Blue Velvet

David Lynch är regissören som på kort tid har blivit lite av en personlig favorit hos mig. Detta främst genom hans makalösa förmåga att skapa en drömlik atmosfär, som oftast med drömmars ologiska tankesätt knyter ihop en berättelse till en väl fungerande enhet.
Med detta i åtanke så var det med spänning som jag tog mig an Blue Velvet, filmen som gjorde David Lynch känd hos den breda massan som "han som gör de där konstiga filmerna".



Blue Velvet utspelar sig i en till synes lugn och fridfull förort, en idyll som visar sig ha fler lager än så. Regissören och manusförfattaren Lynch förlöjligar här den amerikanska drömmen - och idealet - till en sådan grad att filmen blir en dräpande satir som utspelar sig i inuti en riktigt bra thriller. Ytan och innehållet synkar inte med varandra och förorten i filmen symboliserar Lynch syn på USA i sin helhet.

Kyle MacLachlan och Laura Dern bidrar till den idylliska stämningen och är perfekta i rollerna som de oskyldiga ungdomarna som inte vet bättre. De hamnar genom ett oförutsägbart händelseförlopp - och ren nyfikenhet - i en kaotiskt situation utan någon till synes säker utväg. Det som till en början var lite av ett spännande detektivjobb från främst MacLachlans karaktärs sida, utvecklar sig sedan till att han blir åskådare till både ett sjukt och perverst sexuellt spel.



Detta spel väcker både avsky och skam hos mig, men jag kan - precis som Kyle MacLachlans karaktär - inte sluta titta och till slut så är jag oundvikligen mitt i smeten. Detta är skickligt gjort av Lynch och ett bevis på hans storhet som filmskapare. Det vill säga att han kan styra in mig in i ett viss känsloläge och därifrån släppa taget om mig och låta mig själv hitta ut. Det tär på mitt psyke, men det gör att filmupplevelsen höjs avsevärt och att filmen verkligen etsar sig fast i mitt medvetande under en lång tid efteråt.

Jag känner att jag inte kan nämna den sjuka biten, utan att ta med Dennis Hopper i beräkningen. Han har blivit lite av en expert på att spela galna karaktärer, men i Blue Velvet så är han inte bara galen utan han är som flera personer i ett enda skal. Han är det trilskande barnet som vill få precis allt som han ber om, annars blir han både tvär och ilsken. Dessutom är han den rebelliska tonåringen, som med sina humörsvängningar och tuffa attityd försöker att visa sig överlägsen genom att helt enkelt trycka ner andra i sin närhet. Som om inte detta var nog så är han även den fullvuxna, psykopaten som saknar empati till sina medmänniskor och som man aldrig vet var man har.



Dennis Hopper är en av filmens höjdpunkter och han är en perfekt kontrast till de oskyldiga ungdomarna. Ytterligare en jämförelse som bekräftar Lynchs bild om USA.
På tal om skådespelare så måste jag även nämna Isabella Rossellini, som här minst sagt gör en utlämnade och gripande rolltolkning av en sargad individ. En stark prestation som gör att jag har fått upp ögonen för Ingrid Bergmans dotter.

Blue Velvet är på alla sätt och vis en konstig, sjuk och pervers film som verkligen inte är för alla. Det är en film som jag "egentligen" inte borde tycka om, men här finns samtidigt så mycket som jag inte kan sluta fascineras över. Filmen säger tyvärr en hel del om oss människor, så jag kan inget annat göra än att tycka om filmen.



Tyvärr så är Blue Velvet inte lika känslomässigt gripande som Elefantmannen eller har en lika tät atmosfär som i exempelvis Twin Peaks eller Mulholland Dr., vilket gör att jag inte rankar den här bland Lynch främsta verk. Men det är ändå en sjuhelsikes bra film och en som förmodligen kommer att växa ju fler gånger jag ser den. En film väl värd att spana in helt enkelt.

Brazil

Regissören Terry Gilliam är lite av ett oskrivet kort hos mig. Som ett stort Monty Python-fan så gillar jag det mesta som han har gjort i det humorgänget, men på egen hand så är jag lite mer tveksam.
De filmer som jag har sett av Gilliam är alla kompetent gjorda filmer, men det är inga mästerverk i mina ögon. Så därför var det lite extra intressant att se Brazil - som enligt många är Gilliams riktiga mästerverk - för att se vad han verkligen kan klara av.

Filmen utspelar sig i en futuristisk värld, till synes inspirerad av Metropolis, med höghus och en riktigt spektakulär scenografi. En av filmens styrkor ligger just här. Lite skämtsamt kan man påstå att det är som i många av Monty Python's filmer, fast den här gången är det "på riktigt". Det är makalöst snyggt på sina ställen och den mörka, dystra världen som byggs upp passar perfekt ihop med filmens tema.



Brazil tar upp ett antal olika teman - som hade gjort både George Orwell och Franz Kafka stolta - och kombinerar detta till en fin mix. Alla teman får sin del av kakan och allt kommer fram i slutändan - ett riktigt bra jobb från både regissörens och manusförfattarnas sida.
Filmens arbetstitel var faktiskt 1984½, vilket - för er som kan er litteraturhistoria - ger en bra inblick om vad det egentligen handlar om .

Men Terry Gilliam's bakgrund i det välkända brittiska humorgänget, gör sig tydlig även här. På sina ställen så blir det riktigt roligt och Brazil bevisar ännu en gång att byråkrati - in absurdum - är riktigt, riktigt roligt. Låt dig inte tro något annat.
Humorn lättar helt klart upp stämningen, utan att det blir tandlöst. Motivet bakom kommer lättare fram på det här sättet och den närmaste jämförelsen jag kommer på just nu är Kubrick's Dr. Strangelove.



De inblandade skådespelarna gör alla sitt jobb och bygger vidare på det övergripande temat. Jonathan Pryce passar perfekt in i huvudrollen som den lite gråa byråkraten och Robert De Niro gör ett hysteriskt roligt inhopp.

Brazil är på alla sätt och vis en riktigt kompetent film, men tyvärr så saknas det där lilla extra som kännetecknar ett filmiskt mästerverk.
Dessutom så känns den inbyggda kärlekshistorien lite väl påklistrad för min smak och filmen är på sina 142 minuter i det längsta laget.

Men det är till dagens datum - exkluderat Monty Python - Terry Gilliam's bästa film och helt klart en sevärd sådan.

Up

Pixar - animationstudion som revolutionerade genren - har sedan den första långfilmen, Toy Story, lyckas bibehålla en väldigt hög nivå på sina filmer.

Film efter film från deras högborg har de lyckats underhålla sin publik och ge oss en massa minnesvärda karaktärer på kuppen. Men någon gång måste ju en lyckoserie ta slut och frågan var om Up skulle vara nådastöten, som bevisade att även Pixar till slut kan misslyckas.
Det var som tur var inte fallet.



Up kretsar kring Carl Fredricksen, en äldre herre som motsätter sig det mesta här i livet och till slut - efter lite problem med sin omgivning - bestämmer sig för att förverkliga sin och sin framlidna frus drömmar.
På vägen stöter han på den ena minnesvärda karaktären efter den andra. Krydda detta med att historien tar sin plats på fantasifyllda och spektakulära platser, och du har här ett äventyr väl värt att minnas.

För det är ett äventyr både kroppsligt, men framförallt själsligt, för de inblandade karaktärerna.
Symbolik är ett återkommande tema genom hela filmen och Up är dessutom fullspäckad med olika livslektioner - bland annat att ta vara på sina drömmar och att inte ångra vad man inte har gjort. Detta hade lätt kunnat bli till en kletig sörja, med den ena forcerade moralkakan efter den andra, men som tur är så klarar Pixar galant av att balansera upp det här.



Pixar har en fantastiskt förmåga att blanda - på ett smidigt sätt - tunga ämnen med mer lättsamma och framförallt så trycker de inte upp det i ansiktet på dig.
Det är helt upp till dig själv som åskådare om du vill ta del av filmens sensmoral, eller bara luta dig tillbaka och njuta av en fantasifylld film.

Detta gör Pixar ledande inom branschen och en stark kraft att lita på. Studion lämnar inget åt slumpen och dessutom så är de bland de få som vet hur man arbetar med datorer på rätt sätt. Pixar utgår från en bra historia och tar hjälp av datorer för att försöka göra berättelsen rättvis.
Studion animerar saker till och med lite skitigare ibland, just för att förhöja den övergripande känslan och göra det hela lite mer levande.



Så Up är ett fantastiskt äventyr med en mängd sköna karaktärer och med ett djup bakom.
Dessutom så bygger den här filmen vidare på WALL·E framgång med att använda hela sekvenser utan någon dialog, vilket stärker känslan för filmen.

Up är mer gullig än sina föregångare, men lyckas ändå bibehålla den känslomässiga tyngden som gör att den fastnar i ens medvetande.
Animerade filmer är inte längre något som endast är riktade till barn och
detta är mångt och mycket Pixar's förtjänst - i alla fall i västvärlden. Detta är styrkan med Pixar's filmer och Up är inget undantag.

Taxi Driver

Taxi Driver - var ska jag egentligen börja? Ett av de klassiska mästerverket i filmhistorien och ett av 70-talets allra viktigaste verk. Men framförallt så är detta en karaktärsstudie på film, när den är som allra bäst, och en mörk analys av vårt samhälle - som vi kanske inte vill acceptera i första taget.

Filmen kretsar kring Travis Bickle, en mentalt ostabil Vietnamveteran, som lider av insomnia och som jobbar natt som taxichaufför i ett försök att försöka lindra sin sömnlöshet.



Bickle kör runt sin taxi på New York's gator och får se staden - och indirekt hela vårt samhälle - från den rätta sidan.
Prostituerade, hälare, hallicks och annat lösdrivet folk fyller gatorna till bredden och det verkar till synes inte vara ett trevligt ställe att bo i.

Det hela presenterar på en sådan nivå och på ett sådant makabert sätt, att man nästan håller med Travis i hans åsikt om att det snart borde börja regna kraftigt - likt syndafloden - och spola bort allt skräp ifrån gatorna.

Taxi Driver utspelar sig nästan uteslutet utifrån Travis Bickles huvud och är således en förstapersonsstudie - den bästa någonsin på film enligt mitt tycke.
Detta leder till att allt formar sig efter hans tankar och funderingar, vilket leder ibland till oönskade effekter. Filmen kan därför te sig - och har fått kritik - för att vara rasistisk emellanåt. Men det är enligt mig enbart på grund av Bickles - som karaktär - har den åsikten och inte filmen, och dess upphovsmän, i sig.



Man får verkligen djupdyka ner i Travis psyke och lära känna honom som person.
Genom filmens gång så känner jag både en sorgsenhet och en fruktan emot homom. Ja, jag till och med avskyr honom vid vissa tillfällen.
Detta hade inte fungerat på rätt sätt, om det inte hade varit för Robert De Niro's mästerligt agerande i rollen som Travis Bickle.

De Niro klarar alla olika stadier i Bickles vardag med bravur och jag rankar hans prestation här som en av de bättre genom filmhistorien. De Niro ger verkligen ett ärligt och genuint portträtt av den alienerade krigsveteranen, och lyckas fånga hela känslospektrat.



Trots detta så hade inte filmen var ett sådant mästerverk som det är, utan sina andra beståndsdelar. De Niro backas upp av idel toppprestationer, från bland annat Harvey Keitel, Albert Brooks, Peter Boyle, Cybill Shepherd och Jodie Foster. Ja, till och med regissören själv är med på ett hörn och briljerar.

På tal om regissören Martin Scorsese så är han ett cinematiskt geni som inte räds för att förmedla kontroversiella ämnen. Här lyckas han verkligen att förmedla Paul Schrader fantastiska manus till den vita duken och sammanfoga alla element till en mästerlig helhet.
Toppat med Michael Chapman's fina foto och Bernard Herrmann's stämningsfulla musik, och du har här sannerligen ett riktigt mästerverk.

Taxi Driver är en mörk reflektion över vårt samhälle och dess brister. Att filmen utspelar sig på natten kan väl tänka sig symbolisera människans sätt att titta bort från alla otäckheter som dagligen händer i vårt samhälle, vilket gör att vi alla är en del av det stora problemet.



Visst, Travis Bickle är minst sagt ett rubbad person, med en annorlunda syn på livet. Men i jämförelse med vårt samhälle i stort, så verkar han ändå vara ganska vettig. En sanning som vi tyvärr inte vill veta av i första taget.

You talkin' to me?
Yes, I'm talking to you.

The Butterfly Effect

"It has been said that something as small as the flutter of a butterfly's wing can ultimately cause a typhoon halfway around the world."

Men dessa bevingade ord så sätter filmen igång och detta citat ska visa sig vara ett viktigt och återkommande tema genom hela filmen. Vad händer om du åker tillbaka i tiden och ändrar någon liten detalj? Blir det märkbart i framtiden och hur mycket kan det eventuellt ändra din tidigare situation?

Det är helt klart en intressant tanke, och teori - med samma namn som filmen (googla!) -, och duon bakom filmen utnyttjar detta till max.
Intrigen är så skickligt upplagt att fantasin kan flöda fritt under filmens gång och jag kunde inte släppa filmen ur mitt medvetande i första taget.



Ett trevligt koncept, även om det är ett riktigt intressant sådant, kan inte bära upp en hel film och då läggs per automatik fokus snabbt på filmens skådespelare. Klarar de av uppgiften att inge trovärdighet och en gedigen känsla över berättelsen?

Mina förhoppningar på förhand var det lite si och så med. Ashton Kutcher är ingen personlig favorit och jag hade tidigare enbart sett honom i komiska roller - något som kanske inte helt passade temat i The Butterfly Effect fullt ut.
Men när det värsta hade lagt sig och jag hade vant mig med Kelso i huvudrollen, så fungerade det faktiskt riktigt bra. Ashton Kutcher tillsammans med resten av filmens rollista, blev en positiv överraskning och jag kunde njuta i fulla drag av det intressanta upplägget.



Filmen kanske inte innehåller några minnesvärda skådisprestationer direkt, men det faktum att alla skådespelare har en stor likhet med sina tidigare/senare upplagor, gör att det hela fungerar riktigt bra. Alla inblandade integreras väl i själva historien och blir på så sätt en del av den så viktiga helheten, i en film av det här slaget. Vill du ha högklassiga prestationer från enskilda skådespelare, så finns det andra filmer för dig.

Till slut så är ändå filmens styrka själva konceptet bakom och duon Eric Bress/ J. Mackye Gruber har verkligen lyckats göra en riktigt solid psykologisk thriller, som både är underhållande och tänkvärd.
Helt enkelt perfekt underhållning för stunden, med ett intressant budskap bakom

Twin Peaks: Fire Walk with Me

Efter att ha sett den fantastiska serien Twin Peaks, så var det oundvikligen dags för långfilmen som utspelar sig före händelserna i TV-serien.
Förväntningarna på filmen var relativt högt ställda, då förhoppningar fanns om att få räta ut några frågetecken kring seriens grundhistoria och på kuppen ännu en gång få uppleva den speciella atmosfären kring det lilla samhället. Resultatet blev någonting mitt emellan.

Det första som uppdagas hos mig är att det faktiskt inte riktigt känns som en vidareutveckling av serien. Nya karaktärer presenteras den ena efter den andra - utan att lämna något större intryck, och den underbara atmosfären verkar vara som bortblåst.
Visst så finns här en mängd fantasifylld och drömlika sekvenser - precis som i originalet, men det är ändå någonting som fattas.



Twin Peaks hade en förmåga att trots ganska spektakulära inslag, ändå lyckas bibehålla en röd tråd genom det hela och på så sätt hålla intresset och förståelsen uppe.
I filmen däremot så känns dessa inslag som separata delar av filmen, istället för att tillhöra en gränsöverskridande helhet och då försvinner per automatik tyvärr även atmosfären.

En stor del av detta kan nog förklaras av Mark Frost frånvaro vid filmprojektet. Duon David Lynch och Mark Frost kompletterade varandra perfekt under arbetet med serien. Frost hade ett övergripande ansvar för historien och lät Lynch's fantasi härja fritt.



Men när väl fler och fler kända karaktärer dyker upp, så börjar ändå filmen sammanföras med serien och filmupplevelsen stiger sakta med säkert.

Detta trots att man har gjort det värsta misstaget man kan göra vid en sådan här filmatisering. Att byta skådespelare i en filmserie är aldrig bra - oavsett omständigheten kring bytet. Att byta skådespelare i en stor roll, där man har lärt känna karaktären i ungefär 30 avsnitt tidigare, är ett fatalt misstag för filmens trovärdighet, samhörighet med sitt ursprung och ett misstag som inte glöms bort i första taget.

Allt detta sammanfattat hade resulterat i en stor besvikelse, om det inte hade varit för filmens sista 20 minuter. Då faller allt på plats, man bygger snyggt upp till inledningen av serien och jag njuter i fulla drag av det jag ser. Här infinner sig den riktiga Twin Peaks-atmosfären, jag förstår syftet med filmen och min totala filmupplevelse höjs något avsevärt.



Om man hade lyckats bibehålla denna känsla filmen igenom, så hade fullpoängaren varit klockren. Nu är det tyvärr inte så och slutomdömet blir därför att detta är en helt ok film, men inget mer. Om detta hade varit en valfri film från 1992, så hade det inte varit något mer med det. Nu däremot är det en film som är sammankopplat med den magiska serien Twin Peaks och därför filmen en besvikelse ändå, trots sitt magiska slut.

Twin Peaks

"Världens bästa serie" eller "krångligare än att hitta till ett visst nätbolags lagershoppar". Kärt barn har många namn och många sidor av samma mynt - men en sak verkar säkert och det är att Twin Peaks berör.

Dessutom så hade jag hört talas om den speciella David Lynch-stämningen, som jag inte själv hade upplevt än.
Så det var med stor spänning och förväntan som jag dök ner i min nyss inköpa guldbox, för att stifta bekantskap med Twin Peaks och dess invånare.

Det första som slår mig är mystiken och den successiva spänningen som ökar ju längre serien fortskrider. Musiken, komponerad av Angelo Badalamenti,  hjälper till att förstärka detta. Seriens intro är oerhört vackert på sitt speciella sätt och lägger ribban högt när det gäller den fortsatta atmosfären i serien.



Twin Peaks intrig skiftar lite under seriens gång, men själva kärnan är alltid intakt och intresset bibehålls därför genom hela serien.
Serien prövar tittaren att försöka hänga med i allt och framhäver att använda fantasin. Just att kunna använda sin fantasi är ett viktigt hjälpmedel för att verkligen kunna uppskatta serien fullt ut. Man ska vara beredd på att allt inte serveras på ett silverfat - färdigt att konsumeras, utan det ska krävas något tillbaka från tittaren.

Detta faktum, tillsammans med en rätt sorts förvirring, gör att jag verkligen inte kan släppa serien ur mitt medvetna - och på något sätt så känns det verkligen som om serien även tränger in i mitt undermedvetna.

Just förvirring - på rätt sätt, är en underskattad funktion inom det rörliga mediets underbara värld och Lynch/Frost uttnyttjar detta maximalt.
"Vad händer här?" och "Hur hänger det ihop med det andra?", är några av de frågorna som jag frekvent ställer till mig själv under seriens gång.



Invånarna som har bosatt sig i det lilla samhället Twin Peaks är en kavalkad av fantastiska karaktärer, och ett persongalleri utöver det vanliga. Det spelar ingen roll om det är en av de mer bärande rollerna eller någon som bara skymtar förbi ibland - alla lämnar ett starkt intryck på mig.

Trots detta så måste jag ändå belysa Kyle MacLachlan's roll i det hela, som spelar med sådan charm och pondus att han nästan stjäl alla de scener som han är med i.
Att jag tidigare har refererat herr MacLachlan till en viss film om en stenåldersfamilj, ter sig ganska ironiskt nu efter att jag har sett Twin Peaks.



Men intressanta karaktärer och engagerande intrig till trots, så är det seriens speciella atmosfär som är dess allra största styrka och det som urskiljer Twin Peaks från andra serier.
The Shining har sitt Overlook Hotel och Twin Peaks har sitt samhälle med samma namn - och sin omkringliggande skog.

Det är faktiskt just nyss nämnda film som är det enda jag kommer på som faktiskt kan tävla i samma liga som Twin Peaks, när det gäller atmosfär och underliggande spänning - och det får väl anses vara ett ganska gott betyg för båda parter.

In the Loop

In the Loop var en relativt okänd faktor för mig. Min kunskap om filmen sträckte sig så långt att jag visste att han från The Sopranos var med och att filmens intrig handlade någonting om relationen mellan amerikaner och britter.
Men efter att ha hört mycket gott om filmen från olika håll, så steg mina förväntningar på filmen högre och högre. När sen orden "bra" och "satir" användes i nästa alla recensioner på filmen - och dessutom i samma mening, så var jag såld. Den här filmen skulle jag se.

In the Loop utspelar sig i politikens allra innersta vrå - i alla fall i Storbritannien och USA - där världsomfattande strategier blandas friskt med rena personliga åtagande.
Man skämtar här friskt med allt och alla, och de båda inblandade länderna - men framförallt deras ledare, får några rejäla kängor.
De styrande agerar snarare som motsträviga barnungar, som vill få allt de strävar efter utan någon som helst tanke på vare sig empati eller moral gentemot andra.



Filmens upplägg för tankarna till alster som både The Office och His Girl Friday. Den senare via den maskinskjutsliknande leveransen av - och vändningarna i, filmens dialog.
Detta är en fruktansvärd underhållande och framförallt rolig film på alla plan. Filmen ifrågasätter dessutom inte sin publiks tankeförmåga, utan kör på sin idé fullt ut utan att för den skull blir för övertydligt.

För intrigen i In the Loop är invecklad, vilket automatiskt inte betyder att den är för svår att hänga med i. Om bara man ger filmen en chans med både tid och tanke, så ska det inte vara några som helst problem.
Det välskrivna manuset underlättar även detta och samtidigt så innehåller det en drös riktigt klockrena karaktärer.
För detta är inget enmansrace med en enda bärande skådespelare, utan här får alla inblandade sin beskärda del i strålkastarna och hela ensemblen är filmens riktiga stjärna.



Det ena minnesvärda citatet haglar efter det andra och det - tillsammans med en mängd originellt använda filmreferenser, gör att jag njuter i fulla drag av den här filmen.
In the Loop var helt klart en stor positiv överraskning på mig och är årets bästa komedifilm än så länge. En film som är väl värd att spana in.

District 9


Med en smart marknadsföring och ett högt betyg på IMDb, så höjdes mina förväntningar på District 9 avsevärt. När dessutom hela världens kritikerkår verkade vara eniga om dess genialitet, så steg mina förväntningar ännu mer.
Trots detta så försökte jag gå in med låga förväntningar, då jag tidigare allt för ofta har blivit besviken på filmer i samma situation.

För det första så är detta verkligen ingen typisk sci-fi-film, där människan - på något konstigt sätt - alltid lyckas hamna på den goda sidan.
Utomjordingarna som kommer hit är förvirrade, oförmögna till att gemensamt organisera sig och styrs därför med järnhand av människorna.
De utomjordiska besökarna placeras i slumområden (därav titeln), där de separeras från den lokala befolkningen som helst vill slippa ha med utomjordingarna att göra överhuvudtaget.



Parallelen med rasism överlag är ofrånkomlig och symboliken är total, i och med att allt tar sin plats i Johannesburg, Sydafrika.
Människan är ond och i District 9 så lyckas man med små medel visa mänsklighetens allra mörkaste och mest avskyvärda sidor. Tyvärr så verkar det hela samtidigt vara ganska sannolikt, vilket gör det hela ännu mer skrämmande.

Regissören Neill Blomkamp, som här gör sin regidebut, var tänk till att regissera den kommande Halo-filmatiseringen. Men när planeringen för den filmen gick i kras, så sattes fokus - med hjälp av Peter Jackson - mot hans kortfilm Alive in Joburg.
Blomkamp, som tidigare mest hade jobbat med visuella effekter, tog sig an uppdraget med att göra en långfilm av sitt tidigare filmaterial och lyckades samtidigt att undvika de allra tröttsammaste klyschorna.

District 9 är en frisk fläkt i sci-fi-genren och hela filmen är uppbyggd som en dokumentär, med (för den stora allmänheten) okända skådespelare. Detta, tillsammans med filmens effekter, förstärker ytterligare den realistiska känslan som genomsyrar filmen.



Sci-fi-filmer har på senare tid mest handlat om dess effekter. Vissa filmer verkar enbart leva på sina storslagna effekter, utan att kunna förmedla en bra grundhistoria och samtidigt ha förhoppningar om att det räcker för att bibehålla sin publik.

I District 9 är det snarare tvärtom. Här fokuseras det främst på att berätta en bra historia och effekterna kompletterar detta, lite i skymundan. På något sätt så lyckas - trots eller snarare tack vare en relativt låg budget - effekterna till att kännas både verklighetstrogna och framförallt riktigt, riktigt bra.

District 9 är helt klart en av de bättre sci-fi-filmerna under de senaste deceniet och om det inte hade varit för ett något svagare slutparti, så hade fullpoängaren varit klockren.

Inglourious Basterds

Quentin Tarantino är en av mina största favoritregissörer och hans Pulp Fiction är den främsta anledningen till att jag idag kan kalla mig för filmintresserad.
Så när jag fick reda på - för några år sedan, om att herr Tarantino skulle göra ett krigsepos, då sköt oundvikligen mina förväntningar på filmen till höjden - vare sig jag ville det eller inte.

Inglourious Basterds inleds med frasen: "Once upon a time in Nazi occupied France...", och det är väldigt beskrivande på filmens tema.
Detta är en saga, en otroligt underhållande sådan, men likväl en saga.
Man ska inte förvänta sig en krigsfilm enligt den vanliga mallen, för Tarantino följer inga mallar, utan snarare lämna historieböckerna hemma och låta sig underhållas fullt ut.



Inglourious Basterds är storslaget, våldsamt, roligt, men framförallt fruktansvärt underhållande.
Quentin Tarantino är en mästare på att styra sin publik åt olika håll, vilket leder till att filmen blir en känslomässig berg-och dalbana utan dess like.
Vissa scener skäms jag nästan över mig själv att jag överhuvudtaget kan skratta åt det hela.

Rollistan är enorm, där alla inblandade gör sitt bästa för att lyfta filmupplevelsen.
Ännu en gång har man verkligen lyckats med rollbesättningen i en Tarantino-film och det är bara till att gratulera regissören och de ansvariga, för ett välgenomfört jobb.
Inglourious Basterds innehåller både kända och okända skådespelare, som alla på något sätt överraskar positivt på mig.



Dessutom så är det trevligt att se en amerikansk film, där det för en gång skull originalspråk används. Man hoppar fram och tillbaka mellan de olika språken och dialekterna, utan att den röda tråden försvinner.

Musiken är också ett inslag som Tarantino brukar kunna prestera inom och Inglourious Basterds är inget undantag. Legendarer såsom Ennio Morricone och David Bowie ger sitt strå till stacken och bidrar till att förstärka den redan satta stämningen.



Mitt enorma berg av förväntan - som tyvärr ofta hämmar filmupplevelsen, grusades lyckligtvis sönder under den inledande halvtimmen och resterande del av filmen var sedan en njutning av de renaste former.

Inglourious Basterds är en härlig kompott av det som jag älskar så mycket med film och betyget kan därför inte bli något annat än full pott.
Tarantino har gjort det igen och det är jag oerhört tacksam för.
 

Irréversible

Ryktena gjorde gällande om att Irréversible var en filmupplevelse utöver det vanliga. Filmen hade delat upp sin publik i två läger, så det var med stor spänning och förväntan jag tog mig an den här filmen.

Jag fångas direkt in i filmen under inledningen och den släpper aldrig taget om en. Det speciella kameraarbetet - som struntar i det konventionella fullständigt, slungar en bokstavligt talat direkt in i berättelsen.
Det är omskakande, skickligt genomfört och ger filmen en extra dimension.
Om man dessutom inkluderar att filmen består av få, längre scener utan någon märkbar klippning, så blir resultatet oerhört vackert och nästan lite poetiskt. Som en lite skitig och ärligt gjord tavla.



De långa scenerna ger skådespelarna mycket att jobba med och de uttnyttjar det maximalt. Dupontel, Cassel och Bellucci gör alla enastående prestationer och bibehåller den realistiska känslan över hela filmen.
Skådespelarna drar sig inte för att fullborda regissören/manusförfattarens Gaspar Noé grundidé om vad han vill förmedla med filmen.

Irréversible är en riktigt våldsam och obehaglig film att titta på - där två scener utmärker sig mest.
Dessa tär på ens psyke och jag undrar flera gånger om det verkligen är nödvändigt att visa så mycket.

Efter att ha smält filmen i några dagar, så kan jag med en skräckblandad förtjusning konstatera att det är det. Filmupplevelsen förstärks något oerhört av dessa inslag och fördjupar även de omkringliggande scenerna - med den bitterljuva eftersmaken som uppstår.



Med detta i åtanke, tillsammans med att filmen berättas i omvänd kronologisk ordning, gör att den något banala intrigen fungerar.
Det är ärligt, rak och berättat - historiemässigt, utan några krusiduller.

Det var länge sedan jag fick bevittna en film, där alla ingredienser levde i en sådan klockren symbios med varandra.
Helheten är större än dess beståndsdelar och om en liten detalj hade gjorts sämre, så hade hela filmupplevelsen sänks avsevärt.



Irréversible är inte en film för alla - långt ifrån faktiskt.
Gaspar Noé dissekerar några av mänsklighetens mest primitivaste känsloyttringar, delar upp det i sina beståndsdelar och lämnar publiken kvar med sina egna tankar och funderingar kring det hela.

Det enda som jag snabbt kan konstatera, efter att jag har sett filmen, är att det är en filmupplevelse utöver det vanliga.
För Irréversible är en film som du sent kommer att glömma.
 

The Conversation

Harry Caul (Gene Hackman) är en buggningsexpert och en riktigt bra sådan. Han har en förmåga att hålla sina känslor i schack under sina åtagande och lyckas därmed alltid att leverera.
Cauls senaste uppdrag ser dock ut att kunna slå knut på hans strikta och välfungerande rutiner.

The Conversation är - som titeln antyder - uppbyggd kring ett samtal, som huvudpersonen har spelat in åt en kund.
Man förs i filmens inledning direkt in under inspelningen av detta samtal och får således inte reda på vare sig bakgrunden eller syfte med arbetet.

Detta är också en av filmens stora styrkor. Filmen berättar inte allt fullt ut direkt, utan lämnar mycket till publiken att tänka själv på under tidens gång. Filmen öppnar då för egna tolkningar av vad som egentligen händer.
Vad är syftet med det inspelade samtalet? Vem är de inblandade personerna och vad har de egentligen för relationer med varandra?



Gene Hackman är som tidigare känt en bra skådespelare och är fantastisk även här i huvudrollen. Det är även en liten annorlunda roll, gentemot det jag har sett från honom tidigare.
Jag har nästan bara sett honom spela väldigt extroverta och öppna karaktärer, som kanske pratar innan dem tänker.

Här däremot drar Hackman ner det några varv och låter snarare små rörelser berätta det stora.
Man får inte veta så mycket om Harry Caul, men hans små gester och tillvägagångsätt skvallrar om att han har varit med om mycket i sina dagar.

Det är verkligen ingen lätt film att ta till sig. Vid första anblicken så ter sig den vara en händelselös och lite småtrist film.
Men om man bara skrapar lite djupare på ytan, så finner man den ena intressanta aspekten efter den andra.
The Conversation lär bli bättre, desto fler gånger man ser den och inser alla olika infallsvinklar som filmen innehåller.



Dessutom är det roligt att leka med tanken på att hur regissören, Francis Ford Coppola, lyckades klämma in en sådan här högklassig film mellan två mästerverk, Gudfadern 1 & 2, för att senare göra ännu ett, Apocalypse Now.
Synd bara att resten av hans filmkatalog inte verkar hålla samma makalöst höga nivå.

Det faktum att filmen, utan några större sektioner med mycket dialog, lyckas förmedla en persons tankar och säregna personlighet - är filmkonst ur den högre skolan. The Conversation förtjänar innerligt sin plats i filmhistorien och filmens tema känns dessutom skrämmande aktuellt i dagsläget.
 

Knowing

Man ska lita på sina instinkter. Knowing tilltalade mig något särskilt utifrån trailers och recensioner, men jag var ju ändå tvungen att testa. Den kanske kunde överraska?

Inledningen gav mig förhoppningar. Mystiska sifferkombination och obehagliga barn skvallrade om något bättre än mina förväntningar. Kritiken mot Knowing var ju faktiskt ganska blandad, så jag kanske tillhörde den mer positiva skaran.Så var inte fallet.

Efter den lovande inledningen, så brakade det ihop fullständigt. Filmens röda tråd försvann någonstans på vägen och mot slutet känns det som om man manusförfattarna slängde in det första bästa som man hade till sitt förfogande.



Knowing famlar desperat efter en identitet. Är det en skräckfilm, sci-fi-rulle, thriller eller relationsdrama som filmskaparna vill berätta?
Man kan blanda genrer säger du. Jovisst är det så, men då måste man ändå ha något eget att luta sig tillbaka mot.
Det har inte den här filmen och kvar mot slutet blir en rörig massa.

Nicolas Cage's endimensionella agerande känns som ett ganska uttjatat ämne vid det här laget. Trots kritik så lyckas snubben ideligen hitta nya jobb, så grattis till honom.
Någon personlig favorit är han dock inte.

De två timmarna - som filmen sträcker sig över - känns ovanligt långa.
Mot det förmodade känslosamma slutet, så vill man bara att det ska ta slut så fort som möjligt.



Positiva saker, förutom den lovande inledningen, kan nämnas en viss spektakulär flygkrasch. I hela den scenen fanns en stor närvarokänsla och där fanns lite Children of Men-vibbar. Helt klart filmens stora höjdpunkt.

Annars är Knowing en film som jag så snabbt som möjligt vill glömma bort. En positiv sak dock med den här filmen, är att man hädanefter verkligen kan uppskatta riktigt bra filmer.
 

Tropic Thunder: Rain of Madness

I samband med meta-komedin Tropic Thunder, så släpptes det en fejkdokumentär vid namn Rain of Madness. Den tydliga förebilden var Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse.

Dokumentären har en ganska udda premiss - en fejkad dokumentär om en film som handlar om en filminspelning. Man kan kalla den en "meta-meta-dokumentär".
Oavsett namn så fungerar det riktigt bra och fördjupar hela upplevelsen med Tropic Thunder.

Jag var en av dem som uppskattade spelfilmen och tyckte den var riktigt rolig. De inblandade drev med sig själva och branschen överlag, och hade roligt på kuppen.
Ännu en gång så går Robert Downey Jr., Jack Black, Ben Stiller och company in i sina roller och briljerar. Dessutom så visar dokumentären än mer av Steve Coogan's karaktär, något som jag saknade lite i Tropic Thunder.



Rain of Madness berättas utifrån Jan Jurgen's perspektiv. Jurgen är en tysk dokumentärfilmare - briljant spelad av manusförfattaren Justin Theroux - som försöker att skildra filminspelningen på plats och även Hollywood överlag.

Detta är ett roligt initiativ som höjer intrycket av Tropic Thunder, vars enda nackdel egentligen är dess korta speltid. Men som en ren bonusgrej till filmen, så har jag inget att klaga på.
 

Glory

Krigsfilmer har det gjorts ett antal genom åren, främst om andra världskriget och Vietnamkriget. Men desto ovanligare är att berättelsen handlar om det amerikanska inbördeskriget, så jag gick in med spända förväntningar för att se Glory.
Även om jag förväntade mig ett ganska ordinärt och sentimentalt krigsdrama, och visst fick jag rätt till slut.

Filmen berättas kring det första svarta regementet i USA's historia, en viktig händelse som jag förstår måste berättas. Men själva genomförandet kunde ha varit bättre. Denzel Washington är ingen personlig favorit, men här överraskade han positivt på mig. Washington kunde klara av hela känslospektrat, utan någon som helst problem. Morgan Freeman var stabil som vanligt och resten av rolllistan gjorde ett bra jobb.



Men Matthew Broderick, vad ska man säga om honom? Jag köper honom som pappas soldat - det vill säga en som inte riktigt passar in i militären och man förstår inte hur han ha kunnat få en sådan stor roll. Han måste helt enkelt ha trillat in på ett bananskal på något sätt.

När han sen ska agera som den tuffa och respekterade militära ledaren, då raseras illusionen direkt. Man förstår inte var han har fått sin respekt ifrån och Broderick känns bara fel i rollen.

Sen har vi ju det här med flaggviftandet. Visst det är en viktigt händelse i den amerikanska historien, men man kan väl ändå nyansera det hela? Inte okritiskt berätta om krigets fasor och männen som slogs i det.
Man försöker verkligen att visa hur heroiska de inblandade är, med passande musik och slow-motion, men man kände ovanligt lite för karaktärena.



Kanske är det för att historien överlag kändes lite tunn, eller är det för att man har trubbats av under tidens lopp.
Har man sett fantastiska Gå och se!, så är man nog lite bortskämd med hur en riktig krigsfilm ska tänkas vara. Krig ska vara skitigt, kaotiskt och utan vinnare.

Glory är helt klart ett fint hantverk, men den berör mig, konstigt nog, inte på ett mer personligare plan och betyget blir således därefter.
 

Public Enemies

Kombinationen Mann, Depp, Bale och gangsterdrama, lät som en blivande succé. Trots blandade reaktioner så förväntade jag en film som skulle passa mig perfekt. Det blev någonting mitt emellan.

Det första som slår en är hur välgjord Public Enemies faktiskt är. Kläderna, miljöerna och resten överlag känns väldigt tidsenligt. Många filmer lyckas med att berätta hur det var då, men här känns det snarare som om man befinner i 30-talet.



Michael Mann bevisar ännu en gång att han är en mästare på att regissera eldstrider, och spänningen stegras ju längre tiden går. Man räds heller inte för att visa våldets destruktiva tillvägagångssätt, vilket gör att det fungerar ännu bättre i slutändan.

Ja, till och med den beryktade digitala looken, som många snackar om, köper jag rakt av. Jag tycker den passar in i filmens tema överlag och på vissa ställen är det till och med riktigt snyggt.



Johnny Depp är som alltid bra i huvudrollen och det är trevligt att se honom i en "vanlig" roll.
Christian Bale gör en gedigen prestation, likaså Marion Cotillard. Men det finns även skådespelare i mindre roller som gör ett gott intryck på mig. Som till exempel Billy Crudup, Stephen Graham och Stephen Lang, vilket gör att den övergripande upplevelsen höjs.

Det som tynger ner filmens upplevelse, och sedermera dess betyg, är att jag känner att jag inte riktigt får någon kontakt med filmens karaktärer. Jag tycker man inte riktigt lär känna deras personligheter och relationer mellan varandra.
Kan inte riktigt peka på vad det är som fattas, men någon var det.

Sammanfattningsvis så är det helt klart en välgjord och sevärd gangsterfilm, men det finns bättre.
 

The Exorcist

Den klassiska skräckfilmen med stort S. Filmen som startade en trend i genren (ont barn) och tog hela konceptet på ett lite seriösare sätt, än vad man hade sett tidigare.

Detta lyckas man med, mycket tack vare sin perfekta blandning mellan lugna och historieberättande partier, och rena bisarra skräckpartier. Denna symbios gör att man både känner ett obehag inför filmens tema och kan fortfarande relatera till den, mer än 30 år efter sin lansering.



Ett av grundtemat i filmen, religion kontra modern vetenskap, kommer alltid att hänga kvar i vårt samhälle - vare sig vi vill det eller inte.

Men The Exorcist verkligt stora styrka är dess rolllista. Alla inblandade spelar på sin högsta nivå och inger en realistisk ton, i en annars ganska spektakulär historia.
Ellen Burstyn, Max von Sydow, Lee J. Cobb och Jason Miller briljerar alla i sina roller, men filmens stora stjärna är helt klart, Linda Blair.



Att i en sådan ung ålder, både kunna gestalta ett ungt och skört barn och samtidigt växla om till ett besatt sådant, det är fantastisk prestation.
Dessutom så glömmer man till slut, nästan bort att det är samma person bakom de båda "karaktärerna". Blair lyckas ge båda två en egen historia och bakgrund.

Sammanfattat så är det en klassisk skräckfilm, som med sin relativa subtila tillvägagångssätt mot genren, trots sina rena skräckinslag, fortfarande håller.
 

Jägarna

Jag har ofta hört nämnas just Jägarna, när diskussioner förs om att välja ut ens favoritfilmer från vårt avlånga land.
Så det var inte utan förhoppningar som jag bänkade mig framför TV'n, när Sveriges statliga television sände filmen under primetime.

Man sveps direkt in i den underbart vackra norrländska miljön. Regissören Kjell Sundvall lyckas presentera Norrland på ett sådant vackert sätt, att miljön i sig blir som en egen karaktär. Tankarna förs bort mot John Ford och Monument Valley, vilket får anses som ett synnerligen gott betyg.



Historien tar sin början med en hemvändande polis, spelad av Rolf Lassgård, som börjar nysta i traktens affärer och blir impopulär på kuppen.
Glesbygden och "vi-mot-dem"-mentaliteten som snabbt byggs upp, är skickligt komponerat och stärker hela det svåra arbetet, som Lassgårds karaktär har framför sig.
Sundvall lyckas balansera det hela på ett väldigt bra sätt, så man kan sympatisera för båda parter i ärendet.

Om de norrländska miljöerna är det som sätter stämningen direkt, så är det filmens våldsinslag som får Jägarna att stanna kvar en medvetande, efter dess slut.
Man räds ej att visa grova våldsinslag under filmens gång och på så sätt så fastnar den kvar längre och stärker den totala upplevelsen.



Tack vare det råa våldet som skildras, så känns filmen ovanligt modern för sin ålder. Alla inblandade skådespelare gör ett kanonjobb i sina roller och blev efter Jägarna lite av arketyperna när det gäller att spela i svenska filmer, som utspelar sig i Norrland.

Sammanfattningvis så är Jägarna en av de bättre svenska thrillers som jag har sett och är tyvärr ett undantag som bekräftar regeln. Om fler svenska filmer vågar ta ut svängarna som den här filmen gör, så är jag mer än nöjd.
 

Brüno

Efter den fantastiska filmen om Borat, från 2006, så gick jag in till den här filmen med höga förväntingar. Visst, den kunde ju inte bli lika roligt som nyss nämnda film, men något i närheten och var jag mer än nöjd. Tyvärr så blev jag inte det.

Brüno har ungefär samma uppbyggnad som Borat, men en excentrisk karaktär som åker till USA och försöker att förverkliga sin dröm.
Själv förpackningen känns än mindre som en sammansatt film än sin föregångare, utan nästan enbart som ihopklippta sketcher.



Filmen överlag är väldigt ojämn. När den når höjden, så är det högklassig underhållning, men tyvärr så når det även botten ibland, då det bara känns tramsigt och tråkigt.

Det är många scener i Brüno, där man förstår att tanken bakom är att överträffa Borat och provocera ännu mer. Tyvärr så lyckas man oftast inte med detta, utan det känns som om potentiella komiska verkan försvinner i och med detta.



Det fungera bättre när man skruvar ner det några steg och låter den obehagliga verkligheten talar för sig själv, på ett subtilare sätt.

När Brüno konfronterar kändislystna småbarnsföräldrar, skapar en fredslåt eller medlar fred i Mellanöstern, då når Sacha Baron Cohen den komiska himmelen. Tyvärr så händer det för få gånger i filmen, för att betyget ska blir högre.

Dessutom så känns det som om mycket av det roliga har fastnat på klippbordet.
 

Gå och se!

Filmen som tar upp andra världskriget, och dess fasa, har man sett många gånger förut. Men att det berättas ur ett ryskt perspektiv är däremot ovanligare, så det var med spänning som jag tog mig an Elem Klimov's krigsfilm, Gå och se!.

Filmen tar sin början när en liten pojke, får tag på ett vapen och ansluter sig till landets armé och dess kamp mot tyskarna.
Gå och se! har egentligen ingen handling, utan följer huvudkaraktärens kamp i den kaotiska tillvaron som följer i krigets väg.



Klimov lyckas direkt skapa en tät stämning, där man upplever pojkens svårigheter att klara sig i den utsatta miljön. Man får dyka in i huvudkaraktärens inre och på så sätt fördjupa sig i hans upplevelser. Bland annat så återspeglar sig hans öronskada, som han får vi en bombräd, ganska verklighetstrogen.

De nazistiska trupperna skildras som rena monster, utan någon moral eller etik. Denna aspekten har jag läst att vissa klagar på, men jag köper det rakt av.
Jag tolkar filmen som om den är berättad från pojkens upplevelser, och då ser jag inget anledning att han skulle skildra sina motståndare på ett nyanserat sätt.



Men i en scen i slutet, så vänder man på det hela, och visar på ett skrämmande tydligt sätt, att i krig så finns det inga vinnare, enbart förlorare. Här finns inga hjältemodiga insatser som återberättas i andra krigsfilmer, utan här är det bara kaos och elände.

På så sätt så är Gå och se!, den krigsfilmen som tar tydligast avstånd från krig, som jag har sett och har således en viktig plats i filmhistorien