Scarface
Filmtiteln Scarface får nog de flesta att tänka på Brian De Palmas film från 80-talet med Al Pacino i huvudrollen som Tony Montana. Men faktum är, som många säkert också vet om, att den filmen är en uppdaterad nyinspelning på Howard Hawks Scarface från 1932. I Hawks version är alkoholförbudet under 20-talets Amerika i fokus, det hela utspelar sig i Chicago och Paul Muni axlar rollen som "Scarface", här vid namn Tony Camonte. Annars är det förvånansvärt mycket som är sig likt mellan de olika filmerna.

Att låta filmen utspela sig, och samtidigt spelas in, under förbudstiden är ett genidrag från Hawks sida som på ett tragiskt sätt visar hur för mycket förbud i ett samhälle kan skapa jobbiga sidoeffekter och ge plats åt destruktiva krafter med förödande konsekvenser. Detta ger filmen tyngd mitt ibland alla eldstrider och gör filmen till ett samhälls- och tidsdokument, snarare än en vanlig gangsterrulle.



Detta till trots är filmen ändå främst en underhållande och klassisk gangsterfilm ur den äldre skolan och ur en svunnen tid. Karaktärerna är hårdnackade, klär sig i snygga kostymer, har en fedora på huvudet och givetvis finns alltid ett klassiskt Thompson-gevär nära till hands till nästa eldstrid. De riktigt klassiska maffia- och gangsterfilmselementen finns här och utnyttjas till fullo. Nu för tiden blir det hela som en romantiserad bild över hela gangsterkulturen, ironiskt nog med tanke på att man var mitt uppe i detta när filmen spelades in. Fast med vetskapen och medvetenheten om vad förbudstiden förde med sig fungerar det ändå i slutändan och Hawks budskap kommer fram även idag. Något som även ständigt finns närvarande och används väl i filmen är klassiska "film noir"-inslag där framförallt användningen av skuggor sticker ut.

Med över 80 år på nacken märks det oundvikligen att det har skett en utveckling av filmskapandet sedan Scarface hade sin premiär, men filmen fungerar förvånansvärt bra även i dagens ljus och känns ovanligt våldsam för sin ålder. I efterhand har jag läst på om att anledningen till att filmen kunde vara så pass våldsam var för att den gjordes innan en mer konservativ produktionskod trädde i kraft 1934. Detta är till Scarfaces stora fördel idag och gör att den känns modern för sin ålder.



Scarface har tyvärr hamnat lite i skymundan av sin uppdaterade nyinspelning, men Hawks original från 30-talet förtjänar att stå på egna ben och återupplevas av dagens filmintresserade. I alla fall för att få se en riktig klassisk gangsterfilm, uppleva en charmerande Paul Muni i huvudrollen som Tony och notera hur mycket av ursprungshistorien som faktiskt finns kvar i De Palmas version. Den viktigaste lärdomen att dra av Scarface är ännu en gång att se vad girighet, hänsynslöshet och egoism kan åstadkomma under den ironiskt klingande devisen "Världen är din" (The world is yours).

---

Notis: Såg filmen via Voddler och testade då tjänsten ännu en gång efter ett längre uppehåll. Det gläjde mig att man har omarbetat sidan och gjort den tydligare, och gjort programmet och filmuppspelningen stabilare. Märke även att man hade lagt till många gamla klassiker i deras katalog (däribland Scarface) som var gratis.

Hade dessutom till en början inga problem med uppspelingen av filmen och det fungerade smärtfritt. Men när det var fem minuter kvar av Scarface avslutades filmen hastigt och programmet sade att jag hade sett klart filmen, vilket jag alltså inte hade gjort. Jag fick då starta om filmen och spola fram till där jag slutade.

Det ska sägas dock att det fungerade bra att spola i filmen, men sådana här barnsjukdomar måste bort och stabiliteten måste öka för att Voddler ska vara ett lämpligt och lagligt alternativ på marknaden. Men jämfört med förra gången jag testade programmet går det åt rätt håll i alla fall, så jobba vidare på den inslagna vägen Voddler.

 

Toy Story 3
När Pixar meddelade att man skulle göra ytterligare en uppföljare till Toy Story var jag till en början skeptisk. Skulle man liva upp en till synes avslutad historia? Hade fantasin och kreativiteten sinat hos filmbolaget så de var tvungna att återuppliva sina klassiska karaktärer ännu en gång för att tjäna enkla pengar från en nostalgitörstande publik? Lyckligtvis blev inte mina negativa föraningar bekräftade och det känns direkt i trean som om jag aldrig har varit borta från Andys rum, trots att det märks att åren har gått.

Andy har växt upp och ska snart iväg till college, vilket av naturliga skäl gör att tiden med sina gamla lekkamrater blir obefintlig. Genom missförstånd och ren otur hamnar leksakerna dock snart på en förskola i närheten av Andys hus och snart börjar en jakt för Woody, Buzz och de andra leksakerna att hitta en väg ut ur denna byggnad och komma tillbaka i Andys ägo.



Direkt visar Pixar att man fortfarande har kvar sitt barnasinne och lekfulla sätt från ettan och tvåan. Utbrytningen från förskolan blir snabbt som en klassisk fängelsefilm ur den äldre skolan där alla viktiga element finns med. Genren både hyllas och parodieras, ibland till och med på samma gång. Pixar har mognat som filmstudio utan att tappa lekfullheten på vägen, vilket Toy Story 3 är ett starkt bevis på. Här blandas de båda delarna i en fin mix och filmen är den mörkaste delen i trilogin, där den idylliska världen leksakerna oftast hade i ettan och tvåan är som bortblåst. Leksakerna kan inte längre räkna med att någon leker med dem och tanken vad som kommer härnäst "på andra sidan" är ständigt närvarande.

I denna nya miljö som förskolan blir finns det redan en mängd olika leksaker, vilket gör att man blir presenterad för en mängd nya karaktärer under filmens gång. Trots det stora antalet nya karaktärer lyckas Pixar, precis som i tvåan, att föra in alla på ett naturligt sätt i historien och ge alla sin beskärda del av rampljuset.



Toy Story 3 är en bitterljuv och vacker avslutning på en nu fin, jämn och framförallt underhållande trilogi. Det som till början kändes som ett desperat projekt, visade sig till slut bli en naturlig del av historien. Pixar hade glädjande nog integriteten att känna sig tvingade att leverera en välproducerad uppföljare, som förde historien vidare och som inte enbart gjordes för pengarnas skull. Att Toy Story 3 nu dessutom är en av de mest inkomstbringande filmerna genom tiderna visar att tilltaget uppskattades av många. Pixar visar ännu en gång att de prioriterar "Toy" lika mycket som "Story" i titeln och nu har de en bra trilogi att vara nöjda över.

Toy Story 2
Att göra en lyckad uppföljare är en svår balansgång att genomföra och tyvärr få som lyckas med. Man ska få publiken att känna igen sig från den föregående filmen, utan att det blir en upprepning. Man ska utveckla grundkonceptet vidare utan att på vägen tappa bort kärnvärdena som gjorde föregångaren populär. Utöver detta ska man även försöka lyckas med att överraska sin publik. En svårt nöt att knäcka helt enkelt, men som tur är så lyckades Pixar på alla punkter när det gällde sin första uppföljare till sitt skötebarn, Toy Story.

De kända karaktärerna från ettan är tillbaka och historien tar vid där den förra slutade. Andys familj har flyttat till ett nytt hus och alla leksaker fungerar i harmoni med varandra igen, men snart hamnar Woody på villovägar och genast sätter Buzz igång en räddningsaktion. Det är här utvecklingsfasen börjar som gör att uppföljaren kan stå på egna ben. Grundprincipen med att den ena leksaken försöker rädda den andra finns kvar från ettan, men nu är rollerna omvända och anledningarna ändrade. Dessutom får man under resans gång reda på mer ingående kring Woody och Buzzs bakgrundshistoria, vilket utvecklar deras karaktärer ytterligare.



Utöver de redan kända karaktärerna introduceras de nya som alla förs in naturligt i historien och som alla bidrar på sitt speciella sätt. De blir egna karaktärer med egna personligheter, som dessutom hjälper till att utveckla karaktärerna från ettan. En väl avvägd mix mellan nytt och gammalt som går igenom det mesta som sker i Toy Story 2.

Röstskådespelarna håller genomgående en hög nivå och bidrar alla till att skapa sin speciella karaktär. Kvaliteten på rösterna håller en hög nivå genom hela Toy Story-serien och har en stor bidragande effekt, tillsammans med tekniken och manuset, att skapa en levande filmmiljö för publiken att utforska. När jag nu såg om filmerna inför trean var det förövrigt första gången jag såg filmerna med engelskt tal, vilket fungerade alldeles utmärkt. I och med detta får jag även retroaktivt berömma det svenska översättningsteamet, som lyckades med konststycket att fånga kärnan i originalrösterna och ändå göra något eget av det hela.



Toy Story 2 är en riktigt bra film som gör det mesta rätt för att lyckas som en uppföljare. Pixar har genom hela tvåan i åtanke "de tre riktningarna" - bakåt, nuet, framåt - och lyckas därmed utveckla serien vidare utan att glömma sina rötter. Man har även lyckats förfina sina filmreferenser, vilket gör att här finns ännu mer att gilla för de vuxna i tvåan än i ettan. Det är intressant nu i efterhand att tänka sig att Toy Story 2 från början var ett beställningsjobb från Disneys sida, som en uppföljare direkt-till-video. Men genom Pixars kärlek och respekt till sitt grundmaterial utvecklades det hela till något större och ännu bättre. Detta är något som andra filmstudior borde ta lärdom av.

Toy Story
Världens första långfilm helt gjord med datorns hjälp och den definitiva starten på filmstudion Pixar. Filmen har dessutom en speciell plats hos mig då det var en av de första filmerna jag såg på bio. En sådan känsloladdad film kan vara svår att se om nu när man har blivit lite äldre, då två lägen kan uppstå. Antingen blir man besviken på filmen och på så sätt svärtar ner ett positivt barndomsminne, eller så infinner sig en nostalgisk känsla över filmupplevelsen och man kommer ihåg både "det" och "det" och samtidigt har för mycket överseende med filmens sämre egenskaper.

Lyckligtvis uppstod inget av de ovanstående lägena när jag nu såg om Toy Story, cirka 15 år efter sin premiär. Historien i filmen lär de flesta veta om vid det här laget. Cowboyen Woody är pojken Andys favoritleksak, tills en dag då Buzz Lightyear tillkommer via ett födelsedagskalas, "rör om i grytan" och sätter tidigare givna relationer på spel.



Att historien utspelar sig bland leksaker har jag på senare år insett varit ett genidrag från Pixars sida. På detta sätt kopplar man direkt tag om barnen och presenterar något som de känner igen. Genom att bland välbekanta leksaker med nya har man även lyckats skapa en brygga mellan barn och vuxna, något som på ett eller annat sätt går att applicera på majoriteten av Pixars filmer sedan dess. Vuxna kan även känna igen sig i relationen till sina leksaker från sin barndom, då "vi alla har varit barn en gång i tiden". Klockrent!

När nu filmen har fått några år på nacken märker man även att "leksaksdraget" var genomtänkt ur ett mer visuellt perspektiv. Då människorna, djuren och miljöerna i filmen känns daterade vid det här laget, fungerar fortfarande huvudkaraktärerna förvånansvärt bra. Woody, Buzz och de andra leksakerna ser helt enkelt ut som de alltid har gjort.



Symboliken kring leksakerna är även påtaglig för Pixars filosofi överlag. Deras första långfilm präglades av en lekfullhet och kreativitet inför mediumet, likt ett barn inför sina leksaker, som visade sig bli en fullträff även i deras kommande filmer. Här är element som underhåller barnen, referenser och skämt för de vuxna och ett budskap som förs fram utan att bli för sliskigt. Allt detta utan att tappa det mest grundläggande av allt, underhållningen.

Toy Story är på alla sätt och vis en underhållande, rolig, känslofylld och sevärd film som fortfarande håller. Visst finns det lite nostalgi inblandat i mitt omdöme, men genom att Pixar inte glömde bort en bra historia och karaktärer där under mitten av 90-talet, mitt i all revolutionerande teknik, så fungerar den fortfarande. En av mina första filmupplevelser visar sig fortfarande hålla och det glädjer mig något oerhört.

Inception
Biosommaren 2010 har hittills varit som en lång ökenvandring utan hopp om något minnesvärt. En film som vi fortfarande kommer att minnas och prata om efter sommarens varma dagar. Den som på förhand såg ut bringa vätska till denna torka var Christopher Nolan och hans film Inception. Med en blandning av Nolans tidigare verk, finurligheten i Memento och storslagenheten i The Dark Knight verkade regissören väl förberedd för uppgiften.

Inception utspelar sig i ett universum där man inte ens är säker i sina egna drömmar och man kan betala privatpersoner för att ta del av andras hemligheter. En affärsman (Watanabe) anlitar Cobb (DiCaprio), ledande inom denna "drömbransch", för att tränga sig in i den största konkurrentens omedvetna och bryta ner företaget inifrån. Ett uppdrag som kräver noggrann planering och som kommer att påverka Cobb på fler plan än det strikt professionella.



Nolans senaste alster är uppfriskande nog en välgjord storfilm som inte är baserad på en annan förlaga, något som verkar vara regel snarare än undantag nu för tiden. Personen bakom manuset är regissören själv och trots att likheten med till exempel The Matrix finns här så lyckas ändå Nolan väl med att skapa något eget.

Han lyckas skapa en egensinnig drömvärld med stor potential som ibland blomstrar ut i full blom med några riktigt spektakulära scener. Specialeffekterna används här på ett kompetent sätt som känns naturligt för berättelsen, utan att det tar för stort fokus från grundhistorien. Genomgående är Inception en välproducerad film med stämningsfull musik, välagerade skådespelare och klippning som gör att det går att följa med i alla svängar som historien tar. Det är en riktigt snygg film framförallt där arbetet som har lagts ner bakom kameran på ett eller annat sätt syns även framför.



Nackdelen som jag ser med filmen är att jag aldrig riktigt lär känna karaktärerna. Man kan utifrån filmens tema ha olika teorier kring detta, men jag får känslan av att det är otillräckligt och vill ha mer. Det är egentligen bara en karaktär man får en uppfattning om och detta tack vare en annan karaktär ur det förflutna. En orsak till detta kan vara att filmen helt enkelt innehåller för många karaktärer.

Inception är en ytterst sevärd och genomarbetad film som berör ämnen som är centrala för vår mänskliga art: minnen, drömmar och känslor. Detta paketeras väl i en snygg actionfilm som håller underhållningsvärdet högt genom hela filmen. Hade man fått en starkare uppfattning om karaktärerna hade betyget förmodligen höjts. Men det är fortfarande den klart bästa filmen av sommarens hittills visade filmer.

Letter from an Unknown Woman
Som filmintresserad har man under årens lopp byggt upp ett "stall" av favoritregissörer som man gärna återkommer till. Regissörer som man vet brukar leverera och gör en nöjd. En annan intressant aspekt med detta är också att försöka leta upp nya namn att inkludera i denna skara. Namn vars filmer har blivit uppmärksammad, men som man själv hittills inte har tagit sig tid till att se.

Med detta i åtanke var det på sin plats med ytterligare en av dessa "introduktionsfilmer" och den här gången var det dags för Max Ophüls och filmen Letter from an Unknown Woman. Jag visste på förhand väldigt lite om regissören i fråga, så det passade väl in att börja med en av hans mest uppmärksammade verk.



Letter from an Unknown Woman börjar, precis som filmen antyder, att en avdankad konsertpianist får ett brev från en okänd kvinna. Brevet börjar med orden "När du läser detta är jag död ..." och snart vecklas en ödesmättad historia och bitter historia ut sig med glödande kärlek och obesvarade känslor. Ett melodrama ur den äldre skolan som är både rörande och gripande.

Melodrama med sina stora känslor borde på förhand inte vara något som tilltalar mig, men här finns det tillräckligt runtomkring - berättande från olika personers perspektiv och tillbakablickar - för att hålla mitt intresse uppe. Att man dessutom inte spelade på det sentimentala kortet i första taget, gjorde att cynikern inom mig inte kunde räkna bort filmen direkt som en sliskig kärlekshistoria.

Den grundläggande historien förmedlas finfint genom superbt och finstämt skådespeleri och paketeras fint i ett utsökt svartvitt foto. Dessutom ska extra poäng ges till filmer som har förmågan att sluta i tid och inte dryga ut speltiden "bara för att".



Trots den stabila nivån filmen igenom så når den inte de högre höjderna. Berättelsen är fin och ärlig, men jag känner aldrig för karaktärerna så mycket som jag hade önskat. Dessutom blir jag till och med lite irriterad på huvudkaraktärerna ibland, vilket inte underlättar för att jag ska kunna skapa en relation med dem.

Letter from an Unknown Woman är en bitterljuv kärleksaga, som hämtad ur film noir-genren och en romantisk film som inte helt övergår i det sliskigt sentimentala. Max Ophüls är inte någon favorit hos mig än, men han fick helt klart en bra början. Vem vet, han kanske blir en favorit inom en snar framtid?

Kommissarie Späck
Med den stora mängd polisfilmer som vi, i vårt avlånga land, har producerat under de senaste åren är det inte konstigt att det kommer en motreaktion. En motreaktion i form av en parodifilm, vilket enligt elaka tungor inte behövs då genren redan har börjat parodiera sig själv. Oavsett detta faktum ville Fredde Granberg ge sig in i leken och enligt egen utsago skapa Sveriges första "spoof"-film

Baserad på kortfilmer från tidigare års Guldbaggegalor tar Kommisarie Späck här klivet upp på den vita duken och ursprungsskådespelarna repriserar sina roller även i spelfilmen. I titelrollen ser vi Leif Andrée, som flankas av kollegorna Grünvald Karlsson (Johan Hedenberg) och Irene Snusk (Cecilia Frode). Tillsammans är de en seriesjälvmördare på spåren och dessutom blir de inblandade i en räd från Antipiratbyrån.



Filmens historia utgör mer ett skal för individuella sketcher, men den gör ändå sitt jobb och för filmen så sakteliga framåt. Skådespelarna gör alla ett bra jobb och lyckas sånär balansera upp det komiska innehållet med ett seriöst tonfall, precis som en riktigt bra spoof-film ska göra.

För visst märks det att herr Granberg har låtit sig inspireras av klassiska filmer i genren som Titta vi flyger och Nakna pistolen. En del skämt är direkt tagna från dessa, men filmen innehåller även egna skämt som i vissa fall fungerar alldeles utmärkt, men som allt för ofta faller platt som en pannkaka. För just den ojämna nivån på skämten och dess leveranstakt är filmens stora akilleshäl och det som gör att filmen inte når några högre höjder hos mig.



Fredde Granberg är inte direkt känd för sin subtila humor och Kommisarie Späck är inget undantag. En del skämt håller en smärtsam låg nivå, men han ska ändå ha kredd för att han vågar göra en film av den här typen. Han har sin idé färdig som han vill köra efter och den vågar han köra på fullt ut. Filmen blev inte så bra som jag hade hoppats på, men det är helt klart en frisk fläkt i en annars bitvis alltför stagnerad svensk filmindustri. Dessutom är en film som Kommisarie Späck betydligt bättre än till exempel filmer som Göta Kanal 2 & 3, så förhoppningsvis går utvecklingen åt rätt håll.

Iron Man 2
Superhjälten Iron Man är skapad och hela världen vet nu om vem det är som döljer sig bakom masken. Vad ska då den andra filmen om järnhjälten kunna bjuda på? En hel del visar det sig då Tony Stark under filmens gång får besök av en karaktär från det förflutna (Whiplash) och tillgång till en allierad (War Machine) i sin kamp mot de onda. Stark har även en konkurrerande vapenmogul (Justin Hammer) på halsen och tar del av det första initiativet till en sammangripande organisation av superhjältar (S.H.I.E.L.D.). Om inte detta vore nog så hörs det även starka röster om att Stark ska tvingas lämna över sin dräkt till myndigheterna. Utöver detta dras han även med personliga problem.

Redan här blev jag misstänksam på hur uppföljaren skulle fungera med alla nya karaktärer och sidohistorier. Det verkade på förhand som om man gick efter det klassiska receptet på uppföljare med fler karaktärer och större explosioner. Med detta i åtanke så fungerar det faktiskt förvånansvärt bra i Iron Man 2. Alla karaktärer får sin nödvändiga tid i rampljuset och man hänger klart med i vad som händer i de olika historierna. Men faktum kvarstår fortfarande att filmen hade tjänat på att struktureras upp, fokuserat på färre karaktärer och försökt återfå den "rena" känslan om ettan hade.



De nytillförda skådespelarna gör alla ett bra jobb i sina roller, men det är fortfarande Robert Downey Jr. som är den starkast lysande stjärnan i filmen. Hans sarkastiska kommentarer finns även med den här vändan om och har faktiskt nästan, men bara nästan, växt till en sådan grad att man börjar irritera sig på honom. Tyvärr så känner jag här, precis som i ettan, att Stark/Iron Man får något ordentligt motstånd, de nya karaktärerna till trots, vilket tar udden av en del av spänningen i filmen.

Med förhoppningar om en ny The Dark Knight, blir resultatet av Iron Man 2 snarare mer åt en klassisk uppföljare. Fler karaktärer, mer som händer på duken och större explosioner, men det är fortfarande en förbannat underhållande film.

Iron Man
Filmatiseringar med olika seriekaraktärer har blivit en storindustri och lockar till sig både välkända namn och stor publik. Från 80-talets b-filmsbetonade filmatiseringar har utvecklingen gått i rask takt framåt och detta har vi främst herrarna Burton och Nolan att tacka för. Serieförlaget Marvel vill själva inte missa tåget och har således börjat att finansiera sina egna filmer. Dels för att få sin beskärda del av kakan, men kanske främst för att kunna styra över slutresultatet. Detta då några av deras tidigare filmatiseringar inte har blivit särskilt lyckade.



Iron Man blev förlagets första självfinansierade film och den berättar historien om hur vapenmogulen och datorgeniet Tony Stark blir den järnbeprydda titelhjälten. Filmens historia är genialisk i sin enkelhet: Cynisk arvtagare till ett vapenimperium lever playboyliv, upptäcker sitt riktiga arv och skapar en superhjältepersona för att försöka åtgärda sina synder. En personligt driven historia som engagerar, utan att rycka för mycket på den grunläggande underhållningen.

För underhållande är det och ingenjören inom mig jublar när en stor del av underhållningen ligger i att bygga och testa Starks nya dräkt. Jag uppskattar verkligen filmskaparnas tanke med att göra en underhållande sommarfilm, utan att det hela blir för allvarligt eller för dumt. Mycket av nöjet och humorn i filmen ligger i Robert Downey Jr:s agerande som Tony Stark. Han är som klippt och skuren för rollen och hans ständigt syrliga kommentarer är en fröjd att få ta del av.



Robert Downey Jr. är som sagt filmens stora behållning, men samtidigt dess största nackdel. Han stjäl all fokus, vilket gör att de resterande karaktärerna i filmen blir lidande. Jeff Bridges är bra i rollen som filmens antagonist, men jag hade önskat att han fick större utrymme och mer att jobba med. Detta för att ge karaktären Iron Man ett större motstånd och för en större och pampigare slutfinal.

Iron Man är en genuint underhållande actionfilm med en Robert Downey Jr. i högform. Med en större antagonist hade filmen vuxit ytterligare några steg och gjort större intryck på mig. Nu blir det istället högoktanig underhållning för stunden, men vilken underhållning man bjuds på.

Eyes Wide Shut
Förväntningar är en intressant aspekt vid filmtittande som mer eller mindre kan bestämma hur du i slutändan tycker om en film. För höga förväntningar kan förstöra den bästa av filmer, om kraven inför den var alldeles för stora. På samma sätt kan det fungera åt andra hållet där höga förväntningar som infrias indikerar en riktigt bra film.

Detta faktum var högst aktuellt när jag såg Eyes Wide Shut för första gången. Det var min favoritregissör Stanley Kubricks sista film, något som oundvikligen skapade förväntningar. Att det dessutom skulle vara en av hans mest personliga filmer gjorde inte saken sämre. På förhand, med höga förväntningar, var det således inte mycket som talade för att jag verkligen skulle bli hänförd av filmen och känna den där speciella Kubrick-känslan. Lyckligtvis hade jag fel och detta kvarstår nu när jag har sett om filmen en andra gång.



Eyes Wide Shut kretsar kring ett medelålders par i centrala New York, spelad av Tom Cruise och Nicole Kidman. Det räcker som beskrivning av filmens handling för detta är ingen historiedriven, utan snarare en känslodriven film. Man får direkt och filmen igenom, ta del av huvudkaraktärernas innersta tankar och känslor. Detta främst genom Cruises karaktär och det är här i "känslostadiumet" som majoriteten av filmen utspelar sig i.

Filmen byggs upp under inledningen med ett antal välspelade och genomarbetade scener som hjälper till att skapa en förståelse för paret och deras handlingar. När huvudkaraktärerna väl fått känna på varandra och jag som åskådare har lärt känna dem så bär det av ordentligt. Avskjutningsraketen som drar igång filmen på allvar är en scen som inkluderar ett hus och är en av de mest täta och spännande scener jag någonsin har sett på film.



Många skräckfilmer försöker desperat uppnå denna känsla som "hus-scenen" framkallar, men alldeles för få lyckas. Härifrån och fram till slutet känner man sig högst delaktig i historien och spänningsfaktorn ligger hela tiden i ens medvetande och pockar på ens uppmärksamhet. Jag sitter på helspänn under filmens avslutande del och det bästa är att det inte krävs mycket för att jag ska kunna känna den där härliga känslan av mystik och spänning. Det räcker med en pianoslinga och två personer som tittar på varandra. Underbart, och ett starkt bevis på Kubricks styrka som filmskapare.

Kubricks styrka innefattar att man, förutom att man ser och hör vad som händer, även känner det via det visuella. Detta tack vare hans fantastiska känsla för bildkomposition och kamerarörelser. Kameran är sällan fast fokuserad utan flyter följsamt med händelsen på skärmen, utan att stjäla för mycket av fokus från karaktärerna. Långsamma zoomningar och långa kamerarörelser är små detaljer som höjer ett redan väl genomfört kameraarbete. Förutom rörelsen i bilden så är det slående hur fantastiskt vackert allt är. Kubricks förkärlek för naturligt ljus är på inget sätt en gimmick, utan en viktig del i hans kameraarbete. Bara faktumet att man ser varifrån ljuset kommer skapar ett djup i bilden, som tillsammans med de naturliga kamerarörelserna ger ett organiskt och naturligt uttryck.



Organiskt och naturligt är något som även är beskrivande för de inblandade skådespelarna, där Tom Cruise drar det stora lasset. Tom Cruise är en något ojämn skådespelare, men i rätt miljö kan han göra stordåd och så är fallet här. Han skiftar mellan att vilt gestikulera sina känslor, till att sitta helt still i ett hörn utan att man tappar fokus kring vad han känner inombords. Han backas skickligt upp av Nicole Kidman som gör ett hästjobb i kontrast till hennes utrymme i filmen och blir en värdig motpol mot Cruises karaktär och de har en perfekt kemi gemensamt. Även resten av filmens småroller fylls ut väl av mer eller mindre väntade skådespelare. Kubrick krävde mycket från sina skådespelare och lyckades även att utnyttja deras fulla potential, vilket resulterade i att även den minsta av roller i filmen blir minnesvärd.

Eyes Wide Shut är en sexuellt laddad film som verkligen går på djupet när det gäller mänskliga känslor och vår relation till våra mer syndiga sidor. Kubrick har blivit beskylld genom sin karriär att vara för kylig i sina filmer, men detta tycker jag snarare är till filmernas fördel. Genom att inte peka med hela handen vad man på förhand ska tycka så skapar man själv sin egen bild kring situationen och på så sätt skapas en starkare relation till filmerna. Tillvägagångssätt säger dessutom mer om oss människor och vår relation till varandra, vilket sammanfattas med klinisk precision i en av Eyes Wide Shuts scener innehållande en mänsklig ring.



Som sagt så kan höga förväntningar förstöra den bästa av filmer och vara både till dess fördel och nackdel. Höga förväntningar kan resultera i en tråkig och riktigt dötrist film. Eller som Eyes Wide Shut i en alldeles, alldeles underbar sådan.

The Ghost Writer
Snacket inför och kring The Ghost Writer har varit ovanligt tyst med tanke på att det är en film signerad Roman Polanski (Chinatown, The Pianist). Förhandssnacket har, av förklarliga skäl, främst handlat om mer allvarliga saker och filmen i sig har hamnat lite i skymundan. Så frågan var om förhandssnacket, eller snarare bristen på det, var obefogat eller ej.

Filmen tar sin början när "Spöket", spelad av Ewan McGregor, får i uppdrag att agera spökskrivare och färdigställa memoarerna till Storbritanniens tidigare premiärminister Adam Lang (Pierce Brosnan). Det visar sig att den tidigare spökskrivaren dog under mystiska omständigheter och snart börjar så sakteligen en mörk historia uppenbara sig för alla inblandade.



Regissören Roman Polanski har tillsammans med Robert Harris skapat en effektiv och medryckande historia baserad på Harris egna bok, "The Ghost". Det som till en början uppfattas som en långsam och lite småseg historia visar sig snart vara ett högst medvetet val av inriktning från Polanskis sida. Han lägger under filmens gång skickligt ut små inslag, lite här och var, för att sedan när man minst anar det dra åt snaran för en överraskande effekt.

Ewan McGregor och Pierce Brosnan sköter sig båda två utmärkt i sina roller, utan att för den skull överglänsa filmen. Detta gäller för övrigt resterande skådespelare i rollistan och även filmen i stort. Alla inblandade komponenter samarbetar i en fungerande enhet och trots att man har sett liknande filmer förr, så kan jag inte undvika att ryckas med i historien.



The Ghost Writer är en effektiv och snyggt paketerad thriller som hänvisar bakåt, både till Hitchcock och framförallt Polanskis tidigare verk. Även om filmen till viss mån är Polanski på rutin så är det fortfarande en riktigt hög nivå när det gäller filmskapande. Fast det borde jag ha förstått redan från början, då Polanski och konspirationsthriller har varit en lyckad kombination förr.

Festen
Säga vad man vill om danskarna men två saker verkar vara säkra. De ser ut ha det lite roligare än oss svenskar och de har en förmåga att producera rörliga bilder med ett intressant innehåll. Min främsta relation med filmlandet Danmark har varit via TV-serier som har visats på svensk TV och Lars von Trier. Men vid mina undersökningar av olika filmlistor stötte jag på en ny bekantskap, nämligen Festen (skriven av Thomas Vinterberg och Mogens Rukov).

Festen utspelar sig på en herrgård ute på landet där den välbärgade familjens överhuvud, Helge, fyller 60 år och bjuder in till fest. Som om det inte vore nog att få träffa sina avlägsna släktingar så börjar snart även den välputsade fasaden i familjen att krackelera och den till en början trevliga tillställningen tar sig snart en lite mörkare inriktning.



Att låta berättelsen utspela sig kring en släktträff visar sig vara ett lyckokast. Detta då det redan från början finns ett inbyggt spänningsmoment och vi kan nog alla känna igen oss lite i den stela stämning det kan medföra att träffa avlägsna släktingar. Att sedan utifrån detta plantera ett litet svart frö i berättelsen och låta det så sakteliga få växa är briljant filmskapande.

På detta sätt växer filmer snarare successivt inifrån än att filmen tvingas på en, vilket underlättar för mig i publiken att kunna känna för de inblandade karaktärerna. Det hela stärks ytterligare av Dogma-konceptet, som här användes för första gången, och som hjälper till att skapa en ännu starkare närvarokänsla. Dogma, eller snarare Dogme 95, är ett intressant filmkoncept och en trevlig motpol mot alla effektdrypande filmer som vi dagligen matas med.



Med TV-serier som Taxa, Mordkommissionen och Riget har jag blivit lite bortskämd med högklassig skådespeleri från danskarna och Festen fortsätter föra vidare den fina traditionen. Alla inblandade skådespelare lyckas kombinera en känsla av pondus med finstämdhet för att skapa levande och dynamiska karaktärer. Det hela känns så naturligt att jag  under filmens gång aldrig tvekar om jag får beskåda en riktig släktträff eller ej.

Festen är en riktigt bra och väl genomförd film som bevisar att även vi i Skandinavien kan göra utmanande och tankeskapande filmer. För är det något vi kan lära oss av danskarna så är det att ett släktkalas inte per automatik behöver betyda en trist och avsomnande tillställning. Det kan faktiskt hända både det ena och det andra.

Adaptation.
Efter framgången med filmen Being John Malkovich fick manusförfattaren Charlie Kaufman i uppdrag att bearbeta Susan Orleans bok Orkidétjuven. Boken som är baserad på författarinnans egna intervjuer med John Laroche, en blomsterhandlare som stjäl fridlysta orkidéer, klonar dem och säljer de framodlade blommorna till penningstinna samlare, visade sig vara en svår nöt att knäcka för Kaufman. Slutresultatet kom som en överraskning för alla inblandade i projektet, till och med för manusförfattaren själv.



Det som en till början skulle bli en film om blommor blev snarare en film om skrivkramp med Kaufman själv i huvudrollen. Charlie Kaufman, spelad av Nicolas Cage, försöker desperat att komponera fram ett bra filmmanus som är tänkvärt, originellt och som samtidigt respekterar sin ursprungskälla. Förutom Kaufmans allt mer desperata jakt efter det perfekta filmmanus får vi även följa med Susan Orlean (Meryl Streep) själv när hon besöker John Laroche (Chris Cooper). Som om inte detta vore nog så får man följa lite av efterspelet när de två, Kaufman och Orlean, möts. Detta hade enkelt kunnat övergå till en farsartad tillställning, och blivit svårt att följa med i, om inte det riktiga filmmanuset hade varit så starkt.

För trots sina svårigheter så har Charlie Kaufman här lyckats ta fram ett välskrivet manus som i slutändan blir filmens stora stjärna. Han lyckas med konststycket att berätta om svårigheten med att bearbeta en bok till ett fungerande filmmanus, sina egna svårigheter efter sin framgång med Being John Malkovich och ändå förmedla grundhistorien från Orkidétjuven. Charlie Kaufman är en av få manusförfattare idag som har nått stjärnstatus och det med allt rätt. Hans manus sprudlar av en nyfikenhet, kreativitet och lekfullhet som spelar på sin publiks fantasi och manuset blir en bärande kraft, utan att det överskuggar filmens övriga beståndsdelar.



Nicolas Cage har fått mycket skit genom åren från min sida, oftast med all rätt, men här lyckas han göra en riktigt stark prestation, eller snarare två. Med små medel spelar han utmärkt manusförfattaren själv och som om inte detta vore nog så lyckas han även spela Donald Kaufman, Charlies fiktiva tvillingbror. En broder som symboliserar Kaufmans syn på Hollywood med fokus främst på publikfrieri än kreativitet och originalitet. Enbart med kroppsspråket och rösten lyckas Cage särskilja de båda tvillingbröderna åt och jag förstår precis vem som är vem, trots att de ser likadana ut. En eloge ska även ges till tekniken bakom som lyckades blända ihop de två bröderna utan att det stal fokus från det som spelades upp.

Cage uppbackas väl av Streep som i sitt nertonade porträtt av författarinnan Orleans lyckas förmedla känslor och tankar genom sitt kroppsspråk, utan att några ord egentligen behöver användas. Även Chris Cooper gör en stark och minnesvärd prestation i rollen som den excentriske blomtjuven Laroche, som har sin minst sagt speciella syn på livet.



Kaufman och skådespelarna till trots så får jag ju inte heller glömma bort regissören, Spike Jonze. Med ett sådant påtagligt manus så är det lätt att glömma bort regissörens roll i det hela och tro att allt löser sig av sig själv, bara man har ett starkt manus. Men med ett sådant fantasifyllt manus så medföljer också problem. Har man inte en kompetent regissör som förmedlar historien fullt ut och samtidigt styr upp det hela, så tappar man lätt bort den röda tråden och filmen hade blivit för rörig att ta in. Spike Jonze är en regissör som jag själv inte riktigt vet än vad han är kapabel till, men som Daft Punk-fantast har Jonze ändå en speciell plats hos mig redan. Detta med tanke på att det var han regisserade den klassiska musikvideon till Da Funk.

Adaptation är en sammanfattningsvis en kreativ och originell film som kittlar ens fantasi. Filmens berättelse i det grumliga vattnet mellan fiktion och verklighet är en intressant infallsvinkel som för tankarna till filmer som Fellinis 8½. Adaptation säger en hel del om dagens filmindustri, främst Hollywood, som låter publikintäkter går före kreativa filmidéer. En aspekt som känns mer aktuell än någonsin när majoriteten av de kommande filmprojekten verkar bestå av nyinspelningar av äldre filmer eller nya delar i sedan tidigare inkörda filmserier. Kreativitet är tyvärr inget som Hollywood prioriterar så högt nu för tiden och det fångar den här filmen på pricken. Tänka sig vad lite skrivkramp kan åstadkomma i filmväg.

Shutter Island
En film regisserad av Martin Scorsese genererar automatisk större förhoppningar, oavsett man vill det eller ej. Med filmer som Taxi Driver, Goodfellas och Raging Bull i sitt medvetande så ter det sig som ett ganska rimligt antagande i sammanhanget. Hans filmer på senare tid har oftast hållit en väldigt hög nivå, utan att för den skull ha den där magiska känslan som kännetecknade hans tidigaste verk. Är kanske Shutter Island en tillbakablick i stil och känsla som de tidigare filmerna?

Likt de flesta av Scorseses filmer från 00-talet så spelas huvudkaraktären även här av Leonardo DiCaprio. DiCaprio är ingen favorit hos mig, men jag kan inte komma ifrån att han är en mycket kompetent skådespelare. Han spelar här Teddy Daniels, en federal agent som tillsammans med sin partner anländer till ön med samma namn som filmens titel. Anledningen till agenternas anländande till ön är att en mordåtalad kvinna har rymt från mentalsjukshuset som är beläget på ön.



Det första som slår mig under filmens inledning är hur snyggt allt som visas på duken är. Allt från miljöernas interiörer till exteriörer och karaktärernas tidsenliga kläder, bidrar till att jag snabbt sätter mig in i berättelsen. Berättelsen byggs successivt upp och tillsammans med musiken så skapas det en spänning som är närvarande på ett eller annat sätt genom hela filmen. Detta är en av filmens styrkor, att man tillåter det att gå långsamt framåt och låter berättelsen ta den tid den behöver.

Detta till trots så är detta tillvägagångssätt i min mening även till filmens nackdel. Filmen innehåller en mängd olika överraskningsmoment, men jag blir aldrig sådär trevligt överrumplad över historien som jag hade önskat. Jag känner att man inte vågar köra fullt ut här, utan kör någon mellanväg för biopubliken. Vad jag har förstått så ska boken vara ännu mer tillspetsad och djärv, vilket gör att jag blir väldigt sugen på att ta och läsa den någon dag.



Skådespelarmässigt så är det idel toppnamn som kantar rollistan, men ingen briljerar på det sättet som jag hade hoppats på. Namn som Mark Ruffalo, Ben Kingsley och Max von Sydow agerar alla bra i sina roller, men gör inget extra minnesvärt. På detta sätt så blir DiCaprios prestation nedtonad, för han har ingen bra omgivning att agera ut hela sitt register på.

Detaljen med filmens skådespelarensemble kännetecknar även filmen som helhet. Shutter Island är på alla sätt och vis en kompetent och bra film. Ingredienserna lovar dock mer än vad slutprodukten kan leverera och slutomdömet hamnar någonstans mitt emellan. En sevärd film, men långtifrån regissörens främsta verk.

Persona
Som filmintresserad med anknytning till Sverige så är Ingmar Bergman ett heligt kapitel. Du bör åtminstone ha sett ett antal filmer av honom för att kunna ta del av en stor portion av den svenska filmhistorien. Internationellt sätt så kännetecknas filmlandet Sverige främst genom herr Bergman och det är faktiskt svårt att riktigt föreställa sig hur stor han är filmkretsar är utomlands. Så vad händer om man inte gillar Bergmans filmer?

Är Bergman en filmskapare som främst hyllas utomlands i kritikersvängar eller någon som lilla jag också kan tänkas uppskatta? Mina tidigare erfarenheter, Det sjunde inseglet och Smultronstället, har lutat mot det senare alternativet så det var med spänning jag tog mig an Persona. Skulle det positiva upplevelsetåget fortsätta sin resa ut mot de vidsträckta slätterna eller skulle det ta slut vid nästa hållplats. Två filmer är en lite bräcklig grund att stå på för att utvärdera vad man tycker om en regissör, så jag visste inte riktigt än vad jag skulle kunna förvänta mig av en Bergman-film.



Persona berättar en historia kring en sjuksköterska som har fått i uppdrag att ta hand om en kvinnlig skådespelare, en skådespelare som till synes verkar ha förlorat sin förmåga att prata. De två kvinnorna beger sig ut till ett ödsligt ställe på landet för att samla krafter och nästan omgående börjar det psykologiska spelet sakta med säkert ta vid.

De två kvinnorna spelar ut varandra med en uppbyggnad likt ett klassiskt kammarspel. Bibi Andersson och Liv Ullmann ger två riktigt starka prestationer i filmens två huvudroller och framförallt hur de kontrasterar varandra är en fröjd att beskåda. Den ene, Liv Ullmann, som utan att använda sin röst säger mer med sitt ansikte än vad många skådespelare skulle kunna säga med sin röst. Den andre, Bibi Andersson, som trots att hennes karaktär nästan konstant pratar ändå lyckas förmedla en form av närhet och integritet som är få förunnat i en liknande situation.



Förutom de riktigt starka prestationerna från skådespelarna så är en av filmens stora styrkor dess foto. Sven Nykvists svartvita foto är något utöver det vanliga och ger filmen en särpräglad visuell stil. Kontrasten mellan det vita och det svarta är väldigt vackert att ta in och utgör dessutom en viktig del i historien. Foto och kontrast hjälper till att förstärka kontrasten mellan de två huvudkaraktärerna och fördjupar således det psykologiska spelet.

I slutändan måste också en tanke föras till manusförfattaren och regissören själv, Bergman. Hans surrealistiska manus och regiarbete har starkt medfört att Persona fortfarande känns aktuell, trots sina år på nacken. Just den surrealistiska biten känns som ett välkommet inslag, speciellt med tanke på att begreppet "övertydlighet" nästan har blivit synonymt med svensk film där varenda nyans i berättelsen ska berättas via dialog.



Persona är en omskakande, surrealistisk och minnesvärd film som har mer än väl förtjänat sin plats i filmhistorien. Filmen kantas av bra skådespelare, bra foto och ett intressant manus. Dessutom så bevisar Bergman ännu en gång för mig varför han räknas in bland de främsta filmregissörerna genom tiderna. Trots att jag inte riktigt fullt ut har förstått vad allt symboliserar och står för i filmen så vet jag åtminstone en sak säkert och det är att betyget med stor sannolikhet kommer att höjas vid en omtitt.

The Hurt Locker
Under snart ett år nu har jag hållit ett vakande öga på The Hurt Locker. Intresset för filmen har sakta men säkert växt sedan jag först hördes talas om titeln på någon filmfestival under början av 2009, för att sedan återkomma i ett antal topplistor över 2009-års bästa filmer. Det som dock fick bägaren att rinna över och som gjorde att jag till slut tog mig an filmen, var de nio nomineringar som filmen fick inför årets Oscarsgala.

Filmen utspelar sig i Irak och kretsar kring en bomdesarmeringsgrupp, där de i det karga landskapet dagligen utsätts för en katt- och råtta-lek med döden som insats. En "lek" där alla invånare är potentiella fiender och alla objekt kan tänkas vara en dödlig bomb. Just det här inslaget är filmens stora styrka och förvaltas väl under de två timmar som filmen sträcker sig.



Regissören Kathryn Bigelow lyckas skickligt berätta en väl genomarbetad och tät historia som lyfter fram det bästa ur Mark Boals manus. Just scenerna "ute på fältet" är välregisserade, spänningen är påtaglig och det är här filmens styrka ligger. Man sätter sig in i soldaternas situation och får samma nervösa sammanbrott som dem. Är mannen på balkongen en nyfiken åskådare eller en fiende på väg att utföra ett bombattentat?

Krydda detta med ett gäng starka prestationer från både okända och kända skådespelare, en effektiv klippning plus några snygga slowmotion-scener och du har dig en riktigt effektiv krigsfilm. En krigsfilm som berättar en historia utan att för den skull moralisera över situationen i dagens Irak eller krig överlag. Detta handlar om riktiga soldater på plats och deras sätt att överleva en extrem vardag.



Tyvärr så når inte filmen ända fram. Anledningen har mycket att göra med att scenerna på fältet lovar mer än vad de resterande inslagen kan hålla. Så fort huvudkaraktärerna fastnar i baslägret eller är ute på andra äventyr, så svalnar intresset för filmen sakta men säkert. Istället för att hålla en jämn nivå filmen igenom, så ger och tar man lite väl mycket för att jag ska känna mig helt nöjd. Detta tillsammans med några Rambo-influenser, som skadade trovärdigheten under några sekvenser, gjorde att den inte riktigt nådde ända fram hos mig.

The Hurt Locker är på alla sätt och vis en spektakulär, effektiv och modern krigsfilm. Tyvärr så är jag rädd att filmen inte kommer att växa vid en omtitt, utan snarare så presenteras filmens fulla potential direkt på ett bräde. Detta till trots så kan den allt vara värd några guldgubbar.

Snabba Cash
En populär bok nu för tiden brukar oftast resultera i en filmatisering och Snabba Cash är inget undantag. Jag vill snabbt påpeka att jag inte har läst boken och har således ingen direkt relation till historien. Min kunskap sträckte sig så långt på förhand att jag visste att författaren till boken var Jens Lapidus  och att den på något vis tar upp organiserad brottslighet. För högt ställda förväntningar kan fälla vilken film som helst, så det var trevligt att för en gång skull ta sig an en film som jag på förhand visste väldigt lite om.



Filmen kretsar kring "JW", en student på Handels i Stockholm, som för att upprätthålla sin stekarimage tar sig an det ena tvivelaktiga jobbet efter det andra. Långsamt går det upp för JW att han befinner sig i en nedåtgående spiral, som visar sig vara svårare att ta sig ur än det från början var tänkt. Han har verkligen satt sig själv i skiten och hans känslomässiga berg- och dalbana förmedlas starkt genom Joel Kinnamans agerande i rollen.

Joel Kinnaman som verkligen har varit i ropet under det senaste året, främst genom hyllade prestationer i Johan Falk-filmerna. Själv har jag inte sett någon av filmerna från den serien, så jag blev väldigt förvånad när Dickan - från Tjenare Kungen - visade var skåpet skulle stå i en svensk actionthriller.



Förutom Kinnamans starka prestation så känns skådespelarprestationerna överlag som genuint äkta, vilket höjer stämningen och upplevelsen kring filmen. Detta underlättas genom att majoriteten av de inblandade skådespelarna är relativt okända, vilket på så sätt gör att jag ser riktiga karaktärer snarare än skådespelare som agerar. Dessutom underviker filmen nästan helt den styltiga dialog som förpestar alldeles för många svenska filmer idag och det är en fröjd att beskåda att man ändrar språk smärtfritt under filmens gång. Tillsammans med en hög närvarokänsla så är det aldrig tråkigt, för detta är ett genuint hantverk som känns väl genomarbetat.

Med detta i baktanke så är det synd att filmen inte lämnar något större intryck på mig. Filmen lägger sig på en stabil nivå och stannar kvar där under filmens gång. Här finns inga djupa dalar, men samtidigt heller inga höga toppar som gör att filmen verkligen fastnar. Detta leder till att jag inte direkt känner någon större sympati för någon av huvudkaraktärerna och speltiden på över två timmar känns lite väl i det längsta laget. Man hade med fördel kunnat strama åt manuset, för nu hoppas det lite väl mycket fram och tillbaka. Detta ökar känslan att jag inte riktigt lär känna karaktärerna och på så sätt kan jag inte riktigt förstå syftet med deras agerande.



Snabba Cash som film saknar lite av en röd tråd som genomsyrar alla scener och som knyter delarna till en större helhet. Nu spretar filmen lite väl mycket för sitt eget bästa och betyget blir därefter. Synd, för själva hantverket lovade mer än vad manuset kunde hålla.

Up in the Air
Med filmer som Thank You for Smoking och Juno har Jason Reitman snabbt blivit en regissör att lita på när det gäller att leverera bra komiska filmer. Hans filmer brukar bjuda på komik blandat med lite tyngd bakom, så jag såg gladeligen fram emot hans senaste Up in the Air. När det dessutom ryktades om att filmen var med bland förhandssnacket inför årets prisgalor så blev jag ännu mer intresserad.

Filmen kretsar kring Ryan Bingham (George Clooney) vars jobb går ut på att åka USA runt och sparka folk från deras jobb. Detta passar Ryan som handen i handsken, som hellre pratar nonsens med en okänd främling på en flygplats än att prata genuina känslor med sin familj där hemma. Två kvinnor kommer dock snart in i hans närhet och ruckar på hans invanda rutiner.



Som i Jason Reitmans tidigare filmer så bjuder även Up in the Air på den där speciella blandningen som kännetecknar en riktigt bra komedi, framförallt en romantisk sådan. Det vill säga att komiken säger något mer än att bara vara rolig för stunden. Dessutom känns det trevligt i en romantisk komedi att karaktärernas känslor successivt växer fram under filmens lopp och inte känns påtvingade för att jag som åskådare måste ha någon att heja på.

Jag blir också lycklig över att Reitman, och hans medförfattare Sheldon Turner, blandar in lite cyniska kommentarer här och var under filmen. På detta vis så skapar duon en modern komedi med en varm inre kärna, utan någon smörig eftersmak som verkar vara mer en regel än ett undantag inom genren idag.

George Clooney lyckas här med bravur att skrapa bort det yttersta lagret av sin stjärnglans och leverera ett trovärdigt porträtt av en man med sin egen speciella syn på livet. Clooney backas starkt upp av Vera Farmiga och Anna Kendrick, som båda gör en prestation i toppklass. Trevligt att se två välskrivna roller för kvinnor som spelar på samma villkor som männen. Resten av rollistan består av mer eller mindre kända ansikten som alla bidrar till att höja filmens helhet på ett eller annat sätt.



Filmen tajmade nästan perfekt in efterspelet kring den ekonomiska krisen och lyckades på så sätt - främst genom Ryans jobb - säga mer om vårt samhälle än vad som kanske från början var meningen. Att man dessutom i vissa av dessa jobbscener tog in folk som har blivit sparkade från sina riktiga jobb under krisen, gör att historien får ännu mer tyngd bakom sig.

Up in the Air är en lyckad blandning av de ingredienser som jag uppskattar i moderna komedier. Vill du ha en komedi där tanken på filmen varar längre än till början av eftertexterna, så ska du satsa dina pengar på den här.

Avatar 3D
James Cameron har verkligen inte gjort det lätt för sig. Förväntningarna har varit skyhöga sedan hans första meddelande om Avatar och dessutom så tror han stenhårt på 3D-tekniken. En teknik som hittills - ärligt talat - mest har varit en gimmick för filmbolagen att försöka sälja fler biobiljetter med, än en extra dimension till filmen och dess historia. Men den här filmen är ytterligare ett bevis på att Cameron kan sina saker och han vet hur man underhåller en kräsen publik.

Förhandssnacket har främst handlat om den revolutionerande tekniken bakom som Cameron har jobbat fram under de senaste åren. Denna teknik som enligt förhandstipsen en gång för alla ska cementera 3D som en framtida teknik att ta på allvar och inte någon gimmick som snabbt glöms bort i filmperiferin.

Trots mina misstankar så får jag väl kapitulera för Cameron och hans vision för Avatar är ett starkt bevis på 3D-teknikens fördelar, bara man använder det på rätt sätt. I allt för många fall så används tekniken genom att föremål stup i kvarten ploppar ut ur duken som en väckarklocka och bevis till publiken att de verkligen kollar på en 3D-film. Här är snarare tekniken integrerad i filmen för att ge Camerons värld ett djup och liv som förhöjer den totala upplevelsen.



Men en film är ingenting utan en bra historia och här lyckas Cameron att förmedla en tillräckligt bra sådan för att väga upp hela tekniken bakom. Det är en kolonialhistoria ur den gamla skolan som man förmodligen kan känna igen från ett antal andra filmer. Tillsammans med en välfylld rollista med kompetenta skådespelare så finns här ändå ett känslomässigt djup, som annars lätt hade fått skryta på foten för en välkammad yta.

Till och med skådespelarna under den blåa datoranimerade ytan gör ett riktigt bra jobb och ger liv åt karaktärer som annars lätt hade känts både liv- och själslösa. Ännu ett exempel på när teknik och berättarglädje går hand i hand, något som Avatar är fullt av.



Trots allt det positiva så har solen sina brister och så även Avatar. Manuset bleknar tyvärr i jämförelse med den välpolerade ytan. Här finns tyvärr de obligatoriska oneliners som allt för ofta dyker upp i filmer av liknande slag, vilket är synd. Dessutom finns det inga direkta överraskningar i manuset. Har du sett trailern så kan du nog lista ut hur det hela kommer att te sig.

Jag skulle även vilja få lite mer bakgrundshistoria till de åtråvärda stenarna på Pandora som företaget desperat vill åt. Som det är just nu så skapas det ingen förståelse för företaget och det är nu stensäkert på vem man ska heja på. Visst är det ganska självklart egentligen vilka man ska tycka synd om från första början, men ge mig åtminstone en bra anledning för att jag ska försöka förstå orsaken till hela invasionen.

En annan brist i manuset visar sig vid Stephen Langs benhårda militärledare, som utan de något stolpiga replikerna hade kunnat bli en riktigt minnesvärd filmkaraktär. Lang gör ett riktigt bra jobb i rollen men eftersom han inte levererar något minnesvärt citat att lägga på minnet, så blir han mer som en filmmilitär i högen snarare än en säregen karaktär att minnas. Synd för här fanns det verkligen potential att hämta ur.



Även om den klassiska kolonialhistorien fungerar, så kunde den ha polerats ytterligare några vändor och givit mig några överraskningar under filmens gång. Om Cameron har jobbat så mycket med tekniken runt omkring och utvecklat den, så kunde han väl även ha arbetat på grundhistorien lite mer. Det fungerar som sagt, men det kunde ha blivit så mycket bättre.

Avatar är en bioupplevelse utöver det vanliga och ett måste på biografen, gärna i 3D. Om historien hade varit med utvecklad och innehållit fler överraskningsmoment så hade Avatar mer eller mindre varit ett mästerverk. Nu blev den snarare en makalös upplevelse och en kompetent film. James Cameron har i alla fall visat med besked att han är tillbaka i rampljuset för att stanna och det räcker gott och väl för mig.

Antichrist
Lars von Trier har tidigare varit ett oskrivet kort hos mig, så jag hade inga direkt förväntingar eller förhoppningar på Antichrist. Det enda jag visste på förhand var väl att dansken var med och startade filmrörelsen Dogma95, samt att just den här filmen skapade rabalder världen över för sina grafiska scener - vilka både hyllades och sågades.
I vilken riktning jag skulle gå och vad jag skulle tycka om filmen, hade jag ingen aning om.

Filmen handlar om ett sörjande par, spelat av Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg, som i sin sorg efter att ha förlorat sin son, beger sig ut i skogen för att försöka reparera sina brustna hjärtan och sitt äktenskap. Ungefär här tar beskrivningen av filmens handling slut och resten av Antichrist blir en lång kedja av händelser som direkt påverkar huvudkaraktärerna och deras relation tillsammans.



Bristen på handling i filmen hade fungerat utmärkt om intresset kring de två huvudkaraktärerna hade bibehålls genom hela filmen. Jag tycker att von Trier alldeles för snabbt gör klart för mig om vem av de två huvudkaraktärena jag ska heja på under filmens gång och således förstörs också dynamiken mellan de två. Hade filmen bibehållits ett relativt neutralt läge och istället låtit mig själv ta ställning till vem jag ska heja på, då hade också min upplevelse av filmen stärkts avsevärt.
Nu tröttnade jag istället ganska snabbt på Antichrist och ville mest få den att ta slut.

Jag sugs heller inte in i filmens atmosfär, som jag på vissa ställen kan jämföra med storheter som The Shining och Twin Peaks - utan att jag för den skull själv kan uppleva atmosfären. Det hela blir som ett skal som jag observerar utifrån, istället för att själv känna mig som mitt i händelsernas centrum.



Antichrist har givetvis sina starka sidor och det första jag slås av är det makalöst snygga fotot, som framförallt i sin svartvita prolog - tillsammmans med musik och slow-motion - skapar nästan en poetisk upplevelse. Upplevelser likt inledningen uppenbarar sig alldeles för få gånger i filmen och jag blir nästan irriterad över vilken potential filmen har, men som den kastar bort genom att försöka provocera istället.

För just provoceringen och att visa den nakna sanningen, gör ironiskt nog att jag tröttnar på karaktärerna istället för att beröras. En bra grundregel för mig när jag tittar på film är att inte visa för mycket, men detta verkar von Trier strunta i fullständigt. Det blir som sagt tröttsamt i längden och till slut brydde jag mig knappt om karaktärerna längre och deras handlingar. För en karaktärsdriven film får väl detta anses som ett ganska dåligt betyg.



Men filmens vackra foto, sin perfekta användning av slow-motion samt två toppenprestationer från Dafoe och Gainsbourg gör att jag ändå finner en viss kvalitet här.
Fast på det hela taget så är Antichrist en film jag inte kan se storheten i och som jag förmodligen inte vill se om igen. Men jag har absolut inte gett upp hoppet om Lars von Trier än.