På de svenska filmbloggar jag följer har det på sistone, i anslutning till fredagen den 13:e, dykt upp ett återkommande tema kring "filmerna som vi ångrar att vi har sett". Ett tema så pass intressant att jag inte kunde motstå att försöka dra mitt eget strå till stacken. Ånger är annars en känsla som jag av principiella skäl försöker till att hållla borta när det kommer till sedda filmer. En dålig film gör att man uppskattar guldkornen ännu mer (osv.) och hela den förklaringen verkar många filmintresserade (att döma av "ånger"-inläggen) hålla med om. Men ibland är det snarare konsekvenserna av en sedd film och vilken skada den kan åstadkomma som kan, för en kort stund, uppkalla ångerkänslor. Den första filmatiseringen av Arn (Tempelriddaren) är en sådan film för mig.

Jag har så länge jag har varit filmintresserad bestämt haft åsikten att vi i Sverige emellanåt kan, ifall det humöret ligger till, göra riktigt bra film. Givetvis produceras det mycket även här som är mindre bra (likt andra filmländer), men ibland dyker det upp guldkorn väl värd väntan. Detta har visats sig vara en åsikt jag emellanåt har varit ensam om. Jag har träffat på många personer genom åren som bestämt hävdar att det inte finns någon bra svensk film och som längst kan gå med på att en film kan vara "bra för att vara svensk". Ett uttryck som förövrigt bör begravas snarast. Nåväl, tillbaka till Arn.

2007 skulle då Arn: Tempelriddaren har premiär på bio (en av Jan Guillous magnum opus) och snacket om den stora svenska filmsatsningen (största till och med) gick som en löpeld genom svensk media det året. Tror till och med att jämförelser med Sagan om Ringen-filmerna gjordes någon gång på vägen. I alla fall, är själv inget stort fan av "rida-på-häst-och-slåss-för-kung-och-fosterland"-filmer, men jag uppskattade satsningen på något nytt. En egenskap jag saknar alldeles för mycket i svensk film (Beck, Wallander, Johan Falk någon?). Jag planerade hursomhelst egentligen inte att se filmen på bio, det var ju egentligen inte min grej, men när ett gäng av släkt och vänner skulle se den så hakade jag snabbt på. Skulle den här filmen äntligen kunna motbevisa alla skeptikers tveksamhet om svensk film styrka? Tvi fick jag.

Det som skulle bli en fröjd för ögat, och uppvisning av allt det goda som svensk film hade att erbjuda, blev snabbt platt som en slafsigt gjord pannkaka serverad till ärtsoppan på burk. Filmupplevelsen blev en långsam och plågsam affär och en uppvisning i förlorad potential, fokusering på fel saker och en inbillad storslagenhet som inte infann sig. En films budget är en väsentlig del av dess skapande och mycket av försnacket kring Arn-filmerna hade kretsat just kring budgeten. Problemet är dock att viss typ av filmer kräver sin "grundbudget" för att kunna göras rättvis. Ett kammarspel behöver egentligen bara två personer inlåsta i ett rum och ett välskrivet manus för att fungera. Ett "storslaget" krigsdrama utspelad under medeltiden kräver dock en viss form av, just det, storslagenhet för att fungera. Arn visade sig ha väldigt lite utav den varan i lager.

När krigsscenerna till slut dök upp i filmen, efter en alldeles för lång och seg uppbyggnad av karaktärerna, var de alldeles för snabbt avklarade igen och ingav fel associationer. Känslan av medeltidsveckan i Visby var för påtaglig för att kunna ignoreras från min sida. Dessutom insåg man snabbt att den "mäktiga" budgeten enbart hade råd att fylla upp frontlinjen utav slagfältet med soldater och hästar. Tittade man mellan raderna (bokstavligt talat) ekade det skrämmande tomt. Förmodligen är detta mer historiskt korrekt, men likväl är film en lek med illusioner för att skapa känslor och Arn skapade helt fel känslor för mig.

Så det som skulle bli måttstocken och det övertygande exemplet på styrkan med svensk film, blev snarare en sådan personlig besvikelse för mig att jag började tvivla om jag ändå hade fel tankar om svensk film. Den kanske inte var så bra ändå som jag först hade trott? Lyckligtvis dök dock filmer som De ofrivilliga, Maria Larssons eviga ögonblick och Låt den rätte komma in upp nästkommande år som gav mig en viktig injektion av positiva känslor kring svensk film igen. Känslor som jag har lyckats bibehålla sedan dess. Men med den första Arn-filmen var det nära där ett tag att jag förlorade hoppet om svensk films storhet och det ångrar jag att filmen i fråga nästan tilläts att göra.

För noteringarna: Har inte sett uppföljaren Riket vid vägens slut, men har hört att den ska vara marginellt bättre än sin föregångare. Vill dock inte ta den risken i första taget.
Då ser jag hellre parodin som lyckades fånga "känslan" som originalfilmen saknade.
Länk

Länk till initiativtagaren till "ånger-temat" (Filmitch) eget bidrag följer nedan, som även har samlat de andra inläggen i följetongen.
Länk