Baraka
Tjusningen och fördelen med film som medium är att man kan göra en på så många olika sätt. Man kan fokusera på dialogen mellan olika människor och låta den föra historien framåt, men även berätta en historia nästan enbart med hjälp av de rörliga bildernas kraft och det visuella. Historien kan utspela sig på ett enda ställe filmen igenom eller på flera olika ställen som sedan klipps ihop likt ett kollage. Gemensamt för de olika konstellationer, nästan i alla fall, är samspråket mellan ljud och bild består. Denna grundläggande aspekt har Baraka dragit till sin spets.

Likt genombrottsfilmen för dessa typer av filmer, Koyaanisqatsi, utspelar sig Baraka på vitt skilda platser runt om i världen och det är samspelet mellan bilderna och musiken som för historien framåt. Här finns ingen dialog att prata om, utan olika bilder presenteras i ett knippe och sedan är det egentligen upp till tittaren själv att tolka och försöka hitta ett samband. Ett koncept som kanske kan låta avskräckande till en början, men när man väl har sjunkit in i världen, vår alldeles egen alltså, som presenteras är jag åtminstone fast. Man sluts in i en värld som man snabbt inser hur liten den egentligen är och hur liten man själv är i den.



Det är en salig blandning av allt som presenteras under filmens gång och människans splittrade natur visas upp med både sina ljusa och mörka sidor (ibland samtidigt). För när filmen till exempel för en till en avlägsen stam i Amazonas innersta djungel slår det en snabbt, bland alla fascination över denna avlägsna värld, att vår likriktighet när det kommer till kultur och språk i en globaliserad värld är både av ondo och godo.

Likt Koyaanisqatsi är Baraka som en enda lång sinnes- och stämningsupplevelse och en filmupplevelse med fokus på just upplevelse. Där sina föregångare mer berättade en historia och hade en mer successiv ljudbild (signerad Philip Glass), har "uppföljaren" en mer omväxlande och visuellt slående värld. Inte undra på med tanke på att fotografen till Koyaanisqatsi här både står för foto och regi. Musiken av Michael Stearns gör ett kompetent jobb och framhäver varje bildruta, men det är svårt för min del åtminstone att inte nedvärdera den lite i jämförelsevis med herr Glass dito.



Uttrycket "varje bildruta kan ramas in och hängas upp på väggen" är ett trött klyscha som i och för sig hade fungerat för Baraka också. Ett "tavleprojekt" hade dock inte gjort filmens visuella kraft fullt rättvis, då en stor bidragande effekt till detta är hur kameran till synes onoterbart för omgivningen "vandrar" runt i de olika miljöerna. Ibland stannar man upp i en till synes evighetslång tid (på ett bra sätt) framför ett blandat urval av människor med olika bakgrunder som tittar in i kameran. En trevlig och vacker gest om att det vi med vår bakgrund i ett svenskt samhälle tycker är intressant i deras värld, hade dem tyckt precis likadant om vår. Olika människor har olika bakgrunder världen runt, men när allt kommer omkring är vi inte så olika ändå.

Baraka kan beskrivas så vitt skilt som prettodravel, den ultimata testupplevelsen för ditt nyinköpta HD-system där hemma eller något som man kan ha på i bakgrunden när man göra någonting annat. Filmen kan även beskrivas som filmen som lyckas spegla det mest grundläggande hos oss människor och vår värld, en omvälvande filmupplevelse eller en närmast poetisk upplevelse där filmen sköter det visuella och du som åskådare bestämmer budskapet. När det kommer till Baraka är jag nog beredda att hålla med kring de sistnämnda synsätten.