Magnolia

Likt en blomma med sina blad, hör vi alla människor på jorden ihop på något sätt. Detta är regissören, och manusförfattaren, Paul Thomas Anderson tanke i alla fall med den här filmen och vilken film det resulterade i.

Filmen tar början i en välgjord scen som behandlar begreppet slump, som sätter filmens ton direkt och sätter igång tankeverksamheten.
Man fångas direkt och filmen släpper inte taget om en, förrän filmens slut, dryga tre timmar senare.



Just längden på Magnolia känns perfekt avvägd. Alltför många tretimmarsfilmer, har förmågan att trötta ut sin publik i mitten av filmen, just för att man vill få med allt.
Men här drar filmen snarare en fördel av sin långa längd, då man verkligen får tid att stifta bekantskap med alla karaktärer och hur de sammanfogar med varandra.

För det är inte bara att karaktärerna är placerade vid samma händelser, som sammanlänkar dem, utan även deras handlande. Det är oerhört skickligt gjord av Anderson, hur han skriver ihop karaktärerna, utan att det känns forcerat.

Manuset är filmens största styrka. Ett manus som både är välskrivet, tankeväckande och på sin ställen till och med riktigt fyndigt.



De inblandade skådespelarna presterar på sin toppnivå, där det är främst Tom Cruise som överraskar mig positivt. Han har fått ta emot mycket skit genom åren, men faktum är att han är en riktigt bra skådespelare, med rätt hjälp det vill säga.

Magnolia var helt klart en stor positiv överraskning för mig, som är en hårsmån från att kamma hem högsta betyget.
Egentligen så saknas det ingenting i filmen, utan det krävs snarare en andra titt, för att kunna ta in allt från filmen.
 

Umberto D.

Regissören Vittorio De Sica, mest känd från Cykeltjuven, gjorde 1952 den här filmen och tillägnade den sin far.
Umberto D. har nästan enbart amatörskådespelare i rollistan och räknas, tillsammans med nyss nämnda film, in bland neorealismens främsta verk.

Filmen tar sin början i en strejk, där pensionärer demonstrerar för sin låga pension, ett ämne som alltid verkar vara aktuellt.
Utifrån demonstrationen så får man senare följa med den statligt anställde pensionären, Umberto Domenico Ferrari, och hans försök att leva ett anständigt liv. Hans enda vänner är sin trogna hund och sin hyresvärdinnas städerska.

Likt Cykeltjuven tar sig De Sica an den lilla människans eviga kämpande med att upprätthålla en dräglig vardag.
Umbertos relation med sin trogna hund, skildras på ett avskalat och ärligt sätt, vilket blir väldigt rörande och man känner för karaktärerna, utan att man bli tvingad till det.

De Sica har med den här, och Cykeltjuven, lyckats med konstycket att skildra två av filmhistoriens ärligaste och rörande relationer. Här mellan en pensionär och hans hund, den förra mellan en arbetare och hans son.

Det är detta som är filmens stora styrka och gör att den håller samma höga klass som sin mer kända "kollega". Båda två är ett måste och förtjänar sina platser i filmhistorien.
 

Jaws: The Revenge
Efter den fantastiska ettan så har Jaws-serien drastiskt sjunkit i kvalité och fyran är det ultimata beviset på att allt tydligen går att sälja, bara man har rätt namn bakom.

Tvåan i serien var en upprepning av ettan - fast på en betydligt lägre nivå - och trean hade en intressant intrig, men genomfördes inte på ett tillfredsställande sätt. Fyran däremot var bara dum, idiotisk och det fanns ingen skaparglädje här överhuvudtaget.

Själva handlingen är så korkad att manusförfattarna verkligen testar sin publiks tålamod. Tidigare i serien så har hajen mördat utan hämningar och har varit en "mindless killing machine", men den här gången så är hajen ute efter en viss familj, en hämndaktion mot familjen Brody.

Filmen börjar med en dödlig attack och snabbt inser familjen hur det hela ligger till. Men för att då undvika hajen så reser de till Bahamas (grattis, där lär man ju slippa den).

Det är inte enbart historien som känns dum, utan även hur man porträtterar besten. Man begår här den största synden man kan göra i en Jaws-film och det är att visa för mycket av hajen. På så sätt så blir det hela komiskt istället för skräckinjagande, för ingen kan nog påstå att ett gummihaj är särskilt skrämmande egentligen. Steven Spielberg insåg detta redan 13 år tidigare och visade således så lite som möjligt, just för att spela på den mänskliga rädslan för det okända.
Jaws 4 är dessutom en av få filmer jag inte ens gillade när jag var liten, så den har inte ens några nostalgiska poäng att hämta hos mig.

Lite beröm ska filmbolaget dock ha och det är att man med Jaws 4 kom på en av filmhistoriens absolut coolaste taglines: This time... It's personal..,
men man kan inte bygga en hel film på en enda tagline och således ska den här filmen helst glömmas bort så fort som möjligt.

Trailern:

The Hangover

En film jag hade sett fram emot en längre tid, då den verkade bli en av årets roligaste filmer, så mina förväntningar steg oundvikligen innan jag steg in i biosalongen.

Det var till och med nära att mina höga förväntningar gjorde mig besviken på det jag såg, men som tur var så tippade till slut bägaren över till filmens förtjänst och jag njöt i fulla drag av filmen.

The Hangover är årets roligaste film än så länge, och har en ovanlig detalj som många av de flesta av dagens komedier saknar, nämligen en ganska välskriven handling. En plot som för tankarna lite till en film som Memento.

Karaktärerna är härligt galna och passar perfekt in i filmens atmosfär. Visst är filmen riktigt grabbig, nästan för grabbig på vissa ställen, men den är ändå fruktansvärd rolig.

Ska man se någon komedi i år, så tycker jag att man satsa på den här.
 

Rope

Hitchcock bevisar ännu en gång vilken stor regissör han var, och den här filmen skiljer sig ganska markant från hans mest kända verk. Då spänningsmomentet i hans filmer oftast är människans ondska, och vad det kan resultera i, så är det ingen skillnad i denna gentemot hans andra filmer. Skillnaden här är snarare hur han tar sig an detta.

Där man oftast brukar följa ondskans ursprung och vad det resulterar i, går man här snarare direkt mot resultatet av vårt handlande och hur man leva vidare med det.

Filmen berättar en mycket intressant, och mörk, intrig, som skrämmande nog har hämtat sin inspiration från ett verkligt fall (Leopold and Loeb). Man förlitar sig inte här så mycket på några skrämmande element, rent filmiska då det mest är som filmad teater, utan här är det mest tanken bakom som är skrämmande.

Filmen skapar många frågetecken och kan vara ett diskussionunderlag till allt från mord överlag, diktatorstyre, vårts rättväsende och även dagens diskussioner om våldsinslag i både filmer och TV-spel.

En lite annorlunda Hitchcock-film helt klart, men fortfarande ett måste bland hans verk.
 

Casino

Goodfellas i öknen var mina förväntningar på den här filmen och man ser snabbt likheten mellan de båda filmerna.

Båda har Robert De Niro och Joe Pesci i huvudrollerna, båda snuddar vid organiserad brottslighet i någon form och filmerna är båda två baserade på en bok signerad Nicholas Pileggi.
Men efter att ha sett Casino, så kan jag påstå att den förtjänar att stå på egna ben.

En film gjord av Martin Scorsese, skapar genast stora förväntningar och här finns alla ingredienser som herr Scorsese har skämt bort oss genom åren. Ett intressant tema, där man inte drar sig undan att visa de mörkaste sidorna, starka prestationer från de inblandade skådespelarna och överlag en stor hyllning till film som medium.

Man blandar olika stilbegrepp genom filmens gång och skapar således ett större intryck på filmen. Berättarröster brukar oftast användas lite väl för frekvent, det är ett enkelt sätt att berättar en historia med, men här drar man det ett steg längre.

Man blandar olika personers berättarröst lite här och var, utan att krångla till det för mycket och i slutändan så fungerar det perfekt till filmens tema.

Att man dessutom inkluderar Devos Whip It, i filmens soundtrack, förtjänar en medalj.
 

8½

Det var med blandade känslor jag tog mig an min första Fellini-film.
För det första så har jag förstått att hans filmer inte är så lätta att ta till sig och dessutom så skulle visst 8½ inte vara den filmen man skulle börja med. Men jag gick in med en öppen inställning till filmen och fick se vad det skulle resultera i.

Och vilken positiv överraskning det ledde till. Man slås direkt av det fantastiskt fina svartvita fotot, som sätter standarden direkt. Sen växlas sakta filmens intrig ut sig om en filmregissör och hans arbete med en kommande film, med en surrealistisk stämning.

Den surrealistiska känslan skapas med hjälp av händelserna kopplat till regissören, blandat med tillbackablickar och scener direkt hämtade ur sin kommande film.
Man vet aldrig egentligen vad som är vad förrän efteråt, och man fastnar direkt i den drömlika värld som spelas upp.

Detta var en väldigt personlig film för Fellini själv. Han var själv inne i samma kris som filmens huvudkaraktär, således sitt alter ego, och filmens titel syftar just på hur många filmer Fellini hade gjort innan den här.
Dessutom bevisar filmen att den italienska regissören hade en stor självdistans. Vissa sekvenser i filmen spelas upp, för att senare totalsågas av den fiktiva filmens manusförfattare. Underbart!

Filmen är dessutom en skön drift över filmbranschen överlag och dess märkliga sammansättning som har drar sig till sin spets.
Kvinnor i branschen har en högsta åldersgräns innan dem sätts på gatan och alla inblandade överlag är mer eller mindre galna.

Sammanfattningsvis så kan jag förstå andras kritik över filmen, då den inte direkt är lätt att ta till sig. Men jag kunde ta till mig den utan problem och gillade hur den växte genom filmens gång.
Dessutom så är det förmodligen en film som växer, desto fler gånger man ser den, då man då kan ta in alla detaljer.
 

Under början av 70-talet till slutet av 80-talet, blommade den australiensiska filmindustrin ut fullständigt och blev välkänt under namnet Ozploitation.

Namnet syftade på filmernas uppbyggnad, nämligen exploitationfilmer med mycket fokus på våld, sex och andra tabun.
Det som urskiljde den australiensiska varianten, från den övriga var dess galenskap. Ja, de flesta inblandade i denna genre var fullkomligt galna och gjorde de mest korkade grejer, för att skapa den ultimata filmen.

Man riskerade livet på skådespelarna, för att skapa en realistisk känsla över det. Till exempel så sköt man i vissa scener med riktig ammunition mot skådespelarna eller höll filmens huvudkaraktär nedsänkt i vatten, upp och ned, utan några som helst säkerhetsåtgärder. Man tänkte minst sagt inte på säkerheten, utan man körde mest på.

Filmerna var riktiga b-filmer, eller skräp-filmer om man tycker det, som idag har fått lite av en kultstatus. Här var det inga fina budskap man skulle få fram, utan det var ren och skär underhållning.

Dokumentären lockade mig inte direkt att ta mig an något film, kanske Mad Max men annars blev jag inte så frälst precis.
Det roliga i filmen, och skrämmande på samma gång, var och ta del av hur man gjorde dessa filmer och hur nära det ibland var att det gick åt pipsvängen. Under vissa sekvenser, vid filminspelningen, kunde det gått riktigt snett.

Dokumentären rekommenderas för er som vill ta del av filmskapande, från sin galnaste sida, och kanske uppskattar ni, till skillnad från mig själv, dessa exploationfilmer, the Australian way.

Trailer:

Och självklart när det gäller b-filmer, så är Tarantino med på ett hörn.

Du rififi chez les hommes

Heist-filmer är någonting som ligger mig varmt om hjärtat och jag missar helst inte en riktigt bra sådan, med det spänninsmomentet som skapas vid planeringen och utförande av en riktigt bra kupp på den vita duken.
Genom åren så har jag fått ta del av några riktigt fina varianter av denna genren, såsom Heat, Reservoir Dogs och The Usual Suspects. Alla dessa har en gemensam nämnare och det är nämligen den här filmen från 1955.

Denna franska film noir, är lite av urmodern till alla heist-filmer och håller fortfarande till dagens datum. Filmens intrig är väldigt välgenomtänkt och alla scener ger sitt speciella bidrag till det slutgiltiga resultatet. Allt från de inblandade karaktärernas bakgrundshistoria, deras sammankoppling med varandra och hur det senare resulterar i en av filmhistoriens mest välgenomarbetade inbrottssscen. Den 30 minuter långa, och knäpptysta, inbrottsscenen är filmkonst ur den högre skolan och känns väldigt naturlig att beskåda.

En liten rolig detalj med den här scenen, är att den är så väl genomarbetad att den senare gav filmen problem vid lanseringen. Filmen blev förbjuden i ett antal länder, just för att den var för detaljerad och för beskrivande. Den uppfattades nästan som en instruktionsbok för inbrott och ledde oundvikligen till flera verkliga sådana, med filmen som inspirationskälla.
Filmen, eller boken snarare, har till och med givit namn åt en viss typ av inbrott, där man genomför själva intrånget precis som huvudkaraktärerna i filmen.

Själva filmen som sådan innehåller allt som en riktig film noir ska göra. Karaktärena, miljöerna och intrigen, allt paketerat till en fint filmpaket färdigt att servera. Filmen gjordes på en låg budget, men om man har en bra historia och stort kunnande bakom sig, så klarar man sig bra även med detta. Det var till och med så att regissören, Jules Dassin, fick hoppa in och agera i en av filmens större roller. Detta på grund av att den som var tänkt till rollen, hoppade av precis innan inspelningen och man hade inte råd eller tid att anlita en ny skådespelare för rollen.

Sammanfattningsvis så är detta en bit filmhistoria, en av de bättre film noir-skapelserna, och är ett måste för en riktig filmälskare.
 

Daft Punk's Electroma

Musikduons första "riktiga" spelfilm och vilket konstverk det resulterade i.
Filmens intrig handlar om två robotar som desperat försöker att bli människor, men blandat resultat.

Men det är inte här som filmens stora tyngdpunkt ligger, utan det är snarare en blandning mellan olika komponenter, bildkompositionen kombinerat med ljud, filmens intrig och karaktärer, som skapar en nästan poetiskt och oerhört vacker film.

Trots att filmen saknar dialog, så byggs filmen upp på ett sådant snyggt sätt att man verkligen känner för dess karaktärer. Filmen är både rörande och magiskt i sitt sätt att ta an en historia och berätta den.

Electroma är en väldigt tålamodskrävande film, vilket kan avskräcka en del. Men för dem som vet om detta innan och gillar mer succesivt uppbyggda filmer, istället för konstant pang-pang, så är detta ett alternativt värt att spana in.

Det som urskiljer sig mest i filmen är dess mycket slående visuella stil, där man verkligen kan anamma uttrycket att alla filmens bildrutor kan ramas in och sättas upp på väggen. Så snyggt är det och filmens sista sekvens, The Burning Man, är något av det vackraste jag har sett någonsin i en film.
 

Fanboys

Oj, vilken besvikelse. Trailern lovade guld och gröna skogar, men tyvärr så höll inte filmen ända fram.
Det kändes lite som en sämre variant av en Kevin Smith-film och huvudkaraktärerna var inte tillräckligt bisarra och sköna för att hålla upp hela filmen på sina axlar.

Skämten, och framförallt referenshumor, utvecklas aldrig till någon högre nivå, utan det blir mest på nivån att visa något välkänt objekt och säg något roligt. Ungefär så.

En annan sak som jag fastnade för i trailern var den långa listan med kända gästskådespelare. Tyvärr så används dem på fel sätt och gör således inget större avtryck i filmen.
Tråkigt nog så blir deras närvaro som roligast i trailern, så det räcker att se den.

Nä, se Smiths Jay and Silent Bob Strike Back istället, för den slår Fanboys på alla plan.
 

Interstella 5555: The 5tory of the 5ecret 5tar 5ystem

Där musikduon Daft Punk satt och knåpade på sitt andra studioalbum, Discovery, så väcktes tanken fram till att skapa en historia kring musiken. Duon kontaktade Leiji Matsumoto (Starzinger), vars animefilmer de hade uppskattat stor när de var små och ljuv musik uppstod.

Handlingen tar sin början på en fjärran planet, där ett populärt houseband blir kidnappad och intrigen tar sin början.
Själva filmens plot är inget extraordinärt, utan det är snarare den perfekta kombinationen till Daft Punk´s musik som gör att det blir så lyckat.

Hela filmen är som en lång musikvideo, utan dialog och avbrott, och det fungerar klockrent.
Det är en sprakande och fantasifylld musikaliskt resa man får ta del av och man sitter som åskådare och njuter i fulla drag av musiken.

Filmen innehåller en hel del element som bjuder in till analysmöjligheter, så som musikbranschens girighet i vissa lägen och skivbolagens önskan att ändra vissa artister.
 Men i slutändan så är det inte det som är det stora budskapet med filmen, utan det är musikens kraft att bygga broar mellan de mest oväntade parter.

Detta förstärks också av själva teamet bakom filmen. Det var bara en som både pratade franska och japanska i hela upphovsgänget, men musiken lyckades ändå skapa broar och resultera i en riktigt bra animerad house musikal.
Och på köpet så får man ett riktigt bra soundtrack.

Interstella 5555 är främst riktad mot reda frälsta Daft Punk-fans, men om du bara kan uppskatta någon form av elektronisk musik så är det ett tips att kolla in den här filmen. Och om du inte gillar elektronisk musik särskilt mycket, så är det väl dags att lära sig det nu.
 

Infernal Affairs

Den asiatiska polisfilmen från 2002 som i väst mest är känd som originalet till Scorsese's The Departed.

Filmens upplägg med infiltratörer på bägge sidor lagen, är både enkelt men framförallt briljant gjort. Tack vare detta så får man automatiskt ett spänningsmoment genom hela filmen och när själva filmens intrig är välgjord, så håller sig spänningen hög filmen igenom.

De asiatiska skådespelarna gör alla toppprestationer och där finns inget att klaga på. Alla lever in sig i sina roller.

Katt och råtta-leken mellan poliserna och maffian är oerhört välregisserad och jag gillar framförallt att man inte har val att berätta allt direkt. Man får reda på lite här och var, och på det sättet så fastnar filmen mer direkt medan man tittar på den.




Infernal Affairs II

Uppföljaren som utspelar sig före den första filmen i serien.
Här fördjupar man sig mer i alla inblandade karaktärer och man börjar mer och mer förstå hela trilogins övergripande intrig.
Eftersom filmen utspelar sig före den första, så för man reda på grunden till ettan. Ungefär samma princip som i The Godfather: Part II.

Filmen hade däremot inte blivit så bra om inte filmens huvudsakliga intrig hade varit svag, men tur är så är inte detta fallet.
Man får här ta del av helt andra infallsvinklar av de olika organisationerna, utan att förlora någon samhörighet med ettan.

Eftersom skådespelarna är nästan uteslutande samma som i ettan, så är det samma utlåtande. Men däremot så har de yngre skådespelarna i huvudrollerna ännu större roller i denna och de klarar det med bravur. Roligt att se så unga och rutinerade aktörer.




Infernal Affairs III

Den avslutande, men samtidigt svagaste, delen i trilogin. Allt knyts samman på ett trevligt sätt och man får reda på ännu mer i trean om alla inblandade och om olika händelser.
Det enda man kan klaga på är att det ibland blir lite väl invecklat, men det klarnar nog mer vid andra tittningen.

Det som däremot sänker betyget på den avslutande delen är dess intrig. Den känns lite väl svag och hela filmens känns mer som ett uppsamlingshit för ettan och tvåan, än en separat film för sig.
Men det fungerar om man har sett föregångarna, men om man däremot börjar direkt med denna, så är det dömt att misslyckats.
 

Patrik 1,5

En positiv överraskning som lyckades med konststycket att förmedla, och fläta samman, två allvarliga ämnen. Detta kombinerades med en genuin feelgood-känsla genom hela filmen och det bästa var att det inte på något sätt kändes konstlat, vilket det lätt kunde ha resulterat i.

Huvudrollsinnehavarna gjorde ett kompetent arbete, där främst Thomas Ljungman, som Patrik, överraskade och ska bli intressant att följa i fortsättningen.
Regissören Ella Lemhagen lyckas, trots några missar, att skapa en trovärdig och charmig film med mycket värme.

Filmen var som sagt en positiv överraskning och ännu ett bevis på att det visst finns bra svensk film nuförtiden. Det gäller bara att leta på rätt ställe.
 

Monsters vs Aliens 3D

Dreamworks senaste alster på animeringshimlen överraskar inte något nämnvärt. Filmen följer den klassiska mallen och är lite knasig, lite barnslig och inkluderar en drös referenser till de äldre i publiken.
Där Wall-E utforskade lite nya marker och stundom var riktigt magisk, så kör Monsters vs. Aliens vidare på sitt koncept som förmodligen har fungerat tidigare.

Men för min egen del så känns det lite trist och man upplever som man har sett det mest redan.
Karaktärsmässigt så är det inget fel. Filmens karaktärer är roligt uppbyggda och rösterna till dem är i toppklass. Filmens brister är snarare i dess upplägg. Intrigen känns för standardmässigt och referenserna känns inte särskilt väl genomarbetade. Det är för långt mellan skratten.

3D-versionen fungerade bra och gav filmen ett trevligt djup. Dessutom så var det trevligt att man inte bara slängde in massa effekter för skojs skull, utan man jobbade mer att stärka filmens djup. Detta gjorde att man undvek känslan av att 3D-upplägget mest var en plojgrej.

På det hela taget är det en hyfsad animerad film som underhåller för stunden, men den kändes som man redan hade sett det mesta innan.
Det är Pixar som är de animerade filmernas okrönta kung och Dreamworks verkar inte för tillfället vilja ändra på detta.
 

Smala Sussie

En Tarantino-inspirerad gangsterkomedi på svenska i de värmländska skogarna.
Bara tanken på det låter bisarrt, men regissören och manusförfattaren Ulf Malmros trodde på sin idé, och slutresultatet blev fruktansvärt underhållande.

Filmens intrig byggs snyggt succesivt upp kring en polisintervju och likt Tarantinos alster har en bruten tidslinje, gör att man fastnar nästan direkt i filmens mystik.

Smala Sussie innehåller en drös sköna karaktärer och alla bidra till historien på sitt sätt. Förövrigt kul att se Bengt Mr. Hajk Alsterlind i en liten roll.

Soundtracket är välkomponerat och hjälper till att förstärka en hel del scener under filmens gång. Det har blivit en liten personlig favorit och förtjänar sin plats i soundtrackssamlingen.

Sammanfattningsvis så är Smala Sussie bland 2000-talets absolut roligaste svenska filmer och gör att man återfår respekten för svensk film igen.
 

Watchmen

Mina intryck från fredagens visning är till slut samlade och jag kan enkelt konstatera att jag är riktigt nöjd med det som jag fick beskåda.

Det tog lång tid att smälta filmen, just för att den är fullspäckad med både innehåll och detaljer. Detta gjorde att jag fick uppfattningen att om man inte redan kände till historien från serieromanen, så kunde man få problem med att hänga med i alla filmens svängar.

Regissören Zack Snyder har verkligen lyckas, i mitt tycke, med filmens visuella stil och det är många scener som förundras över hur fantastiskt snygga dem är. Även om jag tyckte att slow-motion-funktionen användes lite väl många gånger, för att jag skulle vara helt nöjd.

Skådespelarna gör all ett kompetent jobb, där främst Jeffrey Dean Morgan, som The Comedian, och Jackie Earle Haley, som Rorschach, sticker ut. Jag hade gärna sett en störra djupdykning i Rorschachs historia, men jag förstår att man inte kan fördjupa sig för mycket i bioversionen.

Filmens soundtrack bestod mestadels av gamla härliga klassiker, men även några oväntade musikval, som tillsammans skapade en perfekt blandning som stärkte filmens tema.
Titelsekvensen, tillsammans med musikvalet, är bland det snyggaste jag någonsin har beskådat på den vita duken.

Sammanfattningsvis så är det en lyckad filmadaption av serieromanen, om man sen innan är fullt medveten om vissa specifika ändringar, och när eftertexterna började rulla så ville jag bara ha mer.
Bioversionen kändes som ett första smakprov inför den förlängda versionen, som förmodligen kommer resultera i att jag tycker ännu bättre om filmatiseringen som helhet.
 

Gran Torino

En alldeles underbar film, främst tack vare Clint Eastwoods insats. Mannen visar att han fortfarande kan agera och hans regi finns ingenting att klaga på heller.

Clintans karaktär är så där härligt konservativ och man kan riktigt förstå att han har varit med om mycket i sina dar.
Filmens intrig fungerar genom hela filmen och man vet inte riktigt vad som kommer hända härnäst. Dessutom så gillar jag filmens avskalade och jordnära karaktär, som gör att man känner mer för karaktärerna.

Det man kan klaga på filmen är skådespelarinsatserna runt omkring herr Eastwood inte är dem bästa. Men om man har i åtanke att det är första gången många av dem agerar på den vita duken, så fungerar det ändå hela ok i slutändan.

Men när allt kommer omkring så är detta Clint Eastwoods film och om ryktet stämmer gällande att detta är Clintans sista skådespelarroll, så slutar han verkligen med flaggan i topp.
 

Män som hatar kvinnor

Efter Stieg Larssons otroliga succé med Millennium-serien, så var en filmatisering av böckerna oundvikliga. För mig, som inte har någon relation till böckerna, så blev filmens intrig en positiv överraskning och den byggs successivt upp under filmens gång. Detta, tillsammans med en bibehållen spänning, gör att det väl genomarbetat.

Filmen innehåller en drös kända svenska skådespelare, som, oavsett tid på vita duken, alla gör ett kompetent jobb.
Den som sticker ut mest av dem alla är Noomi Rapace, som gör ett trovärdigt porträtt av, vad jag har förstått, en svårtolkad karaktär.

I sitt försök att göra boken rättvis, så har filmens upphovsmakare inte dragit sig undan för svåra scener i första taget. Detta resulterar i en del ganska obehagliga scener, som kanske till en början avskräcker publiken, men som fungerar i längden för att stärka sitt budskap. Ett vågad beslut som här gav resultat.

Överlag så är det en kompetent svensk film som är både spännande och sevärd. Jag väntar med spänning inför de två efterföljande filmatiseringarna,  som båda kommer att visas på TV.
 

The Elephant Man

Regissören David Lynch stora genombrott för den breda massan och en riktig klassiker i filmhistorien.

Filmen utspelar sig i det viktorianska England, där John Merrick, även kallad Elefantmannen, reser runt med en cirkus och visas upp som ett freak som skrämmer sin publik. Smeknamnet har han fått av sin kraftigt deformerade kropp.
En dag kommer doktorn Frederick Treves på besök och blir väldigt intresserad av den så beryktade Elefantmannen.

Detta är upplägget till handlingen som både är rörande, gripfull och skrämmande.
Man lyckas att skapa en mystisk aura kring Merrick som person och det, tillsammans med den svarvita-färgsskalan, gör att filmen rakt igenom har en speciell atmosfär som stärker ens intryck av filmen.

David Lynch förmedlar, med hjälp av Merrick, på ett skrämmande och tragiskt sätt den mänskliga rädslan för det okända som vi alla har inombords.
Med små medel omsluts detta och förmedlas på ett rakt och ärligt sätt utan några krusiduller.

I rollen som Merrick lyckas John Hurt förmedlar känslor och en ärlighet genom alla lager av smink.
Även resten av casten gör alla trovärdiga porträtt och prestationsnivån är genomgående hög.

Sammanfattningsvis så är det en riktigt bra film, som lyckas skapa en speciell atmosfär som genomsyrar hela filmen.
Själva grundhistorian är riktigt intressant från början, men Lynch lyckas, tillsammans med sina medarbetare, förmedla en gripande historia på ett rakt och ärligt sätt. En riktig filmklassiker helt enkelt.