men jag känner att den är värd de bästa förutsättningarna. Inte bara halvblega.
Pladd: Skippa prestigen direkt och bara skriv :)
Du har helt klart rätt i att den är värd de bästa förutsättningarna. Så ha inte bråttom för att se den.